Berlin as we know it

Vi har länge varit väldigt nyfikna på vad paret mittemot jobbar med. På kvällarna lyser hela gården upp ibland av fotoblixtar från deras lägenhet och flera gånger i veckan får de stora paket som kommer med bud. Ganska ofta är det vi som tar emot paketen, och då står de där och lockar oss i hallen tills våra mystiska grannar kommer och hämtar dem. Vad gör de? Vad fotar de? Vad innehåller paketen? Dildos? Asiatiska möbler? Hudkrämer?

Nu vet jag. Våra grannar säljer kinky underkläder via nätet. Paketen innehåller korsetter och svarta lackpumps. Svarta lackpumps som såklart fotas innan de läggs ut. Det var inte konstigare än så, och jag måste säga att det känns tryggt på något sätt. Babybutikerna tar över ute på gatorna, men Berlin as we know it lever vidare. I lägenheten mittemot!

Portkoder vs portelefoner del 2

Ett litet tillägg till det förra inlägget, apropå att det inte finns några portkoder i den här stan. Igår gick låset till ytterdörren sönder och våra nycklar slutade helt att vara till någon nytta. Eftersom de flesta lägenheterna i vårt hus ägs av danskar som bor i Köpenhamn och ingen av våra tre tyska grannar var hemma, var vi helt enkelt utelåsta. Vaktmästarkillen vi brukar ringa till när något i huset är paj fegade ur när vi berättade hur det stod till - han var rädd för vad hans chef skulle säga om han hjälpte oss och chefen gick inte att ringa eftersom klockan var ganska mycket på kvällen (tack hierarkiska Tyskland, tack!). Så, om vi ville gå och lägga oss i vår egen säng var vi tvungna att själva ringa en jourhavande låssmed, och förmodligen betala för kalaset ur egen ficka också. Håhåjaja.

Efter ett tag kom vi på att även om punkarna i huset bredvid ser rätt farliga ut, så är de säkert snälla (det har ju varit min tes hela tiden). Vi traskade dit och började tokringa på alla porttelefoner där istället - nu var klockan någonstans efter midnatt. Efter en stund kom det ned en stackars kille i bara kalsongerna, barfota och med tuppkammen på svaj. Han släppte in oss på gården till hans hus och därifrån klättrade vi över ett högt staket till vår gård, och så äntligen var vi hemma.
Vilket äventyr. Bara för att det inte finns några portkoder.

Vardagsskillnader

Tyskland är inte Sverige. Så mycket har jag förstått. Men ju längre jag bor här desto mindre tänker jag på allt som är annorlunda, det nya har blivit vardag. Och så måste man komma ihåg att det inte är Pnom Penh jag flyttat till. Tyskland, eller åtminstone Berlin, är rätt mycket som Sverige, bara en nyans tyskare.
Så, för att jag inte ska glömma själv, och för att det är rätt kul att påminna sig, så kommer här en lista på några vardagliga saker som definitivt inte är som i Sverige.

1. Här går alla hundar lösa, de är ofta enorma men väldigt väluppfostrade. Stannar alltid före gatukorsningar och hälsar inte på andra hundar förrän de vet att de får. Det är värre med deras ägare som inte plockar upp bajset efter dem - det är ju knappast särskilt väluppfostrat. Hundbajs blir snabbt en del av den berlinska vardagen, tyvärr.

2. Det finns inga portkoder, bara porttelefoner, och här får sopgubbar, budmänniskor och hantverkare helt enkelt hoppas på att någon i huset är hemma och kan släppa in dem. Fungerade säkert som en dans så länge det satt en massa hausfraus och ugglade framför spisen men nu, när många av lägenheterna ägs av skandinaver som bara är här två veckor i juli, är det värre. Två-tre gånger om dagen ringer det på porttelefonen hemma hos oss. Tror jag i alla fall, jag är ju inte hemma hela tiden. Faktiskt.

3. Du kan köpa öl var tredje meter. Dygnet runt. Blod är tjockare än vatten, öl är viktigare är blod. Jag tror att tyskarna resonerar ungefär så. Ingen öl, inget liv.

4. Det nias fortfarande. Oerhört förvirrande, man lär sig reglerna för vem man ska nia och inte, men ingenting stämmer, någonsin. Nu niar jag hej vilt tills någon säger till mig att dua istället, fast då blir det knepigt eftersom ni-formen oftast är enklare att komma ihåg än du-formen. Fast än så länge är det inte ett jätteproblem eftersom mina formfel överskuggas av alla andra misstag jag gör när jag pratar tyska.

5. Ingen har hjälm på sig när de cyklar, inte ens barn. Och inte ens barn som sitter i en hemmagjord ranglig anordning på sin förälders styre. Jag är uppröd. Jag älskar cykelhjälmar. De är min livlina i berlintrafiken. Fast jag är ju en tönt, det är bara att acceptera.

6. Här bastar män och kvinnor tillsammans på badhus och på bastuklubar (för det finns faktiskt bastukubbar som är bastuklubbar på riktigt här, jag lovar). Helt spritt språngande. Vad händer om man träffar sin chef i bastun undrar jag, säger man ni till någon som är naken? Förmodligen, men lite konstigt. Fast det är nog rätt flummigt överhuvudtaget att råka hamna i samma bastu som sin chef.

7. Filmjölk, finns det något svenskare än det? Här finns det bara Kefir som är mycket lösare än vår fil, inte alls samma sak. Och när inte ens IKEA har matvaran man saknar (på IKEA finns både kaviar, köttbullar, Estrellachips och svensk smörgåsgurka) så blir man faktiskt påmind om att det trots allt är lite annorlunda här.

10. Och apropå mat, här är inte leverpastejen förpackad i en liten låda som i Sverige, här säljs den som en korv som man sen gröper ur. Typiskt tyskar, de vill alltid göra korv av allt.

Så alla ni som längtar hit, nu vet ni vad som väntar er. Hundbajs, Kefir och ständigt plingande porttelefoner. Vardag i Berlin. Annorlunda, men bara lite.

Sköna dagar

Dagarna går, tempot är lugnt och skönt. Jag jobbar, tar långa promenader, upptäcker nya ställen längs vägen.
Snart kommer våren och jag ser fram emot att möta den här. Jag längtar efter sommarmyllret nere på Simon Dach, efter det sköna hänget på uteserveringarna.

Men till dess har jag det riktigt bra i min vinterjacka när jag promenerar genom Friedrichshain. Det var det här livet jag drömde om.

Upptäckarlusta och vardagskultur

Det har varit dansdagar här i Berlin. Tanztage Berlin är en festival för unga, oetablerade dansare som pågår i tio dagar varje år. Biljetterna till föreställningarna kostade mellan 8 och 14 euro, inte särskilt billiga alltså, ändå var det slutsålt varje kväll.

Det är så ballt med den här stan - att kulturen är så integrerad i vardagslivet att det inte alls är ovanligt att se en experimentell superarty dansföreställning före fredagsölen. Inte konstigt att så många unga konstnärer tar sig hit för att komma igång med sina karriärer. Här vågar människor lägga biljettpengar på osäkra kort, hur ska man annars upptäcka det nya?

I Stockholm måste du vara etablerad för att bli frilansare, här gör det inget om du är grön som ett grässtrå i april. Du kan få jobb ändå. Fast det är klart, rik blir du inte.

En bit kvar...

Mitt gym är ett frauenfitness. Det finns ganska många såna i det här landet, alltså gym bara för kvinnor, och jag kan tänka mig att det har ett samband med att dagstidningarnas förstasidor ofta pryds av bröst och att de kvinnliga programledarna i tv ibland bara har trosor på sig. Kanske har det även att göra med det stora antalet hemmafruar och att många arbetsgivare aldrig hört talas om "hemmapappor" trots att pappaledighet funnits i snart två år i Tyskland.

Jag vet inte hur det skulle vara att lyfta tyngder på ett ställe där även män var tillåtna här i Berlin, men jag hoppas innerligt att kvinnor inte kommer behöva egna gym särskilt länge till. Och tänk om även de gym där det nästan bara går män snart också börjar erbjuda barnpassning, det vore något det.

Fördelen med buffliga berlinare

Berlinare är inte särskilt artiga. Här hålls det sällan upp dörrar, folk tränger sig gärna före i kön vid tillfälle och är det många människor på samma ställe är det armbågarna utåt som gäller. Inte särskilt charmigt, men jag måste säga att jag upptäckt världens fördel med det här. Aldrig förut har jag fått så många leenden när jag hållit upp en dörr eller låtit någon med bara en vara i handen gå före i kön. Folk blir så glada och ser ofta så härligt förvånade ut att det inte gör så mycket att man får en armbåge i sidan då och då eller en dörr på näsan. Här räcker det liksom med lite vanlig artighet för att man ska känna sig hur snäll som helst, värsta egoboosten!

Kallt kallare Berlin

Gör inte som jag, ställ inte ut ölen på balkongen för att hålla den kall. Den blir jättesvår att dricka upp då. Brr.

Ny dag, ny upptäckt

Idag har jag upptäckt ett helt fantastiskt kafé här i Friedrichshain. Ett rum i sextiotalsstil, lagom slitna möbler, lugn och ro. En kille satt och läste, två andra skrev på var sin laptop. Några gitarrer stod lutade mot väggen och plötsligt började snubben bakom disken att spela. Han var bra, sjöng något på turkiska tror jag. Mackorna kostade 1.5 euro och kaffet var ännu billigare. I Stockholm, där jag fikade igår, kostade smörgåsen 75 kronor, och den var inte ens god. Jag älskar Berlin, har jag sagt det?

Dagen efter

Ok, det stämde. Nyårsnatten i Berlin är helt sjuk. Klockan 23.30 satte ett inferno av fyrverkerier igång över hela Berlin, klockan midnatt låg krutröken som en tät dimma över stan. Vi stod på taket till vårt hus och var mer än en gång nära att få en smällare i skallen. Helt livsfarligt, men kul!

Dagen efter trodde vi först att nån på väg in i vår port klivit i hundbajs och sen bajsat ner hela trapphuset, men vi insåg så fort vi kom ut att det var krut från gatan. Ett tjockt lager av orangebrunt pulver, skräp och brända fyrverkeripjäser låg precis överallt. Blandat med lite hundbajs förstås. Stackars hundar, de måste ha skräckbajsat hela natten.