Om att lära sig tyska

Det här med att plugga tyska är ju inte helt lätt, det vet alla som någonsin gett sig på grammatiken. Men för mig ligger inte den största utmaningen i fatta skillnaden mellan dativ och ackusativ eller att pricka rätt på der die das utan i att hitta tyskar som orkar prata med mig. På tyska alltså. Det måste ju ändå ses som någon slags barmhärtighetsgärning att diskutera veckan som gått med någon som säger ungefär en mening i minuten och som saknar ord för det mesta.

Samtidigt är det ju allmänt känt att det bästa sättet att lära sig ett språk på är att prata det. Det man säger kan vara hur fel, långsamt och obegripligt som helst så länge man hela tiden försöker. Med det här i åtanke har jag utarbetat en strategi och det är att jag lär känna mina nya, tyska vänner på engelska, för att sen övergå till att prata tyska med dem. Min tanke är att om de väljer att fortsätta vara vän med mig så tycker de förhoppningsvis så mycket om mig att de efter ett tag står ut med att jag pratar på min knackiga tyska. Det kan man ju knappast begära av någon som inte känner en alls. Än så länge har det funkat sådär, kompisarna glömmer ofta bort sig och går över till engeska ändå, men jag tror ändå på min metod och har inte gett upp.

En bra grej är att jag blivit indragen i en liten grupp med utlänningar som träffas några gånger i månaden för att dricka öl och prata tyska med varandra. Det skulle kunna bli otroligt stelt och långsamt eftersom de flesta av oss är rätt dåliga, men det är hysteriskt roligt. Alla säger fel hej vilt utan hämningar och det är liksom skitsamma vad vi pratar om. Det viktigaste är att vi förstår varandra och när vi äntligen gör det blir vi så glada att vi på en gång måste beställa en runda öl till, och så där fortsätter det. De där mötena gör alltid att jag känner mig extremt puckad, men väldigt glad.

Sen är det förstås självpeppning som gäller. Jag brukar intala mig att jag är väldigt språkbegåvad och pratar nästan perfekt tyska. Det funkar faktiskt. Och hallå liksom, så dålig är jag inte. Jag förstår numera nästan allt som sägs och jag pratar ju, även om det går långsamt.

Söndagsloppis

Idag är det söndag och söndag i Berlin betyder loppis. Det finns massor av välja bland och vilken du ska gå till beror helt på vad du är upplagd för. Vill du vara garanterad snygga retrogrejer är det Arkonaplatz i Mitte du i första hand ska satsa på. Sakerna där kan kosta lite mer men marknaden är en av de bästa i Berlin och det finns en stor risk att du kommer hem med en ny älsklingspinal.

Gillar du att rota runt bland skräp för att kanske, kanske hitta en juvel för en spottstyver så ska du åka till Boxhagener Platz i Friedrichshain. Här samsas trasiga stereoanläggningar med kräkfula handväskor i plast, men rätt vad det är upptäcker du bordet, halsbandet eller broschen du letat efter hela ditt liv. Typ. En skön loppisutmaning är det i alla fall.

Är du mer ute efter folkfest ska du definitivt åka till Mauer Park, också den i Mitte och väldigt nära Arkonaplatz. Den här loppisen är stor, proppad med människor och utbudet består av rätt mycket nya tackysaker; T-shirtar med paintbruschade vargar i månsken till exempel. För den som ändå lyckas peppa sig genom folkmassan väntar en stor belöning - en supermysig biergarten med livemusik. För en sådan är i alla fall jag beredd att stångas med både turister och gigantiska romska klänningar (som hänger där varje vecka i hopp om att någon ska slå till. Verkar gå sådär) i någon timme.

Så kom hit, boka hemresan till måndagen i stället och upplev berlinarnas söndagsnöje. Det är kul!

Hej nittiotal!

En del påstår att Berlin i dag är som New York på åttiotalet. Så kan det säkert vara, jag vet inte. Jag var i New York en gång på åttiotalet, men eftersom jag bara var sex år gammal så kommer jag mest ihåg att man kunde köpa tjocka pizzor där.

Jag skulle i stället vilja påstå att Berlin, på åtminstone några sätt, är lite som Sverige i slutet av nittiotalet. Till exempel, ta det här med solarium. Varje kvarter har minst två och på ett inte långt i från där jag bor kan den som solar varje dag köpa ett väldigt fördelaktigt månadskort. Hallo! Varje dag! Har tyskarna missat det här med cancer och rynkig hud? Nåväl. Här verkar det solas hej vilt i alla fall. Man måste väl vara lite tanned till hockeyfrillan eller nåt.

Sen har vi alla klädbutiker med ett tio år försenat mode. Det finns mycket för dig som gillar att shoppa trendigt här, men tror mig, det är inte i galleriorna du ska gå. Gör du det kommer du snart se ut som den där tjejen eller killen som försökte men aldrig riktigt hade känslan. Tror till och med att man kan hitta blusar med axelvaddar ganska lätt här, utan att det på något sätt lyckas bli ballt och retro.

Internetkaféerna! Alltså ställen som, till skillnad från de kaféer som bjuder på gratis uppkoppling om man har med sig sin egen dator, lägger betoningen på internet. Med datorer uppställda i rader och lysrör i taken. Möjligen kan man köpa en automatkaffe och en Twix också.

Vad mer? Jo, förstås, de dyra mobilabonnemangen. Kommer du ihåg när det kostade tre kronor att ringa ett samtal på dagtid i Sverige? Välkommen till Tyskland. Här känns det fortfarande lite lyxigt att kosta på sig en pratstund på mobilen. Och ett sms för två kronor är inget konstigt. Huh.

Så, Berlin, eller kanske hela Tyskland, är helt enkelt lite efter när det gäller några småsaker. Men ingen kan ju vara bäst på allt.