Bokbytardags

Är inte det här en trevlig grej? Ett bokträd där vem som helst kan hämta en bok, helt gratis. Böckerna kommer från andra förbipasserande som lämnat sina utlästa där. Det här ska jag stödja!

Bokträdet ligger i korsningen Kollwitzstrasse/Sredzkistrasse i Prenzlauer Berg. Bara att gå dit och hämta sin sommarläsning.

Rapport från en sverigeknarkare

Schweden für Jeden - Sverige för alla. Så hette svenska ambassadens sverigefest som jag var på i går. Den var väl egentligen till för tyskarna, för att de ska bli varse vårt ordförandeskap i EU, men eftersom det här blir den andra sommaren utan mammas färskpotatis, djurgårdenpromenader och dopp i Mälaren för mig så dras jag till alla svenska happenings här som en bananfluga till fruktskålen.

Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...

Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.

Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.

Berlinpromenader

En fin sak med att promenera här i Berlin är att även om du går precis samma sträcka som du brukar, så är sannolikheten stor att den har förändrats sen sist. Inte nog med att det hela tiden dyker upp nya affärer, kaféer, vägar och hus - Berlin bjuder också på massor av gatukonst. Som förstås målas över, byts ut, kommer till. Kreativiteten visar sig verkligen överallt här och det är en lyx att bli så inspirerad av att ta en enkel promenad.

I dag upptäckte jag att min favoritvägg här i Friedrichshain fått en ny målning (det är tjejen som är ny). Kolla in!


Väggen ligger på Niederbarnimstrasse, ungefär vid restaurangen Intimes Kafé.

Frilansarparadiset

Nu vet jag var alla andra frilansare i Berlin sitter och jobbar om dagarna. På Café Sankt Oberholz i Mitte. Fritt internet och bord i skrivbordshöjd gör stället till ett paradis för oss yucies (du vet, young urban creative international). Jag räknade till två personer som inte hade en laptop uppfälld framför sig när jag var där i går. Och nästan allas datorer var vita med ett äpple framtill.

Jag säger då det, vi frilansare må vara fria som fåglar – men även vi bildar flockar (och flyger ganska ofta åt samma håll).

Små svenskarna, små svenskarna är lustiga....

Jag vet, jag är en så typisk utlandssvensk. Midsommarfest på Svenska kyrkan med sill och potatis, svenska flaggor och små grodorna. Det är lite fånigt hur svenskheten inom en liksom växer under dagar som den här men jag måste ändå medge det - sillen har aldrig smakat så gott som i dag.

Glad midsommar!

Underbart knäppt och helt normalt

Det är ju inte så att jag blir förvånad längre av alla knasiga grejer man kan ägna sig åt här. Transvestitbingokvällar, märkliga gatufestivaler och pretentiösa högläsningar av lokala poeter pågår hela tiden i Berlin. Och att, som jag gjorde i går, gå på nachtflohmarkt (nattloppis) och nästan bli påsåld ett par trasiga simfötter av en man i glitterklänning är helt normalt.

Mest var det skräp som såldes på loppisen, men vad gör det när partystämningen är på topp? Folk köpte glatt urtvättade t-shirtar och batiktyger från sjuttiotalet, med en öl handen och några till i magen kan nästan vad som helst få potential. Och som en liten bonus kunde den som ville få prata ut med en Dr. Hartz som satt längst in i lokalen och såg pålitlig ut. Som en Dr. Phil stöpt i berlinform och utan tv-kameror ungefär.

Party, psykologhjälp och loppis i ett. Inte konstigt alls.

Nattloppisen anordnas av den legendariska Kreuzbergklubben SO36.

Ettårsjubileum

Tiden går så fort att jag helt glömt bort att fira att jag varit en berlinbo i över ett år nu! Det är svårt att förstå att jag för bara 13 månader sedan levde mitt gamla i liv i Stockholm. Med producentjobb, mojokaffe, Friskis och Svettis och "nästa: Alvik". Det känns så otroligt långt borta.

I dag är min vardag betydligt lugnare med mycket mer ensamtid och sköna kafédagar – men faktiskt också med betydligt större utmaningar.
Som "nytysk" måste jag hela tiden skärpa mig för att lära mig språket, som "ny i stan" gäller det att vara social och framåt för att hitta nya vänner. Som frilansare måste jag vara diciplinerad och strukturerad. Annars blir det inga pengar.

Många har sagt att jag är så modig som lämnade allt i Stockholm. Jag vet inte, för mig kändes flytten så självklar att jag aldrig tänkte på om det var modigt eller inte. Jag var så säker på att det här var rätt, att det var det här jag behövde och ville. Och även om det funnits dagar när allt känts motigt, när tyskan gått segt och ytterligare en tidning tackat nej till mina artikelförslag, så har jag aldrig ångrat mig.

Så nu ska jag fira min nya lugna vardag i min nya lugna hemstad. Det får nog bli med en "eiskaffee" (kaffe med glass i) på ett av favoritkaféerna, Coffein Centrale på Mainzer strasse. Snubben som har stället rostar kaffet själv - det är grymt gott!

Tyska myndigheter och engelskan

Det går ju väldigt bra att bara kunna engelska här. I alla fall när det handlar om att röra sig på stan, beställa mat, fråga efter vägen osv. Det är först i kontakten med tyska myndigheter som det kan bli trubbel. Människorna som jobbar där kan nämligen ingen engelska, åtminstone inte här i de östra delarna. Här kan de ryska.

Det här har jag och mina svenska vänner fått erfara varje gång det är dags att lämna in ett personbevis. Svenska skatteverket skriver ju gärna ut personbevis på engelska i stället för på svenska, men det hjälper inte. Det kunde lika gärna vara skrivet med hieroglyfer och måste först översättas innan myndighetstanterna ens tittar på pappret. Av en auktoriserad översättare som kostar pengar. Hmpf.

Så, ett tips. Hitta en bra och billig översättare om du ska bo här. Det kommer du behöva.

Killen med grönt hår i hörnet

Kommer ni ihåg att jag i mitt allra första blogginlägg berättade om en grönhårig punkare som alltid står i hörnet till vårt hus och röker? Jag har ju flera gånger hävdat att han säkert inte alls är så farlig som han ser ut, men jag har ändå inte riktigt vågat börja prata med honom. Mest för att jag varit rädd för att han ska tycka att jag är en sån där svensk som kommer hit för att Berlin är så HIPPT och för att det är så RÄTT att bo här. En sån som i längden driver upp priserna i stadsdelen för att alla mäklare, restaurangägare och butiksinnehavare förstår att det funkar att ta mer betalt, skandinaverna köper ändå.

Men, häromdagen tog jag ändå tjuren vid hornen och gick fram och bytte några ord med honom. Det var såklart precis som jag trodde, han var trevlig och inte alls arg! Inte på just mig i alla fall. Jag skäms över att det tog ett år, men från och med i dag hälsar vi på varandra.
Så mötas yuciesarna (Young Urban Creative International - det finns horder av oss här) och Friedrichshains punkare... Halleluja.

Jag gjorde det!

En ny milstolpe i mitt tyska liv har nåtts. Jag har tittat på en dubbad film från början till slut! Kanske inte låter som något att fira – dubbning är ju ändå ett brott mot filmkonsten – men sen jag förlikade mig med att tyskarna inte kommer sluta förstöra filmer och tv-serier bara för att jag (och måååååååånga med mig) tycker att det är dags så har jag utmanat mig själv i att titta mer på tv. Och nu har jag alltså lyckats se EN HEL FILM med pålagda röster och till och med ryckts med lite grann. Jag är stolt över mig själv, jag integrerar mig!

Ps. Filmen var Pleasantville, och den var inte ens särskilt bra! Wohoo!

Det ska vara naket

Tyskar älskar att vara nakna. Det måste vara så för nu när solen värmer dyker rumporna, tuttarna och de hängande snorrarna upp hela tiden. Buskarna i Berlins strövområden är inte längre bara gröna, om man säger så. Nudisthörn finns i nästan varje större park, och likadant är på stränderna.

För att inte tala om hur naket det är på badhusen. Till att börja med får ofta damerna och herrarna dela omklädningsrum och bara det kan ju kännas ovant. Vänj dig snabbt är mitt råd, åtminstone om du tänker bada bastu. Här bastar män och kvinnor tillsammans och badkläder är strängt förbjudet. Några gånger har jag testat att ha bikinin kvar, men det blev skäll inom två röda. Den officiella förklaringen till förbudet är att det är mer ohygieniskt att sitta med en bikinitrosa mot bänken än en bar rumpa (?). Att ha handduken med sig in i bastun är okej, men räkna med några sura blickar om du har den svept omkring dig. Den ska bara sittas på och inget annat. Det verkar faktiskt som att du anses vara otrevlig om du vägrar att vara spritt språngande i bastun. Det är liksom inte kamratligt att skyla sig när alla andra ligger på rygg med benen isär och kliar sig i ljumskarna. Eller nåt.

Varje gång jag diskuterat det här fenomenet med en tysk har jag fått höra hur konstigt det är att jag, som är svensk, reagerar över nakenheten. Han eller hon har alltid tyckt att jag borde vara hur bekväm som helst när det gäller att klä av mig inför andra. Herregud, vi svenskar som är så sexuellt frisläppta och badar bastu hur mycket som helst! Någon har till och med sagt "men det är ju ni som lärt oss att var nakna i bastun!". Haha, vilket missförstånd.

Om det är bra eller dåligt med nakenheten här i Tyskland har jag inte bestämt mig för, men det är ganska roligt att fundera på varför det blivit såhär. Någonstans hörde jag att det mest är i östra Tyskland som folk klär av sig helt ohämmat och att det har en historiskt förklaring. För de tyskar som bodde i jättefängelset DDR blev att vara naken en symbol för friheten. Har ingen aning om om det stämmer.

Nu har några bekanta till oss frågat om vi inte ska åka till ett riktigt bastubadarställe ihop. No way säger jag. Jag har precis vant mig vid att vara helt näck bland främmande karlar. Jag behöver bo här betydligt längre än ett år för att fixa att vara naken med folk jag känner halvbra. Där går gränsen. Jag är ju ändå svensk.