Herr Nilsson – svenskt godis i F'hain

Det är verkligen sällan jag saknar något typiskt svenskt att äta i Berlin. Kaviar, sill, knäckebröd – det mesta går att köpa här. Det skulle vara riktig filmjölk som är svårt att få tag i (men kan köpas i Swedenshoppa i Wilmersdorf) och jo, det är klart – lösgodis...

Pah! Inte då! För några månader sedan öppnades nämligen den finfina lilla butiken Herr Nilsson.
Den drivs av svenska Kajsa och hennes partner Daniel och är Berlins första plockgodisbutik helt i svensk stil, med bumlingar och peacemärken och allt. Och lucky me, den ligger här i Friedrichshain! Inte långt från kontoret. Gosh. Farligt.  

Jag och sonen var där för första gången i går. Han fick, trots att hans tyska kompisar mer eller mindre äter gummibärchen till frukost, inte smaka. Stackaren. "Det är vuxengodis", sa jag och kände mig väldigt, väldigt elak. Nåväl, han kommer nog få sin beskärda del av lösgodis vad det lider han också, han är ju ändå svensk.

(Herr Nilsson har en sida på facebook också.) 

Legoland

Jag gillar verkligen lego och har verkligen längtat efter den dagen då min son skulle vara tillräckligt stor för att gå på Legoland. Ok, helst vill jag ju gå på det där danska stället, där man kan åka balla berg- och dalbanor och promenera runt i minivärldar, men eftersom det finns ett Legoland Discovery Center här i Berlin började vi med det.

Först och främst, det ligger inomhus. Vid Potzdamer Platz närmare bestämt. Det är ganska mörkt, inte särskilt stort och är rätt mycket som ett vanligt lekland. Här kan barnen roa sig med att krocka med radiostyrda legoskepp, titta på Hackescher markt och Berliner dom helt uppbyggt i lego, åka några karuseller och leka i den vadderade lekburen medan föräldrarna äter hot dogs och dricker kaffe. Och så förstås, de kan bygga lego. Massor av lego. Knåpa ihop bilar och testa hur fort de åker, bygga palats, gubbar, flygplan och torn. Det finns små, små bitar och enorma, mjuka. Och så kan man gå byggkurser (om man lyckas höra vad legoläraren säger, ljudnivån är härligt hög).  

Nu är ju min son bara två år och även om det fanns mycket som var roligt för honom så tror jag nog att han kommer uppskatta det mer om ett par år. Efter en timme började han gnöla om att ville gå hem, kanske var intrycken för många och de stora barnen för läskiga.

Så, för att sammanfatta: Legoland i Berlin är ett kul ställe, men ingen jätteupplevelse. Ett schysst lekland, typ. Gå dit med barnen om det regnar.

Hoppsan

Ok, det är bara att inse. Klockan är hämta-på-dagis och arbetsdagen som skulle bli min effektivaste någonsin är snart slut utan att jag fått färdigt... öh... någonting. Men så är frilanslivet, i alla fall mitt. När inga tider är benhårt fasta är det lätt att allting halkar runt lite och hoppsan, där gick visst en dag.

Nåväl. Jag kan ju alltid rätta till det en annan dag genom att jobba extra länge då (och ja, det gör jag också, annars skulle jag inte tjäna många kronor).

Det var en havererad bil som ställde till det. Jag och mannen skulle bara plocka upp några saker som kontoret fått till skänks av fina Johanna och Daniel som snart flyttar tillbaka till Stockholm efter ett år här i Berlin (lite svårt att få med sig en mikro på flyget). Allt inpackad och klart – och då dog bilen. Det kostade oss en och en halv timme och 99 euro, sen var den som ny (tack vare biltjänsten ADAC, också kallad "gula ängeln". Bra grejer).

Ok, sakerna på plats. Dags att börja jobba! Tänkte jag tills jag insåg att jag var så hungrig att jag absolut inte skulle få något gjort förrän jag fått näring i mig. Avgjort, det blev en berlinerfrukost på Schmitt's här vid Traveplatz, ett ganska typiskt friedrichshainställe med helt okej frukosttallrikar. Inte det smartaste kanske för någon som har massor att göra och lite tid, men ändå. Frulle med mannen, vilken lyx!

Så. Inte mycket jobbvettigt gjort, men väl en mysig morgon med mannen, ett litet äventyr (bilen), en god frukost och inte minst … en mikro, en kaffekokare, två stora blommor, utemöbler, en vattenkokare och en flaska gin till Golden. Verkligen inte så dumt. (Men i morrn är det skärpning).

Soupporta ditt kvarter

Karin påminde om att jag missar en av mina älsklingsfestivaler i helgen också, Suppe und Mucke. Ät gratissoppa och lyssna på utomhuskonserter är konceptet. Håhåjaja.

I år är festivalen, som flyttar runt i Friedrichshain, på Gryphius-, Sonntags-, och Holteistrasse. Gå dit om du är närheten. 

Sverigesnabbis

Så har jag påbörjat min fram-och-tillbaka-höst, med resor flera gånger i månaden. Jobb, bröllop, mera jobb, mera bröllop och så vidare.  Jag är i Sverige nu och insåg när jag berättade om hösten som kommer för Sara och M, vars soffa jag brukar sova på när jag här, att jag har den planerad fram till jul. Roliga  och spännande grejer alltihop, ingen fara, men jag blir lite matt när jag tänker på det. Planerandet i sig, biljettbokande, barnvaktsbokande, logistiktänket för att få det hela gå ihop över huvud taget. Puh. 

Fram-och-tillbaka-livet frestar på, men so be it. Det här det liv jag har valt och jag älskar ju det, vill inte ändra en millimeter.

Lite synd är det dock att jag missar just den här helgen i Berlin. Nu, när både World Peace Festival, Mystery Music Festival på Michelberger Hotel (superhemlig musikfestival) och klädbytareventet Skyy Swap pågår. 

Nåväl, så är livet. Och Stockholm känns fint att vara i i dag, trots regnet.

Small town girl

Berlin är ju funtat så att det liksom inte är en, enda stad med ett stort centrum i mitten. Det är inte ens två städer, en östlig och en västlig, som man skulle kunna tro. Snarare fem-sex (här är ett inlägg jag skrev för länge sedan om det), och alla med olika karaktär. Eller ännu fler! Herregud, det finns ju hur mycket av Berlin därute som helst som varken jag, eller så många andra svenskar heller för den delen, har någon susning om. Ännu.

Hur som helst så håller jag mig mycket mer till "min stadsdel" här i Berlin än när jag bodde i Stockholm. Nu beror det nog mycket på att jag till skillnad från i Stockholm numera lever ett ganska inrutat småbarnsförälderliv och dessutom helt och hållet har börjat om här (i Stockholm har jag familj, släkt och kompisar utspridda över hela stan. Här umgås jag mest med folk som jag har hittat här i Friedrichshain) men också på att många stadsdelar i Berlin verkligen beter sig som en egen stad.

Friedrichshain har sitt eget tempo, sin egen atmosfär, sitt eget utseende och det är mycket tal om hur en "Friedrichshainare" är (ganska dekadent. Tänk partypunklevafördagenfolk. En klyscha dock). Dessutom finns allt jag behöver här i form av affärer, shopping, kaféer, restauranger, grönområden, klubbar, dagis, gallerier, kontor och vänner. 

Missförstå mig inte nu, det är ju inte så att jag är i F'hain jämt. Jag åker ofta till andra delar av stan, går ut och äter, gör något jobb eller går på jippon. Men till vardags så utspelar sig faktiskt en väldigt stor del av mitt liv i den här stadsdelen. Och jag gillar det. Inte minst för att jag på samma gång som jag bor i en jättestad lever mitt liv i en småstad där jag kan gatorna, är bekant med många av de som jobbar på kaféerna och där folk känner varandra på det där hemtrevliga sättet.

Att bo i Friedrichshain är verkligen som att få det bästa av två världar. Att det dessutom finns liknande men ändå annorlunda småstäder alldeles intill gör det hela ännu bättre – för att inte tala om hur fint det är att städernas olika atmosfärer, hus och människor tillsammans bildar den pulserande, underbart föränderliga och enorma storstad som vi kallar Berlin.

Friedrichshainshund som tar igen sig.

Burgeramt

Egentligen borde jag inte tipsa om det här stället. Det är lite farligt nämligen – man blir galet och ganska äckligt mätt efter att ha varit där (det är åtminstone min erfarenhet).

Men, eftersom det är synd att missa Friedrichshains bästa burgare, perfekt lagom mycket stekta och drypande av guacamole, tzatziki och andra goda röror så lägger jag ändå ut några rader om Burgeramt.

Precis vid Boxhagener Platz, alltid mycket folk men stället är stort. Take away går bra. En burgare kostar 4-5 euro, lite mer om du vill ha pommes till.

Mitt tips är dock att skippa potatisen. Det gjorde inte mannen när vi var där och lunchade i går. Han låg som en däckad säl halva dagen efteråt och blev inte hungrig igen förrän dagen därpå (bör tilläggas att han är 1,94 lång och van vid stora portioner).

I dag: 50 år sedan muren började byggas

Någon gång i gryningen den 13 augusti 1961 lades de första stenarna till den gräns som skulle dela en hel stad till två halvor och så smärtsamt slita familjer och vänner från varandra. Det är fortfarande svårt att förstå hur det kunde få hända, måste varit helt obegripligt då.

50-årsdagen uppmärksammas på flera platser över stan, bland annat vid gränsövergången på Bernauer Strasse, Gedenkstätte Berliner Mauer.  Där bjuds det på utställningar, dansföreställning, filmvisning och massor mer. Allmän info om 50-årsdagen hittar du här.

Och här kan du läsa en artikel jag skrev för länge sedan, om en man som under dramatiska former flydde från Östberlin till Västberlin. Direktlänk finns inte, men klicka på "arkiv", därefter "nr 3 2009" och sedan "20 år efter murens fall" så kommer du rätt.
 

Golden, the party

Det är ganska deprimerande här i Berlin just nu. Jag är glad och semesterutvilad, men berlinarna verkar nere och det är regnet som har ställt till det. Berlin har verkligen bjudit på skitväder i sommar, det har varit grått i nästan sex veckor nu. Några enstaka soldagar här och var bara. För dåligt. 

Himla tur att det vankas fest i helgen alla fall. Goldenfest! Äntligen ska vi fira att jag och Kristina ordnat ett precis så bra kontor som vi drömde om. Fantastiska arbetskompisar,  en ljus och fin lokal och en ny och mycket roligare vardag. Helt Golden.

Hör av dig om du vill komma hit och mingla med oss!

Tebaks

Vi vadar omkring bland kassar, resväskor och smutsiga kläder. Sonen studsar lyckligt, ropar "meine kök! Mitt tåg! Meine kläder!". Kylskåpet är tomt och blommorna dammiga men åh, vad det är skönt att vara hemma.

Utvilad, solkysst och förmodligen en aning förgiftad av en blålerebehandling jag gjorde på mig själv för några dagar sedan (lera från Östersjön, säkert full av tungmetaller) och alldeles för mycket rosé välkomnar jag hösten med öppna armar. Kyla och mörker, pah! Ingen match. Jag har för mycket kul som väntar för att hinna tänka på sånt.

Och när leran hade torkat var hon redo för hösten.

Kukident

Ok att det är helt underbart med sverigesemester och sommar och syskon och sonens kusiner och gamla fina vänner – men nu längtar jag faktiskt hem till Berlin. Hem till kontoret och jobbet, vår sköna vardagslunk och kompisarna där. Och till fnisset på Rossmann varje gång jag går förbi rengöringsmedlet för löständer, jag tröttnar aldrig.