Dittan och dattan bara

Det är så satans kallt här i Berlin nu. Och blåsigt och regnigt – värsta sortens väder. Himla tur då att vi drar till sydligare breddgrader i morgon! Eller, well. Vi ska till Frankfurt bara och det lär ju vara samma skitväder där. Men anledningen till resan är ett bröllop och sådana brukar ju alltid värma.

I dag har jag
 - fått mina leverfläckar kollade med tysk noggrannhet. ÖVERALLT tittade läkaren. Inga överdrifter (och inga farliga fläckar, puh).
 -  Hetsat omkring Hauptbahnhof och blivit påmind om hur ofantligt megastort stället är (Europas största centralstation).
 - Gjort en spännande intervju med en person som aldrig någonsin kan ha en dålig dag på jobbet (mer om det senare).

Eftersom jag inte har något mer intressant än så att komma med bjuder jag på några bilder av mina barn, tagna häromkvällen av fotografen Hanna Skoog som jag gör jobb med ibland här i Berlin. Hon är så fantastiskt duktig, och så himla kul att jobba med.

Sus som av vingar

Foto lånat av Svenska ambassaden i Berlin

Nämen hej! Det var ett tag sedan. Barn, sjukor, mycket jobb och en sväng till Sverige har hållit mig från bloggen (en väldigt snabb sverigesväng var det. Svisch dit, finfint möhipperi för en kär vän, några klunkar julmust och så svosch hem igen), men nu är jag tillbaka!

Jo hörni. Det var det här med julen. Den är ju i antågande. Eftersom Eje är så medveten om allt nu, och inte minst när det gäller julafton och jultomten och klappar och julsånger och godis i all evighet amen, så gäller det att anstränga sig. Jag vill ju såklart att han ska få den bästa julen som går att uppleva, att den ska vara så glittrande och magisk som en jul bara kan vara. Och förutom den lilla detaljen att jag inte kan hitta våra julsaker efter flytten, så känns det som att det kan gå vägen. Tyskland är ett bra ställe för julstämning, bara här i Berlin finns det cirka en miljard julmarknader att gå på och ni vet ju hur det pysslas under resten av året i det här landet så ni kan ju tänka er hur det är nu, veckorna innan jul.

Eje (och Isa förstås, men hon är mest intresserad av julklappspappret än så länge) kommer att få en svensk jul med allt vad det innebär, men med tyska inslag. St. Nicholas, lite stollen, några lebkuchen, extra mycket sauerkraut och korv. Det blir nog fint.

Men lucia. LUCIA! För mig är lucia nästan viktigare än julen, jag börjar närapå böla bara jag tänker på hur fint det är.  Kanske är det alla år i kör som gjort det, men jag tycker verkligen att lucia är den i särsklass vackraste högtiden vi har. Och den måste ju Eje få uppleva. Måste, måste, måste.

Frågan är bara hur? Det blir väl ett litet tåg här hemma förstås, för lillasyster (pappan hans är i någonstans i Afrika då), men jag tror att det kommer att krävas någonting mer för att han ska fatta grejen. Som den luciafantast jag är har jag bokat två biljetter till Berliner Dom där Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör ska ha en luciakonsert, men att få en treåring att sitta stilla i en timme? Eh, nej. Jag får nog locka med mig någon annan.

Öppna förskolan på Svenska Kyrkan brukar alltid ordna något mysigt kring lucia, det är ett alternativ, och så skulle man ju förstås kunna organisera något i Svenska Föräldrar i Berlin. Jag lär ju inte vara den ende svenska föräldern här som är mån om att mina barn får lite lussefeeling.
Vi får se vad det blir.

Minivärlden

Mon dieu. Två veckor hemma med sjukt barn. Fast inte jättesjukt, bara inte tillräckligt friskt för dagis.

Heeeelp me.

Vi, alltså jag och sonen, är så in i bengen trötta på att måla, baka, bygga tågbanor, leka bil som kör runtrunt, klistra pappersmönster och knyta knutar. Och värst av allt, jag har helt ont i öronen av allt tjat om att titta på tv. Cirka femtusen gånger om dagen låter det såhär hemma hos oss just nu:

– Maaamma, får jag titta på tv?
– Nej. Lek något istället! Vi kan rita ett monster!
– MEN JAG VILL BARA TITTA PÅ TV! BARA TV! HEEELA TIIIDEN MAAMMA!

Jo, tjena. Då och då, fine. Men hela tiden? Not fine.

Nåväl. I dag var han i alla fall tillräckligt frisk för att vi skulle kunna åka på en liten utflykt (halleluja). Äntligen kom vi iväg till Loxx Miniaturwelt och det var helt fantastiskt! Helt supernördigt, inklusive tvättäkta tågnördar som satt och reparerade och programmerade i ett skitigt hörn i lokalen, och hur mycket som helst att titta på.

Det är verkligen en hel minivärld. Tåg som åker runt, hus, vägar, bilar, bussar och en hel flygplats. Och så pyttepyttedockor som sitter i bussarna, som är på väg hem från affären, som går över gatan, glor på en bilolycka, putsar fönster och går på konsert. Allt gjort med massor av kärlek och humor. Jag älskade det! Och, hm, Eje också förstås. I alla fall tills det blev mörkt, alltså natt i minivärlden, och åskan gick. Det var i läskigaste laget för min lille. 

Enda minuset med stället var att inträdet är ganska dyrt (12 euro per vuxen, 7 euro för barn över en meter, 30 euro för en familjebiljett). Samtidigt förstår man ju att bygget säkert kostar en hel del att driva. Tågnördarna i hörnet måste ju ha sina löner och så. 

Kulturskillnaden: Gymhandduken

Click on image for source

Studera bilden. Såhär ska du göra på tyska gym. Alltså lägga en handduk på redskapet du tänker ligga eller sitta på. Glöm ej.

Det här var helt nytt för mig när jag kom hit – i Sverige hade jag alltid bara med mig ett enda stycke frotté till gymmet, och det använde jag för att torka mig med efter duschen. Här är det allmän gymkutym att lägga handduken som en barriär mellan mig och grejen jag ska styrketräna med. Som om jag vore helt genomäcklig och lämnade slemmiga spår efter mig. Som en snigel.

I början glömde jag ofta den där extrahandduken och fick många irriterade blickar slängda efter mig. Nu går det bättre, men jag tycker fortfarande att det känns lite fånigt att vara så överhygienisk hela tiden. Särskilt när jag inte ens är svettig (ja, det händer att jag går till gymmet mest för att få vara för mig själv en stund. Lyssna på en podcast, basta lite. Jag erkänner).

Men nu vet ni.
Alltså: Ta med en sitta-på-handduk till det tyska gymmet. Om du inte vill bli blängd på.

Alla pratar svenska

Var bjuden på tjejkväll i går. Så härligt!

Och det lyxigaste av allt: Alla pratade svenska. 

För även om jag har hittat fina tyska vänner här i Berlin som jag absolut gärna sitter och tjattrar om kärleken, barnen, livet och besluten med, så blir det aldrig samma sak att göra det på tyska som på svenska. Dels för att mitt ordförråd helt enkelt inte räcker ännu för att jag i alla lägen och i alla samtalsämnen ska kunna säga det jag skulle ha sagt på svenska, och dels för att det fortfarande är ganska ansträngande att prata tyska. Det flyter ju på, det gör det ju, men hjärnan snurrar liksom några extra varv hela tiden och det tar på krafterna.

Och shit vad vi pratade i går. Helt oavbrutet och om allt.
Jag trodde att klockan var midnatt ungefär när jag första gången under kvällen kollade tiden.
Den var halv två.

Vid tre kom jag i säng, mina vänner. TRE PÅ MORGONEN. Som R sa, det har inte hänt sedan 2004.

Nåväl, det är inte sant.
Men ni fattar.

Mvh,
Småbarnsmorsan

Herr Väderfågel och co.

Jag fortsätter att fascineras av de tyska namnen. Det finns så många helt galna! Och hur kommer det sig att massor av människor heter något som passar, eller inte passar, med vad de gör yrkesmässigt?

Som snubben som var byggherre för det hus vi bor i nu, Herr Hammer - blev han liksom byggherre för att han heter hammare i efternamn? Man undrar ju. Eller väderpresentatören på ZDF i morse, Herr Wettervogel, väderfågel. Pysslar alla i hans släkt med väder månne? De kanske känner sig så illa tvungna.

Det finns så många roliga exempel. Kolla in den här sidan bara, eller den här. Eller den här.

Favoriterna just nu är nog barnmorskan I. Storch i Magdeburg och begravingsentreprenören M. Todt i Plauen. Eller Dr. Unblutig (oblodig) här i Berlin.
Helt fascinerande. 

Har ni stött på några kul namn?

Uppdatering: Jag har läst på. Ben Wettervogel har tagit sitt namn. Han hette från början bara Vogel men blev alltid kallad för Wettervogel av sin kollegor, och tog till slut namnet. Ah well. Dock att det finns en annan metereolog på tysk tv som heter Käsewätter, Ostväder. Det är också lite kul.

Hemmadagar, fler knutar, Cakeville

Så gick helgen och några sjukdagar till. Vi har varit hemma, jag och barnen. Skrotat runt och haft det ganska skönt ändå. Tidigare brukade hemmadagar nästan alltid vara rätt jobbiga. Mycket bråk och frustration och NEJ JAG VILL INTE från treåringen. Men nu gick det alltså bättre. Ny fas kanske.

Vi har knutit knutar, målat massor, lyssnat på sagor och Mora träsk, gjort farsdagspresent till pappa som varit bortrest och matat lillasyster. Och så har vi bakat förstås, baka är bäst.

Jag har förresten upptäckt en affär i Prenzlauer Berg som är ett riktigt paradis för bakfans. Cakeville heter den och där finns allt, ALLT, man kan behöva i bakväg. Förutom själva huvudingredienserna då. Formar, dekorationer, redskap - you name it. Mycket trevligt.

Till pappa

Det är fars dag i dag. Och jag tänker på dig.
Öppnar upp det där rummet inom mig där jag har lagrat all saknad. Det gör ont, men jag gör det ändå. Måste göra det ibland.

Jag tänker på dig och önskar att du hade fått se mina barn.

Eje. Han ligger i soffan nu, nöjd över att få titta på tv mer än vanligt idag. Han är lite sjuk.
Mina fina pojke med alla sina idéer. Som älskar så mycket och vill så mycket och förstår långt mer än vad vi begriper att han förstår. Och som är så känslig, så full av empati och som suger in allt han hör och ser. Som behöver lugnet lika mycket som jag för att inte spinna iväg. Älskade barn.

Och så Isa, lilla fina Isa. Som alltid, alltid möter min blick med ett stort leende. Som måste vara en världens lyckligaste bebisar. "She has a very old soul", sa en klok kvinna som säkert visste vad hon talade om. I Isas leende finns svaret på alla viktiga frågor.

Och vet du, pappa, hon ser ut som jag gjorde. Tänk om du hade fått se det.

Och tänk om jag hade fått visa dig hur fint jag har det här.
I Berlin.
Där jag äntligen har hittat min rytm. Där jag har släppt på kraven och lärt mig att andas.

Jag tror att du hade förstått varför jag vill leva här. Bland de färgglada fasaderna. Jag tror att du hade förstått varför jag mår så bra av att fara fram på ojämna kullerstensgator i en stad där ingenting är perfekt. Till ytan. 

Jag saknar dig så mycket.

Om jag vore på Boxi

Helgplaneringen sket sig. E vaknade i natt och var sjuk, så hjärtskärande ynklig. I dag blir alltså en hemmadag, och förmodligen i morgon också. Helt okej. Det är mulet ute. Ska regna.
Fast synd på Boxi förstås. Älskar ju lördagsmarknaden där.

Nåväl, att titta på bilder från för några helger sedan räcker ganska långt ändå.

Mini

Men asså, vadå? Är det fredag? Igen? Det var det ju alldeles nyss? Crazy.

Och R flyger iväg så jag och barnen kommer att vara mol alena hela helgen. Ingen fara med det – vi ska på födelsedagskalas på lördag och på söndag tänkte jag kanske, kanske packa ihop oss och åka hit.

Hela Berlin i miniformat. Massor av små tågbanor. Borde ju gå hem, tycker jag.

Meierei. Alperna vid Kollwitzplatz

Ett mycket trevligt litet kafé med mycket gott kaffe och – viktigt, viktigt – mycket god apfelstrudel är Meierei vid Kollwitzplatz. Alptema på maten och en fin lokal med rustika, höga bord och vackra väggmålningar på kossor i alplandskap. 

Och apropå målningarna. De fanns faktiskt där långt innan kaféägaren ens hittat lokalen, men gömda. Den tidigare hyresgästen hade sänkt taket så att de inte alls syntes – så när Meierei skulle göras i ordning och det sänkta taket togs bort kom målningarna fram som en fantastiskt passande överraskning.

Som om ödet ville att det skulle öppnas ett alpkafé just där. Vackert ju.

Bistro Bardot

I dag gjorde jag och R (och en mestadels sovande Isa) en liten detour i vardagen. Vi gick och åt vegetarisk lyxfrukost på nyöppnade Bistro Bardot här i Friedrichshain.
Helt fantastiskt gott var det, drömmer fortfarande om den hembakade croissanten. Och den marinerade tofun... Mmm.

Lyxigt vegetariskt (eller veganskt, de hade mycket helt mjölkfritt att välja mellan också) – det är ett koncept som går hem hos mig. Åtminstone när det är bra, och det var det där.

Bistro Bardot erbjuder förresten både buffé (14 euro) och á la carte-frukostar (7-8 euro).

Gå dit.

Han valde höghuset

Det här med att vårt lanternepysslande hemma utvecklade sig till någon slags tävling mellan mig och R om vem som kunde göra den snyggaste lyktan... Jag vet inte om det känns helt sunt.

I går kväll:
Jag drar fram pysselprylarna och börjar skapa. Eje tittar på och R lagar mat. Jag kommer igång rätt bra, klistrar så det står härliga till. Hjärtan, flygiga remsor, Ejes favoritbokstäver E, A och F (jag säger inte att den blev snygg, det gör jag inte, men det blev bannemig en färgglad och HEMMAGJORD lanterna). Jag känner mig som en mycket bra mamma och Eje somnar med ett lyckligt "i morgon mamma, ska jag gå med min lanterne"-leende på läpparna. Alles jut.

En stund senare.
Båda barnen är nattade. R stökar i köket. Jag går ut och kollar vad han gör och håll i er nu. DÄR STÅR KARLN OCH GÖR EN MINST DUBBELT SÅ STOR LYKTA SOM MIN! Ett jäkla höghus! "Din är ju skittöntig. Alldeles för liten. Vårt barn ska ha en rejäl lanterna, jag ska göra en bättre", säger han. Helt sonika. 

Så Eje fick välja i dag. Min nätta lykta med skira remsor som fladdrar vackert i vinden, eller pappas höghus (förvisso med en rolig gubbe på andra sidan, men ändå).

Han valde höghuset. 
Skit också.

Mitt bidrag. Skir, lekfullt fladdrande. 

R:s bidrag. Ett fyrkantigt hus. Say no more.

 Och så här såg det ut i kväll, när Eje gick i lanternetåget med det vinnande bidraget. Min lanterna förpassades till Isa som ändå inte fattar någonting av det här spektaklet.

Trassligt

Så passerade ytterligare en helg i vårt Berlinliv. Jag var ensam med barnen och vi tog det lugnt. Målade, gjorde chokladbollar, byggde tågbana, band ihop vår lägenhet med ett väldigt långt snöre som Eje hittade längst in i en låda. 

Och så gjorde vi Friedrichshains loppisar, RAW och den på Boxi. På riktigt, som riktiga loppisproffs.  Vi kom ut tidigt, var där när stånden byggdes ihop och grejerna packades upp. Det lönade sig, jag hittade en fin gammal kista att ha barnens vinterkläder i och Eje en snabb racerbil. Han letar alltid efter racerbilar. 

I veckan är R hemma med Isa så jag ska jobba en hel del. Och just det, i morgon är det dags för årets Lanterneumzug. Ska nog faktiskt försöka pyssla ihop en lampa till gossen i år, det gick ju sådär förra året.

Two in one: Hängtips och hotelltips

                                                                                                                                                   

För er som är ute efter ett ställe i Berlin att slöa på i ett par timmar kommer här ett finfint tips:

I lobbyn på hippa Michelberger Hotel här i Friedrichshain kan vem som helst slänga sig en av soffsängarna, slösurfa, fika, sova, jobba eller bara se cool ut. Stämningen är mycket relaxad, mackorna goda och publiken blandad – när jag var där med Hanna för någon vecka sedan satt vi mittemot några arbetande spanjorer, hade en barnfamilj som grannar något bord bort och en trumpetspelande man snett framför oss (dock att han inte trumpetade högt, han verkade öva fingersättningen eller något bara).

Några nackdelar med stället är att de ibland spelar ganska hög musik (förmodligen för att matcha discokulan i taket) och att det kan vara mycket spring i lokalen. Men hey, vad kan man begära? Det är trots allt en hotellobby.

 PS. Jag brukar förresten tipsa om hotellet för bekanta som ska hit och letar ställe att bo på. Än så länge har ingen blivit besviken. Prisvärt och charmigt!