Berlin och ljuden

Berlin för mig är på många sätt ljud. Fina ljud och oljud. I början var själva tyskan också ett ljud, eftersom jag inte förstod. Då hörde jag mest fula halsljud när tyskarna pratade. Så är det inte längre. Tur det, tyskan är så mycket vackrare när man förstår vad de säger.

Just nu är det är någon på andra sidan gatan som spelar hårdrock med öppet fönster. Distade gitarriff studsar mellan väggarna. Går jag ut på balkongen istället, som vetter mot gården, möts jag av klassisk musik. På väldigt hög volym. Och då snackar jag så hög volym att till och med mina fönsterrutor skallrar när det blir lite mer dramatiska partier.

På morgnarna brukar vår granne öva på sin säckpipa (det är sant). Han spelar ofta fel. Det ljudet är definitivt ett oljud. Varför just säckpipa? Av alla instrument i hela världen.

Flera gånger i veckan går det förbi zigenare på gatan som hoppas på att vi som bor i husen ska slänga ut en euro för att de spelar så fint för oss. Kan det löna sig? Förmodligen inte, men de spelar bra och ser väldigt glada ut.

Och varje onsdag, fredag och lördag är det party mittemot oss, utanför den lokala ölaffären. Varför gå till en bar när man kan köpa öl för halva priset och hänga på gatan liksom. När kvällen börjar bli sen och punkarna blivit lite runda om fötterna blir det ganska ofta gräl. Då ekar det "Scheisse, du bist ein arschloch!!".

Sen har vi hundskallen. Stora hundar, små hundar, bråkande hundar. Varje dag.
Och det bästa ljudet av allt – fågelkvittret. Jag har aldrig hört så mycket kvitter som här i Berlin. Fåglarna måste också gilla den här staden.

F'hain über alles

Jag har upptäckt nya delar av Friedrichshain. Mysiga kvarter med massor av barer, restauranger och coola butiker. Jag skäms lite, men jag hade faktiskt missat området kring Sonntagsstrasse vid Ostkreuz. Nu vill jag flytta dit!

Det finns så mycket här i Friedrichshain, så många sköna områden. Stadsdelen är avslappnad, grön, cool och levande. Fortfarande finns många slitna hus kvar, där balkongerna ser ut att sitta löst och färgen flagnat. Inte sällan står en helt nymålad och upprustad byggnad bredvid och kombinationen av gammalt och nytt, sunkigt och putsat ger stadsdelen en skön karaktär.

Och så klottret. Många avskyr det säkert, men jag tycker om det. Och blandningen av människor! Punkare och yuppies om vartannat. Partykids och barnfamiljer. Allt i en enda röra. I love it.
Så ska ni till Berlin, bo i Friedrichshain. Det är nära till resten av stan, men rymmer allt man behöver för att må bra.

Pensionärerna i Steglitz

Berlin är stort och ska man kalla sig resejournalist måste man ju resa lite också, tänkte jag och steg i måndags förmiddag på s-bahn mot Steglitz. Väl framme i den västliga stadsdelen Lichterfelde Ost möttes jag av ett soligt torg, hus byggda på åttiotalet och massor av pensionärer.
De var överallt, på kaféerna, vid övergångsstället, fruktstånden, i affärerna. Vart jag än vände huvudet såg jag beiga kappor och käppar! Inget fel i det, men vart tog alla andra vägen? Plötsligt slog det mig hur unga de kvarter jag brukar röra mig i är. Inte själva husen, de är mycket äldre än i väst, men människorna.

Jag tror att det finns två anledningar till det här fenomenet.
Nummer ett är att det helt enkelt bor fler äldre i väst. Det här har jag ingen som helst statistik på, men det känns så. Kanske har de äldre i öst jagats bort av hipsters från skandinavien som flyttat dit? De kanske drunknat i havet av techno och bakfulla tjugoåringar? Vilket leder mig till anledning nummer två.

I Mitte, Prenzlauer Berg och Friedrichshain bor det fler arbetslösa kulturarbetare, frilansande kulturarbetare och invandrade 20-åringar än i Steglitz. Alltså såna som syns på dagarna, som inte sitter på ett kontor mellan åtta och fem utan hänger i parker, tar en kaffe till på kafé Morgenrot och äter frukost till klockan fem. Som lever om på nätterna och softar på dagarna.
I Steglitz bor det ekonomer, sjuksystrar och försäkringshandläggare och de har ju knappast tid att sitta och mosa på torget i Lichterfelde Ost klockan 11 en måndag.
Och kvar bli pensionärerna.

En liten vardagsbetraktelse bara.

Frilansarvardag

Idag har jag varit vid Helmholtzplatz i Prenzlauer Berg. Det är ett lummigt torg med kullerstensgator runt omkring och massor av kaféer. Fåglarna kvittrade, solen lyste och på en bänk bland träden i mitten av torget spelade några gubbar dragspel.
Där satt jag och arbetade medan jag åt på min rågbaguette med avocadocreme och soltorkade tomater.
I Sverige jobbade jag i en källare och såg ofta inte ljuset på hela dagen. Och inga dragspel.
Jag älskar att vara frilansare.

Ett två tre sommar

Det är någonting med våren här i Berlin. Den finns inte. Eller, den kanske finns, men bara i någon vecka. Sen är det sommar.
Nu är väl inte jag någon expert på området - jag har ju trots allt bara upplevt två berlinervårar - men när jag hör mig för med de som bott här längre är det flera som håller med mig.
Berlin hoppar över våren.

Det kan bero på att solen är lite varmare här, så fort den kommer fram någon gång i mars funkar det hur bra som helst att sitta ute i t-shirt. Jag har en vårjacka men fungerade bara i en vecka innan den blev för varm. Träden blev prunkande gröna på ett par dagar och lika snabbt gick nöjeslivet från 100 till 3000 (helt nere på noll är det aldrig här). Med så mycket ivrig kreativitet som puttrat hela vintern behövdes det inte många solstrålar för att hela stan skulle börja sommarstudsa.

Idag är det 18 grader i skuggan här i Friedrichshain. Ingen sommar för en spanjor, men för en frusen svensk är det rena rama bastun. Gräset är långt och grönt , träden blommar och idag flög det in en skalbagge genom fönstret. Och i förrgår fick jag ett myggbett.
Det är sommar, I tell you.

Tacky tropiker i utkanten av Berlin

Jag har besökt vad som måste vara ett av de mest märkliga ställena i norra Europa.
I en gammal hangar för zeppelinare har någon galning fått för sig att bygga en hel charterort - med sandstränder, turistshoppar, enorma pooler, hotell och campingområden. Det kallas för Tropical Islands och luften inne i jättebubblan ligger kring 30-strecket. Precis som på vilket Blue Village-område som helst masar turisterna runt i flipfloptofflor, med rödmosiga ansikten och t-shirten hängandes över axeln. I mitten av hangaren har det planterats en liten regnskog där man kan gå på safari (nåja) och upptäcka exotiska trädslag. På sandstränderna är det, som det alltid brukar vara på charterorter, krig om solstolarna. Det gäller att vara snabb, tyskar är bra på att paxa.

Det var... vad jag ska jag säga... som en blandning av det mest tacky och det mest fascinerande jag varit med om. Helt sjukt, och helt fantastiskt.

En timme från Berlin med bil och helt klart värt ett besök. I alla fall om man sugen på tyska turister i mängder och sol och bad á la Gran Canaria.

Filbunken vid Frankfurter Tor

Mitt favoritkafé är stängt för renovering. Kaffee und Tee vid Frankfurter Tor ska bli ännu finare, med väggmålningar och hela kitet. Det känns lite sorgligt, jag tyckte det var så perfekt som det var, med de slitna sextiotalsmöblerna och mjuka farmorslamporna. Men det är klart, det behöver ju inte bli omysigt bara för att det ska stylas om. Och hur inredningen än blir så kommer ägaren förmodligen fortsätta vara en filbunke som då och då drar fram gitarren och sjunger en sång för sina gäster.

Att ägaren är en lugn människa visar sig inte minst på hur länge renoveringen har hållit på. I flera veckor har det stått "Neueröffnung 31 märz" stort och tydligt på fönstret så att ingen som går förbi kan missa det. Datumet passerade, ingen nyöppning. Då kom skylten "Vielleicht freitag" (kanske på fredag) upp istället.
Som sagt, en filbunke. Och ett grymt kafé.