Inskolningen. Så gick den till.

Isa är inskolad och klar! Hurra! Förvisso är hon hemma och sjuk i dag, men i flera dagar nu har hon gått "normallånga" dagar. Allt har gått fantastiskt bra, hon verkar himla nöjd och tyr sig till sina fröknar.

Eftersom ganska många som kommer in här verkar vara på väg till ett liv i Berlin med små barn, eller kanske själva står inför en inskolning här, så tänkte jag berätta lite om hur Isas gick till.

Men först ett litet klargörande. Jag skriver ofta dagis här på bloggen istället för förskola. Det beror inte på att det inte pågår någon pedagogisk verksamhet med utbildade förskolelärare på vårt dagis – snarare är det för att undvika språkförvirring. Här betyder förskola, vorschule, sexårsverksamhet. Innan dess heter det Kindergarten (eller Kita)och Isa, som bara är ett, går på Krippe för de minsta. Men, för enkelhetens skull tänker jag kalla allt för dagis.

Inskolningen skiljer sig såklart massor från dagis till dagis i Tyskland, men på vårt var det inte tal om någon "tre-dagars" som de flesta Stockholmsförskolor verkar köra med (eller? Verkar så i alla fall när jag hör med mina vänner där). Snarare gick det väääldigt långsamt och Isa skulle verkligen vänja sig vid sitt nya dagställe i en långsam takt. Första två dagarna var vi där i en halvtimme, dagarna därpå i en trekvart – jag var med hela tiden. På dag fem gick jag iväg i en kvart, och på måndagen likaså. Sedan fortsatte det på det sättet, men en långsam ökning av hur länge jag var borta. En timme, en och en halv, två timmar...

På fredagen den andra veckan var det dags för Isa att sova middag på dagis så då kunde jag helt plötsligt vara borta i nästan fyra timmar. Det gick helt okej, så samma sak på måndagen. Nästa steg var att hon skulle äta mellis efter sovat (vid två, halv tre) och när det var avklarat var inskolningen över. Hon kommer, nu under första året, att vara på dagis mellan 9.30 och 15 ungefär. Beroende på mitt och R:s jobb och sånt förstås.

På det stora hela tog det alltså knappt tre veckor. Och det var snabbt, Isa gillade dagis från första början. Vänner till oss, vars son inte alls är lika förtjust i konceptet att vara på ett helt annat ställe än mamma och pappa varje dag, har på fjärde veckan fortfarande inte sovit middag där. Så hur långsamt det går är väldigt individuellt.

Sedan har jag hört om dagis här som, om barnen visar tydligt att de inte mår bra av att vara där efter två veckor, helt enkelt säger "sorry, kom tillbaka om ett år. Barnet är inte redo". Svårt och hårt för de som måste tillbaka till jobbet.

Ni andra som har barn på förskolor – hur gick era barns inskolning till?

Försöker vara kreativ men landar bara på Mars

Sitter på kontoret och "kommer på artikelidéer". Vi kan väl säga såhär: Det är inte helt enkelt att plötsligt vara kreativ igen, bara sådär. Jag menar, i ett helt år har jag antingen servat mina barn (ett maaamma! cirka var tionde sekund lämnar inte mycket utrymme över för kreativitet, I tell you.  Åtminstone inte i min hjärna) eller, när jag jobbat – bara gjort om jag blir tillsagd, knappast sålt in några idéer själv.

Men, men. Jag har ju varit med ett tag och vet att det tar ett tag att hitta flowet. Vore lite skönt att veta när bara, rent ekonomiskt menar jag.

Nåväl, jag roar mig så länge med surfa runt på den här sidan (har liksom svårt att koncentrera mig på annat nu när jag hittat den). Det är så sjukt alltihop. Vem, VEM, skulle vilja säga adjö till familj, vänner, god mat, skogen, havet, städerna, you name it och åka till Mars, bo i en jäkla rymdhydda tillsammans med en handfull andra människor I RESTEN AV SITT LIV? Tydligen hundratusentals.

Fascinerande, men så, så sjukt.

Rügen, festen och Prora-vansinnet

Vi var ju på Rügen i helgen, på bröllopsfest. Det var fantastiskt på massor av sätt – minglet, maten, tårtorna, den vackra parken som vi åt tårtorna i (ett gammalt orangeri som fond liksom), vännerna och utsmyckningarna. Hela ön! Och vädret var mycket bra och soligt.

I går, när vi vaknat sådär härligt uttorkade och bakis som man blir när man först druckit en massa vin och sedan sovit i ett varmt tält, åkte vi till Prora. Herregud, vilket sjukt ställe det är. 4,5 kilometer sexvåningshus längs med stranden, byggt i slutet av trettiotalet i typisk Hitleranda. Bisarrt överdimensionerat, alltså. Komplexet var tänkt att bli en semesteranläggning för 20 000 personer. TJUGOTUSEN! Jo, men det känns ju realistiskt.

Nuförtiden är de flesta husen vandaliserade och öde men något husutvecklingsföretag har köpt upp en del för att renovera och göra lyxlägenheter. Ett hus har har blivit ett vandrarhem som är färdigt och igång nu.




Tja, läget är ju minst sagt bra, 150 meter från stranden. Men ändå. Att bo i  något som så tydligt var en del av den nationalsocialistiska visionen skulle ge mig mardrömmar.

Om jag njuter av att jag snart kan börja jobba ordentligt igen?

Eh, JA! Nåt så inåt. Hela den här veckan har varit som ett enda långt och härligt spånmöte – och med tanke på hur jag liksom studsar fram mellan träffar med potentiella samarbetspartners och fullkomligt spottar ur mig idéer så fanns det nog en hel del uppdämd energi och kreativitet därinne som behövde komma ut. Det räckte med att bara glänta lite på börja-jobba-dörren så började det sippra. Jobbet liksom! Mitt jobb! Så jäkla kul.

Och Isa då? Jorå. Hon gillar fortfarande dagis. Inte en tår har hon fällt hittills faktiskt.

Här kommer en bild på en macka med mettwurst, alltså rått griskött. Typiskt tysk lunchsmörgås som jag med största sannolikhet inte kommer att äta under jobbluncherna i höst.

Only in Mauerpark

Hänt i veckan

Hej på er! Länge sedan! Förra veckan var väldigt busy och jag hann inte med bloggen alls. Massor av trevligheter! Kolla bara.

Först och störst: Isa började på dagis! Inskolningen är extremt långsam (citat förskolefröken: "Räkna med fem-sex veckor innan vi är helt färdiga") men det har än så länge gått oförskämt bra. Hon leker och tar sig för och låter sig tröstas av fröknarna som att det var där hon vuxit upp och inte i recidence Darlington. Men jag tänker att reaktionerna kanske kommer sen? När hon fattar att hon ska lämnas där varje dag? Eller så är hon bara glad att slippa mig, vad vet jag.

Jag jobbade en hel del. Tänkte (yay!), intervjuade (yay!) och skrev och så. Och mellan de där aktiviteterna beundrade jag årets tomatskörd. Alla fem. Klein aber fein, som man säger här.

Mitt i veckan blev det kräftkalas. Inklusive övernattning, eftersom vännerna som bjöd in oss bor en bit ut och vi gärna ville umgås efter att barnen somnat också. Det är ju först då man får något sagt till varandra, som bekant.

Herregud, vad gott det är med kräftor. Måste ha mer, känner jag. Och herregud vad härligt det var att sitta i en trädgård i månskenet och i lugn och ro ha det bra med goda vänner.

Jag kom in i ett bakskov igen, himla tidskrävande. Hittills har jag bakat en sats rågfrallor, scones och tre satser knäckebröd. På bilden ser ni förresten pumpaknäcke, världens enklaste att baka och så gott så man blir helt yr. Recept finns i den här eminenta boken.

Och så blev det fredag igen, och extra mycket leksaker på Boxi. Jag älskar verkligen Spielwagen, så bra grej (skrev lite om det för länge sedan, läs här om du vill).

På kvällen gick vi på fest i en butik på gatan där vi bor. Partyt var fullt av personer som kallade sig bohos. De levde allihop på olika typer av onlineföretag och bodde överallt och ingenstans. En kille kom till exempel precis från Thailand där han varit i tre månader och nu skulle han vara här ett tag. Efter Berlin funderade han på att hänga i Barcelona i några månader. Det lät ju som en spännande livstil, men lite ensamt kanske? En kul fest var det, hur som helst. 

På lördagen festade vi vidare genom att grilla och äta en årsranson av kött hos vänner i Prenzlauer Berg. Det var gott, men jag känner mig väldigt pepp på en vegetarisk vecka nu.

På söndagen gjorde vi som alla andra livsnjutare i den här staden - vi gick på kareoke i Mauerpark. En brud sjöng The final countdown i falsett och det blev värsta draget. Åh, jag blir alltid lite extra kär i Berlin när jag är i Mauerpark på söndagar.

Så. Nu kan den nya veckan börja. Den kommer att innehålla massor av spånmöten och fikaträffar, inskolning förstås och så en bröllopsfest på Rügen. Det ni! 

PS. Jag ber om ursäkt för att alla saggiga mobilbilder. Storkameran har haft semester.

Komma i kapp.

Jag ligger så jäkla efter. Med mig själv. Eller, med stora delar av mig själv. De som är sammanknutna till mitt jobb. Kreativiteten finns där, men det är som att alla de där idéerna som ständigt poppar upp i mitt huvud aldrig får tillräckligt mycket tid på sig för att hinna krypa fram till de främre regionerna av mitt medvetande och bli konkreta. Istället glöms de bort så fort en liten kräver en flaska med något i, ramlar eller behöver byta blöja.

Men nu är det dags. För dagis alltså. Inskolning börjar på måndag och hur kluvet det än känns (i går grät jag och tyckte att det kändes på tok för tidigt och vi MÅSTE vara hemma i ett år till med henne, minst!) så kommer det ju att bli bra. Framförallt för att Isa känns redo och intresserad, men också för att jag verkligen verkligen verkligen verkligen behöver mer tid för mitt nu. Alltså verkligen. Den här strukturlösheten som pågår i mitt liv, jag pallar inte mer. Att gå runt och stup i kvarten komma på saker  jag vill göra men inte ens ha tid att notera dem – det gör mig helt jäkla tokig.

Fatta. När inskolningen är klar kommer jag att ha fyra till sex timmar om dagen att tänka på. Helt ostört! Herregud, vad smart jag kommer att känna mig. Och vad mycket jag kommer att hinna göra! Gå igenom dagens tidningar, svara på mail, spåna, förbereda, intervjua, skriva. JOBBA! Vara uppdaterad. Påläst. I kapp.

Oh boy vad härligt.

Samtidigt: Kommer jag att dö av längtan under dagarna på kontoret? Kanske.

Till er som vill ha Berlintips

Det är en hel del läsare som googlat sig till Berlin ick! på jakt efter sköna tips till helgresan. Hej hej! Nog finns det en och annan pärla att få nys om här, men eftersom jag inte skrivit så mycket i den stilen här på sista tiden är det bra att besöka till min andra blogg också: Aftonbladet Resas Citykoll. Där fullkomligt dignar det av mina bästa av det mesta här i stan! Restauranger, festivaler, butiker, parker and what not. Och uppdaterar gör jag flera gånger i veckan.

Nytt på Citykoll just nu:
Om var man äter den bästa schnitzeln.
Om en skön festival som pågår just nu och som man inte får missa.
Om en pinnglass som är helt vansinnigt god, och dessutom utan en massa läskiga kemikalier. Och alltså bara går att köpa här i Berlin.

Och när jag ändå är i tipsartagen. Jag är ju en av personerna bakom Berlinbiten.se, en matnyttig sida med massor av info för den som är på väg att flytta hit, eller kanske redan kommit men känner sig lite rådvill (eller är helt totalt jäkla förvirrad och förlorad i alla byråkrati). Där kan du hitta fler Berlinbloggar att läsa och bli inspirerad av också. 

Nu ska jag baka bullar och förbereda en intervju. Bis die Tage!

Länkliebe

Här är två intressanta inlägg angående det där jag skrev om vem som tar ut föräldrapenningen. Läs och begrunda.

Johanna Ögren om rapporten som visar att det knappast är inkomstskillnaderna som avgör vem som är hemma.

Och Charlotte Vainio om att vara "den extra föräldern" och vad det kan innebära.

Alltså

Det är varmt. Varmt, varmt, varmt. Luften står helt still i Berlin. Alltså, hur länge ska den här värmeböljan pågå? Det börjar bli lite jobbigt nu faktiskt. Särskilt eftersom det numera är varmare inne i vår lägenhet än utanför, alltså över trettio grader.

Varför bor vi mitt i stan nu igen? Och inte i närheten av en sval sjö? Känner att jag glömt det just nu.

Dåligt, men ändå lite bättre än hos Doris

Jag blir så nedslagen och samtidigt så glad över att jag bor i Berlin och inte någonstans i Bayern eller västra Tyskland när jag läser den här artikeln. Visst känner jag igen Doris tankegångar från samtal med bekanta här (alltså att barnen i första hand är mammans ansvarsområde och att kvinnor skulle vara bättre på att ta hand om barn än män) – men i mina kretsar är det i alla fall inget konstigt med föräldralediga pappor och delat ansvar på hemmafronten.

Men, jag bara känner tre män här som tagit ut mer än sina två öronmärkta föräldraledighetsmånader (min egen man inkluderad, och han räknas ju knappast eftersom han är svensk) och jag har aldrig träffat någon tysk man som valt att jobba deltid för barnens skull. Däremot är det supervanligt att mamman går ner i tid.

Eller, hm, valt och valt. Jag känner flera män som säger att de gärna skulle velat vara hemma mer men att de helt enkelt inte vågat begära ledigheten. De är säkra på att en sådan begäran skulle leda till kicken ganska fort. Fast anledningen till uppsägningen skulle vara en annan, förstås. Jag är rätt säker på att fler pappor skulle vara hemma mer här om de hade stöttning från sina arbetsgivare. Inte några massor kanske, eftersom många (både män och kvinnor) fortfarande tänker konservativt i de här frågorna, men i alla fall betydligt fler än nu.

När jag berättat för folk att jag jobbat halvtid, och alltså varit borta hela dagar, sedan Isa var tre månader gammal är det ingen som reagerat negativt. Kanske av artighet i och för sig. Däremot vet jag inte hur det skulle varit om jag hade jobbat heltid redan när Isa var liten. Kanske hade jag fått en och annan gliring då – men det hade jag väl säkert fått i Sverige också , eller vad tror ni? Här ska man också komma ihåg att Berlin, och då särskilt de östra delarna, har en helt annan dagistradition än vad man har i gamla Västtyskland.

Men, precis som det framgår i artikeln, ser statistiken vad gäller löner till kvinnor usel ut i Tyskland. Och det är förjävligt och så orättvist och så fel. Men inte så konstigt.

Så som sagt. Dystert är det. Men det känns i alla fall som att det blir lite bättre för varje år som går, i alla fall här i Berlin.

Tillägg: Kanske intressant att veta vad som gäller angående föräldraledighet i Tyskland. Här har man rätt till totalt 14 månaders föräldrapenning, men bara om båda föräldrarna är lediga och den ena i minst två månader. Om bara en förälder tar ut sin ledighet är det max 12 månader som gäller. 

Tillägg 2: Så att ingen missförstår: Jag tycker alltså inte att det är dystert att någon väljer att vara hemma med sina barn istället för att jobba.  Det som är tråkigt är att vi har en kultur och en samhällsstruktur som gör att det nästan alltid är kvinnorna som är hemma – något som lett till orättvisor i form av sämre löner och villkor etc. Tänk vad flott om det var ungefär lika många män som kvinnor som var hemma med barnen!

Tvära kast

Och så finns det dagar som i går.

När barnen vaknar vid niosnåret, utsövda, glada och hela dagen går lätt. Tusen pussar och leenden och jag tänker att det här med att vara ensam med två barn, det är väl inget? 

Och vi går till Boxi, köper Macarons av Stéphane, lyssnar en stund på Rathaus Ramblers och skrattar med Isa som dansar så sött. Och barnen leker tillsammans i den svala sanden och livet är så härligt som det bara kan vara. 

Inte årets bästa dag

Apropå att jag är ensam mycket med barnen så kan man väl säga såhär: Vissa dagar är det rent överjävligt.

Som i dag. När dagis är stängt och båda barnen gråter och jag vet att vi bara måste komma UT för att situationen ska bli bättre. Så att den lilla kan somna i vagnen och den stora springa av sig, komma av sig i sin trots. Och jag samlar mig mellan de ekande barnskriken i trapphuset för att en sista gång kolla att allt är med – blöjor, mellis, vatten, nycklar. Stänger dörren och hinner precis ta ett lättat andetag innan jag inser att en annan nyckel fortfarande sitter i. På insidan. Och det är 35 grader varmt och grannarna är inte hemma (kan annars klättra över deras balkong till vår) och jag förstår att det här kommer att bli dyrt. Det här också.

Sedan följer "lek i park" medan jag ringer till olika låssmeder för att jämföra priser. Citationstecken för att sonen knappast leker, snarare fortsätter att gråtskrika, klaga, inte vilja. Ju mer stressad jag blir, ju mer jag pratar i telefon, desto högre skriker han. Och så pågår det. Och vi svettas och Isa vaknar och solen bränner och barnen blir hungriga. Vi går hem och låssmeden kommer, dörren öppnas, jag betalar och skäms. Igen. För att sådana här saker händer mig så ofta nuförtiden. För ofta. Och barnen får mat, blir lite gladare men jag kan inte äta. Orkar inte. Är helt utmattad.

Och jag vet, det är stressigt att ha småbarn. Det är intensivt och tankar blir sällan färdigtänkta etc etc. Men när det pågår hela dagen. Från åtta på morgonen till elva på kvällen, utan avbrott, flera dagar i rad. Och när ytterligare något jobbigt händer, som en nyckel på insidan av dörren, som stressar och föser mig närmare och närmare kanten jag inte får ramla över, inte kan ramla över (för vem ska då laga maten och natta barnen och säga"nej, du får inte" för sextusende gånger för dagen?) – då undrar jag vad fan vi håller på med.