Inte så nya längre

Jag springer. Till dagis, från dagis, till läkaren, fikaträff, fort till flygplatsen för jobb eller besök någonstans, till tåget, hem igen, packa datorn, kameran - är alla sladdar med? Och så ut igen. Jobba på kafé, effektivt nu, har bara några timmar på mig, skynda skynda. Och så fortsätter det. Och jag är alldeles svettig.

Vad hände med mitt lugna berlinerliv? Tempot börjar mer och mer likna det jag hade i Stockholm innan vi flyttade hit - dagarna går i ett och kalendern fylls på allt längre fram i veckorna. Allt är bra, jag är lycklig, men jag är rädd för att förlora balansen igen. Ni vet, sådär så att det känns som att det är någon annan som styr och du bara hänger med som trasdocka. En trött trasdocka som helst av alla bara vill sätta sig ner och pusta ut en stund.

Jag tror att det är så att vi helt enkelt har integrerats här nu. Vi har vänner, vi har rutiner, vi har jobb och läkarbesök och bankärenden som måste utföras. I början var det bara vi, två gröngölingar på upptäcktsfärd i den nya staden, bland människor som kanske kunde bli våra vänner. Och långsamt nosade vi oss fram till en ny vardag och ett underbart nätverk av berlinerkompisar. 

Jag älskar vårt liv här och skulle inte vilja byta ut det för allt i världen, men just nu snurrar det så fort att jag blir alldeles yr. Dags att ta kontrollen igen, säga nej ibland och göra som så många andra här - sätta sig på ett kafé och bara titta. Frågan är bara när. 

Dagens arbetsplats: Café 100 Wasser på Simon-Dach-Strasse