Äntligen har jag varit på museum. Fast inte blev det något av de tre jag tidigare skrivit att jag ska gå på (innan jul, ähum), nej istället styrde jag och mannen kosan till Historiska museet och Hitlerutställningen som pågår där. Den var bra, och helt fruktansvärt läskigt obehagligt vedervärdig.
Utställningen är den första som görs om Hitler i efterkrigstid och ger en bild av hur allt det hemska kunde hända, gör det begripligt hur Hitler kunde bli så populär. Och i den första delen av allt som visades, där vi fick se hur han steg i graderna och symboliserade något nytt och friskt - ett hopp om en ljusare framtid - rycktes vi riktigt med i det glada. Stod till och med och smålog lite åt alla rara grattishälsningar tyska barn skickade till "Onkel Adolf" på födelsedagen. Tänkte att han såg bra rolig ut i sin fåniga lilla mustasch.
Sen, pang, kom smällen. En filmsnutt där en bebis som precis lärt sig gå rycks bort från sin mamma av en soldat. Bebisen springer efter mamman, ramlar. Filmen är suddig och säkert bara 10 sekunder lång men räckte för att verkligheten skulle komma ikapp. Ilskan och sorgen över allt det fruktansvärda den mannen och hans medarbetare har gjort brände bakom ögonen genom resten av utställningen och en bra stund efter att jag lämnat museet.
Det går att förstå varför Hitler kom till makten, men inte hur det kunde gå så förbannat långt.
"Hitler und die Deutschen. Volksgemeinschaft und Verbrechen" pågår till den 6 februari. Jag hade hört att köerna skulle vara fruktansvärda även på vardagar men det verkar ha lugnat sig. En person framför i kassan är inget att klaga på. Gå dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar