Mata vardag

Det är mycket nu. Mycket och lite. För samtidigt som jag sitter med näsan i dataskärmen (bokstavligen, jag är i stort behov av nya glasögon) hela dagarna för att hinna ikapp med allt jobb så känns det som att jag inte gör någonting.
Jag bor ju i Berlin godammit! Staden där det händer! Fest dygnet runt!

Men vad gör jag? Sitter på min rumpa och för in siffror i ett exceldokument. Vilken waste.

Jag antar att det ingår i vuxenpaketet. Att vara lite tråkig, mata på med vardagsuppgifter tills det är klart. Avslutat. Jag har så mycket kvar att upptäcka här (kommer aldrig bli färdig) men när varje minut mellan dagislämning och hämtning är värdefull för att hinna formulera, mejlkonversera, pitcha, bokföra, planera och inte minst FAKTURERA får det vänta. I några dagar till.

En vacker dag, kanske om en vecka eller så, är jag kanske ikapp. Då ska jag åka till Kreuzberg och gå på ett kafé som jag har hört ska vara väldigt mysigt. Med öppen spis och sprakande eld. Ta med mig datorn och slänga iväg några mejl därifrån istället.  Och så vill jag till Schöneberg, för att bara flanera.
Vart ska jag åka mer? Ge mig tips!

Blev förresten inspirerad av fina bloggerskan Sara att ta mig en joggingtur nu på kvällskvisten. Tyvärr kan jag inte, som Sara, bjuda på några vackra vyer. Tvärtom. Berlin är väl inte känt för att vara en snygg stad direkt men jag förstår inte varför jag alltid dras till så fula ställen när jag joggar. Till betongen. I dag sprang benen till Sconto vid Storkower Strasse – fascinerande fula möbler i ett fult gult plåthus vid en gigantisk parkeringplats i ett sorgligt köpcenterområde.
Jag är konstig.

Dagens jogg. Not so pretty. Men skön ändå.

 

En lördag i mitt liv i Berlin

Vi började med en fika tillsammans med kompisarna T och G på Goodies här i Friedrichshain. Där finns en liten lekhörna (med betoning på liten, men sonen var glad ändå) och massor av roliga smaker på kaffet. Fast jag var tråkig och körde på vanlig latte. Nutella på morgonen. Bitte nicht.
  



Utanför kafét hängde det en cykel i en lyktstolpe. Det gör det ibland här.




















När kaffet var urdrucket tog vi en sväng in på biblioteket här i Friedrichshain. Det ligger på Frankfurter allee och är lite gömt. Inte minst för att det har en så diskret design – huset är inklätt i träpaneler och ser lite som en bastu, fast en fin.  

Men någon saunafeeling inuti är det inte. Ljust och fint med gratis wlan, en hel våning med böcker, musik och filmer för barn och så massor av platser att arbeta vid. Och ett schysst kafé på bottenvåningen.

I kaféet finns det mängder med tyska magasin att läsa. Bra ställe att tanka inspiration och få nya artikelidéer.

Men det bästa med biblioteket är nog ändå att man kan låna konstverk också. Original. Varje tavla eller staty kostar fem euro i månaden och du kan ha dem i upp till fyra månader.

På vägen hem gick vi förbi Liebig 14, det ockuperade huset som blev utrymt för några veckor sedan,  protesterna till trots. Ödsligt.

På Rigaer strasse, en tvärgata till Liebigstrasse, ligger det en butik där man kan köpa bodys med fuckyoupekande playmobilanarkister på. Passar fint på en arg och politisk insatt bebis.

Sen gick vi hem och jag bakade bröd. Det var en bra lördag.

The Bread Exchange

Men är inte det här en rar idé? Svenska Malin Elmlid här i Berlin bakar massor av bröd. Gott bröd. Med surdeg och rosmarin i till exempel. När hon har bakat något skriver hon det på sin facebooksida och då kan alla som är sugna erbjuda Malin något i utbyte mot brödet. Kanske inträde till en ball klubb, ett hemmagjort halsband eller en gitarrlektion? Något som känns ganska värdelöst för dig kan vara värdefullt för Malin. 

Och så byts det – människor från hela världen får njuta av Malins bröd och Malin får både balla grejer och kontakt med massor av nytt folk. 

Det är så smart att byta istället för att köpa. Jag gillart! Vad kan jag byta bort? Hm... Får sova på det. 

Bild från The bread Exchange

Lena och Karl-Theodor. Säkra kort och fusk.

Måndag igen. Ny arbetsvecka, ny berlinvecka. Askallt ute, sex minus och en såndär genomträngande kyla som jag bara känt här i Berlin, men solen skiner.

Och så har vi en ny skandal på tapeten - Tyskanads försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg har visst plagierat stora delar av sin doktorsavhandlling. Piinsamt. Det är det enda tidningarna skriver om just nu, dioxinet i maten är som bortblåst.

Och just det, i helgen avgjordes vilken låt Tyskland ska tävla med i Eurovision Song Contest. Att det blir Lena Meyer-Landrut var klart sedan länge, omröstningen nu handlade bara om vilken melodi hon ska sjunga och var alltså en ren låtskrivartävling. Tolv olika sånger fick hon sjunga, i tre deltävlingar. Mycket Lena blev det.... Men varför chansa med en ny artist när hon funkade så bra förra gången? Tråkigt säger jag och ganska många tyskar också. Inte konstigt att engagemanget för tävlingen inte är så stort här och tacka vet jag Sveriges hundra tusen deltävlingar med hundra tusen olika artister. På det viset blir det åtminstone lite nerv.


Lena - Taken by a Stranger - MyVideo

Fuskis.

Förtyskning. Och lite Berlinaletönteri.

Jag gör så mycket tråkiga, men nödvändiga, saker nuförtiden. Torra, byråkratiska saker. Jag håller på att förtyska mig. Tyskt företag, tyska försäkringar, tyskt kontor (inget underskrivet än så jag vågar inte jubla och berätta om det mer än såhär, men håll tummarna), bokföring och möten med tyska skattejurister.

Det känns som att jag just nu befinner mig i en slags byråkratidjungel som jag sakta men säkert tar mig igenom. Machetar mig fram genom formulär och finanzämter, banker och ännu fler formulär med hundratals rutor som jag inte vet hur jag ska fylla i. Men det känns bra. Jag vill göra det här. Det är hög tid.

Och jag gör det medan resten av Berlin (nåväl) festar. Berlinale är inne på sin åttonde dag i dag. Glitter och röda mattor och här sitter jag med mina pappershögar – ibland väljer man konstigt här i livet.

Nåja, känns det tungt kan jag bara slänga ett öga på filmfestivalens officiella musikvideo. Den är så töntig och ickenytänkande att jag blir helt festivalosugen. Tjejerna dansar trashdans och ska vara sexiga, killarna spexar och Steven Gätjen (tysk programledarsnubbe) säger "die berlinale Rockt". Gosh.

En italienare: Papá Pane

Papá Pane  på Ackerstrasse i Mitte är ett sådant där avslappnat ställe där personalen är hur trevlig som helst och det liksom inte är så noga med saker (det dyker upp tre pers extra och en hund till ett redan överfullt bord – inga problem då knölar vi in två pallar också. Och vill hunden ha något gott att äta kanske? Lite så). Barnvänligt som bara den är det också, när min (då) treåriga brorsdotter var där kom en servitör, helt spontant, med färgpennor så att hon kunde rita på pappersduken.

Och så är maten väldigt bra. Finfin pasta och underbara pizzor – jag var där i går och slog till på en med  bresaola, valnötter och färsk spenat indränkt i tryffelolja. Sjukt god!

Det här är ett bra tips, helt enkelt. Men beware - det är ofta väldigt fullt och kanske inte bästa stället i stan om du och ditt sällskap vill ha lugn och ro.

Stolt

"Här har jag kämpat med både franska och spanska i skolan, och portugisiska på universitetet. Och var hamnar jag? I Tyskland, goddamit!"

Så brukar jag tänka när det känns tungt med tyskan här i Deutschland, när orden än en gång inte kommit ut som jag hade planerat att de skulle uttalas eller när jag känt mig korkad för att jag, för typ fjärde gången, inte hängt med i snacket kring parmiddagsbordet.

Andra dagar är jag stolt som en tupp. För att jag ändå kan det jag kan och trots allt kommit ganska långt med tanke på att jag jobbar hemifrån (inga tyska kollegor att skvallra med) och dessutom varit mammaledig större delen av tiden här. Och i dag är det en stoltdag för, håll i er nu, jag har inte bara läst ut en tysk roman utan också NJUTIT av den!

Att komma på sig själv med att längta tillbaka till en bok skriven på ett språk som jag för bara två år sedan inte förstod ett jota av känns stort.  Okej, jag pratar fortfarande världens sveutchiska, säger fel pronomen hela tiden och saknar ungefär vart fjärde ord men, bannemig, jag kan kommunicera! Jag minglar på tyska, får nya vänner, ger vägbeskrivingar, skämtar, är spontan och har helt enkelt äntligen börjat känna mig som mig själv, även på tyska.

Och nu har jag alltså också läst ut en hel bok skriven på mitt nya språk. Gut Gegen Nordwind heter den, det är en bestseller författad av Daniel Glattauer och den var välskriven (tror jag, jag är väl knappast någon expert på området ändå). Och inte alltför svår att förstå för en nytysk som jag.

Affischlove

En trevlig sak med att bo i den här staden är alla affischer som sätts upp överallt. Det annonseras om allt möjligt – demonstrationer, konserter, teaterföreställningar, burlesqueklubbar, technoklubbar, hippieklubbbar, åttiotalsklubbar, yogalektioner, barnvakter, möbler till salu, konstutställningar och politiska kaféer. Och så en hel del protester mot lite allt möjligt.

Det här är ju inget ovanligt, affischeras gör det ju i alla städer, men det känns som att plakatuppsättarna här är betydligt flitigare än i ja, exempelvis, Stockholm. Kanske är det mer okej att affischera i Berlin, kanske skiter berlinarna mer i reglerna än stockholmare, jag vet inte.

Varje dag upptäcker jag något nytt kul. En fin bild, ett roligt bandnamn eller en utställning jag vill gå på. Mysigt är vad det är. 

Bandet "De knullande gympaskorna" spelar på klubben Supamolly.

Genug för Thomas

Nu har det hänt. Medan Melodifestivalen pågick för fullt i Sverige i går kväll meddelade Tysklands rikskändis nummer ett (eller åtminstone en av dem), Thomas Gottschalk, det som så många befarade – att han slutar som programledare för det extremt populära lekprogrammet Wetten, das...?.

Det är en stor nyhet här i Tyskland, gigantisk till och med. Lite som om Kalle Anka skulle sluta att visas på julafton, eller som att det inte skulle bli något mer sjungande i Allsång på Skansen. Eller att Sommar i P1 läggs ner. I tjugofyra år har Herr Gottschalk lett programmet. Känn på den, tjugofyra år!

Wetten, dass...? går ut på att folk slår vad om att de ska klara något ofta ganska bizarrt och till synes omöjligt, typ dra en bil med tänderna eller rabbla en hel tidtabell ur minnet. Inte sällan handlar det om farliga utmaningar och någonstans känns det som att alla bara gått och väntat på att en riktigt allvarlig olycka ska hända. Live, på tv, inför tiotals miljoner människor.

Och den 4 december 2010 hände det. 23-årige Samuel Koch hade slagit vad om att han med några slags schvunggrejer på fötterna skulle kunna hoppa över en körande bil (hans pappa satt bakom ratten). Något gick fel, han landade på huvudet, bröt nacken och blev helförlamad. Inför rullande kameror. Vidrigt.

Och nu har alltså Thomas Gottschalk, mannen med guldlockarna och självaste sinnebilden för tysk lördagsunderhållning bestämt sig. Han säger att något i honom hände den där kvällen, han kan inte längre vara den där glada lekledaren som hurrar när andra människor försöker sig på galna saker.  Nog nu, no more, genug. Och Tyskland (och Österrike och Schweiz) sörjer. Men förstår.

Är jag snygg såhär? Riktigt snygg? Ligger håret bra?

Murens fall och åttaåringen

Vi har blivit bekanta med ett par som är något så ovanligt som infödda berlinare. Det låter ju helt galet när man säger det men vi möter väldigt sällan människor som kommer härifrån. De flesta är från andra delar av Tyskland.

Killen i det här paret är uppvuxen i Västberlin, tjejen i Öst. Från lägenheten där hon och hennes familj bodde hade de utsikt över muren. På gatan utanför fanns det nästan ingenting, en köttaffär, några enstaka Trabis. Hon var Pionjär och längtade efter att få byta ut sin blåa sjal kring halsen, den var en del av uniformen, mot den röda som de lite äldre barnen bar. En röd sjal betydde att man var stor och cool.

Men så föll muren och det blev aldrig någon röd sjal för vår kompis. Hon var åtta år och rejält besviken. Dumma murfall.

Foto: Harald Schmitt, Ostblog.de

Virkade snoppar och långa linnen

Du som letat febrilt efter en virkad snopp (jag vet att du finns någonstans där ute) – nu har jag äntligen affären för dig. På Kaufhaus der Berliner här i Friedrichshain kan du hitta snoppar i möjliga färger och storlekar. Som nyckelring, som en del i ett leksaksgrönsaksset eller helt enkelt som ett mysigt gosedjur. Eller nåt.

Snygga märkeskläder made in Berlin finns också, många långa linnen med söta tryck och sånt. Gå in om du går förbi. Krossener strasse 18.

Tisdagstipset - Johann Rose

Jag är i Stockholm och jobbar i några dagar men kom på att jag inte tipsat om ett fantastiskt kafé i Kreuzberg som jag upptäckte förra veckan. Johann Rose är både ett helt ljuvligt vuxenkafé, som funkar lika bra för att jobba som för att umgås, och ett helt grymt bra lekkafé (vanligtvis är barnvänliga kaffeställen inget smart val för den som vill kunna koncentrera sig på något annat än stojiga barn).

En lugn atmosfär, virkade dukar, fina mormorsmöbler, tulpaner på borden och så längst in i lokalen ett underbart lekrum där min ganska kräsna 19-månaders roade sig i flera timmar utan problem.
Johann Rose är definitivt värt ett besök för alla som har vägarna förbi Forsterstrasse. Med eller utan barn.

Får för första gången

Tänk att bara ha sett ett får på bild förut. Eller en gris, en kanin eller kanske en svan. Så plötsligt får du se dem livs levande, rakt framför dig. Det var min 1,5-åring med om i dag på minidjurparken Kinderbauernhof auf dem Görlitzer och jag blir alldeles lycklig när jag tänker på hur han med stora ögon för första gången i sitt liv mötte och matade djuren. Totalt fascinerad.

Det finns flera liknande gårdar runt om i Berlin men den i Görlitzer Park är verkligen ett superhett helgtips för alla med barn här i stan. Så fin, så rolig och dessutom alldeles gratis.

Därinne ligger det en gigantisk gris och sover.

Min pojke, i beige jacka, ser och lär.

Men allra ballast var nog fåglarna, tyckte han.

Papper, siffror, köer och stämplar (jakten på kontorsplatsen del 5)

De senaste dagarna har gått i byråkratins tecken. Jag har skannat och skrivit under, bläddrat i pärmar, kopierat och inte minst, stått i köer. Till posten och banken och tanterna och gubbarna på Bürgeramt.

Detta ständiga Bürgeramt... Eftersom de tyska myndigheterna har en förkärlek för originalhandlingar  måste du nästan alltid få alla viktiga papper direkt i handen, med en stämpel på. Det här innebär att du allt som oftast får ta dig till närmaste medborgarkontor, alltså Bürgeramtet, sitta i kö i tre timmar och sen för några euro köpa ditt superduperviktiga papper av en tjänsteman bakom ett beige skrivbord i ett grått rum.

Hur som helst, anledningen till allt pappersarbete är att jag kanske, kanske har hittat ett kontor! Inget är klart ännu, vi är fler som är intresserade av stället, men för att ens ha chans att få kontraktet måste jag visa upp ett utdrag ur polisregistret (Führungszeignis), ett bevis på att jag verkligen bor här i Berlin (Meldesbestätigung. Nyckeln till det tyska samhället), göra en kreditupplysning på mig själv (Schufa) och ta fram allehanda bevis på att jag tjänar pengar (Bonitätsunterlagen). Tråkigt och extremt tidstjyvande arbete, men väl värt mödan om vi får kontoret som kommer att bli världens bästa ställe att jobba på. Så håll tummarna nu. Jag håller er uppdaterade.

Följ skylten och bered dig på några timmars köande.

Kravallmorgon

Hundratals demonstranter och säkert lika många poliser, i morse var det dags för vräkningen av det ockuperade huset Liebig 14. Svarta munkjackor, poliser i Darth Vader-hjälmar och talkörer som vrålade WIR BLEIBEN ALLE! Dramatik på väg till dagis med andra ord.

Lite om gentrifieringen - Liebig 14

I Berlin finns det fortfarande en hel del husprojekt. Ett husprojekt kan väl beskrivas som ett alternativt boende som ofta också fungerar som ett kulturcentrum med fester, konserter och politiska kaféer. Liebig 14 här i Friedrichshain är ett Berlins äldsta husprojekt. Men bara i en dag till.

Det handlar förstås om att huset fått en ägare som vill förvandla kåken till lyxlägenheter som han eller hon sedan kan sälja dyrt till trettioplussare med bugaboobarnvagnar. Det här pågår överallt här i Berlin men kanske i synnerhet i Friedrichshain som ofta omnämns som det område där bostadspriserna ökar mest just nu.

Problemet, det som så många här protesterar mot, är att hela stadsdelen sakta men säkert blir homogen. Samma typ av människor överallt,  i samma fas av livet. Lattemuggar, barnvagnar, iphones och ungar i välskräddade ekokläder. En monokultur, var det någon som kallade det.

Det här är så svårt. För samtidigt som jag älskar den sköna blandningen av människor här i Berlin – det är ju till stor del den som gör att staden känns så levande – så inser jag ju att jag själv är en del av problemet. Jag är småbarnsförälder, 30 år gammal och en av de som följt trenden och kommit hit för att ta del av den här balla, levande, internationella staden. Jag köper lyckligt min latte på väg till lekparken och visst drömmer jag också om att bo större i en av alla de vackra sekelskiftsvåningar som finns här. Till råga på allt både bloggar och skriver jag artiklar om hur fantastiskt Berlin är, lockar hit ännu fler. Och ju trendigare staden blir desto mer drivs priserna upp. Och gatukulturen bort. Och när den charmiga blandningen av människor som finns här nu försvinner slutar staden att vara ball. Åtminstone lika ball som den är nu.

I grund och botten handlar det ju förstås om politik. Ska staten låta bli att privatisera varenda hyreshus så att även de grupper som inte har möjlighet att bo i en nyrenoverad prisupptrissad lägenhet har råd att vara kvar i de hippa områdena (som ofta blivit hippa tack vare konstnärerna, bohemerna, ungdomarna - dvs grupper utan särskilt mycket pengar) eller ska marknaden ska få styra helt och hållet? Ska den mångsidig kulturen i Berlin uppmuntras eller ska staden ta alla tillfällen i akt för att locka hit fler högavlönade skattebetalare och på så sätt få mer pengar i stadskassan? Finns det en mellanväg?

I morgon ska de boende i Liebig 14 vräkas. Om inget oväntat händer vill säga, vilket i och för sig inte vore helt oväntat. Schade.

"Liebig 14 stannar. Inget lyxkvarter här ".