Ockelbo på bröllopsdagen var fint, glatt och lerigt. Vår halvtyska kronprinessa skred ner för altargången på en enorm storbildskärm uppställd på en åker. Sverigeflaggor i papp överallt, stolta Ockelbbobor i solstolar och på picknickfiltar. Vi blev bjudna på tårta av en glad bagare och under sjäva vigseln stod vi precis framför en man med världens största prilla under läppen, en folköl i ena handen och en näsduk i andra. Han grät med öppen mun samtidigt som han gång på gång sa "det här är störst av allt, så vackert" på grov Ockelbodialiekt. Det var så fint att jag nästan började gråta jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar