Beggat och bra

Det är inte så lätt som man kan kanske kan tro att hitta snygga, begagnade möbler i den här stan. Affärerna är få, möblerna är ofta dyra och dessutom trist slitna. Men nu! Den ganska nyöppnade butiken Stilraum Berlin här i Friedrichshain har massor av fint, både designermöbler och no names.

Sommer.pop.shoppad

Här i Berlin kryllar det av fina saker i stil med sminkväskor, plånböcker, nyckelringar, bokomslag i tyg, anteckningsböcker, bebiskuddar, barnkläder och glasögonfodral ihopknåpade av designers som drömmer om att slå stort med just sin grej. Ofta hittar man sakerna i ett hörn i en liten shop i ett hippt område. Jag älskar det! Att shoppa här är som att gå på tur i ett stort pysselrum och det är lätt att hitta underfundiga, eller bara väldigt fina, och personliga saker.

I julas kunde alla som gillar den här typen av shopping fröjda sig på Holy.Shit.Shopping, en julmarknad där bara självständiga och småskaliga berlindesigners samlas för att visa upp och sälja sina grejer till reducerat pris. Det blev en såndan megasuccé att arrangörerna fixade en sommarvariant som de döpte till det svårkommihågliga namnet Sommer.Pop.Shopping ("jag ska på ööö pop hop, sommarshop, hip hop ööö shop pop...ing"). Vilken lycka, alla pyssliga necessärer, tygpåsar och hårtofsar på samma ställe!

Så, ett tips - kommer ni hit i jul, pricka in Holy.Shit.Shoppingmarknaden den 11 och 12 december. Om ni gillar pryttlar. Själv satsar jag på att köpa ett värmeflaskfodral nästa gång.

Ekomarknaden är här

Det var någon som sa att när ett kvarter får en Ökomarkt (marknad med bara ekologiska och närproducerade varor) så är det det yttersta beviset på att området blivit yuppifierat. Alltså att unga, hyfsat välbärgade människor har befolkat det och börjat göra det till sitt.
Nu har det hänt här. Vi har en ekomarknad. Bara typ fyra stånd än så länge, men den finns.

Ekologisk pälsmössa någon?

Doktor Kung

Jag älskar vår barndoktor. Ok, inte älskar på det sättet, men nästan. Han är så skönt cool när han svassar runt på sin klinik, med typ hundra assistenter omkring sig och doktorsskjortan uppknäppt minst två knappar för mycket. Det spelar ingen roll om alla barnen skriker i kör i väntrummet, han har ändå alltid en glimt i ögat på lager och någon skön kommentar om att livet är hårt. Och så heter han Doktor Kung (fast på tyska). Är det inte fantastiskt?
Han gör rara saker hela tiden också. Som att svara på våra mail från semestern (viele Grüsse aus Schottland!), fråga mig hur det går med skrivandet och att ringa och kolla hur sonen mår dagen efter att vi varit där för att få hans onda hals kollad. Jag brukar ibland beklaga mig över att vi inte har något bvc här, ingen barnmorska med extra koll på vårt barns hälsa och kynne, men vafan. Vad klagar jag över? Vi har ju Doktor Kung!

Soppa och musik

Snart är det soppfestival i mina kvarter. Alla som vill lagar soppa och så får alla som är sugna komma och äta. Helt gratis. Det är en soppbjudningskväll skapad av pur välvilja och generositet! Är det inte fint?
Och så blir det livemusik, med band som heter Cellolitas och Berlinska dróha. Och säkert dans. Och så massor av roliga saker att göra för kidsen. Gatufest helt enkelt.

Jag säger då det, här sitter jag, en urvriden småbarnsmamma i sin mest ospontana del av livet (hoppas jag), och är inte ett dugg ledsen för att jag inte kommer ut så mycket. Festen kommer ju hit! Jag har verkligen ingenting att klaga på i den här stan.

Kolla in festivalens hemsida och kom hit och ät soppa den 4 september.

Kindergarten och mammaidealsångesten

Det börjar dra ihop sig för dagisstart. Snart bara en månad kvar och sen ska vår lilla börja på kita. Ett stort kita. Jättestort. Och gammalt. DDR-gammalt. Med massor av bastanta DDR-damer med väldigt bestämda åsikter om hur allt ska gå till.

Jag är lite rädd, men samtidigt väldigt glad. Glad för att vi lyckades få en dagisplats i den här barnkryllande stadsdelen och glad för att platsen vi fått kan vara på ett av stans bästa dagis. Bara lovord hittills. En vän med barn på samma ställe berättade till och med att de haft ponnyridning på gården en dag, lyxigt va?

Och så är jag glad över att jag tycker att det är helt okej att vi tar hjälp nu och inte har (så mycket i alla fall) ångest över dagisstarten. Jag har flera vänner här som skruvar på sig när samtalet kommer upp, som känner dåligt samvete för att de inte ska vara hemma längre med sina barn och jag har insett att de släpar på något som inte jag släpar på - en mammaidealsångest. Ni vet - "en god mor släpper allt i sitt liv och vill inget annat än att vara med sina barn"-grejen. Som bara är så dum.

Medan svenska föräldrar tycker att dagis är helt okej redan från när barnet är runt 1-1,5 år så finns det massor i den tyska kulturen och politiken som antyder att man är en dålig mamma om man skolar in sina barn i den åldern. Jag vet förstås att det i många fall inte är idealt att låta sina barn börja på dagis så tidigt och att det ofta är samhället och arbetsmarknaden som gör att vi känner oss tvingade till det, men det är själva skuldbeläggandet på mamman jag reagerar över. Att det är hon som är en dålig förälder som börjar jobba tidigt, inte pappan.

Gaaa! Det är inte okej att ge kvinnor dåligt samvete för att de inte vill vara hemma i tre år med varje barn (eller kan för den delen. Det blir ju lätt lite knapert med bara en inkomst i familjen)! För att de vill ägna sig åt det de utbildat sig till, bidra ekonomisk till familjen, visa sina barn att de är viktiga även för andra människor, göra nytta på fler håll än hemma. Ni vet, allt det där som papporna får göra varje dag samtidigt som de är pappor. Jag blir så upprörd!

Trots att jag älskar min son över allt annat här i världen så måste jag få tid att tänka en hel tanke snart. Annars kommer jag definitivt varken vara en bra mamma eller förebild för honom. Dagis ska bli fantastiskt. Och lite läskigt.

Oboy vilken helg

Ojoj nu händer det grejer här i stan. Det är nästan som om berlinarna lägger in en högre växel såhär mot slutet av sommaren. Eller så beror det bara på att jag äntligen har varit här tillräckligt länge nu för att ha hunnit märka hur mycket som pågår.

Hur som helst, det är mycket på gång. Se på den här helgen bara! Om jag inte vore så inne på välling och rutiner just nu skulle jag lätt spana in åtminstone Fuckparaden - om inte annat för att det känns som en typisk grej att ägna sig åt när man bor i Berlin. Gå på fuckparad liksom. Vem vet, jag kanske klämmer in det mellan sovstunden och lekparken nånstans i morgon.

Här kommer ett litet axplock av helgens festligheter:

Ikväll: Rave Tut Gut 2
Elektrofest som inte vore särskild speciell alls om det inte var så att alla pengar som kommer in genom partyt går till den tyska varianten av barncancerfonden. Festa, dansa och slösa pengar utan ens ett litet sting av dåligt samvete på Festsaal Kreuzberg. Härligt!  

Imorgon: Right Here! Right Now!
Konstkollektivet Tacheles vara eller icke vara har debatterats i evigheter. Först skulle de ut ur sitt squat i Mitte, sen fick de vara kvar. Nu ska de ut igen. Gå på deras festival i helgen, kolla på obegriplig konst, lyssna på artpartymusik och rök något flummigt så kanske de får vara kvar. Eller inte.

Lördag: Fuckparade 2010
Jag får en bild i huvudet av lastbilsflak som åker genom stan fulla av folk som har sex. Till technomusik. Jag har aldrig varit på en fuckparade men kan nog säga ganska säkert att min bild inte stämmer. Förutom technon då. Fuckparades syfte är att vara en ickekommerisell motvikt till jippot Loveparade. Bara party, inga företag som gör  reklam längs med vägkanten liksom. Klockan 14 på lördag, avgång från Leipziger Platz i Mitte. Här är evenmangets officiella video. Beware of the technoorch (technoorcher är män utan tröja som dansar till techno. Typ).



 Lördag: Subkulturfest på Cassiopeia
Vare sig du gillar att graffitimåla väggar,  dansa breakdance, spela mungiga, hoppa mellan hustak eller kanske gravera in dikter på lyktstolpar kan du fira din älskade kulturform på Cassiopeias fest i helgen. Musik, sprayburkar och partaj natten lång!

Have fun!

Sverige flyttar utomlands

Jag har upptäckt att det finns kaviar på Lidl. Helt vanlig svensk kaviar. Nu är det bara fiskbullar och filmjölk kvar, annars kan jag faktiskt inte komma på en enda matgrej som finns i Sverige men inte här. Ofta kan jag till och med hitta våra svenska märken - Wasa knäcke, Arla smör, Marabou chocklad. Jag behöver inte ens åka till Ikea längre (och då finns det snart ändå fyra såna varuhus här i Berlin så även om jag behövde åka dit skulle det inte vara några problem).

Jag får mer och mer en känsla av att jag inte alls har flyttat utomlands, bara en bit bort. Och så är det väl nu med EU och lågprisflyg. Berlin ligger verkligen bara en bit bort och det är på de flesta sätt (inte bara matsättet) väldigt odramatiskt för en svensk att flytta hit.

Kortkort Sverigetur

Så blev det dags för lite Stockholm igen. Tillbaka till livet som det var förr. Utan man och utan barn den här gången men med kompisar och tevekameror, stativ, lampor och Kungsgatans myller och libanesisk till lunch och sushi till middag. Det blev en liten minisemester från mammalivet i form av första tevejobbet sen min pojke föddes. Det var härligt. Ni vet, allt det där med att få tänka färdigt en tanke och ägna sig åt sitt helt ostört under flera timmar i sträck. Och roligt att få göra teve igen. Jag älskar att göra teve. Nästan lika mycket som jag älskar att skriva.

Fast hur trevligt det än är att göra en utflykt för sig själv då och då till det gamla livet så kan jag inte säga annat än "nej, vi är inte redo att flytta hem igen" på frågan som alla ställer varje gång vi dyker upp där hemma. Berlin är för bra. Vi mår så bra här. Och mår vi bra mår vår pojke med stor sannolikhet också bra. Vi kan inte flytta hem ännu, vill inte, ska inte. Det går alldeles utmärkt att göra en stockholmsutflykt då och då och det räcker gott och väl. I alla fall nu.

Om det inte varit så blött

Det spöregnar här. Ganska mysigt men lite synd om arrangörerna till Kindertag bei Sandsation - ett event som hade varit väldigt trevligt att gå till med sonen om inte sand och vatten vore en så dålig kombo (tycker jag, inte sonen).

Sandsation ligger vid 02 World vid Warschauer Strasse ungefär och betår av ett gäng jättestora sandskulpturer. Eftersom det finns så mycket sand på området så har det ordnats en hörna med massor av roliga leksaker för de minsta och i dag skulle det alltså finnas extra mycket kul där. Som sandskulpturworkshops och ett pingvinspel som går ut på att hitta pingviner i en sandhög. Och allt det där kunde barnen har grejat med medan mamma och pappa drack hefewiezen i sandbaren. Om det inte spöregnat alltså.

Förändring

Det är för sorgligt. Berlins charmigaste videouthyrarställe, Filmkunst, ska stänga. Hyran har tredubblats. Nu försvinner möjligheten att sätta sig en skön fyrtiotalsstol och ta en kaffe medan man läser på baksidorna. Åtminstone här i Friedrichshain.

Det händer i Berlin precis som i tusentals andra städer - små personliga butiker slukas upp av stora kedjor. Förhoppningsvis går det ändå lite långsammare i här. Allt som har med pengar att göra verkar gå trögt i Berlin. Det är som att investerarna både vill och inte vill satsa på stan. De vill, för att Berlin är så ballt, men vill inte för att det inte finns några pengar här - bara arbetslöshet och fattiga konstnärer. Hur som helst, passa på att njuta av det Berlin vi har nu. Om några år är det en annan stad vi bor i. Kanske är den härlig den med, men annorlunda.

Livet är bra fint

Seriöst, jag kommer aldrig att kunna flytta härifrån (förlåt mamma). Det är för härligt. I dag tog jag och sonen en tur ner på ekomarknaden vid Boxi, strosade omkring, gungade lite i lekparken, lyssnade på världens mysigaste lilla jazzband, åt korv (god korv, med 100 procent kött i), charmade alla vi mötte (well, jag kanske inte riktigt kan ta åt mig av äran här) och bara njöt. Och på vägen hem stannade vi till på Coffeincentrale, kaféet som är så lugnt att man skulle kunna meditera där. Drack en latte, lekte lite med klossarna i lekhörnan, charmade kaféägaren.
Vilken bra dag.

PS. Ekomarknaden på Boxhagener Platz är riktigt bra. Inte lika prunkande vacker som den vid Kollwitzplatz, men säkert en aning billigare. Däremot är loppisen på söndagar inte något vidare längre. Skräp i drivor som dessutom kostar alldeles för mycket.

Skrubbad

Jag är len. Renskrubbad från topp till tå av en bastant kvinna i sina bästa år. Det kan omöjligtvis finnas en enda död hudcell kvar på kroppen, hon tog verkligen i med sin skrubbhandske och gnuggade så det stod härliga till överallt (nåja, inte precis överallt. Ni förstår).

Äntligen har jag varit på Hamam für Frauen i Kreuzberg och fått en äkta Kese och Sabunlamabehandling. Det innebär att man, ungefär som i en biltvätt, blir totalt rengjord, peelad, inskummad, tvättsvampsomvispad och sen avsköljd med underbara skopor varmt vatten. Allt till ackompanjemang av turkiska ballader. Det var helt fantastisk och jag har bestämt mig för att jag ska bli tvättad på det här sättet ofta. Och kommer jag inte iväg ska jag åtminstone köpa såna där gigantiska tvättsvampar som den turkiska damen hade, vilken grej!

Barntätt, barntätare, barntätast

Nu har jag fått siffror på det som jag så länge anat - Friedrichshain har gått om Prenzlauer Berg som den barntätaste stadsdelen i Berlin. Här föds 11,7 barn jämfört med 11,5 i Pankow, som Prenzlauer Berg tillhör. Inte undra på att det öppnar ett nytt lekkafé varje månad, ligger minst en barnklädesbutik per kvarter, varenda dagis är proppfullt och alla yogaställen i stadsdelen med lite affärskänsla också har kurser för treåringar.

Bra berlinguide

Jag vill tipsa om en berlinguide. Den heter Berlin, stadsdel för stadsdel. En hel guide till en delad stad och kom för första gången ut 2005 och för andra gången nu i våras, något uppfräschad. Guiden är fin och lite annorlunda för att författarna på ett personligt sätt beskriver staden. Tips och vanlig guidning blandas med intervjuer av berlinbor. Och så är det schyssta bilder. 

Ich bin ein berlinerklyscha

Ibland blir det nästan lite för mycket. Jag kom att tänka på det i dag när jag såg ytterligare en turist utanför fönstret som fotade vår fasad och säkert tänkte "åh, titta! Så berlinskt! Ett konstverk på huset!" (missförstå mig inte här, jag älskar vår husvägg).

Jag bor bakom en fantasifullt målad fasad. Delar gård med ett galleri som väldigt ofta har fest och som visar konst i stil med skyltdockefot-sticker-upp-ur-bricka-inklädd-i-staniol-bredvid-en-vissen-julgran. I lägenheten mittemot bor en tjej som driver en burlesquebutik på nätet och rakt över gatan är hela huset ockuperat. Åtminstone vill de som bor där att det ska verka så. Inte sällan tågar enorma demonstrationståg utanför fönstret. Jag jobbar med media och tillbringar oftast mina dagar på kaféer där jag sitter och skriver, som typ alla andra mellan 20 och 40 i den här stan (som inte är födda här).

Klyschigt är vad det är. Men det är okej. Jag är den jag är, jag bor där jag bor och jag gör det jag gör. Det är tur att jag inte satsar på att bli poet i alla fall.

Spakur för trötta mammor - försäkringskassan betalar!

Det tyska sjukförsäkringssystemet är väldigt förtjust i prevention. Det är trevligt, tycker jag. Inte minst för att jag precis lärt mig att det finns något som heter Mutterkindkur, alltså mor-och-barn-kur. Det innebär att alla mammor, och pappor också för den delen (fast då heter det Vaterkindkur) har rätt att tillsammans med sitt barn åka på en kurort (som den här till exempel) och bara njuta i tre veckor. Vacker natur, lugn och ro och barnpassning ingår till det facila priset av 10 euro per dag. Arbetsgivaren är så illa tvungen att bevilja ledigheten som dessutom inte räknas som semester, så de dagarna har du kvar.

Är det inte fantastiskt? Det här ska jag definitivt utnyttja, fast först måste jag komma igång med jobbandet ordentligt så att jag blir lite utsliten förstås. Tydligen måste man vara ganska trött för att få kuren beviljad, men hallå? Vilken heltidsarbetande småbarnsförälder känner sig inte som en urvriden disktrasa och har zombiesymptom?

Gatukonst

Två gånger om året blir det konstfest här i Friedrichshain. Eller, närmare bestämt, på bron mellan Friedrichshain och Kreuzberg. Open Air Gallery på Oberbaumbrücke är en jättesutställning där mer eller minre oetablerade konstnärer har en chans att få ställa ut sina verk, och sälja dem förstås. Jag var där i går och lät mig inspireras. Fast roligast var nog ändå tavlan i mitten av alltihop som vem som helst fick måla på.