Gott nytt år!

Foto: Gabriel Pollard

Och tack för att ni följt mitt berlinerliv under 2011!

Nyår i Berlin

Julen är avklarad. Den blev fin. Många nya bilar (12 st) till sonen och mat i mängder. Ni vet, alles gut, alla nöjda liksom. Nu väntar några dagislösa jullovsdagar och sen årets absoluta höjdpunkt här i Berlin:

NYÅR! SILVESTER!

Berlin är ju som bekant nattens, dansens och det oförväntades stad och nyår är kungen av alla partynätter här. Så är det. Ingen idé att säga emot.

Nu till den stora frågan alla kalassugna berlinturister frågar sig: Vart ska man gå? Vilken fest ska man satsa på? Eftersom jag är ungefär den sämsta personen i Berlin att svara på det just nu pga
1. jag är en småbarnsförälder utan barnvakt på nyårsafton
2. jag är gravid och sömnig kl. 22
så väljer jag i år att hänvisa till den engelskspråkiga tidningen Exberliners fina sammanställning av vad som händer under the night of nights. Nu är ju säkert bara en tiondel av allt med, men så är det alltid här i Berlin. Och någonstans måste man ju börja.

Några goda råd på vägen till det oförglömliga skiftet mellan 2011 och 2012 :
Håll ett öppet sinne, våga vara spontan, ät middag sent som sjutton för att orka till dagen därpå och akta dig för folk som försöker smälla raketer på dig (på riktigt. Det är ganska många som gör det under nyårsnatten. Busungar, fulla puckon, nyktra puckon etc. Livsfarligt. Blir lika upprörd varje år). Och står du på ett tak på tolvslaget utan staket, akta dig för att ramla ner.

Och förstås, ha så roligt du bara kan.

Så. Nu ska tanten gå och lägga sig.

Nästan där

Svärfar har anlänt, hälften av julklapparna är inslagna. Julgranen är på plats, dock ej klädd, och knäcken ska snart kokas. Och just det, den djupfrusna västerbottenosten (köpt på svenska julmarknaden) måste tinas upp. Det som kommer att saknas på vår svensktyska julafton är:

Att knäcken är i knäckformar. Det finns knäckformar här (de kallas pralinformar) men de är slut överallt. Det får bli fyrkantiga knäckisar.

Julmust. Sorgligt, men malzbier fungerar fint som substitut.

Julskinka. Orka försöka få till en egen från scratch. Jag har aldrig hört om någon som lyckats på skinka köpt här. Vi skiter i skinkan och fokuserar på sånt som går att hitta här: Prinskorv, sill och gravad lax. Och mängder av kål av olika slag.

Kalle Ankas julafton. Men Carl-Bertil Jonsson kan man se på Youtube, så vi överlever.

Back to work. Tjing!

Lite om livet, igen

Jag sitter hemma och jobbar i dag. Vi har så mycket att göra innan jul och även om jag varken kokar knäck eller köper julgran just nu så känns det i alla fall bättre att liksom vara i närheten av sysslorna än flera hundra meter bort. Kontrollfreaket i mig gillar det.

Det är så härligt nu, de här dagarna precis innan jul och nyår. Förväntan blandas med skön nostalgi över att året snart är slut, lite sorg över att allt går så snabbt och en tacksamhet för det liv vi lever. Vi har det verkligen så fantastisk fint här i Berlin.

Jag bor i världens bästa stad, med världens finaste familj och har ett jobb som jag älskar.

Nästa år kommer mycket att förändras. Mannen min byter snart arbetsplats, vi ska flytta till en större lägenhet (också i Friedrichshain dock) och så, störst av allt – vi väntar ett barn till. I maj.

Massor att se fram emot med andra ord.
Lycklig.

Knäckebrödsboken, litet tillägg.

Några har hört av sig och frågat om det går att få tag i boken innan jul och svaret på det är JA! Förhoppningsvis hinner den fram till Akademibokhandelns butiker till åtminstone slutet av veckan, men säkrast är nog att beställa den direkt från förlaget så snart som möjigt. De skickar samma dag.
Sök på knäckebröd så dyker den upp på sidan.

Bästa julklappen till alla knäckebrödsfantaster ju!

Knäckebröd - en bok om livets hårda

Oh my god! Den är här! Boken som mina vänner bagaren Olof Jönsson, fotografen Jakob Fridholm, formgivaren August Zachrisson och jag, er alldeles egna YOURS TRULY har skapat. En ljuvligt fin liten bok om knäckebröd, med massor av härliga recept och tips som gör baket enkelt. För det är faktiskt väldigt lätt att baka hårt bröd, kolla bara här på August som bakar ett finfint pumpaknäcke, trots ringa bakerfarenhet. 


Pumpaknäcke from August Zachrisson on Vimeo.

Beställ den omedelbums eller köp den i affären (ska komma under veckan till Akademibokhandeln men anländer snart till massor av andra butiker också). Det går också bra att beställa den direkt från förlaget. Sök på knäckebröd för att hitta den.


Så, nu vet ni vad jag har pysslat med om dagarna här borta i Berlin. Bland annat.

Rörigt juligt

Ursäkta frånvaron, det är hektiska tider. Sverigebesök och massor av jobb i en enda röra, julförberedelser (vi ska vara kvar i Berlin, delar av familjen kommer hit), glöggparty på kontoret och en man som jobbar till sena natta varenda kväll. Men allt är fint och Berlin är härligt nu. Massor av julstämning överallt, tingel tangel och pepparkakshjärtan som det står Ich liebe dich på (eller, som jag såg i dag, Du alte Schlampe, din gamla slampa. Inte lika stämningsfullt).

Och så en lycklig 2-åring som får åka julmarknadskarusell i tid och otid. (Och ja, han har simglasögon på sig. Alltid. Dag som natt sedan semestern.)

Semestrad

Vi har haft det fint. En vecka full av sol, sand och sov. 

Och mycket blommor. Älskar färgerna.



















 Glass förstås. Alldeles för mycket glass.

Och berg. Finns det berg måste vi upp i dem, det är vår devis. 

Värme

Gaaa! Allt i sista minuten! Packa, packa, packa! I morgon åker vi till en kanarieö för lek i solen och lite vila. Vi behöver komma bort från vardagsrutinerna en aning, pusta ut efter en sprängfull höst.
Tillbaka om en vecka.
Ciao!

Nu är det jul!

Så var det dags igen. Västerbottensost och pepparkaksdeg. Dalahästar, glögg och luciatåg. Julmarknaden på Svenska kyrkan är verkligen en av årets höjdpunkter för oss berlinsvenskar. Alla kommer och efter snart fyra år i stan känns ett besök där som en självklar start på jultiden. En mysig tradition, helt enkelt.
Don't miss.

Morgen!

Något jag verkligen gillar med att bo i Tyskland är att alla hälsar på varandra och säger hejdå så fint här. Kommer man in i ett väntrum är det i stort sett självklart att säga guten tag! till de som redan sitter där. Och så tschüss! när man går. Och i affären önskar kassörskan att man ska ha en fortsatt trevlig dag när man har betalat. På morgnarna säger vi morgen åt höger och vänster och när det börjar kvällnas och det är dags att gå hem önskar vi varandra en schönen feierabend, en trevlig ledig kväll. Det ni!

Nu vill jag inte låta sådär utlandssvennebitter – men jämför det med Stockholm där det är långt från sjävklart att man ens får ett hej från personalen när man går in i en liten butik. Eller ett tack när man håller upp en dörr ute på stan.

Visst är det ytligt, men skit samma. Lite artighet och vänliga ord förgyller faktiskt vardagen en aning.

Klapps made in Berlin

Det är väl bara att ta tjuren i hornen och börja köpa på sig klappar redan nu, eller vad säger ni? Här kommer några tips på saker som är gjorda här i Berlin och på så sätt kanske blir extra roliga att ta med sig hem till julfirandet i Sverige. Bättre än en sån där likörflaska i form av tv-tornet i alla fall.

Berlin Kaffee är ett kaffe som förvisso är odlat i något varmt land (eller några varma länder) men rostat här i Berlin. Fin förpackning och helt ok kaffe.

Frau Tonis parfum. Berlinmixade dofter som säljs i Mitte. Unik och kul present.

In't Veld choklad. Gott, gott och fin butik vid Helmholtzplatz i Prenzlauer Berg.

Det var allt för nu. Återkommer om jag kommer på något mer.

Hemligbio

Hemligbiokväll, middag ingår. Känn på den presenten! Låter det inte spännande? Och kom ihåg att vi är i Berlin. Ordet hemlig kan verkligen innebära precis vad som helst.

Presenten var till maken (jag fick följa med) och i torsdags var det dags.  Hemligbiosar är såna som förmodligen, enligt alla lagar och regler, egentligen inte får finnas men som gör det ändå. Och som visar allt annat än Toy Story och amerikanska remakes.

Bion vi var på drivs av en man som bryter på kroatiska. Middagen (á fem euro), som han stod och lagade  i ett cigarettdimmigt kök när vi kom, serveras klockan nio (köttfärslimpa med polenta och massa goda såser till, sjukt gott) och efter att vi ätit visades filmen (á 2 euro per skalle) i hans hemgjorda salong. Projektor i taket, solstolar att sitta på.

Vi fick se en turkisk roadmovie. Väldigt långsam, lite för långsam för mig – jag somnade. Men, ändå! Hela grejen var så fantastiskt trevlig och jag älskar att det finns så många sådana här intitativ här i Berlin. Vi var totalt sex personer där. En glad prenzlauerbergare som fnittrade hysterisk åt lite allt möjligt, en äldre man med hatt, glasögon stora som tallrikar och mängder av sköna historier från DDR-tiden och så jag, mannen min och våra vänner F och H. 

Nästa projekt är att hitta fönstret som man ska krypa in genom för att komma till en annan hemlig biosalong. Den ligger någonstans här i Friedrichshain och heter passande nog heter "Duchsfenster".

Bästa sättet att få nys och var och när såna här saker pågår är att lära känna folk och prata med dem. Enkelt va? Vill du ha info om bion vi var på igår, skicka ett mail till mig så berättar jag – jag vill ju hålla djungeltrummetraditionen vid liv.

Reflektion

Så sitter jag här. I en vardag. Som inte alls är som jag trodde att den skulle bli. Och som ändå blev precis vad jag hoppades på.

För fem år sedan. I Stockholm. Jobbar mycket. Jättemycket. Tycker om det, men det snurrar för fort. Veckorna går i ett, långa arbetsdagar, sena kvällar. Jag vill göra bra ifrån mig när det gäller allt. Allt.
Träffar vänner på kvällarna, tränar, handlar, planerar, bokar in. Behöver väl allt det där, men glömmer bort att bara vila.

Eller. Jag sket i det.
Tänkte inte att det var så viktigt.

Så blir jag till slut en trasa. Orkar ingenting, tappar lusten.

Jag var så trött. Mycket tröttare än vad jag någonsin varit nu som småbarnsförälder. 

Jag tänker att det inte kan fortsätta vara såhär. Trettio närmar sig och jag vill ha barn. Men inte där. Inte i det tempot. Inte så länge jag inte kan säga stopp och prioritera.

Och jag kunde inte det, inte i den miljön. Jag hade försökt flera gånger, utan att lyckas.

Så kommer erbjudandet. Pojkvännen har fått jobb i Berlin. Jag tvekar inte en sekund. Jag jublar, utan att egentligen tänka på vad det innebär. Jag bara vill med hela kroppen. Vi flyttar. Jag är överlycklig.

Tre år sedan och Berlin överraskar mig gång på gång, slutar aldrig att vara spännande. Allt är nytt och vackert, inga invanda mönster. Och jag varvar ner. Blir gravid. Får snurr på egenföretagandet. Livet tar ny form. Helt ny. Vi hittar ett tempo där så mycket mer får plats. Eftertanke, lust. Vad sprang jag efter förut?

Friedrichshains fågelkvitter gör det lätt att njuta. Och uteserveringarna. Och frukostarna, och musiken på Boxhagener Platz.

Och så kärleken förstås. Vi gifter oss. På Svenska kyrkan, med fest högst upp i Frankfurter Tor. Allt är så härligt. Några månader senare föds vår son.

Två år sedan. Ett litet barn. Nya former. Igen. Familjeliv i Berlin. Långt från det som alltid tidigare varit hemma. Vänner och familj börjar fråga oss när vi ska komma hem igen. Vet inte, svarar vi. Vi trivs så bra här, vill inte tänka på det. Inte ännu.

Förra året och sonen börjar på dagis. Långsamt inser vi att vi inte längre är på besök. Vi är en del av Berlin, av Tyskland. Vi har ett barn som växer upp i två världar, som blir lika mycket tysk som svensk. Det känns stort när vi tänker på det.

Men frågan är egentligen alltid närvarande. Gör vi rätt? Borde han få vara närmare resten av sin familj? Borde vi vara det?

Samtidigt, allt är så bra. Vi älskar att leva här och min tyska blir bättre. Äntligen slutar jag att prata engelska med nya vänner.

Och så nu. En vardag. Grå och tung ibland, men oftast bara bra. Förälskelsen håller i sig –  i både man och stad och vårt liv här. Och så en ny kärlek – tyskan. Det tog ett tag, men när jag väl kommit över den där tröskeln älskar jag språket. Älskar att prata det, lära mig nya ord.

Rikedomen att leva ett liv med tillgång till två världar. Den svenska och den tyska. Vi rör oss mellan hela tiden.

Stockholmslivet känns nära, hemvant, och ändå långt borta. Vi åker dit ofta, och njuter av besöken, men längtar alltid tillbaka till Berlin efter några dagar. Här vilar vi – trots jobb och småbarnsliv.
Ett lugn inombords som jag aldrig hittade i Stockholm.

Jag är så lycklig över att vi vågade.

Min finaste. På färjan mellan sina länder.

Fussfetifischad

Jag älskar att bli äten på av småfisk. Jag kan konstatera det nu, efter att ha varit på nya Fussfetifisch på Danziger Strasse, nästan upp vid Eberswalder Strasse. Det var verkligen helt underbart, kändes lite som att doppa fötterna i ett akvarium fyllt med kolsyrat vatten (fast kolsyran var glupska fiskar som girigt gav sig på all död hud på mina fötter). Jag tänkte först att mina fossingar måste ha varit dagens skrovmål, men ägarinnan berättade att fiskarna kan äta slitna fötter hela dagarna utan att bli mätta, en sprucken häl är bara som ett litet snack för dem. Ett chips, typ.

I tjugo minuter satt jag och vännerna T och H där. Vattnet var ljummet och skönt, lokalen var fint inredd och fiskarna hungriga. Den enda nackdelen med stället skulle vara det enorma skyltfönstret som gör att precis alla som går förbi inte kan låta bli att titta, kanske stanna till, ta ett kort. Man kan ju förstå varför, det ser rätt spännande ut, men den som inte är ok med att bli uttittad ska nog gå någon annanstans.

Efter en 20-minutersbehandling var fötterna mjuka och sköna. Inte babylena, men i betydligt bättre form än innan.
 
Jag kan starkt rekommendera ett besök på Fussfetifish. Särskilt kanske efter en lång dag på stan. Mycket behagligt, och en kul grej!

Balans

För första gången på flera månader har jag inte en enorm hög med arbete som väntar, jag är ganska i kapp och har kontroll över jobbläget. En märklig, men fantastisk skön, känsla. Man brukar ju säga att det sällan är lagom mycket jobb för en egenföretagare, antingen är det för lite eller för mycket, men just nu har jag banne mig en alldeles perfekt balans i min lilla business. Tillräckligt med tid till både jobb och familj.

Bäst att njuta medan det varar. 

Så,  i dag har jag och sonen gosat i soffan till Dumbo och varit husliga. Bakat bröd och bullar. Inte saffransbullar dock. Det får vänta tills jag har varit i Sverige och köpt på mig saffran. Här kostar 0,1 gram 2,5 Euro. Hutlöst ju.

Fiskmat

Det finns ju flera fotbehandlingskaféer här i Berlin. Alltså såna där man köper sig en latte och sen sätter ner fötterna i ett fotbad och kanske får lite massage medan man fikar. Trevlig idé, men nu har jag fått nys om en ännu bättre grej.

På Fußfetifisch Berlin i Prenzlauer Berg doppar man fossingarna i en balja full av småfisk, som sen får smaska i sig all död hud och alla sunkiga förhårdnader. Mysigt och säkert lite kittligt.

Jag ska dit, ingen tvekan. Mina fötter behöver fisk. När vet jag inte men jag hoppas på snart. 

20 minuters fiskgnabbande kostar 12 Euro. Som hittat ju. 

Lanternorna och pysselpressen

Jag börjar ana en sån där "jag är en bra mamma för att jag inte ger mina barn burkmat utan lagar och purear allt själv"-grej här. Nu handlar det förvisso inte om burkmat, de flesta jag hängde med när sonen fortfarande åt mosat hade ett avspänt förhållande till burkarna ("så länge det är ett schysst märke så är maten i burkarna säkert nyttigare och mer näringsriktig än det jag lagar", resonerade flera) utan om lanternorna. Förmodligen säger det här mer om mitt eget dåliga samvete – och vad jag läser in på grund av det – än om hur det verkligen är. Men, men, skitsamma. Den här bloggen är subjektiv. Here we go.

Årets lanterneumzug, lanternetåg, närmar sig. Alltså ett av årets största happenings för Tysklands barn. Lite som ett luciatåg, fast där barn och föräldrar går på stadens gator, sjunger sånger och bär på fina, och ofta hempysslade (om inte barnen får göra det i skolan eller på dagis), lanternor.

För man ska ju ha pysslat ihop dem med sina barn, inte köpt en färdig. 

Åtminstone om man är närvarande förälder (läs mamma. I det här landet är det ingen som förväntar sig pysslande pappor.) Jag kanske har helt fel och barnfamiljer i Sverige upplever kanske samma sak, men det pågår otroligt mycket pysslande här. Basteln, heter det på tyska.

Hela tiden ska det bastlas. Det köps silkespapper, folier, leror, glittriga bakdekorationer och superkomplicerade lanternemallar. Det finns pysselkaféer, pysselkurser, pyssel, pyssel, pyssel. Mysigt, kreativt utvecklande och underbart för barnen att få skapa saker tillsammans med sina föräldrar, visst visst. Jag håller med på alla punkter.

Men.

Jag är inte så värst pysslig. Jag är mycket annat –  bakig (bröd och bullar, utan glitter), blommig, byggig, men när det kommer till sax och klister och att gå i pappersaffärer och välja färger och klistermärken är jag rätt hopplös. Man kan säga att jag är lik sonen i det avseendet, jag tycker att det är roligt att pyssla i ungefär fem minuter men sedan vill jag göra något annat.

Så när de andra föräldrarna stolt visar upp sina (ursäkta, barnens) alster i kvällens lanterneumzug får jag skämmas över min sons färdigköpta lampa.

Eller så skiter jag i det.

För även om sonen inte kommer att vifta en sagofigur med silkesremsor och foliearmar  – hans ser lite ut som en sådan som brukar hänga över bordet på kräftskivan, enklaste sorten – så är han fortfarande mycket stolt över sin lanterna. Som han valde alldeles själv.

Okända barn med tjusiga lanternor.

Berlin music days...

...pågår precis just nu. Det är en festival med massor av elektronisk musik på nätterna (som förstås fortsätter på morgnarna, förmiddagarna, eftermiddagarna...) och workshops, föreläsningar, modeshower och utställningar under dagtid. Grymma DJ's, flera säkert kändisar (I wouldn't know. Jag bara lyssnar, glömmer alla namn).

Till och med natten till söndag, på olika klubbar över hela stan. Program och mer info hittar du här.
Ha så trevligt!

Bild tagen på technoklubb SO36 för rätt länge sedan. Mellan nattamningarna.

Livet bara

Så lämnar jag åter landet för uppdrag i Sverige. Ett dygn bara är jag borta den här gången, inte så farligt, och när jag kommer tillbaka behöver jag bara släcka en enda liten brand (förmodligen) för att sedan vara ledig en hel helg och lite till. Om allt går som det ska.

Livet har verkligen varit fantastiskt intensivt den här hösten. Förutom ett par lugna dagar här och var har det gått i ett sedan augusti. Jag börjar bli lite trött nu faktiskt. Trött men glad över att företagandet och det här flängandet ändå går så bra. Det låter ju som en ganska dålig idé egentligen – att som säkert hundratals andra svenskar frilansa från Berlin, åka fram och tillbaka till Sverige (mest) och på det skaffa barn mitt i alltihop. Utan mor- och farföräldrar  eller syskon runt knuten som kan ställa upp när det kniper. Lägg till att mannen min ofta jobbar mycket tidiga morgnar eller natt. Krångligt.

Men det går! Banne mig, det går!

Och nu åker jag igen. Får mitt avbrott från dagisstress och Lidl-handling och min dos av nästan nyfödda brorsbarn, fina kollegor och kära vänner. Inte så dumt.

Vardagligheter 2

Ok, listan över de små sakerna som gör livet lite annorlunda här i Berlin jämfört med i Sverige fortsätter. Något negativ möjligen, men jag tänker att jag i resten av den här bloggen är så överlyckligt kär i den här staden att det kanske är okej.

• Alla ytterdörrar öppnas inåt. Väldigt opraktiskt, och så stjäl det kvadratmeter från hyllen. Grumpf. 
• Utskällningarna. Man blir skälld på betydligt oftare här än hemma i beskedliga (hämmade?) Sverige. Berlinare är mycket för att ryta till så fort något görs på, i deras tycke, fel sätt. Läs mer om det här.
• Blommorna. Det går alldeles utmärkt att köpa hem enorma blomsterbuketter utan att betala mer än tio euro. Lycka för mig som älskar, älskar, älskar snittblommor. 
• Köttfrustration. Det är svårt att hitta bra kött från ko. Gris däremot finns överallt. Tyskar älskar att äta gris. 
• Dagisjakten. Det finns inget bra system för att få en dagisplats. Här gäller det gå till alla dagis man kan tänka sig att placera sin unge på och tjata sig till sig en plats.
• Sockerchock. Den som har ambitionen att avkomman inte ska äta godis före tre års ålder får det kämpigt här. Tyskland är gummibärchenland och barnen överöses med muffins, söta yoghurtar, godis och gröt med chokladsmak från spädbarnsåldern. Skitsvårt att hantera. Inte ens dagis är en sockerfri zon.

Bukett á 3,5 euro

Ett djupt andetag

Jag trivs väldigt bra med att vara frilansare. Det är spännande, jag går igång på utmaningen, på säljet och på att alltid göra ett så bra jobb jag bara kan. Att få nöjda kunder samtidigt som jag hela tiden utvecklas och utmanas.
Och på kontrasterna. Att den ena veckan är lugn och nästa helt galen. Från lulligt idéskapande, tidningsbläddrande och kulturinsupande till tusen saker samtidigt, intervjuer, nya beställningar, research, resor, bokning av flyg, tåg, bil, utrustning...

Och nu har jag en sådan där snabb vecka framför mig. Allt samtidigt, massor av jobb, minutplanering. Jag tar ett djupt andetag och kör i gång.

 Ni som har mindre för er och befinner er i Berlin under helgen kan göra följande.
1. Gå på porrfilmsfestival.
2. Besöka liveklubben 7 Stufen i Kreuzberg, det har open stage på fredag. Alltid spännande.
3. Förundras över fotoutställningen Fashion Food (jag tänker mig köttklänningar) som öppnar på Museum für Kommunikation Berlin på lördag.

Veganskt

Jag är rätt långt från att vara en vegan. Jag älskar kött, jag älskar kyckling och jag älskar mjölkprodukter. Men jag försöker att hålla nere på köttätandet, göra det till något festligt istället för något vardagligt, och jag gör mitt bästa att konsumera vettiga produkter där djuren fått vara glada medan de levt (så länge plånboken tillåter det i alla fall, det kostar ofta att handla miljö- och djurvänligt).

Hur som helst, alla affärer som gör det lättare att handla schysst är bra tycker jag så nu vill jag pusha lite för Veganz i Prenzlauer Berg. Det är en relativt nyöppnad matbutik där inga produkter innehåller något som kommer från djur.
Dyr? Ja.
Rolig att handla i/inspireras av? Det också.

Inte ett spår av djur i de här burkarna.

Vardagligheter

Trots att jag har bott i Berlin ett tag nu så tänker jag ofta på vad som är annorlunda här jämfört med i Sverige. Vardagliga saker, obetydligheter, men ändå sånt som sätter prägel på livet. Jag gör en lista.

• Packningsstressen i mataffären. Antingen ska maten packas i racerfart eller så ska man slänga ner allt i vagnen i gen, betala och efter det packa ordentligt vid en speciell packbänk.
• Hundar utan koppel. De är överallt och så fantastastiskt väluppfostrade. Stannar vid gator, gör precis vad matte eller husse säger. Det måste ha något med tysk auktoritetskultur att göra. Känns väldigt osvenskt i alla fall. 
• Att Sia alla jag inte känner (förutom barn). Alltså säga Ni istället för du. Gjorde mig galen i början men nu måste jag säga att jag tycker att det är lite skönt. Enkelt liksom, man har ordning på relationerna, vilka som är professionella och vilka som är privata. Åtminstone kan man inbilla sig det.
• Restaurangkulturen. Min vardag här i Berlin består så mycket mer av uteätande än vad den någonsin gjorde i Stockholm. Här är det något vardagligt, ett sätt att umgås. I Stockholm var det fest. Det här beror ju förstås på att restaurangmaten är så mycket billigare här. Det går att äta ute ett par gånger i veckan utan att bli ruinerad.
• Färgglada hus. Här är det inte enhetliga gator någonstans. Medan vissa hus har graffiti över hela fasaden har andra målat en blå himmel med några moln. Eller, om det är lite punkigt – hängt ut politiska budskap på gigantiska banderoller. Hipp som happ. 
• Skattebekymmer. Ojoj vad mycket pengar och huvudbry tyskarna lägger på sitt skattebetalande. Eller på att komma undan det. Förenklad inkomstdeklaration där man bara sätter dit sin kråka känns väldigt exotiskt – här kan alla göra alla möjliga märkliga avdrag, många fler än i Sverige verkar det som, och många anlitar experter för att få hjälp med det. Och komplicerat är det, även när man knappt äger eller tjänar någonting. Hu. (Mitt problem är ju dessutom att allt måste göras på tyska. Hu igen). 

Ok. Det var allt för nu. Listan lär fortsättas någon annan dag.

Pannkakor

I går gjorde jag nästan ingenting. Eller jo. Sov. I tre timmar mitt på dagen. Och jo, åt pannkakor.  Till frukost. Många pannkakor. På Blaues Band i Mitte. Där kan man beställa en jätteportion florsockerpudrade tjockisar med blåbär (till exempel). Jag rekommenderar. 
Tyvärr var jag för glupsk för att hinna ta en bild på godsakerna, sorry, men de såg ut ungefär såhär:

 (Och nej, jag gör inte mycket annat än att äta på helgerna. Det stämmer fint det).

Entrecôte

Om du gillar goda pastejer, möra stekar, gott vin och sådana där chokladkakor där den varma smeten  liksom rinner ur när man stoppar gaffeln i kakan – då ska du gå till den franska restaurangen Entrecôte i Mitte. 

Jag och mannen vad där i går, på en välbehövlig och lite lyxig date. Det är inte jättedyrt, men ska det ätas både förätt, huvudrätt och efterrätt och lite vin till det så hamnar notan kring 1000 kronor ungefär.
Atmosfären är trevlig, lokalerna fina, servicen finemang (till exempel kommer kapporna i ett huj när man är på väg att gå). Lite flott och very romantisch.

Språkjobbigheter

Ibland blir jag så fruktansvärt less på att vara utlänning, språkligt handikappad och liksom inte ha med mig alla de där begreppen som är helt självklara för alla tyskar. Som blankettnamn och byråkratiska benämningar av olika slag. Det är verkligen skitjobbigt och resulterar ofta i att något som skulle ha tagit mig fem minuter att göra i Sverige tar en halv dag här, bara för att jag inte vet vad jag ska leta eller fråga efter.

Häromdagen behövde jag hitta en adress till min försäkringskassa. En särskild adress som ska användas i särskilda ärenden. Jag höll på att bli tokig, hade ingen aning om vad det där särskilda ärendet brukar kallas på tyska, och ingen myndighetsaktig sida i det här landet har engelsk översättning så någon hjälp på det sättet kunde jag inte få.

Att det här händer då och då är såklart inte hela världen, men efter tre år av att känna mig som en korkad idiot som inte får något gjort ligger de nervösa sammanbrotten inte långt borta.

Jag får trösta mig med att det hela tiden blir bättre. Och att jag ändå kommit en bra bit på väg som faktiskt pratar tyska nu. Åtminstone så länge jag inte behöver gå in på unbedenklichkeitsbescheinigungen och sånt.

Igen, ode till Johann Rose

Vill bara slå ett slag igen för det fantastiska kaféet Johann Rose i Kreuzberg. Det är det i särklass bästa eltern-kindkafé jag har varit på – inte minst för att det i första hand är ett kafé och inte ett eftermiddagsdagis. Det är superbra att det finns så många barnkaféer i den här staden, men stojet och stöket av leksaker överallt ofta gör fikastunden extremt högljudd och stressig. Och att ta med sig sina vänner utan egna barn till ett barnkafé känns rätt så... otänkbart.

Men Johann Rose är något annat. Där leker barnen i ett rum medan de vuxna fikar i ett annat. Stämningen är lugn och mysig och det är långt ifrån bara föräldrar som sitter där, det är lika många laptoparbetande berlinbohemer i 25-årsåldern och tidningsläsande pensionärer. Sjävklart går det bra att vara med barnen i lekrummet, det finns ett gäng fikabord där också, men sist vi var där var min tvååring helt okej med att vi satt precis utanför med vännerna (och märk väl, vi pratade i en helt normal samtalston. Vilken lycka).

Dessutom, maten är bra, frukosttallrikarna underbart fina och kaffet gott. Ett favoritställe, helt enkelt.

Liten lucka

Den senaste tiden har jag haft svårt att få tiden att räcka till till både jobbande, familjeliv och bloggande. Jag har helt enkelt haft för mycket att göra. Inga luckor under jobbdagarna och när sonen väl är hämtad från dagis är det bara glömma att kunna sitta framför datorn (dessutom somnar han nio av tio gånger senare än jag). Då ska det åkas rutschkanor, byggas kojor, konstrueras papphus, bakas och lagas mat (läs aktiveras, så att barnet blir trött innan midnatt. Han har begåvats med mycket litet sömnbehov). Nåväl, så är det ibland och med det inte sagt att jag inte har massor av att berätta. Jag får bara inte ut det lika ofta som tidigare.

Här kommer dock en liten rapport:

Berlin är ljuvligt just nu, höstfärgerna börjar komma och under fötterna knastrar löven. Solen skiner och det har blivit kallt, mösskallt. Idag har vi promenerat till Volkspark Friedrichshain, ätit grillad fläskkarré i bröd och lekt på lekplats som badade i sol. I går tittade vi på drakar uppe vid slakthusområdet här i Friedrichshain och förra helgen var vi i Tierpark. Jag måste säga att jag tycker mer och mer om det stället (det har med andra ord vuxit i mina ögon sedan jag var där och bara kunde hitta en inlagd gurka att äta). Framförallt är det fantastiskt att det är så stort – spelar ingen roll hur mycket folk det är där, det blir aldrig blir trångt och att gå omkring på området känns verkligen som att vara ute på promenad bland zebror och afrikanska bufflar. Fast i Lichtenberg.

Ok. nu måste jag jobba. Fast det är söndag. Det gäller att passa på, sonen sover för ovanlighetens skull middag.

Anja Niedringhaus på C/O Berlin

Vill bara tipsa om en helt fantastisk utställning på fotomuseet C/O Berlin. Den tyska krigsfotografen Anja Niedringhaus bilder från ett flertal av de senaste årens största konflikter är så mycket på en gång – skrämmande, upplyftande, inspirerande, otroligt snygga, vidriga, sorgliga, livsbejakande.

Gå dit, du kommer inte ångra dig.

Porr

Vi som bor här ser ju porrskyltar dagligen. Vid vägkanter, på byggställningar osv. Porr är ett stort företag här i Tyskland som har projekt över hela landet, så inget konstigt med det. 

Men när det står att ett helt husbygge är Powered by Porr, då blir det banne mig lite roligt igen.

Tyskvärme och bajshyllor

Long time no see! Jag har varit tvungen att ta en liten paus från bloggen, har helt enkelt inte haft någon tid över de senaste veckorna, men nu är jag tillbaka. Mycket jobb fortfarande, men nu är läget åtminstone under kontroll.

Nåväl. Här i Berlin är det varmt. Jättevarmt. I dag ska det bli runt 25 grader så det är bara att plocka fram sommarklänningen igen. Fast jag ska ägna dagen åt att tvätta, sortera klädlådor, sätta surdeg och laga mat. Och vila. Inte så spännande, med andra ord.

Förresten och apropå ingenting. Jag och min man kom i samspråk med en badrumsförsäljerska häromveckan. Eftersom min käre make aldrig tvekar att ställa obehagliga frågor (och då är det ändå jag som är journalisten) så frågade han såklart varför så många här i Tyskland envisas med att ha såna där toaletter med hyllor i, där bajset liksom lägger sig på en platå. Hon svarade att, håll i er nu, det rekommenderas att det ska finnas minst en sån toalett i varje hem IFALL MAN SKULLE BEHÖVA TA MED SIG ETT BAJSPROV TILL DOKTORN NÅGON GÅNG.

Man ba what?? Okej att tyskarna går extremt ofta till läkaren, men att gå ut med rekommendationer och köpa bajsprovsanpassade toaletter, som dessutom är äckliga, låter... rätt galet.

Men nu vet ni, om ni också har undrat.

Bokmässan, på tyska

Jag ska erkänna på en gång, jag har verkligen inte särskilt bra koll på tysk litteratur. Jag har någon slags vision av att jag, bannemig, ska läsa tyska böcker på tyska och resultatet av det är jag hittills bara läst hyfsat lättlästa historier. Chicklits och några noveller, typ. Är det för långt och för svårt känns det läskigt och för oavkopplande.

Men, vilken tur då för mig att årets bokmässa – som jag är på väg till nu – har tysktema! Äntligen ska jag lära mig mer om Deutschlands författarstjärnor, kanske till och med kunna briljera med lite name dropping på parmiddagarna hemma i Berlin. Flott. 

Förutom att spana in tyska böcker så ska jag bjuda på knäckebröd och berätta för allt och alla om bakboken Knäckebröd som jag skrivit tillsammans med bagaren Olof Jönsson (kommer i november, Jure förlag. Mer om det senare).
Så, råkar ni vara på bokmässan i morgon eller på fredag – kom förbi och smaka, vetja!

Liten update från trött sverigependlare

Sonens och min sverigevecka är över och valet här i Berlin likaså. "Berlin är fattigt men sexigt"-mannen (SPD) sitter kvar som borgmästare, men med en annan koalitionspartner än tidigare (då var det Die Linke, nu blir det kristdemokratiska CDU eller Die Grüne). FDP, Tysklands liberala parti tappade väljare så det brakade (nere på 1,8 procent) medan Piratpartiet med sina överraskande 8,9 procent tar sig in i Landesparlament.

I Berlin har det blivit höst och ganska kallt, även om sommaren då och då dyker upp som en liten present (i lördags var det säkert 25 grader varmt, dagen efter svinkallt) och vi lägger filtar över benen, dricker te och sätter på elementet på kontoret. Det känns helt okej, är ganska mysigt till och med. När man väl accepterat den kan ju hösten vara rätt charmig ändå.

Tyvärr är det svårt att hinna med bloggandet nu och det blir inte så många inlägg. Massor av jobb och resor (på onsdag gör jag min fjärde resa till Sverige på fem veckor, puh) men jag återkommer så fort allt lugnat sig. I oktober ska jag bannemig hålla mig i Berlin.
Längtar.

Här får ni en bild på Frankfurter Tor så länge. Där, högst upp, hade förresten jag och mannen vår bröllopsfest för dryga två år sedan (inte helt sant dock, det var i det andra, identiska, tornet på andra sidan gatan vi höll till. Högst upp i tornet på bilden är det bara ett kontor).
Ljumma vindar, slipsar på huvudet, rockabillymusik och utsikt över hela Berlin! Det var tider det.

Cityskills

Jag och sonen är hos min mamma i Sverige. Hon bor på landet och det känns fint att ha naturen precis utanför för omväxlings skull. Sonen utropar exalterat "mamma, gröööönt!" varje gång vi går förbi en buske. Stackars stadsbarn.

Å andra sidan får han se gatukonst i massor till vardags och lära sig att väja för hundbajs utan att ens behöva titta ner på trottoaren han går på. Det är värt rätt mycket det med.

Fönstervy från mitt arbetsrum hos mor min. Mycket grönt.

Dagens tips

Hör upp gott folk! Ikväll är det skandinavisk afton på det lilla kaféet Gaudy i Prenzlauer Berg. Finfina artister utlovas (bland annat min sons favorit-Maja). Klockan 20.30, gratis entré.
Gå dit!

Valomaten och utlandssvenskfeelingen

Att bestämma sig för vad man ska rösta på i ett svenskt val kan ju vara nog så svårt – fatta då hur klurigt det är att sätta sig in den tyska politiken. Visst, grunderna har jag ju koll på och visst, jag läser jag artiklar om vad de olika partierna tycker i olika frågor – men det är inte där skon klämmer.

Den 18/9 är det val i Berlin och plötsligt ska jag vara få vara med och bestämma om hur den här staden ska styras. 
Jag? En svenne som lullar runt mellan kaféerna och skriver artiklar om arbetsliv och relationer i Sverige?

Och så inser jag det piniga i att jag på många sätt fortfarande känner mig som en besökare här, en objektiv betraktare. Jag är ju inte en berlinare! Jag är ju en utlandssvensk som flyter omkring i min utlandsbubbla. Som njuter av staden utan att på riktigt engagera mig i de viktiga frågorna. Inte på grund av lättja, men på grund av att jag inte identifierar mig som delaktig, som någon som har rätt att tycka till. Jag gömmer mig bakom "jag kommer ju från Sverige", min journalistroll och en inte helt flytande tyska.

Det är dags att ta det ansvar jag tilldelats och börja tysktycka mer. Det kanske dröjer innan jag identifierar mig som en berlinare, men jag är bannemig ingen besökare längre. Berlin är mitt hem och kommer att fortsätta vara det ett bra tag till. Och jag vill ju också vara med, det vill jag ju. (Integration, kallas det visst.)

Jag börjar med att klicka mig igenom den här valomaten.

Vi åkte till väst!

Jajemen! Och så trevligt vi hade det! Gick och glassade på trevliga Savignyplatz, åt fantastiskt gott på kinakrogen East (väldigt barnvänlig dessutom) och spanande på flotta möbler i inredningsbutikerna i Stilwerk.

Rena gator, inget klotter, välkammade människor i dyra skor – Charlottenburg är en annan värld. Kände mig helt posh när jag kom hem till Friedrichshain igen och reagerade på hundbajset.
Jojo, man vänjer sig fort vid elegansen.

Sonen trollbunden av gigantisk tv-skärm i Stilwerk, á  88000 euro.

Murrigt

Ok, i dag blev det höst (men det går snart över. Jorå. Ingen fara), regnet smattrar mot fönstret och allt känns sådär dricka-te-insvept-i-filt-mysigt. Helst ska myspyset förstås ske på ett schysst kafé som man kan sitta på länge och nu, kära vänner, har jag ett tipptopptips.

På Gaststätte Elf i Prenzlauer Berg äter man fantastiska sallader med valnötter och dricker jasminte. Eller så beställer man en frukosttallrik, en quiche eller en pasta. Maten är bra, och inredningen stilren och behaglig. Eller, hm, på det stora hela i alla fall. Av någon outgrundlig anledning hänger det ett gigantisk bild på en trafikolycka på en av väggarna – inte helt nice att fundera på om det ligger någon stackars människa i det där vraket. Men men, lite död och elände får man väl tåla medan man väntar på sin latte. Typ.

Berlindokumentär

Vill bara tipsa om en radiodokumentär om Berlin, varför så många lockas hit och hur staden förändras. Den heter "Tiden går i Berlin" och är gjord av Johanna Olausson. Du hittar den här.
Tjing!

Sensommarbad

En bra sak med att bo en bit söderut är att sommaren ofta håller i sig lite längre än vad den gör uppe i Sverige. Jag brukar säga att vi har ungefär en månad extra och efter den här skitsommaren i Berlin (vädermässigt) hoppas jag verkligen att det stämmer. Det behöver alla inregnade berlinare.

Och än så länge håller teorin, i går var det 29 grader varmt och efter att ha gjort vår vanliga lördagstur ner på ekomarknaden vid boxi, svalkat oss lite i barnfontänerna vid lekplatsen och kollat in Fiesta Kreutziga, en skön årlig gatufest på Kreutziger strasse här i Friedrichshain så åkte vi till vattnet. Jag älskar att åka till vattnet.

Berlin är ju knappast känd för att vara en vattenstad, och det är det ju egentligen inte, men det finns faktiskt en hel del små och stora sjöar runt och i stan. Här kan man hitta var dem finns. Ofta är de rätt fulla och stojiga, särskilt på en varm lördag, men ett bra knep är att åka dit lite senare – när de flesta barnfamiljerna åkt hem. En av mina favoriter är Freibad Wandenschloss, det är fint och rent, inte så långgrunt och bra om man gillar att simma. Och så har de sådana där fina femtiotalskorgar som man kan hyra. Enda nackdelen är att det kostar 3 euro per vuxen att gå in men nåväl, är det riktigt varmt är det värt varenda cent.

Festivalorama

Kolla in den här listan. Festivaler i Berlin, alla i september. Den här staden är galen. Men härlig.

1-6 Drop Dead Festival (musik)
2-20 Musikfest Berlin (musik, mycket klassiskt)
3-9 Torstrassenfestival (musik och gatufest)
7-17 International Literature Festival
7-9  Popkomm (musikbranschmässa/festival)
7-9 Icas Suite Festival  (musik, typ)
7-11 Berlin kunstsalon (konst) 
7-11 Art Berlin Contemporary (konst)
8- 11 Berliner Liste (konst/fotografi)
8-18 Judiska kulturdagarna
9-10 Berlin Festival (musik)
9-11 Preview Berlin (konst)
9-11 Asian Hot Shots (film)
10 Planket2011 (fotografiutställning längs med Görlitzerstrasse)
15-1 okt Testing Stage
22-23 Mother Festival (musik, bara kvinnliga artister)
29 Berlin Salsa Congress (väldigt mycket salsadansande)

Omväxling

Jobbar från Prenzlauer Berg i dag. Äter croissant med aprikossylt på trevliga Con Calma, läser tidningar och kommer på finfina artikelidéer. Lite besviken på musiken i högtalarna dock. Det började bra med något trivsamt kubanskt, nu är det tysk gubbrock. Mycket herz und schmerz.

Herr Nilsson – svenskt godis i F'hain

Det är verkligen sällan jag saknar något typiskt svenskt att äta i Berlin. Kaviar, sill, knäckebröd – det mesta går att köpa här. Det skulle vara riktig filmjölk som är svårt att få tag i (men kan köpas i Swedenshoppa i Wilmersdorf) och jo, det är klart – lösgodis...

Pah! Inte då! För några månader sedan öppnades nämligen den finfina lilla butiken Herr Nilsson.
Den drivs av svenska Kajsa och hennes partner Daniel och är Berlins första plockgodisbutik helt i svensk stil, med bumlingar och peacemärken och allt. Och lucky me, den ligger här i Friedrichshain! Inte långt från kontoret. Gosh. Farligt.  

Jag och sonen var där för första gången i går. Han fick, trots att hans tyska kompisar mer eller mindre äter gummibärchen till frukost, inte smaka. Stackaren. "Det är vuxengodis", sa jag och kände mig väldigt, väldigt elak. Nåväl, han kommer nog få sin beskärda del av lösgodis vad det lider han också, han är ju ändå svensk.

(Herr Nilsson har en sida på facebook också.) 

Legoland

Jag gillar verkligen lego och har verkligen längtat efter den dagen då min son skulle vara tillräckligt stor för att gå på Legoland. Ok, helst vill jag ju gå på det där danska stället, där man kan åka balla berg- och dalbanor och promenera runt i minivärldar, men eftersom det finns ett Legoland Discovery Center här i Berlin började vi med det.

Först och främst, det ligger inomhus. Vid Potzdamer Platz närmare bestämt. Det är ganska mörkt, inte särskilt stort och är rätt mycket som ett vanligt lekland. Här kan barnen roa sig med att krocka med radiostyrda legoskepp, titta på Hackescher markt och Berliner dom helt uppbyggt i lego, åka några karuseller och leka i den vadderade lekburen medan föräldrarna äter hot dogs och dricker kaffe. Och så förstås, de kan bygga lego. Massor av lego. Knåpa ihop bilar och testa hur fort de åker, bygga palats, gubbar, flygplan och torn. Det finns små, små bitar och enorma, mjuka. Och så kan man gå byggkurser (om man lyckas höra vad legoläraren säger, ljudnivån är härligt hög).  

Nu är ju min son bara två år och även om det fanns mycket som var roligt för honom så tror jag nog att han kommer uppskatta det mer om ett par år. Efter en timme började han gnöla om att ville gå hem, kanske var intrycken för många och de stora barnen för läskiga.

Så, för att sammanfatta: Legoland i Berlin är ett kul ställe, men ingen jätteupplevelse. Ett schysst lekland, typ. Gå dit med barnen om det regnar.

Hoppsan

Ok, det är bara att inse. Klockan är hämta-på-dagis och arbetsdagen som skulle bli min effektivaste någonsin är snart slut utan att jag fått färdigt... öh... någonting. Men så är frilanslivet, i alla fall mitt. När inga tider är benhårt fasta är det lätt att allting halkar runt lite och hoppsan, där gick visst en dag.

Nåväl. Jag kan ju alltid rätta till det en annan dag genom att jobba extra länge då (och ja, det gör jag också, annars skulle jag inte tjäna många kronor).

Det var en havererad bil som ställde till det. Jag och mannen skulle bara plocka upp några saker som kontoret fått till skänks av fina Johanna och Daniel som snart flyttar tillbaka till Stockholm efter ett år här i Berlin (lite svårt att få med sig en mikro på flyget). Allt inpackad och klart – och då dog bilen. Det kostade oss en och en halv timme och 99 euro, sen var den som ny (tack vare biltjänsten ADAC, också kallad "gula ängeln". Bra grejer).

Ok, sakerna på plats. Dags att börja jobba! Tänkte jag tills jag insåg att jag var så hungrig att jag absolut inte skulle få något gjort förrän jag fått näring i mig. Avgjort, det blev en berlinerfrukost på Schmitt's här vid Traveplatz, ett ganska typiskt friedrichshainställe med helt okej frukosttallrikar. Inte det smartaste kanske för någon som har massor att göra och lite tid, men ändå. Frulle med mannen, vilken lyx!

Så. Inte mycket jobbvettigt gjort, men väl en mysig morgon med mannen, ett litet äventyr (bilen), en god frukost och inte minst … en mikro, en kaffekokare, två stora blommor, utemöbler, en vattenkokare och en flaska gin till Golden. Verkligen inte så dumt. (Men i morrn är det skärpning).

Soupporta ditt kvarter

Karin påminde om att jag missar en av mina älsklingsfestivaler i helgen också, Suppe und Mucke. Ät gratissoppa och lyssna på utomhuskonserter är konceptet. Håhåjaja.

I år är festivalen, som flyttar runt i Friedrichshain, på Gryphius-, Sonntags-, och Holteistrasse. Gå dit om du är närheten. 

Sverigesnabbis

Så har jag påbörjat min fram-och-tillbaka-höst, med resor flera gånger i månaden. Jobb, bröllop, mera jobb, mera bröllop och så vidare.  Jag är i Sverige nu och insåg när jag berättade om hösten som kommer för Sara och M, vars soffa jag brukar sova på när jag här, att jag har den planerad fram till jul. Roliga  och spännande grejer alltihop, ingen fara, men jag blir lite matt när jag tänker på det. Planerandet i sig, biljettbokande, barnvaktsbokande, logistiktänket för att få det hela gå ihop över huvud taget. Puh. 

Fram-och-tillbaka-livet frestar på, men so be it. Det här det liv jag har valt och jag älskar ju det, vill inte ändra en millimeter.

Lite synd är det dock att jag missar just den här helgen i Berlin. Nu, när både World Peace Festival, Mystery Music Festival på Michelberger Hotel (superhemlig musikfestival) och klädbytareventet Skyy Swap pågår. 

Nåväl, så är livet. Och Stockholm känns fint att vara i i dag, trots regnet.

Small town girl

Berlin är ju funtat så att det liksom inte är en, enda stad med ett stort centrum i mitten. Det är inte ens två städer, en östlig och en västlig, som man skulle kunna tro. Snarare fem-sex (här är ett inlägg jag skrev för länge sedan om det), och alla med olika karaktär. Eller ännu fler! Herregud, det finns ju hur mycket av Berlin därute som helst som varken jag, eller så många andra svenskar heller för den delen, har någon susning om. Ännu.

Hur som helst så håller jag mig mycket mer till "min stadsdel" här i Berlin än när jag bodde i Stockholm. Nu beror det nog mycket på att jag till skillnad från i Stockholm numera lever ett ganska inrutat småbarnsförälderliv och dessutom helt och hållet har börjat om här (i Stockholm har jag familj, släkt och kompisar utspridda över hela stan. Här umgås jag mest med folk som jag har hittat här i Friedrichshain) men också på att många stadsdelar i Berlin verkligen beter sig som en egen stad.

Friedrichshain har sitt eget tempo, sin egen atmosfär, sitt eget utseende och det är mycket tal om hur en "Friedrichshainare" är (ganska dekadent. Tänk partypunklevafördagenfolk. En klyscha dock). Dessutom finns allt jag behöver här i form av affärer, shopping, kaféer, restauranger, grönområden, klubbar, dagis, gallerier, kontor och vänner. 

Missförstå mig inte nu, det är ju inte så att jag är i F'hain jämt. Jag åker ofta till andra delar av stan, går ut och äter, gör något jobb eller går på jippon. Men till vardags så utspelar sig faktiskt en väldigt stor del av mitt liv i den här stadsdelen. Och jag gillar det. Inte minst för att jag på samma gång som jag bor i en jättestad lever mitt liv i en småstad där jag kan gatorna, är bekant med många av de som jobbar på kaféerna och där folk känner varandra på det där hemtrevliga sättet.

Att bo i Friedrichshain är verkligen som att få det bästa av två världar. Att det dessutom finns liknande men ändå annorlunda småstäder alldeles intill gör det hela ännu bättre – för att inte tala om hur fint det är att städernas olika atmosfärer, hus och människor tillsammans bildar den pulserande, underbart föränderliga och enorma storstad som vi kallar Berlin.

Friedrichshainshund som tar igen sig.

Burgeramt

Egentligen borde jag inte tipsa om det här stället. Det är lite farligt nämligen – man blir galet och ganska äckligt mätt efter att ha varit där (det är åtminstone min erfarenhet).

Men, eftersom det är synd att missa Friedrichshains bästa burgare, perfekt lagom mycket stekta och drypande av guacamole, tzatziki och andra goda röror så lägger jag ändå ut några rader om Burgeramt.

Precis vid Boxhagener Platz, alltid mycket folk men stället är stort. Take away går bra. En burgare kostar 4-5 euro, lite mer om du vill ha pommes till.

Mitt tips är dock att skippa potatisen. Det gjorde inte mannen när vi var där och lunchade i går. Han låg som en däckad säl halva dagen efteråt och blev inte hungrig igen förrän dagen därpå (bör tilläggas att han är 1,94 lång och van vid stora portioner).

I dag: 50 år sedan muren började byggas

Någon gång i gryningen den 13 augusti 1961 lades de första stenarna till den gräns som skulle dela en hel stad till två halvor och så smärtsamt slita familjer och vänner från varandra. Det är fortfarande svårt att förstå hur det kunde få hända, måste varit helt obegripligt då.

50-årsdagen uppmärksammas på flera platser över stan, bland annat vid gränsövergången på Bernauer Strasse, Gedenkstätte Berliner Mauer.  Där bjuds det på utställningar, dansföreställning, filmvisning och massor mer. Allmän info om 50-årsdagen hittar du här.

Och här kan du läsa en artikel jag skrev för länge sedan, om en man som under dramatiska former flydde från Östberlin till Västberlin. Direktlänk finns inte, men klicka på "arkiv", därefter "nr 3 2009" och sedan "20 år efter murens fall" så kommer du rätt.
 

Golden, the party

Det är ganska deprimerande här i Berlin just nu. Jag är glad och semesterutvilad, men berlinarna verkar nere och det är regnet som har ställt till det. Berlin har verkligen bjudit på skitväder i sommar, det har varit grått i nästan sex veckor nu. Några enstaka soldagar här och var bara. För dåligt. 

Himla tur att det vankas fest i helgen alla fall. Goldenfest! Äntligen ska vi fira att jag och Kristina ordnat ett precis så bra kontor som vi drömde om. Fantastiska arbetskompisar,  en ljus och fin lokal och en ny och mycket roligare vardag. Helt Golden.

Hör av dig om du vill komma hit och mingla med oss!

Tebaks

Vi vadar omkring bland kassar, resväskor och smutsiga kläder. Sonen studsar lyckligt, ropar "meine kök! Mitt tåg! Meine kläder!". Kylskåpet är tomt och blommorna dammiga men åh, vad det är skönt att vara hemma.

Utvilad, solkysst och förmodligen en aning förgiftad av en blålerebehandling jag gjorde på mig själv för några dagar sedan (lera från Östersjön, säkert full av tungmetaller) och alldeles för mycket rosé välkomnar jag hösten med öppna armar. Kyla och mörker, pah! Ingen match. Jag har för mycket kul som väntar för att hinna tänka på sånt.

Och när leran hade torkat var hon redo för hösten.

Kukident

Ok att det är helt underbart med sverigesemester och sommar och syskon och sonens kusiner och gamla fina vänner – men nu längtar jag faktiskt hem till Berlin. Hem till kontoret och jobbet, vår sköna vardagslunk och kompisarna där. Och till fnisset på Rossmann varje gång jag går förbi rengöringsmedlet för löständer, jag tröttnar aldrig.