Berlinarna räds inte för att skälla ut varandra. Det hutas, tutas, gormas och svärs hela tiden. I alla fall främlingar emellan.
Min senaste utskällning fick jag i morse, jag var aningens sen med att sträcka ut handen innan jag gjorde en sväng på cykeln och det fick jag minsann veta av föraren i bilen bakom mig som vevade ner rutan och skrek något riktigt argt (typ "din långsamma idiot"). Och för några dagar sedan berättade min kontorskollega K att hon minsann fått veta hut när hon var fyra minuter sen för att hämta sin son hos dagmamman. Sådana fasoner gick inte för sig, ord och inga visor, bang, bang, bang!
Och sen var det bra igen.
Det här kallas i folkmun för Berliner schnauze, "den berlinska tungan", och kan förstås vara skrämmande för en konflikträdd svensk (som jag, till exempel). På ett sätt är det väl rätt sunt att inte hålla inne med sin irritation, liksom släppa på trycket på en gång istället för att bygga upp en stor arg bitter blobb inom sig, men för den som inte är van är det lätt att känna sig liten och ledsen när salvorna kommer och tro att Berlin är en stad fylld av ovänliga människor.
Och så är det ju inte förstås. Berlinare är vänliga, också. Det är bara att ta seden dit den kommer, lära sig några schyssta tyska svärord och skälla tillbaka. Ut me't bara!
Förresten, en kul grej. Inför murfallsjubileumet 2009 drogs en stor kampanj igång för att inte alla utländska besökare skulle bli allt för rädda för lokalbefolkningen. Den kallades "Herz und Schnauze" och informerade om att även om berlinare har ett "speciellt sätt" så är de ändå snälla. Innerst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar