Jag blir såklart överlycklig om ni vill följa mig där!
Vi ses!
2014/09/19
Johannas Berlin
Älskade bloggkompisar. Jag kommer att låta Berlin Ick! vila ett tag och istället fokusera på min splitternya och alldeles egna Aftonbladetblogg, Johannas Berlin.
Jag blir såklart överlycklig om ni vill följa mig där!
Vi ses!
Jag blir såklart överlycklig om ni vill följa mig där!
Vi ses!
2014/09/17
Stockholmsdygn
Men det blir ett intensivt dygn! Med lunchdejter, fikadejter och middag och releasefest för boken The Bread Exchange. Och så tänkte jag klämma in en jogg på Djurgården också, vi får se hur jag lyckas med den planen.
Jag gillar att åka iväg på sådana här kortisar. Klämma ihop så mycket innehåll jag bara kan på ett par dagar. Fylla på med vänner, Stockholmsvyer och allt tryggt och bekant i racerfart och sedan sjunka ned i vardagslunken i Berlin igen.
2014/09/15
Femtonde september 2014
Ja, ni. Jag har inte riktigt hämtat mig ännu så istället för att försöka få ur mig något vettigt länkar jag till kloka Charlotte.
Ta hand om varandra.
Ta hand om varandra.
2014/09/13
Helgnytt
I går var jag på fest i Prenzlauer Berg. Det var verkligen supertrevligt och jag hann prata med massor av sköna och intressanta typer innan jag insåg att jag var tvungen att skynda mig hem för orka vara en öm moder en hel lång lördag utan planer.
Ett samtal handlade om vilken plats i syskonskaran man har, och hur det påverkar en. Och om hur man som föräldrar kanske ska akta sig lite för att låta sitt äldsta barn behöva axla ansvaret att vara äldst så ofta. Säga saker som "du som är så stor, visa nu vad du kan" (ouch...). Att det kan bli en jäkla duktighetsbörda som barnet ska släpa runt på. Det hör ju ihop med hela det där resonemanget om att man inte ska berömma allt för mycket, inte fokusera på prestation. Som ju är klokt, om man frågar mig.
På tal om prestation så har varken jag eller barnen gjort något vidare berömmansvärt i dag (no problem att hålla sig till inte-berömma-taktiken, haha!). Vi har kollat för mycket på tv och haft det ganska tråkigt. Bortsett från timmarna vi var på Boxi. Där är det alltid härligt på lördagar, med clown i parken, barn att leka med och bekanta att småprata med på marknaden. I morgon hoppas vi mer halabaloo – om det inte regnar tänkte vi åka till Tempelhof och gå på drakfestival. Det verkar lajbans.
I övrigt vill jag mest bara uppmana alla som inte redan röstat att göra det i morgon. SKIPPA INTE.
Hej.
Ett samtal handlade om vilken plats i syskonskaran man har, och hur det påverkar en. Och om hur man som föräldrar kanske ska akta sig lite för att låta sitt äldsta barn behöva axla ansvaret att vara äldst så ofta. Säga saker som "du som är så stor, visa nu vad du kan" (ouch...). Att det kan bli en jäkla duktighetsbörda som barnet ska släpa runt på. Det hör ju ihop med hela det där resonemanget om att man inte ska berömma allt för mycket, inte fokusera på prestation. Som ju är klokt, om man frågar mig.
På tal om prestation så har varken jag eller barnen gjort något vidare berömmansvärt i dag (no problem att hålla sig till inte-berömma-taktiken, haha!). Vi har kollat för mycket på tv och haft det ganska tråkigt. Bortsett från timmarna vi var på Boxi. Där är det alltid härligt på lördagar, med clown i parken, barn att leka med och bekanta att småprata med på marknaden. I morgon hoppas vi mer halabaloo – om det inte regnar tänkte vi åka till Tempelhof och gå på drakfestival. Det verkar lajbans.
I övrigt vill jag mest bara uppmana alla som inte redan röstat att göra det i morgon. SKIPPA INTE.
Hej.
Livet som pilotfamilj
R får ganska ofta höra att han har världens glassigaste jobb. Att han liksom bara glider runt på lyxhotell, äter stek och blir masserad på olika ställen i världen. Det är ingen som riktigt tror honom när han berättar om nackdelarna, de räknas i alla fall inte när resten verkar vara så soft. Men de finns och de känns, tro mig.
Samtidigt. Han är inte bara borta halva tiden – han är hemma lika mycket också. Hemma och ledig. Och han har en bra lön som gör att jag inte behöver ligga sömnlös med jobbångest under mina svackor. Som gjorde att jag vågade ge mig iväg på ett av mina största äventyr hittills – att börja frilansa (i samma veva som vi skaffade barn). I ett annat land. Lära mig ett nytt språk och bli rik på erfarenheter jag aldrg någonsin hade velat vara utan. Både jag och R älskar våra jobb och är så lyckliga över allt vi får uppleva genom dem.
Dessutom. Han kan ta med sig mig eller någon annan familjemedlem på en av sina resor för inte alls mycket pengar – som nu när jag följde med till Montreal. (Jag blev dessutom uppgraderad till första klass och hade det hur skönt som helst både fram och tillbaka. Lyxigare än så kan det knappast bli för en småbarnsmorsa som knappt hunnit borsta håret de senaste fem åren!)
Så absolut, det är inte ett dugg synd om varken mig eller R. Inte på något sätt. Vi är sjukt privilegierade och lever på många sätt våra drömliv. Och även om den här livsstilen vi valt, för vi har alltid varit ett team i det här, tar på krafterna så har den massor av fördelar som vi är oändligt tacksamma över.
Jag ska berätta mer Montrealresan vad det lider, det var så jäkla härligt. Men det allra bästa var att återigen få inblick i hur det är att vara R. Eftersom vi lever så pass olika liv, han och jag, så känns de där studiebesöken i hans vardag på andra sidan klotet väldigt viktiga för att vi inte ska tappa bort varandra.
Fast först: Det är glassigt att se delar av världen de flesta av oss aldrig sätter våra fötter i, få sova ut i sköna hotellsängar och ligga vid poolen i varma länder - och få betalt för det. Något annat kan man inte säga.
Däremot är det inte så kul att nästan alltid ha sömnbrist, jobba natt, ha rubbad dygnsrytm och vara borta från familjen ungefär halva tiden. Och från vännerna som knappt får plats i hans liv alls just nu. Att nästan jämnt missa sociala saker som händer på helgerna här, när alla andra i vår umgängeskrets är lediga. Och att ha en fru som när det är som värst nästan går under av trötthet och brist på egentid. Vid sådana lägen innebär resorna mest bara ångest för honom, faktiskt.
En annan sak är att vi har svårt att få till rutiner här hemma eftersom vår vardag är så föränderlig hela tiden. När jag är ensam med barnen är det på ena sättet, när han är hemma med oss är det på ett annat. Utan bra rutiner är det ännu svårare att hitta tid för återhämtning, det skulle nog de flesta småbarnsföräldrar hålla med om. Vi skulle till exempel behöva väcka barnen tidigare på morgnarna så att de inte somnar vid 23 på kvällarna – men jäklar vad svårt det är när både jag och R går på någon slags ständig reserv. Och att vara konsekvent mot två små trotsmonster efter fyra dagar ensam med dem är nästintill omöjligt. Jag orkar i alla fall inte det. Och så blir det en ond cirkel där de vet att det lönar sig att inte ge sig. Och så vidare.
En annan sak är att vi har svårt att få till rutiner här hemma eftersom vår vardag är så föränderlig hela tiden. När jag är ensam med barnen är det på ena sättet, när han är hemma med oss är det på ett annat. Utan bra rutiner är det ännu svårare att hitta tid för återhämtning, det skulle nog de flesta småbarnsföräldrar hålla med om. Vi skulle till exempel behöva väcka barnen tidigare på morgnarna så att de inte somnar vid 23 på kvällarna – men jäklar vad svårt det är när både jag och R går på någon slags ständig reserv. Och att vara konsekvent mot två små trotsmonster efter fyra dagar ensam med dem är nästintill omöjligt. Jag orkar i alla fall inte det. Och så blir det en ond cirkel där de vet att det lönar sig att inte ge sig. Och så vidare.
Samtidigt. Han är inte bara borta halva tiden – han är hemma lika mycket också. Hemma och ledig. Och han har en bra lön som gör att jag inte behöver ligga sömnlös med jobbångest under mina svackor. Som gjorde att jag vågade ge mig iväg på ett av mina största äventyr hittills – att börja frilansa (i samma veva som vi skaffade barn). I ett annat land. Lära mig ett nytt språk och bli rik på erfarenheter jag aldrg någonsin hade velat vara utan. Både jag och R älskar våra jobb och är så lyckliga över allt vi får uppleva genom dem.
Dessutom. Han kan ta med sig mig eller någon annan familjemedlem på en av sina resor för inte alls mycket pengar – som nu när jag följde med till Montreal. (Jag blev dessutom uppgraderad till första klass och hade det hur skönt som helst både fram och tillbaka. Lyxigare än så kan det knappast bli för en småbarnsmorsa som knappt hunnit borsta håret de senaste fem åren!)
Så absolut, det är inte ett dugg synd om varken mig eller R. Inte på något sätt. Vi är sjukt privilegierade och lever på många sätt våra drömliv. Och även om den här livsstilen vi valt, för vi har alltid varit ett team i det här, tar på krafterna så har den massor av fördelar som vi är oändligt tacksamma över.
Jag ska berätta mer Montrealresan vad det lider, det var så jäkla härligt. Men det allra bästa var att återigen få inblick i hur det är att vara R. Eftersom vi lever så pass olika liv, han och jag, så känns de där studiebesöken i hans vardag på andra sidan klotet väldigt viktiga för att vi inte ska tappa bort varandra.
2014/09/11
Berlinpodden: Tjorven och lyxinvandrarna
Ett nytt avsnitt av Berlinpodden
ligger uppe på Berlinbiten.se!
Den här gången pratar jag och Kristina om hur det är vara utlandssvensk, svensk invandrare, att väldigt ofta känna sig lite dum i huvudet och om en liten tysk flicka som har det "typiskt svenska namnet" Tjorven.
Vill du lyssna via itunes, sök på Berlinpodden.
Den här gången pratar jag och Kristina om hur det är vara utlandssvensk, svensk invandrare, att väldigt ofta känna sig lite dum i huvudet och om en liten tysk flicka som har det "typiskt svenska namnet" Tjorven.
Vill du lyssna via itunes, sök på Berlinpodden.
2014/09/10
The Bread Exchange
För något år sedan lärde jag känna Malin Elmlid här i Berlin. Hon driver bloggen och projektet The Bread Exchange som går ut på att byter sina hembakade surdegsbröd (som smakar helt fantastiskt) mot i princip vad som helst. Det kan till exempel vara något att äta, någon ingrediens hon kan använda i sina bröd, en upplevelse eller något hon behöver – kort sagt något som den hon byter med tror att Malin kan ha glädje av. Fast inga pengar, de är bannlysta. Det här projektet handlar om andra värden än sådana som går att mäta i euros.
Jag blev verkligen tokförtjust i The Bread Exchange från första gången jag hörde talas om det (långt innan jag och Malin råkade befinna oss på samma fest och långt innan jag bytte ett gammalt kylskåp jag inte ville ha längre och tänkte slänga mot ett bröd) och det är så fascinerande hur mycket häftigt det har lett till för Malin. Resor över hela världen, en ny karriär och nu snart en bok som ska släppas i flera länder. Den handlar om hennes möten genom brödet och är verkligen otroligt fin. Jag har bläddrat i den, så jag vet.
Nu råkar jag veta att man, fram till den 12 september, kan förboka boken genom Malins hemsida och då få ett signerat ex. Det kan eventuellt vara det bästa julklappstipset i år.
Och här är en film jag hjälpte henne att göra för några månader sen. Kolla in!
The Bread Exchange Book from The Bread Exchange on Vimeo.
Jag blev verkligen tokförtjust i The Bread Exchange från första gången jag hörde talas om det (långt innan jag och Malin råkade befinna oss på samma fest och långt innan jag bytte ett gammalt kylskåp jag inte ville ha längre och tänkte slänga mot ett bröd) och det är så fascinerande hur mycket häftigt det har lett till för Malin. Resor över hela världen, en ny karriär och nu snart en bok som ska släppas i flera länder. Den handlar om hennes möten genom brödet och är verkligen otroligt fin. Jag har bläddrat i den, så jag vet.
Nu råkar jag veta att man, fram till den 12 september, kan förboka boken genom Malins hemsida och då få ett signerat ex. Det kan eventuellt vara det bästa julklappstipset i år.
Och här är en film jag hjälpte henne att göra för några månader sen. Kolla in!
The Bread Exchange Book from The Bread Exchange on Vimeo.
2014/09/04
Å andra sidan
Även om han är borta mycket så har ju R:s jobb många fördelar också. De direktimporterade avokadosarna från Colombia är en – att jag då och då kan hänga med honom på en jobbtur en annan.
Det händer ju knappast ofta, det kan man inte säga. Hittills bara en gång på sex år. Men nu så. Nu jäklar ska det snart bli av igen.
På lördag åker vi till Montreal. Bara han och jag (well, hans typ arton kollegor också). Barnen stannar i Berlin, med farmor och mormor, och vi ska umgås med varandra i tre hela dagar. Äta gott, göra äventyrliga grejer i de Montrealska omnejderna, gå på festival och låtsas att vi är tjugofem igen. Prata ostört.
Om en vanlig standardtankning av stridsvagnen består av ett bad eller en joggingtur är sådana här resor superfuel.
Det händer ju knappast ofta, det kan man inte säga. Hittills bara en gång på sex år. Men nu så. Nu jäklar ska det snart bli av igen.
På lördag åker vi till Montreal. Bara han och jag (well, hans typ arton kollegor också). Barnen stannar i Berlin, med farmor och mormor, och vi ska umgås med varandra i tre hela dagar. Äta gott, göra äventyrliga grejer i de Montrealska omnejderna, gå på festival och låtsas att vi är tjugofem igen. Prata ostört.
Om en vanlig standardtankning av stridsvagnen består av ett bad eller en joggingtur är sådana här resor superfuel.
 |
| Bild lånad härifrån. |
2014/09/02
Stridsvagnen
Ibland känner jag mig som en stridsvagn. Alltså inte en som skjuter ner folk hej vilt, gudskelov, men i den meningen att jag liksom bara kör på. Tar mig framåt, framåt, framåt – oavsett hur hård terrängen är.
Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.
Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.
Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.
Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!
Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.
Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.
På't bara.
Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.
Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.
Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.
Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!
Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.
Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.
På't bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
