Livet som pilotfamilj

R får ganska ofta höra att han har världens glassigaste jobb. Att han liksom bara glider runt på lyxhotell, äter stek och blir masserad på olika ställen i världen. Det är ingen som riktigt tror honom när han berättar om nackdelarna, de räknas i alla fall inte när resten verkar vara så soft. Men de finns och de känns, tro mig.

Fast först: Det är glassigt att se delar av världen de flesta av oss aldrig sätter våra fötter i, få sova ut i sköna hotellsängar och ligga vid poolen i varma länder - och få betalt för det. Något annat kan man inte säga. 

Däremot är det inte så kul att nästan alltid ha sömnbrist, jobba natt, ha rubbad dygnsrytm och vara borta från familjen ungefär halva tiden. Och från vännerna som knappt får plats i hans liv alls just nu. Att nästan jämnt missa sociala saker som händer på helgerna här, när alla andra i vår umgängeskrets är lediga. Och att ha en fru som när det är som värst nästan går under av trötthet och brist på egentid. Vid sådana lägen innebär resorna mest bara ångest för honom, faktiskt.

En annan sak är att vi har svårt att få till rutiner här hemma eftersom vår vardag är så föränderlig hela tiden. När jag är ensam med barnen är det på ena sättet, när han är hemma med oss är det på ett annat. Utan bra rutiner är det ännu svårare att hitta tid för återhämtning, det skulle nog de flesta småbarnsföräldrar hålla med om. Vi skulle till exempel behöva väcka barnen tidigare på morgnarna så att de inte somnar vid 23 på kvällarna – men jäklar vad svårt det är när både jag och R går på någon slags ständig reserv. Och att vara konsekvent mot två små trotsmonster efter fyra dagar ensam med dem är nästintill omöjligt. Jag orkar i alla fall inte det. Och så blir det en ond cirkel där de vet att det lönar sig att inte ge sig. Och så vidare. 

Samtidigt. Han är inte bara borta halva tiden – han är hemma lika mycket också. Hemma och ledig. Och han har en bra lön som gör att jag inte behöver ligga sömnlös med jobbångest under mina svackor. Som gjorde att jag vågade ge mig iväg på ett av mina största äventyr hittills – att börja frilansa (i samma veva som vi skaffade barn). I ett annat land. Lära mig ett nytt språk och bli rik på erfarenheter jag aldrg någonsin hade velat vara utan. Både jag och R älskar våra jobb och är så lyckliga över allt vi får uppleva genom dem.

Dessutom. Han kan ta med sig mig eller någon annan familjemedlem på en av sina resor för inte alls mycket pengar – som nu när jag följde med till Montreal. (Jag blev dessutom uppgraderad till första klass och hade det hur skönt som helst både fram och tillbaka. Lyxigare än så kan det knappast bli för en småbarnsmorsa som knappt hunnit borsta håret de senaste fem åren!)

Så absolut, det är inte ett dugg synd om varken mig eller R. Inte på något sätt. Vi är sjukt privilegierade och lever på många sätt våra drömliv. Och även om den här livsstilen vi valt, för vi har alltid varit ett team i det här, tar på krafterna så har den massor av fördelar som vi är oändligt tacksamma över.

Jag ska berätta mer Montrealresan vad det lider, det var så jäkla härligt. Men det allra bästa var att återigen få inblick i hur det är att vara R. Eftersom vi lever så pass olika liv, han och jag, så känns de där studiebesöken i hans vardag på andra sidan klotet väldigt viktiga för att vi inte ska tappa bort varandra.