De pågår visst ett friidrotts-VM här. Inte för att jag märkt något av det, jag rör mig fortfarande inte i så stora cirklar runt mina kvarter i Friedrichshain och här är det minsann ingen som bryr sig om varken stavhopp eller spjutkastning. Jag gick förbi en bar i dag som visserligen visade sport på sin stora tv, men det var någon bundesligamatch i fotboll om jag inte minns fel.
Det bor kanske för många bohemer i den här stadsdelen för att det ska bli någon sportfeber. Och punkare (osportigare människor än "öl till frukost"-punkarna på vår gata kan jag inte tänka mig).
Nä hörni, vi friedrichshainare tar det lugnt. Medan Bolt slår världsrekord sitter vi och har det skönt på kvartersfiket och beställer en apfelshorle till. Eller en öl, om man är tysk på riktigt.
2009/08/16
2009/08/14
Fyra av fem för påfågelön
Nu har jag familjeutflyktat mig igen! Om jag får säga det själv så börjar jag faktiskt bli riktigt rutinerad på det här med picknick i det gröna, gräsmatteblöjbyten och långpromenader med barnvagn till diverse sevärdheter. Jag har liksom fått in den rätta knycken och lärt mig den ultimata packningen av både blöjväska och picknickkorg.
Den här gången begav vi oss till Pfaueninsel (påfågelön på svenska) som ligger i sjön Wannsee. Ön är ett naturreservat så alla som tänkt bada, röka, slänga skräp i naturen, plocka blommor eller rasta sin hund där får tänka om. Att slå sig ner på en filt och äta är nästan förbjudet det med, men om man går till den särskilt avsedda gräsmattan mitt på ön är det okej. Lite tråkigt kanske, men gräsmattan var helt perfekt och våra vänners 1,5-åring kunde springa i alla riktningar utan att tappas bort.
Pfaueninsel skulle nog inte varit mycket mer än en helt vanlig ö om inte Frederik William II lät bygga ett litet slott där år 1793. Byggnaden skulle bli hans och älskarinnan Wilhelmine Enckes kärleksnäste och det sägs att det var Wilhelmine själv som designade det.
Hon måste varit lite tossig i huvet för slottet ser faktiskt helt knäppt ut. Som en fejkad ruin á la Disneyland. Man liksom bara väntar på att Törnrosa ska dyka upp någonstans bland påfåglarna (ja, det finns påfåglar där. 60 stycken) och det är svårt att tro att huset är byggt på 1700-talet, även om det såklart måste ha renoverats och grejats med under åren.
Jag ger Pfaueninsel fyra av fem poäng på min nya familjeutflyktskala. Ön har påfåglar, mjuk gräsmatta som man får picknicka på, fina blomrabatter, vackra utsikter över vattnet och ett knasigt slott som man kan förundras över. Dessutom såg min kompis (1,5-åringens mamma) en räv när hon gick iväg för att kissa bakom en buske. Det är nog bannemig värt ett litet pluspoäng till.
Den här gången begav vi oss till Pfaueninsel (påfågelön på svenska) som ligger i sjön Wannsee. Ön är ett naturreservat så alla som tänkt bada, röka, slänga skräp i naturen, plocka blommor eller rasta sin hund där får tänka om. Att slå sig ner på en filt och äta är nästan förbjudet det med, men om man går till den särskilt avsedda gräsmattan mitt på ön är det okej. Lite tråkigt kanske, men gräsmattan var helt perfekt och våra vänners 1,5-åring kunde springa i alla riktningar utan att tappas bort.
Pfaueninsel skulle nog inte varit mycket mer än en helt vanlig ö om inte Frederik William II lät bygga ett litet slott där år 1793. Byggnaden skulle bli hans och älskarinnan Wilhelmine Enckes kärleksnäste och det sägs att det var Wilhelmine själv som designade det.
Hon måste varit lite tossig i huvet för slottet ser faktiskt helt knäppt ut. Som en fejkad ruin á la Disneyland. Man liksom bara väntar på att Törnrosa ska dyka upp någonstans bland påfåglarna (ja, det finns påfåglar där. 60 stycken) och det är svårt att tro att huset är byggt på 1700-talet, även om det såklart måste ha renoverats och grejats med under åren.
Jag ger Pfaueninsel fyra av fem poäng på min nya familjeutflyktskala. Ön har påfåglar, mjuk gräsmatta som man får picknicka på, fina blomrabatter, vackra utsikter över vattnet och ett knasigt slott som man kan förundras över. Dessutom såg min kompis (1,5-åringens mamma) en räv när hon gick iväg för att kissa bakom en buske. Det är nog bannemig värt ett litet pluspoäng till.
2009/08/10
Öl öl öl och en driljon fulla tyskar
Det är festivaltider här i Berlin och i helgen har det festats ordentligt. Inte nog med att Berlin Festival med artister som Peter Doherty och Peaches gått av stapeln på Tempelhof - det har varit ölfestival här hemma i mina kvarter också!
Internationales Berliner Bier Festival med 2000 ölsorter från 86 länder och över 300 bryggerier. Det ni. Fatta många fulla tyskar. I roliga hattar med olika öl-loggor på. Dansande till ompaompaschlagers och eurotechno.
Vad hände med coola Berlin? Lite ölpartaj och simsalabim så liknade hela Friedrichshain en tysk version av vattenfestivalen. Fast utan vatten då. Det var liksom ingen stil, bara öl öl öl.
Eller så är det bara jag som är bitter för att det är ölfestival (jag älskar öl) samtidigt som jag ammar som intensivast. 2000 sorter och jag får nöja med att prova högst en. Livet är hårt.
Internationales Berliner Bier Festival med 2000 ölsorter från 86 länder och över 300 bryggerier. Det ni. Fatta många fulla tyskar. I roliga hattar med olika öl-loggor på. Dansande till ompaompaschlagers och eurotechno.
Vad hände med coola Berlin? Lite ölpartaj och simsalabim så liknade hela Friedrichshain en tysk version av vattenfestivalen. Fast utan vatten då. Det var liksom ingen stil, bara öl öl öl.
Eller så är det bara jag som är bitter för att det är ölfestival (jag älskar öl) samtidigt som jag ammar som intensivast. 2000 sorter och jag får nöja med att prova högst en. Livet är hårt.
2009/08/08
En morgonpromenad
Lördag klockan 07.00. Min pojke vill inte sova. Jag lägger honom i vagnen och bökar mig ut från vår alldeles för trånga hall. Utomhus är det varmt och solen bränner redan. Jag blir svettig men går ändå snabbt för att inte tröttheten ska komma ikapp mig.
Berlin håller på att vakna och, åtminstone i den här stadsdelen där så många unga bor, också på att gå och lägga sig. Trötta tjugoåringsr hasar sig hemåt och i parken några kvarter bort har en kille däckat i gräset. Bredvid honom sitter två tjejer i leopoardlinnen och dricker efterfestens sista öl. De har säkert dansat hela natten till musik som bultar genom kroppen.
Några steg senare får jag väja för en stor spya på trottoaren. Den kommer förmodligen från killen i gräset, tänker jag.
Jag går vidare. Förbi de pittoreska kullerstensgatorna, bort mot de stora ytorna. För ett år sen var de öde, bortglömda gräsmattor bara. Idag byggs radhusen för fullt, stormarknaden som ligger här ska utvidgas och för inte så länge sen slog ett gigantiskt delikatessvaruhus upp dörrarna. På några skyltar kan jag läsa att det snart ska öppnas ett upplevelsecentrum här också. Vad det nu är.
Jag går mot Frankfurter Allee. Vid ingången till S-bahn säljs det som vanligt smörgåsar och frukt. En bit bort, på trottaren invid den stora gatan, sitter det nästan alltid ett gäng punkare med sina hundar. Ibland tigger de. Men än är det för tidigt på morgonen, inga punkare syns till.
Promenaden fortsätter, jag är inte långt hemifrån nu. Gallerier, kaféer, restauranger, ett tryckeri, en smyckesverkstad, övergivna hus, squattade hus, nyrenoverade hus - allt samlat i ett kvarter. Det är en levande stadsdel.
Är det här min stad? Mitt hem? Kommer den här tiden bara vara en liten del av mitt liv, ett kortvarigt äventyr, eller är det här min son ska växa upp? Kommer jag börja längta hem snart? Är vi kvar om ett år? Jag vet inte, och jag vill inte bestämma mig. Jag vill bara gå här och njuta av att få vara en del av staden medan den är som den är just nu, full av kontraster, ung och oförutsägbar. Jag vill gå här med solen i ryggen och min pojke i vagnen framför.
Han har somnat nu.
Berlin håller på att vakna och, åtminstone i den här stadsdelen där så många unga bor, också på att gå och lägga sig. Trötta tjugoåringsr hasar sig hemåt och i parken några kvarter bort har en kille däckat i gräset. Bredvid honom sitter två tjejer i leopoardlinnen och dricker efterfestens sista öl. De har säkert dansat hela natten till musik som bultar genom kroppen.
Några steg senare får jag väja för en stor spya på trottoaren. Den kommer förmodligen från killen i gräset, tänker jag.
Jag går vidare. Förbi de pittoreska kullerstensgatorna, bort mot de stora ytorna. För ett år sen var de öde, bortglömda gräsmattor bara. Idag byggs radhusen för fullt, stormarknaden som ligger här ska utvidgas och för inte så länge sen slog ett gigantiskt delikatessvaruhus upp dörrarna. På några skyltar kan jag läsa att det snart ska öppnas ett upplevelsecentrum här också. Vad det nu är.
Jag går mot Frankfurter Allee. Vid ingången till S-bahn säljs det som vanligt smörgåsar och frukt. En bit bort, på trottaren invid den stora gatan, sitter det nästan alltid ett gäng punkare med sina hundar. Ibland tigger de. Men än är det för tidigt på morgonen, inga punkare syns till.
Promenaden fortsätter, jag är inte långt hemifrån nu. Gallerier, kaféer, restauranger, ett tryckeri, en smyckesverkstad, övergivna hus, squattade hus, nyrenoverade hus - allt samlat i ett kvarter. Det är en levande stadsdel.
Är det här min stad? Mitt hem? Kommer den här tiden bara vara en liten del av mitt liv, ett kortvarigt äventyr, eller är det här min son ska växa upp? Kommer jag börja längta hem snart? Är vi kvar om ett år? Jag vet inte, och jag vill inte bestämma mig. Jag vill bara gå här och njuta av att få vara en del av staden medan den är som den är just nu, full av kontraster, ung och oförutsägbar. Jag vill gå här med solen i ryggen och min pojke i vagnen framför.
Han har somnat nu.
2009/08/06
Summer in the city
Berlin må ligga långt från havet och sakna både båthamnar och salta fläktar - men någon brist på stränder och strandbarer är det inte. Och tur är väl det, tack vare dem blir den tryckande stadshettan lite mer uthärdlig och de ljumma sommarnätterna hur sköna som helst.
Här är några ställen:
Oststrand
Den första strandbaren i Berlin som precis som man kan förvänta sig av ett klassiskt berlinerställe är lite ruffigt och slitet. Längs med strandkanten ligger dessutom en gammal båt som går bra att sola på. Inte så dumt.
Mühlenstrasse 24
Strandgut
Ganska classy ställe som inte känns lika flummigt som de flesta andra strandklubbarna. Här är stilen mer hel och ren. Passar fint om man vill dricka paraplydrinkar med de mer slicka typerna.
Mühlenstrasse 61-63
Luna's Strandgarten
Ligger faktiskt inte alls vid vattnet - istället har Luna's Strandgarten S-bahnspåren som närmaste granne. Solstolarna, sanden och den beachiga känslan är dock där. Skönt häng!
Revaler Strasse 18
Bar 25
En av de mest klassiska strandbarerna i Berlin, som tyvärr ska stänga så fort sommaren tar slut. Buhu. Var ska vi nu gå för att hitta en grym restaurang, lägereld, bastu, utomhusbio och klubb på ett och samms ställe? Skynda att gå dit innan det är för sent!
Holzmarktstrasse 25
Sommarkänsla på Strandgut.
Här är några ställen:
Oststrand
Den första strandbaren i Berlin som precis som man kan förvänta sig av ett klassiskt berlinerställe är lite ruffigt och slitet. Längs med strandkanten ligger dessutom en gammal båt som går bra att sola på. Inte så dumt.
Mühlenstrasse 24
Strandgut
Ganska classy ställe som inte känns lika flummigt som de flesta andra strandklubbarna. Här är stilen mer hel och ren. Passar fint om man vill dricka paraplydrinkar med de mer slicka typerna.
Mühlenstrasse 61-63
Luna's Strandgarten
Ligger faktiskt inte alls vid vattnet - istället har Luna's Strandgarten S-bahnspåren som närmaste granne. Solstolarna, sanden och den beachiga känslan är dock där. Skönt häng!
Revaler Strasse 18
Bar 25
En av de mest klassiska strandbarerna i Berlin, som tyvärr ska stänga så fort sommaren tar slut. Buhu. Var ska vi nu gå för att hitta en grym restaurang, lägereld, bastu, utomhusbio och klubb på ett och samms ställe? Skynda att gå dit innan det är för sent!
Holzmarktstrasse 25
Sommarkänsla på Strandgut.
2009/08/02
Höst på vänskapsfronten
Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.
Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.
En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.
Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.
Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.
En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.
Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.
2009/07/28
Åh hallo, fräulein Kalvkött
Jag älskar de tyska efternamnen. De är så roliga! En av våra bästa vänner heter svamp i efternamn (Pilz på tyska, fast han stavar lite annorlunda, gudskelov), en flygvärdinna som vi känner lite grann heter Kalbfleisch (Kalvkött. Hon är rätt ung och snygg också) och en receptionist på ett ställe vi brukar besöka heter Käsewetter (ostväder. Vad är det liksom?).
Och i dag, när vi skulle gå till barnmyndigheten för att ansöka om föräldrapenning fick vi prata med Frau Sauer (Fru Sur). Då blev vi nästan lite rädda. Hennes granne hette Frau Loose, fast hon såg rätt fast ut, och i rummet bredvid satt Frau Stange (Fru Stång).
Kul va!
Och i dag, när vi skulle gå till barnmyndigheten för att ansöka om föräldrapenning fick vi prata med Frau Sauer (Fru Sur). Då blev vi nästan lite rädda. Hennes granne hette Frau Loose, fast hon såg rätt fast ut, och i rummet bredvid satt Frau Stange (Fru Stång).
Kul va!
2009/07/25
Sovjetiskt värre
Nu har jag gjort ännu en utflykt till en sevärdhet jag hört massor om sen jag flyttade hit, men aldrig tidigare kommit iväg till. Sowjetisches Eherenmal vid Treptower Park. Vilket ställe!
Krigsmonumentet är absurt stort och består av statyer av bugande soldater, spikraka alléer och stalincitat i massor. Pampigt är bara förnamnet. Och i ena änden av monumentet står det pampigaste av allt - en tolv meter hög soldat med ena foten på en bruten svastika, ett barn i famnen och ett gigantiskt svärd i handen. Mustaschen är välborstad och blicken fylld av stolthet och övertygelse. Vilken man, liksom. Man kan nästan höra den ryska nationalsången i bakgrunden. Scary.
Monumentet byggdes mellan 1946 och 1949 för att hedra alla de sovjetiska soldater som dött i slaget om Berlin 1945. Tanken var att det skulle ses både som en gåva från Stalin till alla de sovjetiska familjer som förlorat någon i kriget och som en påminnelse till DDR:s medborgare om vilka som befriade dem från nazisterna. Och sicken påminnelse sen då - monumentet är stort som fyra fotbollsplaner och så pompöst att det blir fånigt. Fast det är ju jag som tycker, en svenska som kommer dit 60 år senare och som aldrig känt sig som kommunist direkt.
Säkert kändes monumentet helt rätt om man var en sovjetisk politiker år 1945. Hu.
Krigsmonumentet är absurt stort och består av statyer av bugande soldater, spikraka alléer och stalincitat i massor. Pampigt är bara förnamnet. Och i ena änden av monumentet står det pampigaste av allt - en tolv meter hög soldat med ena foten på en bruten svastika, ett barn i famnen och ett gigantiskt svärd i handen. Mustaschen är välborstad och blicken fylld av stolthet och övertygelse. Vilken man, liksom. Man kan nästan höra den ryska nationalsången i bakgrunden. Scary.
Monumentet byggdes mellan 1946 och 1949 för att hedra alla de sovjetiska soldater som dött i slaget om Berlin 1945. Tanken var att det skulle ses både som en gåva från Stalin till alla de sovjetiska familjer som förlorat någon i kriget och som en påminnelse till DDR:s medborgare om vilka som befriade dem från nazisterna. Och sicken påminnelse sen då - monumentet är stort som fyra fotbollsplaner och så pompöst att det blir fånigt. Fast det är ju jag som tycker, en svenska som kommer dit 60 år senare och som aldrig känt sig som kommunist direkt.
Säkert kändes monumentet helt rätt om man var en sovjetisk politiker år 1945. Hu.
2009/07/21
Bajskrig
Att det är mycket hundbajs i den här stan har jag nämnt förut, men att det pågår ett litet krig mellan de som tycker att bajset ska plockas upp och de som inte tycker det har jag nog inte berättat om.
Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.
Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.
Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".
Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.
Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.
Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".
2009/07/18
Potsdam, till slut
Äntligen har jag varit i Potsdam! Den berlinska dagsutflykten nummer ett, om man ska fråga turistböckerna. Det tog ett år - att åka bil en timme för att titta på preussiska slott har inte känts så jättelockande när funnits så mycket annat att ägna sig åt i själva Berlin - men nu passade en bilutflykt bra. Inte minst för att bilåkande betyder sovande bebis och sovande bebis betyder sovande mamma. Gött.
Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.
Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.
Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.
Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.
Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.
Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.
Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.
Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.
2009/07/15
Berlin goes thai
Det kryllar av thairestauranger i Berlin. Minst två i varje kvarter, vi har tre i vårt. Det är sällan dyrare än 6 euro för en huvudrätt och många har hemkörningsservice. Så mycket thai blir det. Och farligt många mangoglassis.
Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!
Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.
När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).
Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!
Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.
När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).
2009/07/14
Praktiskt med naket
Sakta men säkert tar vi oss ut i världen igen, min lilla familj och jag. Igår var vi vid Strandbad Rahnsdorf vid Müggelsee, ett av många badställen kring Berlin. Rahnsdorf är lite lagom sunkigt med skitande änder, långgrunt, grumligt vatten och horder med öldrickande fjortonåringar. Men sandstrand finns det och en restaurang med solstolar och grillade majskolvar. Inte dumt.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.
Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.
Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.
Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.
Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.
2009/07/07
F'hain über alles 2
Just nu ligger jag lågt med upptäcktsfärder i Berlin. Att ta sig utanför dörren med en alldeles ny liten bebis är äventyr nog. Men jag måste ändå säga det, hur underbart det än är att bara vara hemma och snusa på en mjuk babykind så är jag ändå glad över att vi bor där vi bor. Det räcker med att gå tio meter från porten för att äta en fantastisk pastalunch, hitta lite ny gatukonst eller köpa en strut med italiensk glass. Dessutom har det öppnat ett delikatessvaruhus i närheten - not so bad för den som inte fått äta mögelost eller salami på nio månader... Friedrichshain alltså, vilket ställe. Här kommer vi att ha det fint ett bra tag framöver. Alla tre.
2009/07/04
En ny berlinare
Nu har jag gjort något häftigt. Jag har satt en ny berlinare till världen. 4 kg tung, 53 cm lång och med tysk brytning redan från början. Nåväl, kanske inte riktigt. Men han har sch och ch-ljuden på plats i alla fall, det hörs när det är dags att byta blöja eller när han är hungrig.
Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.
På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!
Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.
Och nej, han ska inte heta Horst.
Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.
På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!
Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.
Och nej, han ska inte heta Horst.
2009/06/30
Bokbytardags
Är inte det här en trevlig grej? Ett bokträd där vem som helst kan hämta en bok, helt gratis. Böckerna kommer från andra förbipasserande som lämnat sina utlästa där. Det här ska jag stödja!
Bokträdet ligger i korsningen Kollwitzstrasse/Sredzkistrasse i Prenzlauer Berg. Bara att gå dit och hämta sin sommarläsning.
Bokträdet ligger i korsningen Kollwitzstrasse/Sredzkistrasse i Prenzlauer Berg. Bara att gå dit och hämta sin sommarläsning.
2009/06/29
Rapport från en sverigeknarkare
Schweden für Jeden - Sverige för alla. Så hette svenska ambassadens sverigefest som jag var på i går. Den var väl egentligen till för tyskarna, för att de ska bli varse vårt ordförandeskap i EU, men eftersom det här blir den andra sommaren utan mammas färskpotatis, djurgårdenpromenader och dopp i Mälaren för mig så dras jag till alla svenska happenings här som en bananfluga till fruktskålen.
Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...
Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.
Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.
Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...
Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.
Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.
2009/06/27
Berlinpromenader
En fin sak med att promenera här i Berlin är att även om du går precis samma sträcka som du brukar, så är sannolikheten stor att den har förändrats sen sist. Inte nog med att det hela tiden dyker upp nya affärer, kaféer, vägar och hus - Berlin bjuder också på massor av gatukonst. Som förstås målas över, byts ut, kommer till. Kreativiteten visar sig verkligen överallt här och det är en lyx att bli så inspirerad av att ta en enkel promenad.
I dag upptäckte jag att min favoritvägg här i Friedrichshain fått en ny målning (det är tjejen som är ny). Kolla in!
Väggen ligger på Niederbarnimstrasse, ungefär vid restaurangen Intimes Kafé.
I dag upptäckte jag att min favoritvägg här i Friedrichshain fått en ny målning (det är tjejen som är ny). Kolla in!
Väggen ligger på Niederbarnimstrasse, ungefär vid restaurangen Intimes Kafé.
2009/06/24
Frilansarparadiset
Nu vet jag var alla andra frilansare i Berlin sitter och jobbar om dagarna. På Café Sankt Oberholz i Mitte. Fritt internet och bord i skrivbordshöjd gör stället till ett paradis för oss yucies (du vet, young urban creative international). Jag räknade till två personer som inte hade en laptop uppfälld framför sig när jag var där i går. Och nästan allas datorer var vita med ett äpple framtill.
Jag säger då det, vi frilansare må vara fria som fåglar – men även vi bildar flockar (och flyger ganska ofta åt samma håll).
Jag säger då det, vi frilansare må vara fria som fåglar – men även vi bildar flockar (och flyger ganska ofta åt samma håll).
2009/06/20
Små svenskarna, små svenskarna är lustiga....
Jag vet, jag är en så typisk utlandssvensk. Midsommarfest på Svenska kyrkan med sill och potatis, svenska flaggor och små grodorna. Det är lite fånigt hur svenskheten inom en liksom växer under dagar som den här men jag måste ändå medge det - sillen har aldrig smakat så gott som i dag.
Glad midsommar!
2009/06/18
Underbart knäppt och helt normalt
Det är ju inte så att jag blir förvånad längre av alla knasiga grejer man kan ägna sig åt här. Transvestitbingokvällar, märkliga gatufestivaler och pretentiösa högläsningar av lokala poeter pågår hela tiden i Berlin. Och att, som jag gjorde i går, gå på nachtflohmarkt (nattloppis) och nästan bli påsåld ett par trasiga simfötter av en man i glitterklänning är helt normalt.
Mest var det skräp som såldes på loppisen, men vad gör det när partystämningen är på topp? Folk köpte glatt urtvättade t-shirtar och batiktyger från sjuttiotalet, med en öl handen och några till i magen kan nästan vad som helst få potential. Och som en liten bonus kunde den som ville få prata ut med en Dr. Hartz som satt längst in i lokalen och såg pålitlig ut. Som en Dr. Phil stöpt i berlinform och utan tv-kameror ungefär.
Party, psykologhjälp och loppis i ett. Inte konstigt alls.
Nattloppisen anordnas av den legendariska Kreuzbergklubben SO36.
Mest var det skräp som såldes på loppisen, men vad gör det när partystämningen är på topp? Folk köpte glatt urtvättade t-shirtar och batiktyger från sjuttiotalet, med en öl handen och några till i magen kan nästan vad som helst få potential. Och som en liten bonus kunde den som ville få prata ut med en Dr. Hartz som satt längst in i lokalen och såg pålitlig ut. Som en Dr. Phil stöpt i berlinform och utan tv-kameror ungefär.
Party, psykologhjälp och loppis i ett. Inte konstigt alls.
Nattloppisen anordnas av den legendariska Kreuzbergklubben SO36.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
