Hej, jag heter Svulla-Ulla

Det finns väldigt mycket bakelser i Berlin och det är lätt som en plätt att hitta caféer där du kan sätta i dig käsekuchen, marängkakor, sachertårtor. Barcomi's i Mitte är ett hett tips, och går du hit så ska du aboslut välja deras "fyra små rätter" (vet inte exakt vad det heter), alltså en tallrik med en liten bit av alla bakverk de har. Fast gör inte misstaget att tro att du ska få i dig allt själv, man behöver minst vara två och väldigt sugen.

Ett annat mycket mer urtyskt ställe är Opernpalais vid Deutsche Staatsoper på Unter den Linden. Där finns det hur många tårtbitar som helst att välja mellan, nästan för många! Ställ in dig på att ta ett snabbt beslut, annars blir det skitsvårt. Jag var där igår och åt deras passionsfruktcheesecake. Sjukt god!

Partyyyyyy!

I dag har jag varit på fest. Den började klockan två, en rosa flufftårta serverades och på golvet kravlade ett gäng ettåringar (en av dem fyllde år). Det är bara att inse. Hädanefter kommer de flesta fester jag går på knappast innehålla Berghainbögar, techno och taxi hem i gryningen. Men det är ok, barnkalas kan också vara roliga. Och dessutom blir utekvällarna ännu bättre nu när de inte händer så ofta.
Shit asså, ibland är jag så vuxen att jag blir rädd för mig själv.

Berlin+yoga=nakenyoga

Jag har surfat runt lite efter något schysst yogaställe och hittade Nude Yoga Berlin. Yoga i dess naturligaste form! Bara för män än så länge tyvärr så några solhälsningar au naturel för mig blir det inte (As if! Jag som precis börjat våga basta naken här!). På hemsidan står det betryggande att det inte är någon fara alls om man skulle råka få stånd mitt i en ashtangaövning, det är helt naturligt. Så sant så sant och very Berlin indeed.

Klonerna i P-berg

Prenzlauer Berg. Asså, det är ju fint och så, men är det inte lite läskigt att alla kring Kollwitzplatz ser ut som kloner? Ett visst kvarter därborta ska vara ett av Europas barntätaste områden och den typiska kring-Kollwitzplatz-bon är i trettioårsåldern, rätt snygg, trendigt klädd och skjuter en Bugaboovagn framför sig. En vän till mig, som tidigare hade sitt kontor i där, trodde länge att en och samma kvinna med barnvagn gick förbi hennes fönster säkert tio gånger om dagen. Tills hon insåg att det inte alls var samma tjej...

Nä, jag trivs bättre här bland grafittin och punkarna i Friedrichshain. Det ska inte vara så jäkla perfekt och krusidulligt överallt, då blir det bara tråkigt.

Midvinter i Mitte

I dag har jag gjort en Mitterunda. Det är alltid trevligt och särskilt kul nu eftersom Berlin Fashion Week pågår - det händer lite extra mycket och stadsdelen vimlar av hipsters med trendiga frisyrer och stora glasögon. Fast i dag är det sjukt kallt här och nästan alla såg ut att frysa rumpan av sig där de gick i sina snygga men alldeles för kalla jackor. Jag riktigt kände hur vuxentråkpoängen haglade över mig och min rejäla vinterjacka. Men, som jag brukar säga, det är lätt att känna sig gammal när man bor i en ungdomlig stad.

Rundan började på Lucas Carrieri Gallery på Torstrasse. Unga designers använde lokalen för att sälja sina kläder och på väggarna hängde foton som skulle visa en annan sida av Berlin Fashion Week, "den vi vanligtvis inte får se". Well, det var bilder på modeller som blev fixade innan de skulle ut på catwalken. Några såg kanske lite vilsna ut, men mer spännande än så blev det tyvärr inte. På andra stoppet däremot, fotokonstaffären Lumas i Hackescher Höfe, fanns det desto mer att se. Dit går jag varje gång jag bestämt mig för att bli en bättre fotograf. Lättillgängligt fotoinspiration kan man beskriva det som.

Efter ett tag började till och med min übertjocka vinterjacka bli för kall men innan kylan tog över totalt hann jag med en vända på Cos, HM:s preppyprojekt. Där var det som vanligt späckat av folk och bakom varje stickad oversizetröja lurade en svensk som undrade varför inte affären finns i Stockholm ännu. Den kommentaren hör man alltid på Cos. Kom till Berlin och handla i stället säger jag. Fast det kanske är lite omständligt och oklimatvänligt förstås.

Och så några tamedvårrullar från Monsieur Vuong (namnam) på vägen hem och plitt platt plätt så var Mitterundan komplett!


Det var inte bara jag och trendisarna som tyckte det var kallt.

Jordplättens år

Enligt de officiella planerna är det i år det ska ske. En kopia av de preussiska kungarnas residens, Stadtschloss, ska byggas. Och det ska stå mitt i Berlin, på exakt samma ställe som slottet stod på innan DDR-regimen rev huset för att senare använda platsen till sitt alldeles egna palats, Palast der Republik.

Det är ingen överdrift att säga att frågan om det nygamla preussiska slottets vara eller icke vara är och har varit en av Berlins mest laddade debatter sen muren föll. Och det är en debatt som egentligen varken handlar om ett preussiskt slott eller ett kommunistpalats - snarare om hur det tyska folket ska minnas sin historia.

Det hela började något år efter att muren fallit och till en början handlade diskussionerna om huruvida Palast der Republik överhuvud taget skulle få finnas kvar. En del ville fortare än kvickt sopa undan allt som hade med DDR att göra och riva huset medan andra, särskilt unga kulturaktivister, tyckte att huset skulle få vara en plats för konst och kultur. Ungefär samtidigt kläckte någon idén om att återuppbygga Stadtschloss och det började lobbas för preussisk barock i korridorerna.

2003 kom beslutet - att Palast der Republik skulle rivas. Då hade det under några år faktiskt fungerat som ett väldigt populärt kulturhus så besvikelsen bland husförespråkare var stor. Kvar blev en stor jordig plätt mitt i de pampigaste delarna av Berlin. Några senare, 2007, kom nästa beslut - att slottet som preussenfantasterna drömt om skulle bli verklighet. Med vilka pengar är fortfarande lite oklart, Berlin är ju knappast kännt för att vara den rikaste staden i Tyskland och dessutom ryktas det om att bygget beräknas bli dyrare än man först hade räknat med.

Ja, vad säger ni? Ett nytt gammalt barockslott mitt i stan. Kanske kommer det kännas som en malplacerad princesstårta, kanske blir det Berlins nya turistmagnet som får stadens ekonomi att komma på fötter och tyskarna att minnas sin tid som preussisk storhet istället för tiden som delat och dystert. Det enda som är säkert är att utan pengar blir det nog inte mycket mer än stor gräsmatta. Åtminstone inte i år.

I'm back

Åh vad det är skönt att vara tillbaka! Väskorna är uppackade, tvättmaskinen i full gång och jag känner mig grymt taggad för ytterligare ett år i Berlin. De senaste månaderna har jag ju hållit mig väldigt mycket hemma med vår bebis, försökt förstå att jag blivit förälder och lärt mig hur det här med att ha barn går till. Nu har jag landat lite i det hela, ammar och byter blöja lite var som helst och längtar ut på stan igen. En tur till Neue Nationalgalerie, en fotoutställning om bakom kulisserna på Berlin Fashion Week och några sköna kaféfrukostar á la Berlin står först på schemat. Soft.

I slutet av Sverigesemestern

Nähörnini, nu längtar jag tillbaka till kullerstenarna igen. Till punkarna, bohemerna, de breda trottoarerna, gallerierna, tevetornet, Kaffee und Tee och så det där hamamet jag velat gå på så länge (Hamam für Frauen i Kreuzberg). Till Kollwitzplatz och Helmholtzplatz och Rosenthaler Platz och till alla platser jag inte varit på ännu.
Det har varit skönt att vara i Sverige ett tag och få umgås med alla jag saknat - men nu ska det bli grymt härligt att komma hem till Berlin igen.

Svenska vidder

Innan jag flyttade utomlands sa jag ofta att jag skulle behöva byta perspektiv för att uppskatta Sverige mer. Ni vet, det kan ju vara svårt att se det fina med det man har rakt framför sig och det där.

Nu har jag bytt perpektiv och jag tror nog att jag ser det som är schysst med Sverige lite oftare - till exempel hur fantastiskt vackert det är när snön ligger tungt över landet. Jag har precis kommit tillbaka efter några underbara dagar på landstället i Hälsingland och det vackraste vinterlandskapet man kan tänka sig med iskalla porlande bäckar och snötunga tallgrenar. Det var en grymt skön kontrast mot stadslivet och bästa laddningen för en vår i berlinbetongen.

Förra gången vi var i hemlandet sprakade träden av höstfärger och det hade precis blivit sådär mysigt höstkyligt. Nästa gång vi åker blir nog när gräset är nygrönt och naturen luktar försommar.

Så, börjar du ledsna på gamla Sverige - flytta därifrån och kom tillbaka när årstiderna har sina finhetspeakar! Jag säger som min bror sa för några år när jag för typ hundrade gången beklagade mig över det svenska mörkret och den långa slaskperioden: "Sverige är ett bra land, bara man kommer härifrån ibland". Och till exempel kan man ju åka till Berlin, väldigt trevlig stad. Lite ljusare, aningens mindre slask.

PS. Landstället ligger en bit utanför Ockelbo och i butikerna där hänger stora pampiga porträtt på Daniel Westling över dörrarna. Humor! Det ska jag berätta för alla stolliga Victoriatokar hemma i Tyskland.

Så tuffar det på

Ett två tre så har det gått ett år till. Och jag är fortfarande kvar i Berlin! Tur det, här har vi det bra och jag har aldrig någonsin ångrat att vi flyttade hit. Tänk om jag inte hade vågat ta steget, säga upp mig och börja frilansa? Om jag stannat i Stockholm och levt på i 140
som jag gjorde förut, vem hade jag varit då? Eller rättare sagt, vem har jag blivit av att bo här? En mindre stressad människa, helt säkert. En människa som har tid att känna efter och göra det som lusten pekar på och som kan planera dagen när den börjar istället för tre veckor tidigare.

2009 har varit ett helt underbart år. Jag har gift mig (och haft en hejdundrande bröllopsfest med utsikt över tevetornet), fått det finaste barn man kan tänka sig och tillsammans i vår lilla familj har vi har format vår vardag här till ett liv som gör mig väldigt lycklig. Ibland känns det som om den här staden har gjort mig fri från all stress och press jag kände förut - även om jag vet att jag mest har mig själv att tacka för det. Fast nog har Berlin med sitt sköna tempo och avslappnade stämning hjälpt till en hel del.

Sen i juli har min vardag mest bestått av bebis och hemmaliv vilket förstås varit väldigt mysigt, men under 2010 planerar jag att komma ut mer igen. Jag längtar efter att oftare uppleva Berlins knasighet, både med och utan barnvagn. Jag ska gå på fler utställningar, fler roliga restauranger och fler skönt pretentiösa minikonserter och poesiuppläsningar. Det får bli mitt nyårslöfte.

Gott nytt år!

O Tannenbaumtider

Tyskjul i år igen och eftersom julen är en jämförelsernas tid (hemma hos oss gör vi si och hos oss gör vi så bla bla bla) så har jag de senaste dagarna funderat en del över vilka skillnader det finns mellan att fira i Sverige och att fira här. Här kommer resultatet.

Maten
Tyskar kan tydligen lägga upp det här med julmaten på alla möjliga sätt, men det verkar ändå som om det vanligaste är att äta schnitzel och potatissallad eller något annat klassiskt tyskt på julafton för att sedan slå på stort på juldagen. Då dukas gåsen fram med buller och bång och släktingar och grannar och hela faderuttan är ofta med och äter. Kein julbord och kein plågad gris till jul alltså (men mycket surkål).

Julteve
Naturligt nog visas ingen Kalle Anka eller Karl-Bertil Jonsson, men alla som längtar efter att se "O Tannenbaum" sjungas playback med barnkörer i bakgrunden (som också mimar förstås) kommer att få sitt lystmäte. Tyskarna älskar ompaompasjungprogram och på julafton blir det förstås extra festligt. I morse visades det en show från 80-talet. Den hette "Zwischen Frühstuck und Gänzebraten" (mellan frukost och gåsen, typ) och bortsett från att värdinnan hade enorma axelvaddar, tjocka guldkedjor kring halsen och pratade om Västberlin så var det vad jag kan se inte så stor skillnad mot hur de tyska tv-showerna är nuförtiden. Varför ändra på något som funkar så bra? Och playback är ju så praktiskt!

Kakorna
Här är kakorna gladare än i Sverige. Det är strössel och glasyr i massor av färger och ibland sätts två kakor ihop med sylt som klister. Väldigt fint, men de färgglada kakor jag provat smakar inte så mycket tyvärr. Hårda pepparkakor verkar inte vara någon tysk tradition, här används bara vad jag kunnat se pepparkaksdegen till att bygga hus med. Här ser jag ett tillfälle för lite crossover igen, nästa år blir det pepparkakor med strössel på!

Röjigare midnattsmässa
Vi bor i Friedrichshain, här kan allt kan hända och även i kyrkan. Förra året satt två punkare och skrek "aber das ist Scheisse" (men det där är ju skitsnack) när prästen började prata om de tre vise männen. Prästen höjde rösten lite för att överrösta dem men det funkade inte alls - punkarna blev mer och mer upprörda över det kristna temat och det hela slutade med att de muttrandes stegade ut ur kyrkan. "Gott und Maria und Jesus, alles ist scheisse" (Gud, Maria och Jesus, allt är bara skit). Det är den roligaste och mest bisarra midnattmässa jag varit på, och då vill jag tillägga att jag varit på en där kantorn fick en tuppjuck på den högsta tonen i O helga natt. Det var också kul.

Inte så olikt så man häpnar direkt, men det hade nog ingen väntat sig heller. Vi snackar ju ändå Sverige vs Tyskland här. Det är i stort sett samma samma, fast lite tyskare.

Salt som i Sverige

Vi hade ett litet glöggparty häromdagen och en av våra tyska vänner hade med sig en påse skandiavisk saltlakrits. Vilken lycka! Det finns ju saltlakrits att köpa här också för den som letar, men några S-märken och salta bumlingar har det ju knappast blivit tal om. Förrän nu!

Presentgodiset kom från ett ställe i Kreuzberg, Kadó, som säljer lakrits från hela Europa. Fast mest från de länder som fattat det fantastiska med salt godis som till exempel Sverige, Finland och Holland.

Nu är det snart bara filmjölken som fattas i mitt tysk-svenska kök, men lite ska man väl ha att längta till också.

Mera bajs

Jag ber om ursäkt för att jag tar upp det här äckliga ämnet igen, men med tanke på hur stor del av min vardag det upptar så tycker jag ändå att jag både pratar och skriver om det förhållandevis lite. Det handlar om hundbajset. På trottoarerna.

Det som från början var en ocharmig liten detalj i mitt berlinerliv har nu vuxit till ett riktigt problem. Jag som tycker det är tillräckligt svårt att se korvarna när jag bara har mina fötter att tänka på - förstå hur dåligt det går nu när jag dessutom har barnvagnens fyra hjul att hålla reda på! Jag skulle uppskatta att jag står i vårt badrum och bajssanerar en sisådär tre, fyra gånger i veckan. Det är dåligt alla årstider, men värst var det nog ändå under höstlöveckorna. Utsmetade bajskorvar är förvillande lika blöta och knöliga höstlöv och det hände mer än en gång att jag körde över riktiga bajskalas i tron om att det var helt ofarliga lövhögar.

Alla som följer den här bloggen vet ju att jag älskar Friedrichshain, och jag vet - hundbajs finns i hela Berlin - men jag tror ändå att den här stadsdelen är värst. Vi har nästan alltid en stor hög som väntar på oss precis utanför vår port och om det inte låg tre andra högar bara några meter bort skulle jag börja ta det personligt. Nu kan jag bara konstatera att jag måste bli bättre på bajskryssning.

Oh yeah!

Berlin med i toppen

Berlin har ökat rejält som weekendstad under året som gått. Enligt resebyrån Airtours har antalet svenskar som åker hit gått upp med 54 procent och nu ligger Berlin på deras tio-i-topplista över weekenddestinationer. Inte ett dugg konstigt, tycker jag. Klart alla vill åka hit! Det är ju här det händer. Hipp, hippare, Berlin.
Nu ska jag baka fler tevetornspepparkakor.

En dag i Dresden

Berlins julmarknader i all ära, men nu har jag varit på ärkejulmarknaden nummer ett här i Tyskland - Striezel Markt i Dresden. Alla julståhej jag varit på innan känns som fåniga wannabees i jämförelse. Inte nog med att Striezel Markt är Tysklands äldsta julmarknad, den är full av små ånglok som barnen kan åka i, jultomtar som delar ut klappar, tomteverkstäder och såklart, ett oändligt antal stånd där de säljer glühwein och kanderade äpplen. Dessutom är det här du hittar världens högsta julpyramid (en slags dockkarusell i trä), världens största nötknäckare och - som att ni inte typ håller på att svimma av allt wowande redan - världens största stollenkaka.

En stollen är ett bakverk som serveras varje jul här Tyskland. Det är en tung kaka och tyngden kommer av mängder med torkad frukt (den är sjukt kompakt) och kanske också av all stolthet som de tyska bagarna bakar in i den. I Dresden utser de varje år en stollenflicka som får representera kakan och för att skära upp den finns det speciella skärbrädor och knivar - allt för att utvinna så mycket som möjligt av smaken. I år var Dresdens stollenkaka dryga fyra meter lång, knappa 2 meter bred och vägde omkring 4 ton. Stolligt.

I övrigt är Dresden en fin stad, väldigt pampig. Och lite märklig måste jag säga, med tanke på att alla gamla hus i barock stil inte alls är särskilt gamla - Dresden blev ju totaltbombat under natten mellan den 13 och 14 februari 1945 och har sedan dess pö om pö byggts upp igen. Den mest kända nygamla byggnaden är den ståtliga Frauenkirche som ligger mitt i den gamla delen av staden. Direkt efter bombningarna såg det ut som att kyrkan hade klarat sig ganska bra, men på morgonen den 15 februari 1945 kollapsade den och blev till en enda enorm stenhög. Genom privata donationer från hela världen har den nya Frauenkirche kunnat byggas. Den stod klar 2005.

Vi strosade runt på stan, i sällskap med kanske en miljon andra turister, och avslutade vår dresdendag med att gå på det stora hygienmuseet. Vi hade läst någonstans att det skulle vara kul och det var det. Inga toaletter från 1600-talet som jag hade väntat mig men massor av berättelser om människans förhållande och kunskap till kroppen genom åren. Det var allt från filmer som visade våra tarmkanalers veck (blä) till vackra bilder på hur ett barn blir till och gamla tanter som berättade om sina sexuella äventyr. Det är ganska sällan som jag brukar tycka att museum är roliga men det här gillade jag! Vi var där tills det stängde och sen autobanade vi oss hem till gamla kära Berlin igen.

Ät godis barn, ät!

Det är nånting med barn och godis i det här landet. Eller kanske snarare med de vuxnas förhållande till att barn äter godis. Jag har sett det flera gånger nu - hur det tindrar till i den vuxne tyskens ögon när han eller hon ser en chans till att ge ett barn något sött. Det är som att alla barn måste äta godis, ofta och mycket. För det gör riktiga barn och det är gulligt. Eller nåt.

Min son är fem månader gammal och han har redan blivit itutad choklad. Ok, inte itutad, jag stoppade det hela innan det var för sent (då hade jag redan, på samma adventsfest, hindrat en annan människa från att ge honom en söt kaka). Det kändes inte helt rätt att han skulle gå från bröstmjölk raka vägen ner i godisträsket, om man säger så.

Om hela Tyskland dignade av härligt lösgodis och det bara inte gick att låta bli att äta hade jag haft större förståelse för godisbesattheten men som det är nu begriper jag inte varifrån den kommer. Jag kanske letar på fel ställe, men jag tycker det är svårt att hitta något annat än Haribo i affärerna och då är det mest trista gummibjörnar med hallonsmak och söta colaflaskor som gäller. Eller så är det så enkelt att sötsaker föder sötsug. En gottegris göder en annan. Generation efter generation. Tysk efter tysk. Och så lägger man på lite krigstider utan socker på det och besattheten är ett faktum. Tyskar älskar sweets.

Ni hör ju, min framtid som sötsakspolis är redan utstakad, svensk som jag är. Eller ska jag ge upp på en gång och låta min bebis hugga in bland alla sötsaker på julbordet? Ett halvår gammal och redan en sockeroholic. Hujedannemig.

Prästostslycka och julstämning

Kaviar, lagrad ost, bregott, julmust och knäckebröd. Och pepparkaksdeg. Allt det där finns i vårt kök nu, för är det någonting vi svenskar gör på Svenska kyrkans julmarknad här i Berlin så är det att handla svensk mat.
Folk (berlinsvenskarna) får nästan något fanatiskt i blicken när det finns så mycket av det gamla hederliga att köpa. Ååååååå kolla! Råååröörda lingon! Fraaaasvåfflor! Det spelar liksom ingen roll att det är av ett märke vi aldrig skulle köpa hemma och att det kostar tre gånger så mycket som på Ica. Det är svenskt. Måste ha.

Jag gillar julmarknaden på Svenska kyrkan. Det känns fint att gå runt bland alla dalahästar, svenska barnböcker och älgkorvar och vara nostalgisk. Det är en liten sverigeinjektion som sätter fart på glöggsuget och en bra start på julmarknadstiden i Berlin. För nu börjar det i varenda hörn av den här staden, bjällerklangandet.

På vägen hem kom vi på att vi bara har en enda pepparkaksform att baka ut vår deg med. Den är i form av tevetornet. Det blir toppen det, svenska pepparkuchen möter Deutschlands snyggaste landmärke. Värsta crossovern.

Istället för Lucia

Tyska dagisbarn går inte i luciatåg, det går i ett lanternatåg. Det är lite samma princip som luciafirandet, de ska med sina lanternor sprida ljus och värme, fast det är inte Lucia som är förebilden här utan helgonet Sankt Martin.

Själva Sankt Martindagen är den 11/11, men titt som tätt under hela november kan man höra barnen utanför fönstret. De går med sina lyktor i stora klungor på stadens gator och sjunger martinsånger. Ofta har de gjort lanternorna själva vilket gör det ännu rarare - vissa består mest av klister, andra av en hel buske med höstlöv.

Enligt legenden om Sankt Martin var han, surprise surprise, en ovanligt schysst kille. Den mest kända historien om honom handlar om hur han en väldigt kall natt mötte en uteliggare som frös. Utan att tveka en sekund rev Martin av en stor bit av sin kappa för att den hemlösa skulle ha något att värma sig med. Ni förstår, vilken kille. Helt klart värd ett tåg han med.

De exotiska djuren i DDR

När Västberlin hade sitt flotta Zooligischer Garten ville ju inte DDR vara sämre. Så kom djurparken Tierpark Berlin till och där var jag i går.

Man skulle väl kunna säga såhär: Det märks att det inte är en djupark som kom till för kommersens skull. Nu i november är det ju visserligen lågsäsong, men hallå - en lördag förmiddag borde det väl vara några fler där än typ tre pensionärer och tanten i kassan? För att stället ska gå runt, menar jag.

Det kändes helt surrealistisk att gå runt i den extremt avskalade och nästintill tomma parken. Djuren tittade på oss som om de undrade varför vi kommit dit och hela stället andades "här ska man inte förlusta sig, här ska man lära sig hur djur ser ut". Husen var grå, det fanns inget tingeltangel någonstans och på skyltarna som informerade om de olika arterna staplades bara torra fakta. "Apa. Bor i Afrika. Brun svans. Guldgul buk. 30 cm lång." Efter ett tag blev vi hungriga och sugna på en currywurst, men det enda mataktiga vi kunde hitta inlagda gurkor serverade i enlitersplastpåsar. Som sagt, surrealistiskt.

Men, bortsett från att djur i bur alltid gör mig lite nedstämd, så gillade jag ändå Tierpark Berlin på något sätt. Det var som att besöka en svunnen tid och gav lite samma känsla som det nedlagda tivolit i Treptower Park.
Förutom att Tierpark knappast är nedlagt.


Min lunchgurka.