Sunk and the city

Trött, trött, trött. Jag är en av dem nu. En hålögd småbarnsförälder som med tom blick och gröngrå hy tar sig i genom dagarna. Förkylningar, tänder som kommer och en bebis som i hela sitt liv har knarkat bröstvårta men som nu går på avvänjning. Misär.

Dagar som den här tröstar jag mig med att det nog hade känts betydligt värre om jag bodde i typ, låt säga, ja varför inte... Stockholm.
Hu vad hemskt om alla runt omkring mig var skitsnygga och välklädda! Här i Berlin är jag långt i från den enda sunkiga och trötta människan och det är knappast, hoppas jag i alla fall, någon som bryr sig om att jag har bebisnor på tröjan när jag hängandes över barnvagnen släpar mig till Lidl för att köpa mer snytpapper. Partykidsen är konstant bakis och ser under dagtid inte längre än till kaffemuggen rakt framför dem, kulturfolket är inte så flärdfulla över huvudtaget och resten av berlinarna, åtminstone i mina kvarter, är helt enkelt inte så himla bra på att piffa upp sig själva. Eller inte så intresserade.
Så där har ni ännu en bra anledning till att skaffa barn i Berlin. Tada!

Kaffe leka kaffe leka

De senaste dagarna har jag tillbringat på lekkaféer. Det blir rätt mycket sånt nuförtiden, men det är ju så fantastiskt bra med kaféer där barn inte bara är välkomna utan som dessutom är helt inredda för att minisarna ska ha roligt medan föräldrarna njuter av sina koffeinfria sojalattes. Jag har skrivit om fenomenet förut men jag har så mycket glädje av de här ställena att de förtjänar ett inlägg till.

Det finns krabbelkaféer anpassade för bebisar, småbarnskaféer med massor av roliga leksaker för barn i tvåårsålden och så äventyrsfik där nog till och med tweenies kan ha roligt. Det måste vara en av världens bästa affärsidéer (nåväl, men en bra i alla fall) och kaféerna sätter verkligen guldkant på livet som förälder här (och en skön latterand på mammaläppen).

Något som jag däremot saknar i Tyskland sen jag fick barn är ett BVC (=barnavårdscentral, för alla er som inte börjat fundera på sånt här ännu). Här finns ingen barnsköterska som har koll på just ditt barn och som du kan ringa när du undrar om det är farligt att svälja en halv decimeter tandkräm eller om du inte fått sova på typ tre veckor och behöver lite tips. Du har barnläkaren och that's it, men herregud vår läkare är så upptagen att han säkert aldrig pinkar under arbetstid. Desutom heter han Doktor Kung (König) och en kung kan man ju inte bara ringa hur som helst. Shit jag måste berätta mer om honom någon gång, han är ett unikum. Men inte nu. Nu ska jag och min bebbe fika. Igen.

Här kommer några nya barnkafétips:
Knilchbar i Friedrichshain
Amitola, också i F-hain
Milchbart i Prenzlauer Berg

Arm aber sexy

Lite berlinsk fönstershopping såhär en helt vanlig tisdag.

Festival är bra hurra hurra!

Det pågår nästan jämt någon typ av festival i den här staden. Det är multikultifestivaler, musik, öl, tango, litteratur, yoga, sparris - nämn vad som helst och det lär arrangeras en (säkert välbesökt) tredagarsfest i dess ära varje år.
I helgen var det dags för den transmediala festivalen. The what? Jorå sirru, den transmediala. Och jag var där.

Precis som väldigt mycket annat här i Berlin är Transmediale lite svår att sätta fingret på. Den handlar om, ööh, framtiden och medier och människor. Det var föredrag, utställningar och roliga happenings - bland annat har en cool ljusstråle prytt Berlins himmel de senaste dagarna. Ett av festivalens riktiga dragplåster var utställningen "Future Obscura". Där visas verk av konstnärer som på något sätt utforskat fototekniken, fört samman dåtid och nutid och att effekten av det blivit futuristisk. Tror jag (det är tur att jag inte lever på att recensera konst känner jag). Ett av verken var den här coola prylen, skapad av Gebhard Sengmüller. Vad den betyder tänker jag inte ens försöka förklara, bättre att gå in här och läsa.



Utställningen skulle egentligen ha stängt i går, men håller öppet i ytterligare två dagar till förmån för Haiti.

Dagens tips!

Är du sugen på lite skönt shishahäng måste du gå till Orient Lounge i Kreuzberg. Supergod mat, mysiga bås där man liksom sitter avskilt från de andra gästerna, kuddar i dröser, låga bord och dämpad belysning. Och så lite loungig musik och en massa vattenpipor på det. En grym första anhalt på en perfekt Berlinpartykväll.

Kino kino kino!

Berlinarna gillar film och här håller inte biogåendet alls på att dö ut, tvärtom finns det massor av små kvarterssalonger kvar. Kaféer och barer har ofta filmvisningar och under somrarna kryllar det av parkbios. Dubbningen är förstås ett problem, men för den som letar lite går det att hitta visningar på orginalspråket. Är det en helt vanlig Hollywoodrulle du vill se är det enklast att gå till Cinestar i Sony Center vid Potzdamer Platz. Det är Berlins största bio och där visas alltid de flesta filmerna utan dubbning. Jag var där i går och såg Avatar. 3D alltså, vilken grej!

Nästa vecka drar Berlinale i gång i år ska en film varje kväll visas på en liten kvartersbio, "som en hyllning till den berlinska biokulturen" säger arrangörerna.
Här kan du läsa mer om festivalen, och här hittar du en schysst blogg om film och teveserier.

Nunnor, Kölsch och slipsstumpar

Snart är det karneval här i Tyskland. Den pågår vad jag förstår typ hur länge som helst, men själva höjdpunkten är den så kallade Rosenmåndagen (i år den 15/2).
Under karnevalen klär halva Tyskland ut sig och blir helt skogstokig, särskilt i Rhenlandet där traditionerna verkligen hållit sig kvar. Ringer du till ett kontor som ligger någonstans kring Köln under den här tiden är risken stor att ingen svarar. Kanske för att kontorsnissen ligger under skrivbordet, utklädd till nunna och med femton Kölsch i kroppen (Köln-ölen).

Några dagar före Rosenmåndagen händer det varje år något väldigt flummigt. Weibarfastnacht (i år den 11/2) är den stora klippa-av-slipsen-högtiden här i Tyskland och enligt traditionen är det dagen då kvinnor har rätt att klippa av männens slipsar (varför har vi ingen sån högtid i Sverige?). Ingen slipsman går säker, de kan bli överfallna var som helst. På bussen, i Lidl-kön, chopp chopp bara! Och så går männen runt med liten stump runt halsen och känner sig som en kuvad lort hela dagen.

Töväder och livsfara

Jag är rädd. Det är farligt att gå längs med Berlins gator! Stora snökockor och istappar kan trilla ner i huvudet på en när som helst och i dag var det riktigt nära. BOOM bara någon meter framför barnvagnen med min yrvakna son som förvånat tittade upp. Och så BOOM BOOM igen, ännu närmare den här gången men som tur var hade jag hunnit reagera och få upp sufletten på vagnen.
Puh.
Om jag inte minns fel brukar väl typ hälften av Stockholms trottoarer vara avspärrade när det är risk för att snö och is ska ramla ner från taken? Så är det inte här. Undrar varför.

I en annan del av Tyskland

Berlin i all ära, men jag måste ta mig till Bayern snart. Spela alphorn och sjunga schlager. Jag är helt fascinerad. Skräckblandad förtjusning.

Tacheles - klyschigt men ändå fint på något sätt.

Tacheles. En bra turistgrej kanske men för en som bott här i nästan två år (jag) känns huset rätt klyschigt. Det är underground (ööh, inte längre. Snarare en turistmagnet á la KaDeWe), ett kreativt centrum ("åh det är här konstscenen är!", utropar alla skandinaviska Berlinbesökare i femtioårsåldern när de går runt i huset, samtidigt som de håller för näsan för att det luktar lite kiss överallt) och kanske framförallt - det är sådär härligt anarkistiskt frigjort som det bara kan vara här i Berlin. Suck. Lite trött på det där nu.

För er som inte varit där kan man beskriva det som ett hus där konstnärer kan skapa och ställa ut sin konst. Det är riktigt ruffigt, fönsterrutorna är trasiga och väggarna sönderklottrade. Länge var huset ett artypartysquat men sen Berlins politiker bestämde att hela Tachelesprojektet faktiskt inte är så dumt och ockupanterna fick vara kvar så är det inte lika ballt längre. Fast nu verkar det likförbannat som att de i alla fall är på väg att bli vräkta, det är något med att det saknas pengar (fast jag misstänker att det bara är ett rykte som hittats på i hopp om att öka på ballheten lite igen, men jag kanske är orättvis).

Fast, jag måste ändå säga att det vore rätt synd om det stängdes. Visst, långt ifrån all konst där är intressant eller ens det minsta bra, men det är ändå ett hus där oetablerade konstnärer får en chans att visa sina verk och kanske bli upptäckta, eller åtminstone tjäna några euro. Och det är faktiskt rätt kul att se på när snubben som gör jättemonster i stål löder ihop sina verk, eller att spana in det senaste klottret i trappuppgångarna.
Tacheles må vara klyschan av Berlin, men so be it.



Här är en av alla konstnärer som har sin atelje huset, och som är rätt känd även utanför Tacheles väggar. Han är lite snuskig. Det är mycket tevetornet som dildo i hans konst.

Sorgligt längs med Spree

Jag tog en promenad längs med Spree och East Side Gallery i går kväll. Murväggen med alla konstverk är nyrenoverad och fin men det är sorgligt att ett av Berlins absolut fulaste hus ligger mittemot - O2 World. Det är Berlins motsvarighet till Globen och ska du på en konsert med typ Britney Spears eller Eros Ramazzotti är det förmodligen dit du ska.

Det ganska nya O2 World är en del av Berlinspolitikernas jumbosatsning Mediaspree och tanken är att massor av stora medieföretag ska trängas längs med floden och ge en cool bild av Berlin som kulturstad, samtidigt som det skapas jobb i och med att företagen flyttar hit. Men projektet ogillas starkt av många berlinare - inte minst för att det innebär att de kultförklarade strandbarerna måste stänga och rivas (först ut var Bar25 som stängde i höstas) för att ge plats åt alla nybyggen.

Så ett hett tips om du planerar att åka till Berlin i sommar: Ta en drink på den äldsta strandbaren av dem alla, Oststrand. Där baren ligger i dag ska det snart byggas ett höghus och det verkar som att sommaren 2010 kan bli den sista för skönt bohemhäng vid vattnet. Sorgligt. Och när du ändå är där - missa inte att kolla in East Side Gallery men försök att låta bli att titta upp mot O2 World, det förstör bara upplevelsen.


Not a pretty sight...

Hej, jag heter Svulla-Ulla

Det finns väldigt mycket bakelser i Berlin och det är lätt som en plätt att hitta caféer där du kan sätta i dig käsekuchen, marängkakor, sachertårtor. Barcomi's i Mitte är ett hett tips, och går du hit så ska du aboslut välja deras "fyra små rätter" (vet inte exakt vad det heter), alltså en tallrik med en liten bit av alla bakverk de har. Fast gör inte misstaget att tro att du ska få i dig allt själv, man behöver minst vara två och väldigt sugen.

Ett annat mycket mer urtyskt ställe är Opernpalais vid Deutsche Staatsoper på Unter den Linden. Där finns det hur många tårtbitar som helst att välja mellan, nästan för många! Ställ in dig på att ta ett snabbt beslut, annars blir det skitsvårt. Jag var där igår och åt deras passionsfruktcheesecake. Sjukt god!

Partyyyyyy!

I dag har jag varit på fest. Den började klockan två, en rosa flufftårta serverades och på golvet kravlade ett gäng ettåringar (en av dem fyllde år). Det är bara att inse. Hädanefter kommer de flesta fester jag går på knappast innehålla Berghainbögar, techno och taxi hem i gryningen. Men det är ok, barnkalas kan också vara roliga. Och dessutom blir utekvällarna ännu bättre nu när de inte händer så ofta.
Shit asså, ibland är jag så vuxen att jag blir rädd för mig själv.

Berlin+yoga=nakenyoga

Jag har surfat runt lite efter något schysst yogaställe och hittade Nude Yoga Berlin. Yoga i dess naturligaste form! Bara för män än så länge tyvärr så några solhälsningar au naturel för mig blir det inte (As if! Jag som precis börjat våga basta naken här!). På hemsidan står det betryggande att det inte är någon fara alls om man skulle råka få stånd mitt i en ashtangaövning, det är helt naturligt. Så sant så sant och very Berlin indeed.

Klonerna i P-berg

Prenzlauer Berg. Asså, det är ju fint och så, men är det inte lite läskigt att alla kring Kollwitzplatz ser ut som kloner? Ett visst kvarter därborta ska vara ett av Europas barntätaste områden och den typiska kring-Kollwitzplatz-bon är i trettioårsåldern, rätt snygg, trendigt klädd och skjuter en Bugaboovagn framför sig. En vän till mig, som tidigare hade sitt kontor i där, trodde länge att en och samma kvinna med barnvagn gick förbi hennes fönster säkert tio gånger om dagen. Tills hon insåg att det inte alls var samma tjej...

Nä, jag trivs bättre här bland grafittin och punkarna i Friedrichshain. Det ska inte vara så jäkla perfekt och krusidulligt överallt, då blir det bara tråkigt.

Midvinter i Mitte

I dag har jag gjort en Mitterunda. Det är alltid trevligt och särskilt kul nu eftersom Berlin Fashion Week pågår - det händer lite extra mycket och stadsdelen vimlar av hipsters med trendiga frisyrer och stora glasögon. Fast i dag är det sjukt kallt här och nästan alla såg ut att frysa rumpan av sig där de gick i sina snygga men alldeles för kalla jackor. Jag riktigt kände hur vuxentråkpoängen haglade över mig och min rejäla vinterjacka. Men, som jag brukar säga, det är lätt att känna sig gammal när man bor i en ungdomlig stad.

Rundan började på Lucas Carrieri Gallery på Torstrasse. Unga designers använde lokalen för att sälja sina kläder och på väggarna hängde foton som skulle visa en annan sida av Berlin Fashion Week, "den vi vanligtvis inte får se". Well, det var bilder på modeller som blev fixade innan de skulle ut på catwalken. Några såg kanske lite vilsna ut, men mer spännande än så blev det tyvärr inte. På andra stoppet däremot, fotokonstaffären Lumas i Hackescher Höfe, fanns det desto mer att se. Dit går jag varje gång jag bestämt mig för att bli en bättre fotograf. Lättillgängligt fotoinspiration kan man beskriva det som.

Efter ett tag började till och med min übertjocka vinterjacka bli för kall men innan kylan tog över totalt hann jag med en vända på Cos, HM:s preppyprojekt. Där var det som vanligt späckat av folk och bakom varje stickad oversizetröja lurade en svensk som undrade varför inte affären finns i Stockholm ännu. Den kommentaren hör man alltid på Cos. Kom till Berlin och handla i stället säger jag. Fast det kanske är lite omständligt och oklimatvänligt förstås.

Och så några tamedvårrullar från Monsieur Vuong (namnam) på vägen hem och plitt platt plätt så var Mitterundan komplett!


Det var inte bara jag och trendisarna som tyckte det var kallt.

Jordplättens år

Enligt de officiella planerna är det i år det ska ske. En kopia av de preussiska kungarnas residens, Stadtschloss, ska byggas. Och det ska stå mitt i Berlin, på exakt samma ställe som slottet stod på innan DDR-regimen rev huset för att senare använda platsen till sitt alldeles egna palats, Palast der Republik.

Det är ingen överdrift att säga att frågan om det nygamla preussiska slottets vara eller icke vara är och har varit en av Berlins mest laddade debatter sen muren föll. Och det är en debatt som egentligen varken handlar om ett preussiskt slott eller ett kommunistpalats - snarare om hur det tyska folket ska minnas sin historia.

Det hela började något år efter att muren fallit och till en början handlade diskussionerna om huruvida Palast der Republik överhuvud taget skulle få finnas kvar. En del ville fortare än kvickt sopa undan allt som hade med DDR att göra och riva huset medan andra, särskilt unga kulturaktivister, tyckte att huset skulle få vara en plats för konst och kultur. Ungefär samtidigt kläckte någon idén om att återuppbygga Stadtschloss och det började lobbas för preussisk barock i korridorerna.

2003 kom beslutet - att Palast der Republik skulle rivas. Då hade det under några år faktiskt fungerat som ett väldigt populärt kulturhus så besvikelsen bland husförespråkare var stor. Kvar blev en stor jordig plätt mitt i de pampigaste delarna av Berlin. Några senare, 2007, kom nästa beslut - att slottet som preussenfantasterna drömt om skulle bli verklighet. Med vilka pengar är fortfarande lite oklart, Berlin är ju knappast kännt för att vara den rikaste staden i Tyskland och dessutom ryktas det om att bygget beräknas bli dyrare än man först hade räknat med.

Ja, vad säger ni? Ett nytt gammalt barockslott mitt i stan. Kanske kommer det kännas som en malplacerad princesstårta, kanske blir det Berlins nya turistmagnet som får stadens ekonomi att komma på fötter och tyskarna att minnas sin tid som preussisk storhet istället för tiden som delat och dystert. Det enda som är säkert är att utan pengar blir det nog inte mycket mer än stor gräsmatta. Åtminstone inte i år.

I'm back

Åh vad det är skönt att vara tillbaka! Väskorna är uppackade, tvättmaskinen i full gång och jag känner mig grymt taggad för ytterligare ett år i Berlin. De senaste månaderna har jag ju hållit mig väldigt mycket hemma med vår bebis, försökt förstå att jag blivit förälder och lärt mig hur det här med att ha barn går till. Nu har jag landat lite i det hela, ammar och byter blöja lite var som helst och längtar ut på stan igen. En tur till Neue Nationalgalerie, en fotoutställning om bakom kulisserna på Berlin Fashion Week och några sköna kaféfrukostar á la Berlin står först på schemat. Soft.

I slutet av Sverigesemestern

Nähörnini, nu längtar jag tillbaka till kullerstenarna igen. Till punkarna, bohemerna, de breda trottoarerna, gallerierna, tevetornet, Kaffee und Tee och så det där hamamet jag velat gå på så länge (Hamam für Frauen i Kreuzberg). Till Kollwitzplatz och Helmholtzplatz och Rosenthaler Platz och till alla platser jag inte varit på ännu.
Det har varit skönt att vara i Sverige ett tag och få umgås med alla jag saknat - men nu ska det bli grymt härligt att komma hem till Berlin igen.

Svenska vidder

Innan jag flyttade utomlands sa jag ofta att jag skulle behöva byta perspektiv för att uppskatta Sverige mer. Ni vet, det kan ju vara svårt att se det fina med det man har rakt framför sig och det där.

Nu har jag bytt perpektiv och jag tror nog att jag ser det som är schysst med Sverige lite oftare - till exempel hur fantastiskt vackert det är när snön ligger tungt över landet. Jag har precis kommit tillbaka efter några underbara dagar på landstället i Hälsingland och det vackraste vinterlandskapet man kan tänka sig med iskalla porlande bäckar och snötunga tallgrenar. Det var en grymt skön kontrast mot stadslivet och bästa laddningen för en vår i berlinbetongen.

Förra gången vi var i hemlandet sprakade träden av höstfärger och det hade precis blivit sådär mysigt höstkyligt. Nästa gång vi åker blir nog när gräset är nygrönt och naturen luktar försommar.

Så, börjar du ledsna på gamla Sverige - flytta därifrån och kom tillbaka när årstiderna har sina finhetspeakar! Jag säger som min bror sa för några år när jag för typ hundrade gången beklagade mig över det svenska mörkret och den långa slaskperioden: "Sverige är ett bra land, bara man kommer härifrån ibland". Och till exempel kan man ju åka till Berlin, väldigt trevlig stad. Lite ljusare, aningens mindre slask.

PS. Landstället ligger en bit utanför Ockelbo och i butikerna där hänger stora pampiga porträtt på Daniel Westling över dörrarna. Humor! Det ska jag berätta för alla stolliga Victoriatokar hemma i Tyskland.