Nyfunnen frukostfavorit i F'hain

Att morgondejta min man är bland det bästa jag vet. En frukost på tu man hand, efter dagislämningen. Bara han och jag, i lugn och ro. Fatta bra start på dagen!

Men för oss som ofta är uppe med tuppen, åtminstone med berlinermått mätt, kan det vara svårt att hitta schyssta frukostställen. Det mesta öppnar kring tio, vilket är alldeles för sent om man ska hinna få något vettigt gjort under förmiddagen (förutom att äta då) .

Men nu jäklar har dörrarna öppnats till en riktigt pärla här i F'hain. Weder gestern noch morgen som stället heter, eller "varken i går eller i morgon" om man ska översätta det, öppnar redan vid fem vintertid och vid åtta sommartid. Svosch på det!

Rustika bord och stolar, massor av dagstidningar, goda och prisvärda frukosttallrikar, skön musik i högtalarna och rar personal. Det kunde inte bli bättre. Gilla, gilla gilla!

Weddingwedding och tigrar och barnkalas och...

Oh maj, vilken helg! Först bröllop i fredags med en helt underbar fest i Wedding in på natta, sedan solig dag i Tierpark i går och så barnkalas i Wilmersdorf i dag. Så himla härligt alltihop, men det här med att börja packa flyttlådor har ju gått sådär. Well well, strunt samma. Det var det värt. Och med min racerfart (ni vet, den man har när man är i vecka 37) kommer det att gå snabbare än vinden när jag väl sätter igång, höhö. 

Fast först måste jag sova. Jag ser i kors av trötthet just nu. Bokstavligt talat.

Helgtipset: Bratwurst Championships

Tyskland är ett korvland. Det finns korv överallt – vit och röd och grå och rå. Det är alltid korvtider här, men på våren och sommaren blir kärleken till wurstarna ännu mer påtaglig, när gräsplättarna fylls av grillar och köttoset ligger som en flottig dimma över hela stan.

Jag gillar korv och skulle jag inte barnkalasa på söndag så hade Berliner Bratwurstmeisterschaft i Dahlem lätt varit ett alternativ. En korvfestival, helt enkelt. Med musik, dans, happenings och så klart korv, korv, korv i drivor. 


Och just det, det är ju en tävling också. Kungen av korv ska utses. Bara en sån sak. 

Kolla in den här sidan och åk dit om du är sugen på fleisch. 

Bild härifrån.

Frechheit!

När jag ändå är inne i klagosvängen (angående mitt förra inlägg) så skulle jag vilja morra lite åt tysk kundservicekultur.

Asså, vad är det för fasoner att TA BETALT för att hjälpa sina kunder när produkten man sålt till dem inte fungerar? Vi har ganska länge haft problem med vårt internet på kontoret, och har säkert lagt ut åtskilliga euros nu för att få support. Utan resultat, bör tilläggas. Grr! De (Alice) borde be om ursäkt för att det strulat, inte kräva mer pengar av oss. Fräckt, är vad det är!

Det här är inget ovanligt. En mängd andra stora företag här tar några cent per minut när kunderna ringer. För att inte tala om hur krångligt det kan vara att ta sig ur ett kontrakt! Min mans gym kräver att han kommer exakt en viss tid innan kontraktet går ut för att säga upp det. Alltså, det handlar inte om att han har några månaders uppsägningstid efter det att bindningstiden gått ut, utan kontraktet binds i ytterligare ett år om han inte säger upp det någon gång under några väldigt specifika datum. 

Vad är det för stil liksom? Ska man som kund tycka att det är okej? Är det såhär i Sverige nuförtiden också?

Morr morr. 

Evil god damn gummibärchen

Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag måste ta upp det igen. Godiset. Som är överallt här, hela tiden, i varje barns hand. Socker, socker, socker. Jag blir tokig.

Först och främst. Jag vill att mitt barn ska äta nyttigt och helst inte raffinerat socker till vardags, åtminstone inte varje dag. Jag tycker om när han äter frukt, grönsaker, osötad youghurt etc. Bra mat, helt enkelt. Vilken förälder gör inte det? Men jag är inte rabiat. Han får äta sötsaker, ibland. När det är fest eller lördag. Och visst, har han ätit riktig mat kan han få en liten sötad yoghurt till efterrätt. Men inte annars. Så är reglerna. 

Och som vi kämpar med dessa regler! För det går banne mig knappt en dag utan ett ordentligt godisgräl här hemma. Och inte är väl det konstigt, när sonen ständigt ser sina vänner få gummibärchen, chokladkex och klubbor av sina föräldrar? Godis är ett helt normalt mellanmål här. Inget festligt med det. Gott. Hör barndomen till. Typ så. 

Nu ska jag så klart inte bara skylla våra gräl på att andra föräldrar ger sina barn sött stup i kvarten, men det gör knappast vår vardag lättare. I går grät sonen hela vägen hem från dagis (tar tjugo minuter i vuxentakt. En timme i tvååringstakt) för att han sett sin dagiskompis få en klubba av sin pappa när han kom för att hämta henne. Stora tårar och ett förtvivlat "jag VILL inte vänta till på löööda!!". 

Jag är så förbannat trött på att fajtas med min mycket viljestarka tvååring om att nej, han får inte choklad i dag heller. Och inte glass. Nej, nej, nej. Ibland känns det som att det är det enda vi pratar om. 

"Mamma, i dag är det lööda? Då blir det goodis? Ja?". 

För jo, vi har infört lördagsgodis. För att få någon ordning på torpet och för att slippa säga nej jämt. Samtidigt känns det som att lördagsgodiset har blivit så stort och viktigt att han, likt många andra svenskar, går helt bananas när det är väl är okej att goffa i sig. 

Stigmatiserar vi godisätandet på det här sättet? Gör det till mer spännande och mer fantastiskt än det borde få vara? Är lördagsgodis egentligen ett ofog? Det är så jäkla svårt att hitta balansen i det här landet, där godis och barn verkar vara något som hör ihop per automatik. 

Någon som har tips?

Språklekarna

Något jag verkligen njuter av här i utlandet är språklekfullheten. Den kommer inte bara av att vi i vår familj pratar två språk, svenska och tyska, utan också av att nästan alla vi känner här använder sig av mer än ett språk till vardags. Jag älskar verkligen när det blandas hej vilt, att kunna dra till med ett uttryck på engelska eller svenska när tyskan inte räcker till. Att säga något svenskt, fast på tyska – bara för att testa  om det funkar. Eller att hela tiden lära sig mer och nytt, erövra fler och fler ord på andra språk än modersmålet. Lovely!

Ta vårt umgänge med älskade grannarna (som vi snart ska flytta ifrån, snyft) som exempel. I deras familj pratas det franska och tyska, och lite svenska eftersom en av dem har läst skandinavistik på universitetet. Min man talar också franska och tyska, förutom svenskan då förstås, jag svenska och tyska (och skolfranska) och när vi är tillsammans med dem blir det en härlig röra av ord och uttryck på alla tre språken. Vi gör lite som vi vill, använder oss av det språk som känns bäst för tillfället. Varannan mening svenska, varannan tyska och så lite franska på det.

Andra vänner lärde jag känna på engelska och även om jag fått kläm på tyskan nu så kommer engelskan ändå tillbaka då och då när vi pratar med varandra. För att det känns tryggt och är skönt att kunna vila ibland när tyskhjärnan är overloaded, eller för att vännerna vill hålla sin engelska färsk.
Och så förstås för att engelskan också är en underbart och roligt språk att tala.

Jag språkleker helt enkelt. Varje dag. Wunderbar.

Så många dagar. Och namnet.

Helgen bara fortsätter och fortsätter, det var väldigt vad många dagar ledigt vi skulle ha! Det är och har varit härligt, även om det börjar klia lite i jobbfingrarna nu. Jag vill ju hinna avsluta så mycket jobbsaker som möjligt så snart som möjligt, så att jag hinner ordna med flytten också innan det är dags för bebis. Hets hets. Helt rätt inför stundande barnafödsel och tvåbarnsmammaliv, eller hur?

Påsken har vi firat genom att äta svenskt lösgodis (fast jag inte får pga risk för stor bebis i magen. Fy mig), promenera i fina parken Stadtpark Lichtenberg, spela fotboll i solen och bjuda våra tyska vänner F och H på en riktig Schwedenabend. Det blev skagenröra på toast till förrätt, wallenbergare till huvudrätt och marängsviss på slutet. Sjukt gott, alltihop, även om det kanske var i stabbigaste laget med mängder av grädde som någon slags röd tråd genom hela menyn (ni hör hur bra jag är på att hålla mig borta från onyttigheter för att undvika jättebebis. Det går super. Verkligen).
Och så snaps till det för alla som fick såklart. Ingen schwedenabend utan snaps, liksom.

Ok, ingen fröjd för ögat. Men gott. 

Och jo, just det, vi har fortsatt att klura på ett namn.
Ett flicknamn – det ser ut som att det är en liten mädchen på väg. Det är helt otroligt vad svårt det är för oss att hitta ett som båda tycker är klockrent. Jag funderar på om vi har för höga krav. Det kanske helt enkelt inte finns något som båda älskar? Eller? Nä, vi är bara neurotiska. Har fastnat. Gjort för stor sak av det. Eller inte. Det är en stor sak, goddammit!

Men vi har inte gett upp, trots att vi snart kan alla namnböcker vi har här hemma utantill. Vi kommer att hitta ett som inte är för vanligt varken i Sverige eller Tyskland. Och som funkar i båda länderna, och gärna på engelska också. Och som passar med Darlington. Och inte är för långt. Eller rimmar på något fult.

Min fantastiskt strukturerade äkta hälft har börjat göra riktiga excelsystem med poäng i tusen kategorier, några viktade, topplistor och hela balunsen för att vi ska komma vidare. Kanske kommer det att hjälpa en aning, men jag är skeptisk. Vi sätter våra poäng på så olika grunder och när resultaten visar sig känns toppnamnen ändå inte rätt i magen. Men som sagt, det ger sig.
Ni som har barn, hur var det för er?


Excelle kanske vore något förresten. Vad säger ni om det? Lite kungliga vibbar, men ändå originellt. Öhum.

Eldvärme

Plötsligt blev det svinkallt i Berlin igen. Det har till och med snöat här i dag. Små små flingor som försvann på en gång visserligen, men ändå. Inte okej. Särskilt eftersom jag inte längre får plats i min vinterjacka, buhu.

Tur då att det är påsk och man snart kan värma sig vid en Osterfeuer, påskeld. Här eldas nämligen våren in redan nu, och ofta tillsammans med lite skön musik och annat festligt. Kolla in den här sidan om du kan tyska, eller gå direkt till Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg på söndag. Där blir det liveband och kareoke.
Ja, och så lite eldande förstås. 

Påsken

Men shit. Det är ju nästan påsk! Om det inte vore för att dagis då och då stänger på en helt vanlig (lång)fredag eller (pingst)måndag så skulle jag ha noll koll högtiderna. Frilansarlivet och äkta hälftens oregelbundna arbetstider gör att vi liksom inte har samma rytm som de som jobbar mer normalt. Plus att kalendern i mobilen inte berättar sådant för mig.

Hur som helst. Påsk. Det måste ju firas! Men hur? Sonen ska få leta påskägg, såklart. Här i Tyskland är det ett fasligt tjatande om påskharen, det göms driljoner chokladägg, chokladkycklingar och chokladharar i trädgårdarna som barnen sedan får leta efter. Bara choklad, men det håller ju inte för oss svenskar. Lösgodis ska det vara. Tur att Herr Nilsson finns.

Och så kanske vi ska äta lite mer ägg än vanligt. Och måla dem. Och klä ut oss till påskkärringar – fast det känns lite krystat eftersom ingen annan här förstår sig på den traditionen.

Nu blev jag pepp, det här ska bli trevligt! Och vi kan behöva tänka på något annat än flyttlådor, möbelplacering och de ungefär tre tusen andra sakerna som måste göras som jag inte kommer ihåg just nu.

Påskäggspåsen är hittad. 

Polizei

Jag vaggar vidare. Fast just i dag har jag åkt bil, kors och tvärs över hela stan. Först till läkaren för att hämta en remiss och sedan till osteopaten för att bli lite knådad på. Efter det till kontoret för att överlämna nyckel till min nya hyresgäst och sedan hem. Lite jobb (ähum, cirka en halvtimme. Sedan jag somnade jag) och så till dagis för att hämta son. Sedan till läkaren igen (det var stängt första gången jag var där) och tillbaka genom eftermiddagstrafiken. Mamma Mu i högtalarna.

Jag brukar inte köra så mycket och något som slagit mig den senaste tiden när jag lite oftare än vanligt valt bilen framför kollektivtrafiken är hur mycket poliser det är överallt i den här stan. Hemma i upproriska Friedrichshain är det inte någon konstighet – här åker ett karnevalståg av piketbussar förbi nästan varje helg på grund av att en demonstration ska startas eller avslutas i krokarna – men att det är så polistätt i resten av stan har jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Jag skulle tippa på att jag såg en polisbil, piketbuss eller polismotorcykel ungefär varannan, var tredje minut när jag var ute och körde i dag. Är inte det mycket?

Det borde väl ge mig en känsla av att vara omhändertagen och trygg och sådär, men tyvärr har det helt motsatt effekt på mig. Jag blir helt paranoid och hispig när jag ser en polis, särskilt en tysk, och tror direkt att jag gör fel. Kanske beror det på deras läskiga uniformer, militärgröna och väldigt aggressiva på något sätt, eller så måste jag helt enkelt bara jobba på mitt självförtroende i trafiken.

Segwaypoliser är bra, de blir man inte så rädd för. Foto: Reinhold Eder

Nedräkning

Energin är tillbaka! Yay! Efter nästan tre veckors haltande kan jag äntligen gå igen. Jag vet inte om det beror på de osteopatiska behandlingarna jag har fått (utskrivna på recept på av min doktor, älska Tyskland för det) eller om jag helt enkelt läkt ihop själv. Skitsamma, jag kan gå!

Gudarna ska veta att jag behöver all energi jag kan uppbåda just nu. Flytten närmar sig, förlossningen också och vi har massor, MASSOR, att fixa med de närmaste veckorna. Först och främst allt byråkratiskt som rör bebisen. Det är dags att söka Mutterschaftsgeld och gräva fram alla papper som krävs för att få föräldrapenning. Eftersom min kära make jobbar på annan ort, och pappor bara får tre dagar ledigt efter födseln här, ska ansökan om att få betald hemhjälp under den första tiden fyllas i. Och så har vi alla papper som sjukhuset jag tänkte föda på ska ha... Puh. 

Och sen flytten. Flyttfirma ska bokas, kök ska köpas (nej, vi har fortfarande inte hunnit med den lilla detaljen) och någon som kan montera in köket åt oss för en vettig penning hittas. Och så ska det såklart sorteras och packas. Och sorteras och packas. Och sorteras och packas. 

När allt det här är klart, mina vänner, tänker jag dråsa ner i vår, förhoppningsvis ihopmonterade, soffa och ligga där tills värkarna sätter igång. Det där med att packa upp flyttlådor får någon annan sköta. 

Sådeså.

Vill du förresten ha mer information om hur det funkar med Elterngeld och sånt i Tyskland, läs här. 

Minisemester

Vi var på hamam i helgen, jag och min kompis L som var här på besök. Det var ljuvligt.

Visst, lokalerna på Sultan Hamam är inte lika fina som de i den gamla chokladfabriken – hamamet ligger i ett hus som i övrigt verkar fungera som lagerlokal eller liknande – men det gjorde inte så mycket. När man väl tagit steget in i det mörka tvättrummet med sina uppvärmda stenar, hällt den första baljan vatten över sig och låtit sig lugnas av de tända ljusen, fukten och värmen så hade i alla fall jag glömt det sunkiga trapphuset på vägen in.

Vi fick varsin peelingbehandling, jag en med olivolja och socker och L en vanlig skrubb med skrubbhandske. Lovely, älskar att vara babylen. Och inoljad. Efter några timmars ångbastuande, schamponerande, skrubbande och slappande i de fantastiskt sköna relaxbäddarna var vi helt loja och skönt avslappnande. Som om vi varit på semester. Vilket L i och för sig var.

FYI: Kvinnorna på bilden är inte vi. 

Rätt så nöjd...

...med livet just nu. Och mig själv. Trots allt.

Jag menar, här vaggar jag omkring med en mage som känns tung som ett ton och foglossning och halsbränna och ändå lyckas jag göra en massa bra och roliga saker. Som att göra kul intervjuer, producera texter i parti och minut, cykla runt halva stan, underhålla min son och köpa blommor så att det ser vårigt ut hemma till helgen. Viktigt.

Och vilken helg det ska bli! Min kära vän L kommer hit från Sverige och vi ska ha några riktiga njutningsdagar ihop. Har vi bestämt.

Först och främst ska vi lapa vårsol, förstås. Sen ska vi hamama oss (på ett ställe jag inte varit på förut, blir spännande) med peeling och tvagning och inpackning och bastubadning.  På det blir det förstås massor av god mat och prat och bara fint.

Det gäller ju att passa på att göra sådant nu, tänker jag. Innan jag går in i flytta-föda-överlevatvåbarnschocken-fasen.

Så alltså. Rätt så nöjd är jag. Trots allt.

Parkliv

I helgen var det 20 grader varmt här i Berlin. Parkerna var överfyllda, det luktade grillat och folk gick runt i t-shirt. Nu har det blivit lite kallare igen, men det gör inte så mycket. Värmeeffekten håller i sig, den gjorde gott. Vi tinade upp och fick ny energi.

Lördagen tillbringades på en filt i Görlitzer Park i Kreuzan. Det är knappast den finaste gräsmattan i stan, snarare är den rätt sunkig med fimpar och hundbajs och gamla ölflaskor överallt. Men det gör inget, parken är mysig ändå. På sitt sätt.

Hipsterkidsen låg i drivor och sov av sig bakfyllan, här och var spelades det på gitarrer och trummor och så jonglerades det. Det gör det i och för sig alltid i berlinska parker.

Vi nöjde oss med att blåsa bubblor.

Johanna och blobbarna

Jag jobbar hemifrån i dag. Min rygg ville det. Det är lite tufft just nu – därav de glesa uppdateringarna här på bloggen. Massor av jobb samtidigt som jag haltar fram på grund av gravidont, försöker styra upp flytten om några veckor och ofta ensam tar hand om sonen när han inte är på dagis. Det är många stora blobbar som ska avklaras. Energin tryter.

Samtidigt händer det mycket kul. Jag har varit på ITB-mässan (läs mer om det här), jag skriver om spännande saker, bebisen dansar i magen och i dag ska det bli 19 grader varmt ute.

Och bäst av allt. Berlin vaknar. Uteserveringarna är i full gång, parkerna fylls, människor ler och är sugna på fest. Älska våren. Särskilt våren i Berlin.

Så. Allt är bra. Allt blir bra. Ska bara se till att fixa den närmaste tiden. Mata lite högintensiv vardag i några veckor till. Och sedan flytta. Och sedan föda barn. Och sedan... Oh je, tvåbarnsmamma. Hjälp.

Som lite godis inför helgen får ni en rolig video. Den kanske i och för sig är roligast om man varit mycket i Berlin och känner igen typen, eller sig själv...  Enjoy och glad helg!

Frauentag

Det finns nästan ingen present som gör mig lika glad som blommor. Att packa upp en bukett, gå i en blomaffär eller på en fin blomsteräng gör mig helt prillig och bubbligt lycklig. Jag älskar färgerna, dofterna och att man måste njuta av dem nu. vilket jag alltid gör. Jag är verkligen expert på att njuta av vackra blommor.
När jag var student lovade jag mig själv att jag, så fort jag började tjäna pengar, alltid skulle ha färska blommor hemma. Det löftet har jag hållit, nästan i alla fall.

Med det som bakgrund förstår ni säkert hur glad jag blev över att killarna på vårt kontor köpt varsin blomma till oss tjejer i dag, som ett grattis på kvinnodagen. Hur rart är inte det? 

Internationella kvinnodagen kom förresten till på initiativ av tyskan Clara Zetkin. Kan vara fint att veta. 

Berlinbiten.se

Nu, mina vänner, ska jag berätta om en sida jag har varit med och skapat. Berlinbiten.se heter den och innehåller massor av info för dig som är sugen på att flytta till Berlin, eller kanske redan är här.

Vi är några kompisar som länge tyckt att det saknats en riktigt bra och praktisk sida där nyinflyttade berlinsvenskar på ett enkelt sätt får hjälp med att få ordning på Berlinlivet. Vi vet av egen erfarenhet att det kan vara minst sagt förvirrande och frustrerande med alla nya regler och krånglig byråkrati, särskilt för den som inte är så haj på språket.

Vilket ställe är det som utfärdar meldebescheinigungen (det där pappret alla tyskar vet är nästintill heligt) nu igen och hur får man egentligen ett hyreskontrakt på en lägenhet här? Vad händer när man blir gravid, hur fixar man ett jobb och vilken är den bästa språkskolan?

Vi kom helt enkelt på att vi, som faktiskt redan bott här i ganska många år nu, har en hel del erfarenhet som vi borde dela med oss av. Inte minst för att antalet svenskar i stan ökar stadigt.

Okej, visst. Allt står inte på sidan. Inte ännu. Men vi fyller på undan för undan (och är hemskt glada för tips på nya ämnen). Som en härlig bonus är vi dessutom tre bloggare som regelbundet uppdaterar Berlinbiten.se med våra bästa berlintips och berättelser från våra berlinliv.

Sprid gärna sidan till alla du tror kan ha nytta av den. Vi finns såklart också på Twitter, @Berlinbiten, och på Facebook. Bara att gå in och gilla!

Förresten, om du bor i Berlin och är sugen på att blogga du med på sidan, hör av dig till info@berlinbiten.se. 

Krämporna, kroglivet, klassikern

Aaaaaj! Eller aaooa, som man säger här. Jag har fått någon slags ryggåkomma. Ländryggen, bäckenet - kanske foglossning men förmodligen bara något som ligger i kläm. Ont gör det i alla fall, och det är himla trixigt att klara av vardagsbestyren. Som tur var är det nästan skönast att sitta, så jag kan i alla fall jobba utan problem.

Jag får skylla mig själv. Jag har varit ute och haft roligt hela helgen. På restauranger och barer som jag snart kommer att tipsa om i en guide nära dig. Och så har jag varit på Volksbar för att fira en kompis som hade födelsedag. Det är trevligt där, lite som en fritidsgård. Fast med drinkar i baren. Och på söndagar 20.15 visar de Tatort på storbildsskärm. Det är en krimiserie som gått på tysk tv sedan 1970. En klassiker, med andra ord och en mycket, mycket viktig del av den tyska populärkulturen.

Nu ska jag fortsätta sitta still, tills det börjar krämpa någon annanstans av själva stillsittandet. Ack.

Bild snodd härifrån. 

Berlinkänslan, captured

Vårsol! Vi ska snart bege oss ut och spela fotboll, men först vill jag dela med mig av en video som gör mig så glad.

Kolla in här, Berlin i ett nötskal. Och tips på ett grymt kafé här i F'hain dessutom, Café Colectivo. Allt i ett!

Ha en fin dag! (Och tack dieBerlinerin för tips).


Heute fängt alles an from Rk estudio on Vimeo.

Flytta

Nu har det dragit igång på allvar. Flyttplanerandet. Hu, det är så mycket. Att-göra-listan är oändlig. Och inte hjälper det att den nya lägenheten bara ligger ett par hundra meter bort. Flytt som flytt. 

 - Vi måste hitta flyttfirma. Det känns vettigt, med tanke på att allt ska ske knappt två veckor före förlossningen och jag knappast är att räkna med som bärhjälp.  

 - Vi måste ta reda på hur mycket vi ska ordna i den gamla lägenheten innan vi lämnar den. Vissa säger att vi måste måla om hela lägenheten, andra att vi enligt hyresrättslagen här inte behöver göra någonting, oavsett vad som står i kontraktet (som är något otydligt, tyvärr). Någon som har koll?

 - Vi måste köpa ett kök och hitta någon som kan montera in det åt oss. Oavsett om man ska flytta till hyresrätt eller har köpt en lägenhet så ordnar man oftast köket själv här i Tyskland. Det är helt vansinnigt och har lett till att många har sina tallrikar och bestick i gamla billyhyllor och mormors chinffonje. Det går väl det också men ännu bättre vore ju om köket alltid ingick.  Punkt. 

Och just det, sedan ska man ju packa allt också. Fixa flyttlådor. Och vara gravid i sista trimestern. Och hålla sig lugn så att bebisen inte får för sig att komma ut tidigare.
Det skulle vara... opraktiskt.

Men först är det helg. Med mycket jobb visserligen, men bara kul saker. Jag skriver en guide just nu och ska testa några barer och restauranger. Inte mig emot.