Vardagstrix

Jag har ju en man som pendlar. Till Frankfurt. Det är opraktiskt men vi är överens om att Berlin är värt både pengarna och tiden som pendlandet kostar. Och han älskar sitt jobb.

Hur som helst, att han är borta mycket innebär att jag ofta kommer att vara ensam med två barn. I flera dagar i rad. Oftast tre, ibland fyra eller fem. Då och då en hel vecka. Det här, inser jag mer och mer, kan bli en, ähum, utmaning. Eller jag kanske ska uttrycka det såhär i stället:

HILFE! HUR GÖR MAN?

Asså, jag kommer ju komma på det. Jag är ju knappast den enda som tagit hand om två små barn samtidigt i världshistorien, men lite trixigt är det allt. I alla fall om målet är att jag ska vara någorlunda fräsch och mätt när jag, till slut, lyckas ta mig utanför dörren.

Morgonduschen är ju bara att glömma. Sånt får jag sköta på kvällen, när vår stora somnat. Alles gut. Men hur gör jag med håret om jag inte kan blöta ner det och fixa lite på morgonen? Jag brukar vakna och se ut ungefär som om jag sopat golvet med huvudet under natten. Tovor och risiga lockar – på ena sidan. På den andra, den jag har sovit på, är det platt. Jag ser på riktigt inte klok ut. Ska jag gå till dagis så? I guess. Eller så skaffar jag några snygga hattar och täcker över eländet bara.

Jajamen, rafflande funderingar såhär på söndagskvällen.

Jag kan väl sammanfatta det hela med att det är tur att vi bor i Berlin och inte i Stockholm där alla är så förbannat snygga hela tiden.

Geschafft

Så sitter jag här. I vår nya lägenhet som fortfarande är rätt hullrig om bullrig men där i alla fall det viktigaste är på plats. I bärselen på magen snusar vår vackra bebis, R har börjat på sitt nya roliga jobb,  storebror är stolt som en tupp över lillasyster (som han bestämt kallar för Marlene) och trivs i sitt nya, ljusa rum.
Och alla mår bra.

Vi är äntligen vid den där tidpunkten som vi längtade så mycket efter i våras, när allt fortfarande kändes så ogripbart långt borta och utom all kontroll. Nu har de stora och viktiga bitarna fallit på plats, det gick bra alltihop, och vi kan äntligen slappna av och på allvar smälta ihop med lugnet i Friedrichshain.

Så sjukt fantastiskt underbart skönt.

Mat in. Mat ut.

Okej. Det här består mina dagar av just nu: 

Producera mjölk (min barm växer as we speak. Typ såhär). Amma. Äta. Amma igen. Producera mjölk. Äta. Amma. 

Kort sagt. Mat är ett centralt tema i mitt liv. Eller ett ännu mer centralt tema än vad det vanligtvis är, kanske jag ska säga.  Jag och mitt gryn är hungriga. Hela tiden. 

Och tänk vad fantastiskt passande att Berlin bjuder på matfestival precis just nu! Eller, mat och design (of course) är det visst och varför inte? Äter gör man ju med alla sinnen. Taste Festival är en tio dagar lång matfest i Mitte med massor av workshops, föreläsningar och smakjippon. Endel grejer måste man bli inbjuden till, andra evenemang är öppna für alle. 

Nu är ju den stora frågan om jag kommer att lyckas ta mig dit mellan amningarna. Tveksamt. Men ändå liksom. 

Kolla in hela programmet här. 

Lunch Beat Berlin

Hurra! Lunch Beat har kommit till Berlin! Lunchdisco för hela slanten!

Jag har förvisso aldrig varit på ett Lunch Beat, men jag har intervjuat supertrevliga Molly Ränge som var den som drog igång det hela i Stockholm och jag har sannerligen varit sjukt sugen på att gå sedan dess.

Hela evenemanget går ut på att dansa. Järnet. Under lunchrasten. Discot pågår i precis en timme och i priset ingår vatten och en lunchmacka som du kan äta på vägen tillbaka till jobbet.

Så, alla som gillar att dansa – gå till Brunnenstrasse 10 på torsdag. Mer info på facebooksidan (och glöm inte att osa där om du tänker gå!).

Jag ska definitivt dit om det blir fler gånger, vilket jag verkligen hoppas att det blir. Den här gången måste jag stå över, mina bäckenbottenmuskler är nog inte riktigt redo för dansgolvet ännu. Buhu.

Lugna dagar

Vi tar det rätt easy. Hänger på lekplatsen, käkar glass, väntar på att Isa ska vakna. Hon sover mest än så länge. Fyra, fem timmar i stöten.

Friedrichshain är underbart försommarlummigt. Fåglarna kvittrar och barnen plaskar vid vattensprutorna på Boxi. I dag var mysbandet Rathaus Ramblers där och spelade också, älskar dem.

Kort sagt, vi har det fint här.




(Klipp på när Rathaus Ramblers spelar på Turkiska marknaden i Neukölln.)

Berlins hemligheter i Aftonbladet Resa

Vill bara tipsa om min och Hanna Skoogs Berlinguide i nyaste numret av Aftonbladet Resa. I den berättar vi om sköna ställen som ligger undangömda och inte är helt lätta att hitta för den som inte har koll på stan. Magasinet ligger ute i butikerna nu så passa på innan de försvinner! 

Snusar bebis

Hej på er. 

Det blir inte särskilt många berlinuppdateringar här på bloggen just nu. 

Jag vet – Berlins bästa tid är nu och det händer massor överallt, hela tiden. 

Men jag har fullt upp här hemma, vet ni. 

Med att snusa på min bebis. Hon doftar godast i hela världen. 

Men jag återkommer nog snart till verkligheten igen. Förr eller senare behöver väl tösen (eller snarare tösens mamma) se lite av världen utanför också. 

Hon heter Isa

Hon är här nu. Vår dotter. Som är så vacker och så bedårande och så söt och så alldeles underbar.
Tänk att hon låg i min mage. Att det var hon som låg där. Tänk att hon är vårt barn.

Svindlande.

Värkarna satte igång i onsdags, vid tvåtiden. Kvart i sju var hon ute. Allt gick bra och det var fantastiskt att ha en beleghebamme, alltså en barnmorska som bara var med oss. Hon kom hem till oss när jag ringde och sa att det hade dragit igång, hon beslutade om när det var dags att åka in och körde mig då till sjukhuset så att R kunde åka och berätta för vår pojke att hans syster ville ut nu och att han skulle få sova hos sin kompis under natten. Hon var hos oss under hela förloppet och den som till slut förlöste vår dotter. Peppade, berättade hela tiden vad som hände, gav mig massage och styrka när jag på riktigt trodde att nästa värk skulle innebära smärtdöden. Beleghebammen alltså, vilken lyx.

Och så var förstås R där. Han var där! Inte på andra sidan jordklotet. Världens bästa R fick vara vid min sida när vår dotter kom till världen, jag är så lycklig över det. Och han med såklart.

Vi stannade på sjukhuset i ganska exakt två dygn. Standard hade varit ett dygn till men jag längtade hem. Till familjen och till maten. Jag har ätit chevre konstant sedan i fredags.

Och just det. Vi lyckades bestämma oss till slut.

Hon heter Isa. Ejes lillasyster.

Svensk bokbytardag i F'hain

Titta vad bra! Är du i Berlin och sugen på lite litteratur på svenska – kolla in det här. Helt perfa ju. Jag har precis gett bort en hög med böcker som jag rensade ut i och med flytten, men kan säkert hitta några till. Om inte annat kanske jag hinner läsa ut Igelkottens elegans av Muriel Barberry som ligger på nattdukssbordet nu. I alla fall om lillafian i magen fortsätter att ta det easy.

Typiskt Berlin

Måste ju skriva lite om the talk of the town just nu. Den nya flygplatsen. Som skulle ha öppnat den 3 juni med båller och bång och folkfest och gud vet vad. Nu blev det inte så.

Den är ju liksom inte riktigt, ähum, klar.

Byggnadsställningar överallt, tusen saker kvar som måste fixas. Officiellt heter det att brandsäkerheten inte blivit godkänd men de som har varit där säger pyttsan. Det är mycket mer än så. Det är fortfarande en byggarbetsplats – bygget har helt enkelt gått för långsamt framåt. Miss i planeringen, typ. Pinigt.

Nu svär flygbolagen, turistmänniskorna och politikerna så det står härliga till. Och de tusentals människor som skulle byta arbetsplats eller börja på sitt nya jobb den tredje får snällt vänta. Alla storsatsningar och jättekalas också. Dyrt. 

Allra argast är nog borgmästare Wowereit. Det riktigt pyser ur öronen på honom, så arg är han. 

Det var ju det jag sa

Att bara för att jag har nojat så mycket över att lillan skulle komma tidigt och allt skulle krocka (flytten, R:s slutprov på utbildningen han gått under våren, att han skulle vara bortrest etc, etc) så skulle jag säkert gå över tiden. Och nu sitter jag här, på tredje dagen efter beräknad förlossning. Visserligen har det känts som om bebben varit på väg ut en sisådär fem, sex gånger nu, men icke. Värkarna klingar av, kväll efter kväll.

Nåväl, alles gut. Så länge tösen i magen mår bra så spelar tiden ingen roll. Dessutom, vår pojke kom tidigt och han har alltid varit väldigt aktiv, nya projekt hela tiden, avskyr att ta det lugnt, vägrar att somna så länge det bara går. Kanske är den lilla människan jag har i magen nu lugnare till naturen? No stress, liksom. Eller inte, vi får se. Men det är spännande att tänka på.

Jag har det hur som helst bra. Vi fixar med lägenheten och jag förlossningspromenerar omkring i Friedrichshain och drömmer om alla kläder jag ska köpa när jag inte ser ut som ett klot med ben längre. Allra helst bläddrar jag bland klänningarna och sjalarna inne på Heimspiel. Jag vill ha allt i den affären. Allt.

Äter sparris

Jag väntar. Och väntar.
Ena dagen hur pigg som helst, nästa så trött att jag knappt vet vad jag heter. Humöret upp och ner och  förvärkar som både är starka, regelbundna och gör ont.
Som kommer igång och stannar av. Kommer igång och stannar av.

Allt helt normalt med andra ord. Bebis på väg. Snart. Men när vet ingen. Bara att vänta.
Och ladda.

Jag gör det genom att tvätta. Mängder. Allt, precis allt, ska vara rent här i vårt nya hem. Lukta gott. Vara kritvitt. Krispigt fräscht.
I know. Jag boar mig.

Och så äter jag sparris. Sjukt gott. Älska sparristiden.

Bra för barn

Som den gamla Lilla Aktuellt-reporter jag är tycker jag att det är enormt viktigt att se till att även barnen kan ta del av nyhetsflödet på ett bra sätt. Inte barnsligt, men på ett språk som de kan förstå och ta till sig. Det här gör SVT (och UR) superbra, och sedan jag jobbade på Lilla Aktuellt har sändningarna dessutom blivit många fler. Yay!

Här i Tyskland är barnnyhetsutbudet också bra, riktigt bra till och med. Nyheter för barn sänds tre gånger dagligen på vardagar och två gånger per dag på helgerna. Logo heter programmet och kan ses i ARD och ZDF:s gemensamma barnkanal, Kika. Det finns också flera barnradiostationer och många tidningar har sektioner eller hela bilagor riktade till unga. Och det bjuds gudskelov inte bara på kluriga gåtor och kändisnyheter – i gårdagens Berliner Morgenposts barnbilaga Kinderpost kunde man bland andra hårda nyheter läsa om varför Julia Timonschenko sitter i fängelse och varför så många är upprörda över det.

Jag vet att det är långt ifrån en självklarhet att medier vågar satsa på barnen på det här sättet, tar dem på allvar. Jag gillart.

Och apropå bra saker för barn och unga. I dag är det recensionsdag för min fantastiskt begåvade vän Saras bok Eld, som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg (som förstås också är fantastiskt begåvad). Det är uppföljaren till Cirkeln, megabestsellern som kom ut förra året. Massor av fina ord i massor av tidningar, men med rätt mycket spoilers. Vill du inte bli snuvad på konfekten, läs Jonas Thentes recension i Aftonbladet. Och för guds skull, har du inte läst böckerna – do it! Barn som vuxen!

Tjing!

Ballbauch

Helgen tuffar på. Ingen bebis än så länge, jag har fortfarande en ballbauch som pojken min kallar magen.  Han har förresten haft det hur fint som helst med alla playdates i går och i dag. Med vännerna som kommit hit för att leka, fixa mat och plocka. Vi har till och med fått hjälp med att packa upp en del kartonger, så fantastiskt skönt. Tänk att vi haft sådan tur att vi på bara några år lyckats fånga så fina människor i vårt nät. Så tacksam.

Förresten. På lördag firar jag fyraårsjubileum här i Berlin. Fyra år! Det är ju helt sjukt. Vi får se om jag firar det med att föda barn.
Kanske. Inte helt osannolikt.

Fliedertider

Så himla fina dagar nu. Visst, visst, lite tunga och stånkiga med den stora magen, men när solen lyser och hela Berlin doftar nyutslagen syrén gör inte det så mycket. Eftersom dagis har varit stängt hela veckan har vi hängt en hel del på lekplatsen vid Boxi, Boxhagener platz, här i Friedrichshain. Det är som ett enda stort mingelparty nu (dock utan klackar). Fantastiskt för min tyska och så himla härligt med alla blommande träd och glada människor i solen. Berlin är verkligen bäst på sommaren.

I helgen händer det massor här i stan, och särskilt för barnfamiljer. Det är dags för både Lange nacht der Familie och barnfestivalen Europafest med massor av uppträdanden och aktiviteter. Hade det inte varit för ni vet vad så hade jag gett mig ut och roat ungen min kungligt hela helgen.

Istället ska jag ägna mig åt så lite som möjligt. R ska iväg på en sista jobbtripp innan semestern och är tillbaka först på måndag så nu gäller det att knipa och inte ranta runt för mycket. Ett helt gäng med vänner har anlitats som underhållning för sonen och jag har lagat världens största bytta med köttfärssås för att slippa stå vid spisen med värkande fötter och rygg.

Och asså – måste bara säga det. Alla vänner som ställt och ställer upp för oss nu på olika sätt. Jag är så lycklig och tacksam så det finns inte. Känner mig så rik.

Från och med måndag eftermiddag är det fritt fram för tösabiten att komma. Eller, välkommen är hon ju precis när som helst förstås. Men om vi får önska.
Håll tummarna.

Och så lite mer syréner. För att jag inte kan få nog av dem. Doften! Doften, doften, doften! På tyska kallas busken förresten för flieder, förvirrande nog.

Vineria Fraschetta

När våra vänner H och F gifte sig för ett par veckor sedan fick de en middag i present av oss och några till. En kväll ute med goda vänner, massor av vin och mat, mat, mat i mängder.

Vi gick till Vineria Fraschetta – en italienare här i Friedrichshain. Så enkel att den knappt märks när man går förbi den på Gabriel-Max-Strasse. En liten lokal, tända ljus, sex, sju bord och en kypare som slår sig ner för att diskutera mat och vin innan man bestämmer sig. 

Jag hade aldrig varit där förut och fullkomligt älskade det. Så avslappnat, familjärt och riktigt gott. Och inte särskilt dyrt heller – värstinghuvudrätten (entrecote på en bädd av sallad, med massor av parmesan och balsamicovinäger) kostade runt 14 euro. 

Är du i krokarna och på jakt efter en mysig middagsrestaurang är det här ett perfekt ställe. Och missa för all del inte att beställa några efterrätter också. Jag drömmer fortfarande om deras crema catalana. 

Ick och delmålen

Dagarna går, magen är stor. Jag är frustar och stånkar och vaggar och dåsar. Och nojar. Mannen i mitt liv åkte iväg på jobb i morse, kommer tillbaka på torsdag. Förvärkarna är många och starka. Jag vill ju att han ska vara hemma när det är dags! Nåväl, det blir som det blir. Det är ju trots allt en dryg vecka kvar till utsatt datum och you never know – jag kanske går två veckor över tiden.

Fast sonen kom nio dagar för tidigt. 

Skit samma. Noj gör ingen lyckligare och nu ska jag fokusera på bra saker. 

Som att vi klarade delmål ett och två i den här pärsen galant. Alltså flytten och sedan överlämnandet av gamla lägenheten. Hurra för oss!

Delmål tre är att få ordning på vårt ännu inte färdigbyggda kök och fyra att packa upp alla kartonger. Delmål fem det gamla vanliga – att R inte ska vara på andra sidan jorden när det är dags och om man bortser från en miljon andra småsaker som måste fixas (som all byråkrati i och med flytten och barnafödandet, möbler som ska köpas, mail som ska skrivas, bokföringar som ska bokföras etc, etc. Men orka liksom) så har vi efter att de fem delmålen är kirrade "bara" ett stort mål kvar innan vi kan pusta ut:

Att allt ska gå bra när vårt barn ska komma till världen. 

Att jag någon gång i slutet av maj ska sitta på nya balkongen med en snusande bebis i famnen, med mannen och sonen vid min sida och något gott som puttrar på nya spisen. Och blicka ut över vårt älskade Friedrichshain. Lycklig och tacksam och lugn. 

Tills dess får ni ett knippe syréner av mig. De sprider en ljuvlig doft över hela Berlin just nu. 

Hälsningar från nyflyttad

Hej! Det var inte i går! Härligt att vara tillbaka på bloggen igen, det har inte blivit så mycket av den varan den senaste veckan.  Jag har haft lite annat att pyssla med, kan man säga. Typ packat ihop hela vår lägenhet, typ ordnat en massa med det nya stället, typ flyttat, typ packat upp, typ umgåtts med först min mamma och sen med R:s som båda kommit hit för att avlasta oss, typ städat ur den gamla lägenheten och gjort petnoga överlämning till ägaren och så sist men inte minst – försökt undvika en för tidig förlossning genom att ta små mikropauser så fort förvärkarna blivit lite väl täta och starka (typ hela tiden).

Så joråsatte... Lite trött nu.

Men fint känns det! Jag älskar vår nya gata, mitt i smeten i Friedrichshain. Folklivet, butikerna, restaurangerna. Och jag älskar lägenheten. Under alla kartonger är den så fin, så fin, så fin att jag knappt tror att det är sant att den är vår. Att vi ska bo här. Och sonen är lycklig och gillar sitt rum.

Det blir nog bra det här.

Allt som ska klaffa

 Det är mycket som händer i mitt liv nu. Stora och spännande saker. Och lite läskiga också.

1. Vi flyttar om en vecka.
2. Jag har en bebis i magen som ska ut om cirka tre veckor. Hoppas vi. Kommer hon (vi tror att det är en hon) tidigare blir det lite... kämpigt.
3. Jag har en man som ofta jobbar utomlands och som mycket väl kan vara borta när bebisen bestämmer sig för att komma. Åtminstone om den vill ut inom de närmsta arton dagarna. Huvva, skulle vara så sorgligt om R missade. Blir helt ledsen i hjärtat av den tanken.
4. Vi vet fortfarande inte vad bebisen ska heta. Ingen panik där dock, jag har en känsla av att det löser sig. Men det är ändå spännande. Kanske syns det på henne när hon väl kommer ut? Hoppas det.
4. Jag har en 2,5-åring som snart ska tvingas lämna sin trygga hemmiljö mot något helt nytt och som på köpet får ett småsyskon. Allt samtidigt. Jag har rätt dåligt samvete för att det blev så tajt planerat alltihop, är rädd för att det ska bli för mycket för honom. Någon som har erfarenheter av något liknande? Tips?
5. Jag ska klippa mig i morgon.

Ok, det sista är väl rätt blekt i jämförelse men ändå en stor händelse för mig som på riktigt inte kan komma ihåg när jag var hos frisören sist. Jag ska gå till Ponyclub här i F'hain, vi får se om det blir en ny favorit. Resten av familjen, och då menar jag även min svärfar och mamma när de är här, går till Haarbar på Niederbarnhimstrasse. Helt okej, men är mycket mer som ett in-klipp-klipp-ut-ställe än de lite dyrare varianterna här i krokarna. Och om man nu, som jag, klipper sig cirka två gånger om året får det gärna kännas som en smålyxig happening. För det är ju det det är.

Ja ni, håll gärna tummarna för att allt går vägen nu. Och framför allt för att min pojke ska trivas och känna sig hemma på en gång i nya lyan och att R kan vara vid min sida när vårt barn föds.

Den här våren alltså. Galen.

Min finaste. Som ska bli storebror. 

And it has begun...

Nej nej, jag ska inte föda barn. Ännu. Jag pratar om packningen. Den är påbörjad. Eller, rättare sagt, jag har kommit igång med flyttfas 1: Sortering.

Det är fascinerande vad mycket skit man hinner samla på sig på fyra år. Jag som trodde att vi inte skulle ha så mycket att packa eftersom vi i princip började på ruta noll när vi kom hit. Eller åtminstone ett.
Vi fyllde en bil när vi åkte från Sverige. Visserligen en kombi och visserligen var den sprängfull, men ändå. Bara en bil, med två människors alla grejer. Det är inte så mycket, eller hur?

Som tur var känner jag mig väldigt rensig i dag. Feng shui-ig. Ska bara spara på sånt jag antingen älskar, använder eller behöver.

Visst sirru.

Först ut blev alla gamla tidningar. Jag har sjukt mycket tidningar, samlar verkligen (frilansrelaterad åkomma). Det här är bara en tredjedel av det som ska rensas bort.