Morgontidning

Ibland kan jag tänka att jag skulle kunna flytta tillbaka till Sverige bara för att kunna prenumerera på en svensk morgontidning. Det finns inget jag älskar så mycket som att gå och hämta tidningen på morgonen, göra mig en kopp kaffe och sedan sätta mig och läsa. 

Det ÄR inte samma sak att läsa digitalt, och det ger inte samma känsla att läsa en av de tyska morgontidningarna (för att det, även om det blivit lättare, kräver alldeles för mycket av mig för att vara avslappnande). 

Men alltså, att byta land för en morgontidning. Det vore en aning överdrivet va? Vi får nog samla på oss några fler anledningar än så innan vi flyttar. 

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 

Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den. 

Kaxigt hemma nu

Med all rätta, måste man väl säga. Mein Gott. 

"Semester"

Lediga dagar med familjen är ju himla härligt och så, men att påstå att vi vilar här (med två osimkunniga och ganska omdömeslösa barn på ett ställe med vatten och hala stenar och stup och heta grillar och huggormar (!!!) och utan rinnande vatten och ett jäkla matlagande och diskande precis hela tiden) - det vore en överdrift. 

Men det är härligt ändå! Och vilar gör jag under joggingturerna. Jäklar vilket flås jag kommer ha fått upp innan den här semestern är slut. Tänker att en långsam mil blir lagom mycket egentid. Siktar på det. 

Världens bästa helgställe

En stor nackdel med att vi bor i Berlin och inte i Stockholmstrakten är att vi kommer ut hit bara någon sommarvecka om året.    

Landstället i skärgården, ärvt av R:s morfar. Pyttelitet hus, ingen el, inget rinnande vatten, hav i tre riktningar. 

Paradiset på jorden. 

Fem år stor

Fem år blir han i dag, vår förstfödde. Vår kanonkula med kraft och energi så att det skulle räcka och bli över till oss alla. Alltid i rörelse, alltid tusen funderingar, alltid med lust att leka, träffa folk, "ha det festligt". 

Och med en vilja som jag aldrig kunnat drömma om kunde vara så stor hos en människa. Varken jag eller R är särskilt envisa, men det är sannerligen vår son. Han ger sig aldrig. En egenskap som kan ta honom långt. Eller högt - han ska nämligen bli en loopingpilot när han blir stor. Som pappa. 

Eje är social och framåt, men samtidigt eftertänksam och betraktande. Tar in allt. Funderar mycket, känner mycket, vill mycket, är mycket. Vår son är en färgstark människa. Vackert färgglad. 

Han är helt enkelt Eje. Vår älskade, älskade Eje. 

 

Way of eating

Vi är i Stockholm nu och jag fortsätter att fascineras över hur mycket det snackas här om hur folk äter, vad man har för "way of eating". Den ena äter inte kolhydrater, den andra inte mjölkprodukter, den tredje inget socker och den fjärde nästan ingenting - åtminstone två dagar i veckan. 

Jag äter allt. Det är min way of eating. Funkar toppen. 

Fast förr i tiden drack jag ingen mjölk. Jag var att rejält laktosintolerant. Men det gick faktiskt över efter ungefär ett år in i mitt Berlinliv. Bara sådär, efter tjugo år av ont i magen.  

Det är nyttigt att stressa ner och slappna av, helt tydligt. 

Det sägs att det är sommar

Men det vette bövelen. Det är i alla fall kallare i Sverige nu än i påskas. Men skitsamma, vi har det bra och njuter av vackra vyer och familj och promenader och fördrinkar innan maten. Allt som hör semestern till – förutom bad och sol och sånt. Men det kommer nog.

Det var en hård vår. Jobb, stress- och tidsmässigt tuff. Mycket som skulle hinnas på alldeles för lite tid, under flera månader. Jag har haft så himla kul, gjort så fantastiska saker men för att få ihop allt fick jag göra vardag av den där idén jag hade för ett tag sedan – att börja gå upp klockan fem för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Annars hade det aldrig gått.

Så nu vilar jag så mycket en småbarnsförälder bara kan. Kommer i kapp med kroppen, immunförsvaret, försöker träna upp alla muskler som försvunnit framför datorn. Nästa vecka åker jag till Almedalen för ännu mer jobb, men det är bara tre dagar. Och hey, Almedalen är skitkul.

Ok. Tillbaka till familjen. Det ska ordnas kalas nämligen. En viss liten pojke blir fem hela stora år i veckan och nu ska det firas med kusinerna.

Som han har längtat efter den här födelsedagen. Älskade lille vän.

Sommar

På landet. Vackert här. Hej! 

Berlinpodden!

Jag har en podcast! Tillsammans med min kära vän Kristina (som jag startade Berlinbiten.se med för några år sedan).

Berlinpodden heter den, och precis som namnet antyder handlar den om min favoritstad på jorden. Och om hur det är att leva i den om man är vi.

I första avsnittet pratar vi en hel del om öl, om auktoritära fasoner och tysk ordnung vs berlinsk spontanitet. Bland annat!

Sök på Berlinpodden på iTunes så dyker den upp!

Skolavslutningslöst

Jag har kommit på en sak. Så länge vi bor här kommer Eje och Isa aldrig sjunga Den blomstertid nu kommer på sina skolavslutningar. Och ingen motsvarighet heller - vad jag vet brukar inte tyska skolor ens ha någon skolavslutning. De bara går hem efter sista dagen, "ha en fin sommar" säger fröken och så var det bra med det. 

Det känns sorgligt. Jättesorgligt faktiskt. 

Och något vidare studentfirande kan vi inte heller räkna med. Ingen mössa, ingen Sjung om studentens lyckliga dar. Kanske en bal, men den traditionen är tydligen importerad från USA. 

Det firas helt enkelt inte så mycket på det sättet här, säger min tyska kompis. 

Så vi måste nog komma hem ändå. Så småningom. Klart ungarna ska få uppleva skolavslutningar. Det är ju bland det bästa som finns. 

Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.

Helgdagar schmelgdagar

Jäkla lyllosar är vad ni är därhemma i Sverige! Som har haft en helt vanlig måndag, med jobb och förskola och vardag. Här har pingsten fortsatt i dag också, sjukt enerverande. Jag hinner inte vara ledig mer nu!

Dessutom är ju helgdagarna i det här landet så obarmhärtigt tråkiga. Prick allt är stängt (okej, inte restaurangerna) och alla vänner med barn i samma ålder är bortresta eller träffar familj. Och kvar är jag och mina barn, varav det ena gastar efter leeeekkooompisar var tredje minut. Förstår honom. Skulle jag göra samma om jag inte var, eh... trettiotre. 

Jag skulle förstås gärna gjort som resten av Berlin idag och gett mig av mot en sjö någonstans, det har ju ändå varit över trettio grader ute, men ensam med två barn som jag är och med trehundra deadlines som hänger över mig så känns inte det som något särskilt njutbart projekt alls. Buhu.

Så. Slut på gnäll. Nu är dagen ändå slut, i morgon är det vardag och snart är det semester. På riktigt, alltså. Inga jäkla fåniga helgdagar. 

Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 

Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

Ett mandat, men ingen våg

Apropå mitt senaste inlägg. Här har min gode vän och kollega Fredrik skrivit en bra kommentar till all förfäran över det nazisistiska mandatet i EU-parlamentet.

Jag håller förresten på att rumstera om lite i mitt bloggande, därav tystnaden här (men inte på Citykoll). Hör av mig när allt är färdigt.
 

Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart. 

Mitt bloggliv är livligare på Aftonbladet just nu

Hörni, det här håller ju inte. Den här stackars bloggen får ju knappt någon kärlek alls av mig just nu! Det är en sådan period, helt enkelt. Jag har lite för mycket att göra för att hinna med.

Men jag finns ju på Aftonbladet Resa också, det vet ni va?
Följ mig där också så blir jag glad!

Hej så länge.

Upptrissad goes pöl

Sverige. Stockholm. Det är verkligen konstigt att befinna sig på ett ställe som känns så välbekant och vardagligt för mig, utan att det är min vardag. Jättekonstigt. Jag blir faktiskt helt snurrig av det.

Men det har varit bra att vara här. Dels för att det fått mig att förstå vilken jäkla junkie jag är på att vara i något annat än det jag kan utan och innan, hur jag riktigt behöver det, och dels för att jag (även om jag såklart älskar att vara nära familjen och vännerna) blir helt galen på att det är så mycket hela tiden. Så många platser, människor, relationer, möten. Sms och telefonsamtal, en strid ström. För intensivt. 

Visst, det är väl mer intensivt för oss nu än vad det skulle vara om det här var vårt liv. Men ändå. Jag har bott här förut. Och jag kände precis samma stressboll i magen i min vardag då som jag gjort under de här veckorna. 

Jag vill inte ha den där stressbollen i magen. Jag avskyr den. 

Det kan faktiskt vara så enkelt att jag och Stockholm inte fungerar särskilt bra ihop. Jag kan inte stänga av allt som pågår här, kan inte låta bli att ansvar över att det pågår. Jag rycks med i tempot och låter mitt liv förvandlas till ett schema utan plats för återhämtning och bara vara-tid. Jag trissas upp och upp och upp - tills jag faller ner i en ledsen, och mycket trött, pöl. 

Så. Om vi flyttar tillbaka någon gång - kan någon please påminna mig om att jag måste börja i terapi så fort flyttlasset kommit fram?

Vill ej bli en pöl.

Dålig bild, men det är vad jag lyckades åstadkomma i mitt stressade tillstånd.

Turbo

En vecka har gått och tja, livet i Stockholm är väl ungefär som det jag hade innan jag flyttade till Berlin. Fullt ös, massor av jobb, sociala aktiviteter varje dag, tunnelbana och buss hit och dit över hela stan, huvudet sprängfullt av planer och kom ihåg. Fast nu har jag ju barnen också. Himla tur det, annars hade jag blivit umgås-med-folk-utbränd innan det är dags att åka hem igen. Det är såklart underbart att äntligen träffa alla jag saknar så mycket – men my lord vad trött man blir av att försöka hinna få kvalletid med i runda slängar femtio pers på dryga två veckor.

Kort sagt: Vi har det toppen, men i ett alldeles för högt tempo för att jag ens ska kunna låtsas att vi lever här på riktigt. En vecka kvar av vårt svenska turboliv nu, drygt. Sedan ska vi vila. Möjligen gå in i en eremittillvaro ett tag.