Johannas Berlin

Älskade bloggkompisar. Jag kommer att låta Berlin Ick! vila ett tag och istället fokusera på min splitternya och alldeles egna Aftonbladetblogg, Johannas Berlin. 

Jag blir såklart överlycklig om ni vill följa mig där!

Vi ses!

Stockholmsdygn

Och så bara pang så står jag vid Beusselstrasse och väntar på flygbussen. Arla morgonstund och jag är på väg mot Sverige. Bara jag och min väska och bara för ett dygn. 

Men det blir ett intensivt dygn! Med lunchdejter, fikadejter och middag och releasefest för boken The Bread Exchange. Och så tänkte jag klämma in en jogg på Djurgården också, vi får se hur jag lyckas med den planen. 

Jag gillar att åka iväg på sådana här kortisar. Klämma ihop så mycket innehåll jag bara kan på ett par dagar. Fylla på med vänner, Stockholmsvyer och allt tryggt och bekant i racerfart och sedan sjunka ned i vardagslunken i Berlin igen. 

Femtonde september 2014

Ja, ni. Jag har inte riktigt hämtat mig ännu så istället för att försöka få ur mig något vettigt länkar jag till kloka Charlotte.

Ta hand om varandra.

Helgnytt

I går var jag på fest i Prenzlauer Berg. Det var verkligen supertrevligt och jag hann prata med massor av sköna och intressanta typer innan jag insåg att jag var tvungen att skynda mig hem för orka vara en öm moder en hel lång lördag utan planer.

Ett samtal handlade om vilken plats i syskonskaran man har, och hur det påverkar en. Och om hur man som föräldrar kanske ska akta sig lite för att låta sitt äldsta barn behöva axla ansvaret att vara äldst så ofta. Säga saker som "du som är så stor, visa nu vad du kan" (ouch...). Att det kan bli en jäkla duktighetsbörda som barnet ska släpa runt på. Det hör ju ihop med hela det där resonemanget om att man inte ska berömma allt för mycket, inte fokusera på prestation. Som ju är klokt, om man frågar mig. 

På tal om prestation så har varken jag eller barnen gjort något vidare berömmansvärt i dag (no problem att hålla sig till inte-berömma-taktiken, haha!). Vi har kollat för mycket på tv och haft det ganska tråkigt. Bortsett från timmarna vi var på Boxi. Där är det alltid härligt på lördagar, med clown i parken, barn att leka med och bekanta att småprata med på marknaden. I morgon hoppas vi mer halabaloo – om det inte regnar tänkte vi åka till Tempelhof och gå på drakfestival. Det verkar lajbans.

I övrigt vill jag mest bara uppmana alla som inte redan röstat att göra det i morgon. SKIPPA INTE.

Hej.

Livet som pilotfamilj

R får ganska ofta höra att han har världens glassigaste jobb. Att han liksom bara glider runt på lyxhotell, äter stek och blir masserad på olika ställen i världen. Det är ingen som riktigt tror honom när han berättar om nackdelarna, de räknas i alla fall inte när resten verkar vara så soft. Men de finns och de känns, tro mig.

Fast först: Det är glassigt att se delar av världen de flesta av oss aldrig sätter våra fötter i, få sova ut i sköna hotellsängar och ligga vid poolen i varma länder - och få betalt för det. Något annat kan man inte säga. 

Däremot är det inte så kul att nästan alltid ha sömnbrist, jobba natt, ha rubbad dygnsrytm och vara borta från familjen ungefär halva tiden. Och från vännerna som knappt får plats i hans liv alls just nu. Att nästan jämnt missa sociala saker som händer på helgerna här, när alla andra i vår umgängeskrets är lediga. Och att ha en fru som när det är som värst nästan går under av trötthet och brist på egentid. Vid sådana lägen innebär resorna mest bara ångest för honom, faktiskt.

En annan sak är att vi har svårt att få till rutiner här hemma eftersom vår vardag är så föränderlig hela tiden. När jag är ensam med barnen är det på ena sättet, när han är hemma med oss är det på ett annat. Utan bra rutiner är det ännu svårare att hitta tid för återhämtning, det skulle nog de flesta småbarnsföräldrar hålla med om. Vi skulle till exempel behöva väcka barnen tidigare på morgnarna så att de inte somnar vid 23 på kvällarna – men jäklar vad svårt det är när både jag och R går på någon slags ständig reserv. Och att vara konsekvent mot två små trotsmonster efter fyra dagar ensam med dem är nästintill omöjligt. Jag orkar i alla fall inte det. Och så blir det en ond cirkel där de vet att det lönar sig att inte ge sig. Och så vidare. 

Samtidigt. Han är inte bara borta halva tiden – han är hemma lika mycket också. Hemma och ledig. Och han har en bra lön som gör att jag inte behöver ligga sömnlös med jobbångest under mina svackor. Som gjorde att jag vågade ge mig iväg på ett av mina största äventyr hittills – att börja frilansa (i samma veva som vi skaffade barn). I ett annat land. Lära mig ett nytt språk och bli rik på erfarenheter jag aldrg någonsin hade velat vara utan. Både jag och R älskar våra jobb och är så lyckliga över allt vi får uppleva genom dem.

Dessutom. Han kan ta med sig mig eller någon annan familjemedlem på en av sina resor för inte alls mycket pengar – som nu när jag följde med till Montreal. (Jag blev dessutom uppgraderad till första klass och hade det hur skönt som helst både fram och tillbaka. Lyxigare än så kan det knappast bli för en småbarnsmorsa som knappt hunnit borsta håret de senaste fem åren!)

Så absolut, det är inte ett dugg synd om varken mig eller R. Inte på något sätt. Vi är sjukt privilegierade och lever på många sätt våra drömliv. Och även om den här livsstilen vi valt, för vi har alltid varit ett team i det här, tar på krafterna så har den massor av fördelar som vi är oändligt tacksamma över.

Jag ska berätta mer Montrealresan vad det lider, det var så jäkla härligt. Men det allra bästa var att återigen få inblick i hur det är att vara R. Eftersom vi lever så pass olika liv, han och jag, så känns de där studiebesöken i hans vardag på andra sidan klotet väldigt viktiga för att vi inte ska tappa bort varandra.

Berlinpodden: Tjorven och lyxinvandrarna

Ett nytt avsnitt av Berlinpodden ligger uppe på Berlinbiten.se!

Den här gången pratar jag och Kristina om hur det är vara utlandssvensk, svensk invandrare, att väldigt ofta känna sig lite dum i huvudet och om en liten tysk flicka som har det "typiskt svenska namnet" Tjorven. 

Vill du lyssna via itunes, sök på Berlinpodden. 

The Bread Exchange

För något år sedan lärde jag känna Malin Elmlid här i Berlin. Hon driver bloggen och projektet The Bread Exchange som går ut på att byter sina hembakade surdegsbröd (som smakar helt fantastiskt) mot i princip vad som helst. Det kan till exempel vara något att äta, någon ingrediens hon kan använda i sina bröd, en upplevelse eller något hon behöver – kort sagt något som den hon byter med tror att Malin kan ha glädje av. Fast inga pengar, de är bannlysta. Det här projektet handlar om andra värden än sådana som går att mäta i euros.

Jag blev verkligen tokförtjust i The Bread Exchange från första gången jag hörde talas om det (långt innan jag och Malin råkade befinna oss på samma fest och långt innan jag bytte ett gammalt kylskåp jag inte ville ha längre och tänkte slänga mot ett bröd) och det är så fascinerande hur mycket häftigt det har lett till för Malin. Resor över hela världen, en ny karriär och nu snart en bok som ska släppas i flera länder. Den handlar om hennes möten genom brödet och är verkligen otroligt fin. Jag har bläddrat i den, så jag vet.

Nu råkar jag veta att man, fram till den 12 september, kan förboka boken genom Malins hemsida och då få ett signerat ex. Det kan eventuellt vara det bästa julklappstipset i år.

Och här är en film jag hjälpte henne att göra för några månader sen. Kolla in!

The Bread Exchange Book from The Bread Exchange on Vimeo.

Å andra sidan

Även om han är borta mycket så har ju R:s jobb många fördelar också. De direktimporterade avokadosarna från Colombia är en – att jag då och då kan hänga med honom på en jobbtur en annan.

Det händer ju knappast ofta, det kan man inte säga. Hittills bara en gång på sex år. Men nu så. Nu jäklar ska det snart bli av igen.
 
På lördag åker vi till Montreal. Bara han och jag (well, hans typ arton kollegor också). Barnen stannar i Berlin, med farmor och mormor, och vi ska umgås med varandra i tre hela dagar. Äta gott, göra äventyrliga grejer i de Montrealska omnejderna, gå på festival och låtsas att vi är tjugofem igen. Prata ostört.
  
Om en vanlig standardtankning av stridsvagnen består av ett bad eller en joggingtur är sådana här resor superfuel.

Bild lånad härifrån.

Stridsvagnen

Ibland känner jag mig som en stridsvagn. Alltså inte en som skjuter ner folk hej vilt, gudskelov, men i den meningen att jag liksom bara kör på. Tar mig framåt, framåt, framåt – oavsett hur hård terrängen är.

Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.

Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.

Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.

Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!

Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.

Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.

På't bara. 

Ny podcast ute

Vi har ju gjort en Berlinpodden nummer två! Den handlar om Berlins olika stadsdelar och jag försöker övertala Kristina att flytta till mitt favoritställe på jorden, Friedrichshain. Det går sådär.

Ljudkvalitén är inte den bästa, vi spelade in den medan jag var i Sverige och var för otekniska för att få till ljudet via Skype. Kristina sitter alltså inte i en burk, även om det låter så.

På Itunes söker ni bara på Berlinpodden för att hitta den.

Något annat än Berlin

Jag sitter och går igenom gamla foton. Det är lite en sådan dag i dag. En mittemellandag.

Det är härligt att se hur mycket jag ändå hunnit med under det senaste året, och jag blir påmind om hur tacksam  jag är över att ha det jobb jag har. Att jag liksom kan göra lite vad jag vill. Det är verkligen en helt ofattbar lyx (även om frilansandet ibland innebär en hel del stress och oro också).

Till exempel: Tidigare i somras, i maj, var jag på Malta med min fotografkompis Hanna. Vi hade lust att göra något ihop och Hanna ville fly Stockholm ett tag. Och eftersom jag har en god vän som precis hade flyttat till Valletta så sålde vi in ett resereportage och drog! 

Malta alltså. Jag blev lite kär i den ön, faktiskt. Så vacker och så otroligt omväxlande. Landet är pyttelitet, visst, men det gör det också till ett väldigt behändigt resmål eftersom man kan hinna med så många olika saker på olika ställen under ganska kort tid. Perfekt för en innehållsrik långhelg.

Vi hann till exempel vandra längs med kusten, shoppa i Sliema, festa i Valetta och äta helt underbart mycket god mat. Plus träna. Och kolla in sevärdheter. Och så jobba också förstås. 

Men allra bäst var yogan vi gjorde i gryningen på piren i Sliema. Det var bland det härligaste jag varit med om. Om ni är där under vår- och sommarhalvåret, missa inte Ancheliques Pop up Sunrise Beach Yoga. Min idé om att jag ska bli en yogi förstärktes helt klart den morgonen.

Här kommer några bilder, men för fler och finare tycker jag att ni ska kolla in Hannas blogg.  Och läsa reportaget förstås, men det dröjer lite innan det kommer ut. Jag ska försöka komma ihåg att hojta till när det är ute. 

Valetta

Mat från havet!

Mer mat från havet. Tonfiskcarpaccio tror jag att det här var.

Maltesernas helgnöje - det byter fotbollskort med varandra. Märkligt.

Önskelista hösten 2014

Kanske är jag helt enkelt lite bakis efter den helt fantastiska helgen, men plötsligt känns det som att hösten har flyttat in i mig. I och för sig inte på något deppigt vis, mer sådär rastlöst komma-igångigt. Jag vill göra planer, sätta upp visioner, förändra, resa, starta företag och nya projekt. Komma igång nu. NU.

Det här tänker jag på i dag: 
Jag vill ha en trädgård. Någon gång. Ingen stor, men tillräckligt för att barn ska kunna springa av sig i den. Och jag kunna plantera en och annan buske. Det är lite trist eftersom en trädgård skulle innebära att vi var tvungna att flytta ifrån den lägenhet vi bor i nu – å andra sidan snackar vi knappast om i morgon och känner jag mig själv rätt kommer jag ändå att vara sugen på en förändring vad det lider. Det här längtet har gått så långt att jag ibland går runt bland soptunnorna på vår sorgliga lilla innergård och funderar på om det inte skulle gå att lägga en gräsmatta någonstans. En liten, liten plätt bara? Bredvid pappersåtervinningen kanske? Där luktar det inte jätteilla i alla fall.

Jag vill resa till Nya Zealand. Hälsa på vänner och cykla på landets nya cykelvägar. Vill definitivt göra en cykelsemester där någon gång.

Jag vill komma igång med träningen igen. Röra på mig ordentligt minst fyra gånger i veckan. Det kan låta mycket, men eftersom jag sitter så still när jag jobbar – och dessutom inte har särskilt långa sträckor att röra mig på mellan instanserna här i Fhain så behövs det. Enda kruxet är att jag inte för mitt liv kan komma på när jag ska få till den här träningen. I alla fall inte när R är borta. Gå upp vid fem (min vanliga lösning) och köra popsugarpass kanske? Känns lite hysteriskt. Någon som har något tips?

Några av de där träningsgångerna ska vara yoga. Jag har alltid tänkt på mig själv som en sådan som yogar – en ren och skär lögn för mig själv. Jag går eventuellt upp i stående hunden ett par gånger i veckan. That's it. Men det ska jag alltså ändra på. Nu. Borde inte vara så svårt eftersom min tyska försäkringskassa betalar ungefär hälften av en yogakurs (som en förebyggande åtgärd mot stressåkommor) och det ligger cirka tre hundra yogaställen bara här i Friedrichshain.

Jag vill stressa mindre och börja värdera min egen återhämtning högre. Eftersom jag ofta jobbar som en liten tok när R är hemma (och han kan hämta barnen), och först stressjobbar och sedan tar hand om barn från arla morgon till sen kväll när han är borta så har det där med egentid varit hopplöst bortprioriterat det senaste året. Det är inte bra och inte värt det. Måste ge mig själv ledigt oftare. Utan barn-ledigt. Måste, måste, måste. Jag kommer att gå sönder annars.

Jag vill äta ostfondue på Feuer und Flamme. Fy satan vad gott det är. Jag och R var där för några månader sedan och jag har i princip längtat tillbaka sedan dess. Och jag skiter i att det är sommar och fondue sägs vara vintermat. Pfft.

Och så vill jag rensa ut. Allt i garderoben som jag inte använder, älskar eller behöver. Allt halvfult, trasigt och solkigt. Alla barnens torra tuschpennor, trista leksaker, utvuxna kläder. Jag vill sortera och göra vackert. Skapa ordning på hemmet, livet, allt. Det har gått för lång tid nu när jag prioriterat eh.. typ sömn istället för att göra sådana här praktiska fritidssaker (när man har barn som somnar vid elvasnåret på kvällarna hinner man ingenting. Ja, förutom att vara med dem förstås, vilket inte är att förakta. Men praktiska ordnalivetgrejer, ni vet. Nada).

Jag har cirka hundra saker till som fladdrar runt i knoppen, men nu ska jag ta tillfället i akt och gå och träna. Check på det. 

Den senaste tiden

Mitt bloggliv är fortfarande lite splittrat mellan den här bloggen och den jag har på Aftonbladet Resas sajt. Tanken är ju att det så småningom ska bli ändring på det, men tills vidare fortsätter jag att då och då i den här bloggen länka till mina Citykolltexter. Jag är ju lite mer aktiv där, nämligen, och har dessutom gått ifrån att bara skriva rena Berlintips. Nuförtiden blir det rätt mycket frilansar- och småbarnsliv där också. Fast med Berlin som kuliss, förstås.

Jag blir såklart hemskt glad om ni vill följa mig även där. Via Bloglovin: Sök på Citykoll Berlin så hittar ni mig!

Några av mina senaste alster:
Berlin och alla tusen och åter tusen start up-företag (som jag delar coffice med).

Om den roliga, men också ganska dräggiga ölfestivalen som utspelar sig här i Fhain varje år.

Om när jag och barnen var och badade på en sandstrand utanför Berlin – där det var förbjudet att bygga sandslott. Hmpf.

Om den alldeles underbart bisarra stället Mauerpark här i Berlin (som jag också skrivit en artikel om för inte så länge sedan).

Om att det känns himla lyxigt att kunna leva det här spännande livet i Berlin, och samtidigt ha Sverige så nära.

Tack för att ni läser! Är så himla, himla glad för det.

Spontansdans i Mauerpark. Foto: Elsa Quarsell

´

Inte så mjukt alls

Jag som tänkte att vi skulle mjukstarta den här terminen lite. Ni vet, som man gjorde i skolan efter sommarlovet. Hålla kvar sommarkänslan. Korta dagar, ingen stress.

Tji fick jag. R åkte redan efter en dag hemma och jag var ensam med barnen i ett smällhett Berlin, långt från svalkande sjöar och hav. Och med ett tvättberg större än Fuji.

Sedan kom han hem igen – och var sjuk. Måste-ligga-i- sängen-sjuk. Stackaren. Och på samma gång började min inbox att fyllas med viktiga to do's som skulle gjorts igår och Eje fick ett sandkorn i ögat och ögat svällde upp och började vara. In till ögonakuten, vab, deadlines, stress och universums skitigaste lägenhet eftersom ingen hade hunnit städa sedan vi kom hem.

Men nu så. Nu är det rent här. Texter är skickade, ögonmedicin tagen och min stackars sjuka man nedbäddad och ompysslad. Förhoppningsvis på bättringsvägen.

Nu kan mjukstarten börja.

Sverigesommaren 2014

I morgon är min semester slut. Nästan fem magiska Sverigeveckor har vi haft, precis som förra året. Och precis som förra året känner jag mig så oerhört tacksam över allt som är vårt sommarsverige - alla vackra ställen vi har tillgång till, havet, lupinerna, de ändlösa skogarna och - framför allt förstås - vår stora fina familj. All kärlek. Syskon och kusiner, föräldrar, svägerskor och svågrar. Som sagt. Magiskt.  

Och nu förbereder jag mig för Berlinlivet igen. Som ska bli lugnare, har jag  bestämt mig för. Strukturerat. Jobb bara på bestämda tider. Yoga. Ni vet, de vanliga nystartslöftena. Men det måste bli av nu. Det var lite för mycket och för stressigt i våras för att det skulle kännas roligt - samtidigt som det förstås är kul när det går bra. Äsch. Det eviga balansfinnandet... Men jag har gott hopp! 

Hej då semester 2014. Du har varit så himla fin mot oss. 

Semester (utan "")

Apropå mitt förra inlägg. Vi drog till mina bröders landställe efter att jag hade skrivit det. Ett smart drag. Kusiner! Andra vuxna! Ungar som plötsligt inte har tid med sina tråkiga föräldrar! 

I detta nu sitter jag i solen på baksidan av huset medan kidsen ja.. Vad gör de? Leker? Äter? Har kul. 

Alldeles ensam är jag, tänker och skriver. Med nymålade naglar. 

De här stunderna som jag får nu, under de här dagarna, kommer jag att leva länge på. 

Det blev semester ändå.

Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 

 

Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också. 

In peace with it

Något av de bästa jag vet är att få egentid i Stockholm. Traska runt på stan, shoppa lite, träffa en vän, inspireras av alla vackra hus och miljöer. 

Det skulle ju förmodligen inte ens vara hälften så härligt om jag bodde här på heltid. Eller, det vet jag att det inte skulle. 

Det känns fint att vara förtjust i min hemstad igen. Inte allt i den, men väldigt mycket. Jag blir inte arg på den längre, tänker att den må ha sina fel och brister (till exempel det stressiga tempot) - men är himla fin ändå.

Jag har äntligen slutit fred med Stockholm. Och med mig själv.

Det hänger nog ihop, det där. 

Morgontidning

Ibland kan jag tänka att jag skulle kunna flytta tillbaka till Sverige bara för att kunna prenumerera på en svensk morgontidning. Det finns inget jag älskar så mycket som att gå och hämta tidningen på morgonen, göra mig en kopp kaffe och sedan sätta mig och läsa. 

Det ÄR inte samma sak att läsa digitalt, och det ger inte samma känsla att läsa en av de tyska morgontidningarna (för att det, även om det blivit lättare, kräver alldeles för mycket av mig för att vara avslappnande). 

Men alltså, att byta land för en morgontidning. Det vore en aning överdrivet va? Vi får nog samla på oss några fler anledningar än så innan vi flyttar. 

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 

Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den.