Jag har ett problem. Ett väldigt litet och ytligt problem, men ändock - ett problem. Mitt hår ser ut som svinto. Såhär har det varit sedan jag flyttade hit till Berlin. Tror jag i alla fall, de första månaderna gick jag omkring i ett så starkt "jag har flyttat till Berlin lyckorus" att jag inte la märke till något annat än vilken cool stad jag bor i. Och efter det blev jag gravid och kunde skylla mina bad hair days på det. Sedan var det amning och det går också tydligen att dra till med som anledning till att håret tappat sin forna glans.
Men, nu när hormonerna borde ha stabiliserat sig och jag inte längre kan skylla på varken bulle i ugnen eller mjölkproduktion, konstaterar jag bistert att mitt hår fortfarande ser ut som ett sorgset fras. Platt och frissigt på en gång. Det är faktiskt så illa att den senaste frisören jag gick till frågade vad jag hade gjort (med verkligt tryck i rösten) och sen konstaterade att mitt hår såg ut som att jag hade blonderat det typ tre hundra gånger, fast utan att jag blivit blond. Såklart fick jag med mig ett helt gäng överdyra hårprodukter för elakt behandlade hårstrån, som tyvärr inte hjälper särskilt mycket alls. Buhu. Men nu börjar jag i alla fall inse vem som är boven i dramat.
Det är kalkdjävulen. Som slugt lämnar vita spår på alla glas och kastruller och som tvingar oss att skrapa duschen efter varje tvagning för att inte kalket ska torka in och göra glasrutorna vita. Berlins kalkrika vatten håller på att förvandla mitt hår till en enda stor trasselsudd och lockarna är ett minne blott. Jag vet inte, jag kanske bara ska ge upp. Ta det onda med det goda, tänka på lite viktigare saker än mitt hår. Det är nog klokast, om ingen därute har något helt fantastiskt antikalkihårettips som hjälper förstås?
Hur som, jag misstänker att det här kan vara en av anledningarna till varför så många i den här staden har dreads. Snart har jag också det, vare sig jag vill eller inte.
Men som sagt, det här är ett väldigt litet problem i mitt annars alldeles fantastiskt glassiga berlinsmåbarnsliv.
Du snackar goja. Du är ju alltid supersnygg i håret, sådetså!/Kristin
SvaraRaderaKram på dig Kristin!
SvaraRaderaVet inte om det här kan hjälpa, men när jag kokar ägg har jag alltid ett par droppar ättika i vattnet för att slippa de där kalkprickarna som alltid blir i kastrullen och som är lögn att diska bort.
SvaraRaderaKanske hade det fungerat att ha lite ättika i sköljvattnet när du har tvättat håret? Inte vet jag om det fungerar, men det kan kanske vara värt att prova ?
Tack för en suverän blogg förresten! :o)/tina
Hej,
SvaraRaderaInstämmer med föregående. När jag var barn i ett östeuropeiskt land och vi hade inget shampoo sköljde vi håret i ättika (ej ättiksyra) och det blev glansigt. Prova!
Roligt att läsa din blogg, jag älskar Berlin, har en släkting där, varit där 3 gånger, men är inte klar med staden än.
Tant Cecilia
Jag ska testa pronto. Tack för tipset!
SvaraRaderaÄr det sant det där med kalk. Mitt babyaktiga hår har blivit mycket bättre sedan jag flyttade till vårt monte i Portugal. Vi har mycket kalk i vattnet till kastrullernas förfäran men uppenbart till mitt hårs förtjusning.
SvaraRaderaAnna - jag vet inte säkert, det kan ju förstås vara något annat också. Jag vet bara att mina tunna, lockiga hårstrån blir torra som fnöske efter varje dusch här i Berlin men spänstigt lyckliga efter en dusch i exempelvis Stockholm.
SvaraRadera