Johannas Berlin

Älskade bloggkompisar. Jag kommer att låta Berlin Ick! vila ett tag och istället fokusera på min splitternya och alldeles egna Aftonbladetblogg, Johannas Berlin. 

Jag blir såklart överlycklig om ni vill följa mig där!

Vi ses!

Stockholmsdygn

Och så bara pang så står jag vid Beusselstrasse och väntar på flygbussen. Arla morgonstund och jag är på väg mot Sverige. Bara jag och min väska och bara för ett dygn. 

Men det blir ett intensivt dygn! Med lunchdejter, fikadejter och middag och releasefest för boken The Bread Exchange. Och så tänkte jag klämma in en jogg på Djurgården också, vi får se hur jag lyckas med den planen. 

Jag gillar att åka iväg på sådana här kortisar. Klämma ihop så mycket innehåll jag bara kan på ett par dagar. Fylla på med vänner, Stockholmsvyer och allt tryggt och bekant i racerfart och sedan sjunka ned i vardagslunken i Berlin igen. 

Femtonde september 2014

Ja, ni. Jag har inte riktigt hämtat mig ännu så istället för att försöka få ur mig något vettigt länkar jag till kloka Charlotte.

Ta hand om varandra.

Helgnytt

I går var jag på fest i Prenzlauer Berg. Det var verkligen supertrevligt och jag hann prata med massor av sköna och intressanta typer innan jag insåg att jag var tvungen att skynda mig hem för orka vara en öm moder en hel lång lördag utan planer.

Ett samtal handlade om vilken plats i syskonskaran man har, och hur det påverkar en. Och om hur man som föräldrar kanske ska akta sig lite för att låta sitt äldsta barn behöva axla ansvaret att vara äldst så ofta. Säga saker som "du som är så stor, visa nu vad du kan" (ouch...). Att det kan bli en jäkla duktighetsbörda som barnet ska släpa runt på. Det hör ju ihop med hela det där resonemanget om att man inte ska berömma allt för mycket, inte fokusera på prestation. Som ju är klokt, om man frågar mig. 

På tal om prestation så har varken jag eller barnen gjort något vidare berömmansvärt i dag (no problem att hålla sig till inte-berömma-taktiken, haha!). Vi har kollat för mycket på tv och haft det ganska tråkigt. Bortsett från timmarna vi var på Boxi. Där är det alltid härligt på lördagar, med clown i parken, barn att leka med och bekanta att småprata med på marknaden. I morgon hoppas vi mer halabaloo – om det inte regnar tänkte vi åka till Tempelhof och gå på drakfestival. Det verkar lajbans.

I övrigt vill jag mest bara uppmana alla som inte redan röstat att göra det i morgon. SKIPPA INTE.

Hej.

Livet som pilotfamilj

R får ganska ofta höra att han har världens glassigaste jobb. Att han liksom bara glider runt på lyxhotell, äter stek och blir masserad på olika ställen i världen. Det är ingen som riktigt tror honom när han berättar om nackdelarna, de räknas i alla fall inte när resten verkar vara så soft. Men de finns och de känns, tro mig.

Fast först: Det är glassigt att se delar av världen de flesta av oss aldrig sätter våra fötter i, få sova ut i sköna hotellsängar och ligga vid poolen i varma länder - och få betalt för det. Något annat kan man inte säga. 

Däremot är det inte så kul att nästan alltid ha sömnbrist, jobba natt, ha rubbad dygnsrytm och vara borta från familjen ungefär halva tiden. Och från vännerna som knappt får plats i hans liv alls just nu. Att nästan jämnt missa sociala saker som händer på helgerna här, när alla andra i vår umgängeskrets är lediga. Och att ha en fru som när det är som värst nästan går under av trötthet och brist på egentid. Vid sådana lägen innebär resorna mest bara ångest för honom, faktiskt.

En annan sak är att vi har svårt att få till rutiner här hemma eftersom vår vardag är så föränderlig hela tiden. När jag är ensam med barnen är det på ena sättet, när han är hemma med oss är det på ett annat. Utan bra rutiner är det ännu svårare att hitta tid för återhämtning, det skulle nog de flesta småbarnsföräldrar hålla med om. Vi skulle till exempel behöva väcka barnen tidigare på morgnarna så att de inte somnar vid 23 på kvällarna – men jäklar vad svårt det är när både jag och R går på någon slags ständig reserv. Och att vara konsekvent mot två små trotsmonster efter fyra dagar ensam med dem är nästintill omöjligt. Jag orkar i alla fall inte det. Och så blir det en ond cirkel där de vet att det lönar sig att inte ge sig. Och så vidare. 

Samtidigt. Han är inte bara borta halva tiden – han är hemma lika mycket också. Hemma och ledig. Och han har en bra lön som gör att jag inte behöver ligga sömnlös med jobbångest under mina svackor. Som gjorde att jag vågade ge mig iväg på ett av mina största äventyr hittills – att börja frilansa (i samma veva som vi skaffade barn). I ett annat land. Lära mig ett nytt språk och bli rik på erfarenheter jag aldrg någonsin hade velat vara utan. Både jag och R älskar våra jobb och är så lyckliga över allt vi får uppleva genom dem.

Dessutom. Han kan ta med sig mig eller någon annan familjemedlem på en av sina resor för inte alls mycket pengar – som nu när jag följde med till Montreal. (Jag blev dessutom uppgraderad till första klass och hade det hur skönt som helst både fram och tillbaka. Lyxigare än så kan det knappast bli för en småbarnsmorsa som knappt hunnit borsta håret de senaste fem åren!)

Så absolut, det är inte ett dugg synd om varken mig eller R. Inte på något sätt. Vi är sjukt privilegierade och lever på många sätt våra drömliv. Och även om den här livsstilen vi valt, för vi har alltid varit ett team i det här, tar på krafterna så har den massor av fördelar som vi är oändligt tacksamma över.

Jag ska berätta mer Montrealresan vad det lider, det var så jäkla härligt. Men det allra bästa var att återigen få inblick i hur det är att vara R. Eftersom vi lever så pass olika liv, han och jag, så känns de där studiebesöken i hans vardag på andra sidan klotet väldigt viktiga för att vi inte ska tappa bort varandra.

Berlinpodden: Tjorven och lyxinvandrarna

Ett nytt avsnitt av Berlinpodden ligger uppe på Berlinbiten.se!

Den här gången pratar jag och Kristina om hur det är vara utlandssvensk, svensk invandrare, att väldigt ofta känna sig lite dum i huvudet och om en liten tysk flicka som har det "typiskt svenska namnet" Tjorven. 

Vill du lyssna via itunes, sök på Berlinpodden. 

The Bread Exchange

För något år sedan lärde jag känna Malin Elmlid här i Berlin. Hon driver bloggen och projektet The Bread Exchange som går ut på att byter sina hembakade surdegsbröd (som smakar helt fantastiskt) mot i princip vad som helst. Det kan till exempel vara något att äta, någon ingrediens hon kan använda i sina bröd, en upplevelse eller något hon behöver – kort sagt något som den hon byter med tror att Malin kan ha glädje av. Fast inga pengar, de är bannlysta. Det här projektet handlar om andra värden än sådana som går att mäta i euros.

Jag blev verkligen tokförtjust i The Bread Exchange från första gången jag hörde talas om det (långt innan jag och Malin råkade befinna oss på samma fest och långt innan jag bytte ett gammalt kylskåp jag inte ville ha längre och tänkte slänga mot ett bröd) och det är så fascinerande hur mycket häftigt det har lett till för Malin. Resor över hela världen, en ny karriär och nu snart en bok som ska släppas i flera länder. Den handlar om hennes möten genom brödet och är verkligen otroligt fin. Jag har bläddrat i den, så jag vet.

Nu råkar jag veta att man, fram till den 12 september, kan förboka boken genom Malins hemsida och då få ett signerat ex. Det kan eventuellt vara det bästa julklappstipset i år.

Och här är en film jag hjälpte henne att göra för några månader sen. Kolla in!

The Bread Exchange Book from The Bread Exchange on Vimeo.

Å andra sidan

Även om han är borta mycket så har ju R:s jobb många fördelar också. De direktimporterade avokadosarna från Colombia är en – att jag då och då kan hänga med honom på en jobbtur en annan.

Det händer ju knappast ofta, det kan man inte säga. Hittills bara en gång på sex år. Men nu så. Nu jäklar ska det snart bli av igen.
 
På lördag åker vi till Montreal. Bara han och jag (well, hans typ arton kollegor också). Barnen stannar i Berlin, med farmor och mormor, och vi ska umgås med varandra i tre hela dagar. Äta gott, göra äventyrliga grejer i de Montrealska omnejderna, gå på festival och låtsas att vi är tjugofem igen. Prata ostört.
  
Om en vanlig standardtankning av stridsvagnen består av ett bad eller en joggingtur är sådana här resor superfuel.

Bild lånad härifrån.

Stridsvagnen

Ibland känner jag mig som en stridsvagn. Alltså inte en som skjuter ner folk hej vilt, gudskelov, men i den meningen att jag liksom bara kör på. Tar mig framåt, framåt, framåt – oavsett hur hård terrängen är.

Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.

Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.

Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.

Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!

Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.

Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.

På't bara. 

Ny podcast ute

Vi har ju gjort en Berlinpodden nummer två! Den handlar om Berlins olika stadsdelar och jag försöker övertala Kristina att flytta till mitt favoritställe på jorden, Friedrichshain. Det går sådär.

Ljudkvalitén är inte den bästa, vi spelade in den medan jag var i Sverige och var för otekniska för att få till ljudet via Skype. Kristina sitter alltså inte i en burk, även om det låter så.

På Itunes söker ni bara på Berlinpodden för att hitta den.

Något annat än Berlin

Jag sitter och går igenom gamla foton. Det är lite en sådan dag i dag. En mittemellandag.

Det är härligt att se hur mycket jag ändå hunnit med under det senaste året, och jag blir påmind om hur tacksam  jag är över att ha det jobb jag har. Att jag liksom kan göra lite vad jag vill. Det är verkligen en helt ofattbar lyx (även om frilansandet ibland innebär en hel del stress och oro också).

Till exempel: Tidigare i somras, i maj, var jag på Malta med min fotografkompis Hanna. Vi hade lust att göra något ihop och Hanna ville fly Stockholm ett tag. Och eftersom jag har en god vän som precis hade flyttat till Valletta så sålde vi in ett resereportage och drog! 

Malta alltså. Jag blev lite kär i den ön, faktiskt. Så vacker och så otroligt omväxlande. Landet är pyttelitet, visst, men det gör det också till ett väldigt behändigt resmål eftersom man kan hinna med så många olika saker på olika ställen under ganska kort tid. Perfekt för en innehållsrik långhelg.

Vi hann till exempel vandra längs med kusten, shoppa i Sliema, festa i Valetta och äta helt underbart mycket god mat. Plus träna. Och kolla in sevärdheter. Och så jobba också förstås. 

Men allra bäst var yogan vi gjorde i gryningen på piren i Sliema. Det var bland det härligaste jag varit med om. Om ni är där under vår- och sommarhalvåret, missa inte Ancheliques Pop up Sunrise Beach Yoga. Min idé om att jag ska bli en yogi förstärktes helt klart den morgonen.

Här kommer några bilder, men för fler och finare tycker jag att ni ska kolla in Hannas blogg.  Och läsa reportaget förstås, men det dröjer lite innan det kommer ut. Jag ska försöka komma ihåg att hojta till när det är ute. 

Valetta

Mat från havet!

Mer mat från havet. Tonfiskcarpaccio tror jag att det här var.

Maltesernas helgnöje - det byter fotbollskort med varandra. Märkligt.

Önskelista hösten 2014

Kanske är jag helt enkelt lite bakis efter den helt fantastiska helgen, men plötsligt känns det som att hösten har flyttat in i mig. I och för sig inte på något deppigt vis, mer sådär rastlöst komma-igångigt. Jag vill göra planer, sätta upp visioner, förändra, resa, starta företag och nya projekt. Komma igång nu. NU.

Det här tänker jag på i dag: 
Jag vill ha en trädgård. Någon gång. Ingen stor, men tillräckligt för att barn ska kunna springa av sig i den. Och jag kunna plantera en och annan buske. Det är lite trist eftersom en trädgård skulle innebära att vi var tvungna att flytta ifrån den lägenhet vi bor i nu – å andra sidan snackar vi knappast om i morgon och känner jag mig själv rätt kommer jag ändå att vara sugen på en förändring vad det lider. Det här längtet har gått så långt att jag ibland går runt bland soptunnorna på vår sorgliga lilla innergård och funderar på om det inte skulle gå att lägga en gräsmatta någonstans. En liten, liten plätt bara? Bredvid pappersåtervinningen kanske? Där luktar det inte jätteilla i alla fall.

Jag vill resa till Nya Zealand. Hälsa på vänner och cykla på landets nya cykelvägar. Vill definitivt göra en cykelsemester där någon gång.

Jag vill komma igång med träningen igen. Röra på mig ordentligt minst fyra gånger i veckan. Det kan låta mycket, men eftersom jag sitter så still när jag jobbar – och dessutom inte har särskilt långa sträckor att röra mig på mellan instanserna här i Fhain så behövs det. Enda kruxet är att jag inte för mitt liv kan komma på när jag ska få till den här träningen. I alla fall inte när R är borta. Gå upp vid fem (min vanliga lösning) och köra popsugarpass kanske? Känns lite hysteriskt. Någon som har något tips?

Några av de där träningsgångerna ska vara yoga. Jag har alltid tänkt på mig själv som en sådan som yogar – en ren och skär lögn för mig själv. Jag går eventuellt upp i stående hunden ett par gånger i veckan. That's it. Men det ska jag alltså ändra på. Nu. Borde inte vara så svårt eftersom min tyska försäkringskassa betalar ungefär hälften av en yogakurs (som en förebyggande åtgärd mot stressåkommor) och det ligger cirka tre hundra yogaställen bara här i Friedrichshain.

Jag vill stressa mindre och börja värdera min egen återhämtning högre. Eftersom jag ofta jobbar som en liten tok när R är hemma (och han kan hämta barnen), och först stressjobbar och sedan tar hand om barn från arla morgon till sen kväll när han är borta så har det där med egentid varit hopplöst bortprioriterat det senaste året. Det är inte bra och inte värt det. Måste ge mig själv ledigt oftare. Utan barn-ledigt. Måste, måste, måste. Jag kommer att gå sönder annars.

Jag vill äta ostfondue på Feuer und Flamme. Fy satan vad gott det är. Jag och R var där för några månader sedan och jag har i princip längtat tillbaka sedan dess. Och jag skiter i att det är sommar och fondue sägs vara vintermat. Pfft.

Och så vill jag rensa ut. Allt i garderoben som jag inte använder, älskar eller behöver. Allt halvfult, trasigt och solkigt. Alla barnens torra tuschpennor, trista leksaker, utvuxna kläder. Jag vill sortera och göra vackert. Skapa ordning på hemmet, livet, allt. Det har gått för lång tid nu när jag prioriterat eh.. typ sömn istället för att göra sådana här praktiska fritidssaker (när man har barn som somnar vid elvasnåret på kvällarna hinner man ingenting. Ja, förutom att vara med dem förstås, vilket inte är att förakta. Men praktiska ordnalivetgrejer, ni vet. Nada).

Jag har cirka hundra saker till som fladdrar runt i knoppen, men nu ska jag ta tillfället i akt och gå och träna. Check på det. 

Den senaste tiden

Mitt bloggliv är fortfarande lite splittrat mellan den här bloggen och den jag har på Aftonbladet Resas sajt. Tanken är ju att det så småningom ska bli ändring på det, men tills vidare fortsätter jag att då och då i den här bloggen länka till mina Citykolltexter. Jag är ju lite mer aktiv där, nämligen, och har dessutom gått ifrån att bara skriva rena Berlintips. Nuförtiden blir det rätt mycket frilansar- och småbarnsliv där också. Fast med Berlin som kuliss, förstås.

Jag blir såklart hemskt glad om ni vill följa mig även där. Via Bloglovin: Sök på Citykoll Berlin så hittar ni mig!

Några av mina senaste alster:
Berlin och alla tusen och åter tusen start up-företag (som jag delar coffice med).

Om den roliga, men också ganska dräggiga ölfestivalen som utspelar sig här i Fhain varje år.

Om när jag och barnen var och badade på en sandstrand utanför Berlin – där det var förbjudet att bygga sandslott. Hmpf.

Om den alldeles underbart bisarra stället Mauerpark här i Berlin (som jag också skrivit en artikel om för inte så länge sedan).

Om att det känns himla lyxigt att kunna leva det här spännande livet i Berlin, och samtidigt ha Sverige så nära.

Tack för att ni läser! Är så himla, himla glad för det.

Spontansdans i Mauerpark. Foto: Elsa Quarsell

´

Inte så mjukt alls

Jag som tänkte att vi skulle mjukstarta den här terminen lite. Ni vet, som man gjorde i skolan efter sommarlovet. Hålla kvar sommarkänslan. Korta dagar, ingen stress.

Tji fick jag. R åkte redan efter en dag hemma och jag var ensam med barnen i ett smällhett Berlin, långt från svalkande sjöar och hav. Och med ett tvättberg större än Fuji.

Sedan kom han hem igen – och var sjuk. Måste-ligga-i- sängen-sjuk. Stackaren. Och på samma gång började min inbox att fyllas med viktiga to do's som skulle gjorts igår och Eje fick ett sandkorn i ögat och ögat svällde upp och började vara. In till ögonakuten, vab, deadlines, stress och universums skitigaste lägenhet eftersom ingen hade hunnit städa sedan vi kom hem.

Men nu så. Nu är det rent här. Texter är skickade, ögonmedicin tagen och min stackars sjuka man nedbäddad och ompysslad. Förhoppningsvis på bättringsvägen.

Nu kan mjukstarten börja.

Sverigesommaren 2014

I morgon är min semester slut. Nästan fem magiska Sverigeveckor har vi haft, precis som förra året. Och precis som förra året känner jag mig så oerhört tacksam över allt som är vårt sommarsverige - alla vackra ställen vi har tillgång till, havet, lupinerna, de ändlösa skogarna och - framför allt förstås - vår stora fina familj. All kärlek. Syskon och kusiner, föräldrar, svägerskor och svågrar. Som sagt. Magiskt.  

Och nu förbereder jag mig för Berlinlivet igen. Som ska bli lugnare, har jag  bestämt mig för. Strukturerat. Jobb bara på bestämda tider. Yoga. Ni vet, de vanliga nystartslöftena. Men det måste bli av nu. Det var lite för mycket och för stressigt i våras för att det skulle kännas roligt - samtidigt som det förstås är kul när det går bra. Äsch. Det eviga balansfinnandet... Men jag har gott hopp! 

Hej då semester 2014. Du har varit så himla fin mot oss. 

Semester (utan "")

Apropå mitt förra inlägg. Vi drog till mina bröders landställe efter att jag hade skrivit det. Ett smart drag. Kusiner! Andra vuxna! Ungar som plötsligt inte har tid med sina tråkiga föräldrar! 

I detta nu sitter jag i solen på baksidan av huset medan kidsen ja.. Vad gör de? Leker? Äter? Har kul. 

Alldeles ensam är jag, tänker och skriver. Med nymålade naglar. 

De här stunderna som jag får nu, under de här dagarna, kommer jag att leva länge på. 

Det blev semester ändå.

Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 

 

Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också. 

In peace with it

Något av de bästa jag vet är att få egentid i Stockholm. Traska runt på stan, shoppa lite, träffa en vän, inspireras av alla vackra hus och miljöer. 

Det skulle ju förmodligen inte ens vara hälften så härligt om jag bodde här på heltid. Eller, det vet jag att det inte skulle. 

Det känns fint att vara förtjust i min hemstad igen. Inte allt i den, men väldigt mycket. Jag blir inte arg på den längre, tänker att den må ha sina fel och brister (till exempel det stressiga tempot) - men är himla fin ändå.

Jag har äntligen slutit fred med Stockholm. Och med mig själv.

Det hänger nog ihop, det där. 

Morgontidning

Ibland kan jag tänka att jag skulle kunna flytta tillbaka till Sverige bara för att kunna prenumerera på en svensk morgontidning. Det finns inget jag älskar så mycket som att gå och hämta tidningen på morgonen, göra mig en kopp kaffe och sedan sätta mig och läsa. 

Det ÄR inte samma sak att läsa digitalt, och det ger inte samma känsla att läsa en av de tyska morgontidningarna (för att det, även om det blivit lättare, kräver alldeles för mycket av mig för att vara avslappnande). 

Men alltså, att byta land för en morgontidning. Det vore en aning överdrivet va? Vi får nog samla på oss några fler anledningar än så innan vi flyttar. 

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 

Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den. 

Kaxigt hemma nu

Med all rätta, måste man väl säga. Mein Gott. 

"Semester"

Lediga dagar med familjen är ju himla härligt och så, men att påstå att vi vilar här (med två osimkunniga och ganska omdömeslösa barn på ett ställe med vatten och hala stenar och stup och heta grillar och huggormar (!!!) och utan rinnande vatten och ett jäkla matlagande och diskande precis hela tiden) - det vore en överdrift. 

Men det är härligt ändå! Och vilar gör jag under joggingturerna. Jäklar vilket flås jag kommer ha fått upp innan den här semestern är slut. Tänker att en långsam mil blir lagom mycket egentid. Siktar på det. 

Världens bästa helgställe

En stor nackdel med att vi bor i Berlin och inte i Stockholmstrakten är att vi kommer ut hit bara någon sommarvecka om året.    

Landstället i skärgården, ärvt av R:s morfar. Pyttelitet hus, ingen el, inget rinnande vatten, hav i tre riktningar. 

Paradiset på jorden. 

Fem år stor

Fem år blir han i dag, vår förstfödde. Vår kanonkula med kraft och energi så att det skulle räcka och bli över till oss alla. Alltid i rörelse, alltid tusen funderingar, alltid med lust att leka, träffa folk, "ha det festligt". 

Och med en vilja som jag aldrig kunnat drömma om kunde vara så stor hos en människa. Varken jag eller R är särskilt envisa, men det är sannerligen vår son. Han ger sig aldrig. En egenskap som kan ta honom långt. Eller högt - han ska nämligen bli en loopingpilot när han blir stor. Som pappa. 

Eje är social och framåt, men samtidigt eftertänksam och betraktande. Tar in allt. Funderar mycket, känner mycket, vill mycket, är mycket. Vår son är en färgstark människa. Vackert färgglad. 

Han är helt enkelt Eje. Vår älskade, älskade Eje. 

 

Way of eating

Vi är i Stockholm nu och jag fortsätter att fascineras över hur mycket det snackas här om hur folk äter, vad man har för "way of eating". Den ena äter inte kolhydrater, den andra inte mjölkprodukter, den tredje inget socker och den fjärde nästan ingenting - åtminstone två dagar i veckan. 

Jag äter allt. Det är min way of eating. Funkar toppen. 

Fast förr i tiden drack jag ingen mjölk. Jag var att rejält laktosintolerant. Men det gick faktiskt över efter ungefär ett år in i mitt Berlinliv. Bara sådär, efter tjugo år av ont i magen.  

Det är nyttigt att stressa ner och slappna av, helt tydligt. 

Det sägs att det är sommar

Men det vette bövelen. Det är i alla fall kallare i Sverige nu än i påskas. Men skitsamma, vi har det bra och njuter av vackra vyer och familj och promenader och fördrinkar innan maten. Allt som hör semestern till – förutom bad och sol och sånt. Men det kommer nog.

Det var en hård vår. Jobb, stress- och tidsmässigt tuff. Mycket som skulle hinnas på alldeles för lite tid, under flera månader. Jag har haft så himla kul, gjort så fantastiska saker men för att få ihop allt fick jag göra vardag av den där idén jag hade för ett tag sedan – att börja gå upp klockan fem för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Annars hade det aldrig gått.

Så nu vilar jag så mycket en småbarnsförälder bara kan. Kommer i kapp med kroppen, immunförsvaret, försöker träna upp alla muskler som försvunnit framför datorn. Nästa vecka åker jag till Almedalen för ännu mer jobb, men det är bara tre dagar. Och hey, Almedalen är skitkul.

Ok. Tillbaka till familjen. Det ska ordnas kalas nämligen. En viss liten pojke blir fem hela stora år i veckan och nu ska det firas med kusinerna.

Som han har längtat efter den här födelsedagen. Älskade lille vän.

Sommar

På landet. Vackert här. Hej! 

Berlinpodden!

Jag har en podcast! Tillsammans med min kära vän Kristina (som jag startade Berlinbiten.se med för några år sedan).

Berlinpodden heter den, och precis som namnet antyder handlar den om min favoritstad på jorden. Och om hur det är att leva i den om man är vi.

I första avsnittet pratar vi en hel del om öl, om auktoritära fasoner och tysk ordnung vs berlinsk spontanitet. Bland annat!

Sök på Berlinpodden på iTunes så dyker den upp!

Skolavslutningslöst

Jag har kommit på en sak. Så länge vi bor här kommer Eje och Isa aldrig sjunga Den blomstertid nu kommer på sina skolavslutningar. Och ingen motsvarighet heller - vad jag vet brukar inte tyska skolor ens ha någon skolavslutning. De bara går hem efter sista dagen, "ha en fin sommar" säger fröken och så var det bra med det. 

Det känns sorgligt. Jättesorgligt faktiskt. 

Och något vidare studentfirande kan vi inte heller räkna med. Ingen mössa, ingen Sjung om studentens lyckliga dar. Kanske en bal, men den traditionen är tydligen importerad från USA. 

Det firas helt enkelt inte så mycket på det sättet här, säger min tyska kompis. 

Så vi måste nog komma hem ändå. Så småningom. Klart ungarna ska få uppleva skolavslutningar. Det är ju bland det bästa som finns. 

Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.

Helgdagar schmelgdagar

Jäkla lyllosar är vad ni är därhemma i Sverige! Som har haft en helt vanlig måndag, med jobb och förskola och vardag. Här har pingsten fortsatt i dag också, sjukt enerverande. Jag hinner inte vara ledig mer nu!

Dessutom är ju helgdagarna i det här landet så obarmhärtigt tråkiga. Prick allt är stängt (okej, inte restaurangerna) och alla vänner med barn i samma ålder är bortresta eller träffar familj. Och kvar är jag och mina barn, varav det ena gastar efter leeeekkooompisar var tredje minut. Förstår honom. Skulle jag göra samma om jag inte var, eh... trettiotre. 

Jag skulle förstås gärna gjort som resten av Berlin idag och gett mig av mot en sjö någonstans, det har ju ändå varit över trettio grader ute, men ensam med två barn som jag är och med trehundra deadlines som hänger över mig så känns inte det som något särskilt njutbart projekt alls. Buhu.

Så. Slut på gnäll. Nu är dagen ändå slut, i morgon är det vardag och snart är det semester. På riktigt, alltså. Inga jäkla fåniga helgdagar. 

Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 

Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

Ett mandat, men ingen våg

Apropå mitt senaste inlägg. Här har min gode vän och kollega Fredrik skrivit en bra kommentar till all förfäran över det nazisistiska mandatet i EU-parlamentet.

Jag håller förresten på att rumstera om lite i mitt bloggande, därav tystnaden här (men inte på Citykoll). Hör av mig när allt är färdigt.
 

Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart. 

Mitt bloggliv är livligare på Aftonbladet just nu

Hörni, det här håller ju inte. Den här stackars bloggen får ju knappt någon kärlek alls av mig just nu! Det är en sådan period, helt enkelt. Jag har lite för mycket att göra för att hinna med.

Men jag finns ju på Aftonbladet Resa också, det vet ni va?
Följ mig där också så blir jag glad!

Hej så länge.

Upptrissad goes pöl

Sverige. Stockholm. Det är verkligen konstigt att befinna sig på ett ställe som känns så välbekant och vardagligt för mig, utan att det är min vardag. Jättekonstigt. Jag blir faktiskt helt snurrig av det.

Men det har varit bra att vara här. Dels för att det fått mig att förstå vilken jäkla junkie jag är på att vara i något annat än det jag kan utan och innan, hur jag riktigt behöver det, och dels för att jag (även om jag såklart älskar att vara nära familjen och vännerna) blir helt galen på att det är så mycket hela tiden. Så många platser, människor, relationer, möten. Sms och telefonsamtal, en strid ström. För intensivt. 

Visst, det är väl mer intensivt för oss nu än vad det skulle vara om det här var vårt liv. Men ändå. Jag har bott här förut. Och jag kände precis samma stressboll i magen i min vardag då som jag gjort under de här veckorna. 

Jag vill inte ha den där stressbollen i magen. Jag avskyr den. 

Det kan faktiskt vara så enkelt att jag och Stockholm inte fungerar särskilt bra ihop. Jag kan inte stänga av allt som pågår här, kan inte låta bli att ansvar över att det pågår. Jag rycks med i tempot och låter mitt liv förvandlas till ett schema utan plats för återhämtning och bara vara-tid. Jag trissas upp och upp och upp - tills jag faller ner i en ledsen, och mycket trött, pöl. 

Så. Om vi flyttar tillbaka någon gång - kan någon please påminna mig om att jag måste börja i terapi så fort flyttlasset kommit fram?

Vill ej bli en pöl.

Dålig bild, men det är vad jag lyckades åstadkomma i mitt stressade tillstånd.

Turbo

En vecka har gått och tja, livet i Stockholm är väl ungefär som det jag hade innan jag flyttade till Berlin. Fullt ös, massor av jobb, sociala aktiviteter varje dag, tunnelbana och buss hit och dit över hela stan, huvudet sprängfullt av planer och kom ihåg. Fast nu har jag ju barnen också. Himla tur det, annars hade jag blivit umgås-med-folk-utbränd innan det är dags att åka hem igen. Det är såklart underbart att äntligen träffa alla jag saknar så mycket – men my lord vad trött man blir av att försöka hinna få kvalletid med i runda slängar femtio pers på dryga två veckor.

Kort sagt: Vi har det toppen, men i ett alldeles för högt tempo för att jag ens ska kunna låtsas att vi lever här på riktigt. En vecka kvar av vårt svenska turboliv nu, drygt. Sedan ska vi vila. Möjligen gå in i en eremittillvaro ett tag.

Schwettig resa mot Schweden

Nu är det dags! Imorgon åker vi till Sverige! Det ska bli så härligt, jag behöver verkligen tanka lite heimat nu. Ni vet – vännerna, vyerna, Lindex barnavdelning. Och så ett gäng jobbmöten och massor av familjehäng. Det blir flott.

Nu gäller det bara att ta sig härifrån och dit. Jag fattar inte att jag fortsätter att utsätta mig för den här persen alltså, att resa ensam med sjuttioelva kollin och två barn (varav ena ett trotsmonster in absurdum just nu). Jag får ta på mig mycket deo i morgon, det kommer att bli svettigt.

Annars är livet rätt fint just nu. Jag gör roliga saker, Berlin börjar bli grönt. Och i dag cyklade jag från från Prenzlauer Berg i t-shirt. Det kommer att bli en härlig tid för familjen som vi byter lägenhet med!

Ser ni? Gröna träd i Fhain!

De korta arbetsdagarna

När R inte är hemma hämtar jag Isa och Eje klockan 15. Eller, okej då, det brukar bli 15.30 snarare. Då har jag jobbat sedan klockan 9.30. En halvtimme av den tiden brukar gå åt till att äta något, det måste jag för att orka hålla koncentrationen uppe. Det ger mig fem timmars arbetsdag. Inte så pjåkigt ändå. Kan man tycka.

Men alltså, fem timmar är nada nix. Känns det som i alla fall.
Jag hinner:
- ett möte och att skicka iväg några mail.
eller
- att författa ett par säljpitchar, läsa igenom några tidningar.
eller
– att skriva en halv text. Om den inte är superkort förstås.
eller
– att göra en intervju och skriva ut en grovversion av texten.

Om jag måste åka någon annanstans i Berlin för att göra något är det lika bra att räkna med att hela dagen går åt. Kanske hinner jag fälla upp datorn och preeeciiis komma igång med något innan det är dags för hämtning.

Men men. Många bäckar små och Rom byggdes inte på en dag etcetera. Och snart kommer R hem och kan ta över familjejobbet – och då kommer jag att förbanna mina långa arbetsdagar, längta hem hela eftermiddagarna för att få vara med familjen och skämmas över att jag inte alltid inser vilken jäkla lyx det är att kunna hämta vid tre.

Balansen, gott folk. Balansen. En vacker dag kommer jag att hitta den.

Hur man gör livet mer spännande

Jag har mycket på gång nu. Tusen saker inskrivna i kalendern – spännande saker.
Preliminära bokningar, jobb som kanske blir av, länder jag kanske kommer att åka till.

Men ingenting är spikat och kanhända blir det ingenting av någonting. Då får jag njuta av häggen istället för att jobba och resa. Och ha pengaångest förstås.

Eller så händer allt. Och blir mer. Och ännu mer.
 
Vi får se helt enkelt.

Mvh,
Nerver av stål (I wish). 

Hänt sen sist

– Isa har kommit in i trotsåldern. Med besked. Som någon slags kompensation för det (?) har hon också börjat säga Jawohl! Väldigt ofta och entusiastiskt säger hon det.

– Jag har varit på en helt fantastisk guidad street art-tur. Läs mer om den här.

– Jag och R har nakenshowat igen. För mer än varandra, that is. Alltså shit vad man vänjer sig fort vid att näcka för främlingar! Fem minuter liksom, sedan var jag helt bekväm med att glida runt i bara mässingen. Mer om det hela på Citykollen inom kort. Tror jag.

– Min Julia är här under några veckor nu. Det är fullkomligt ljuvligt. Hon är inte bara härlig att vara med, hon lagar dessutom megagod och nyttig mat hela tiden OCH är djupt älskad av mina barn. Isa kallar henne Lulä och vill vara nära henne så fort hon har chansen. Lulääää! Luuuulääää!

– Nu är det snart bara en vecka kvar innan våra två Sverigeveckor. Jag är så glad över dem och längtar, längtar, längtar.

– Körsbärsträden blommar i Berlin!

Större och mindre

En sak jag har tänkt mycket på på sistone, är hur världen har blivit både mindre och större för oss under tiden vi har bott här.

Mindre för att vi ständigt omger oss med människor från andra länder. För att våra barn (nåväl, bara Eje än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att de ofta hör oss prata engelska med våra vänner, eller hör sina kompisar säga något på polska, flamländska, vietnamesiska eller spanska till sina föräldrar. Mindre också för att jag lever i ett land, men jobbar för ett annat – och får det att funka. För att vi umgås med människor som inte identifierar sig som svenskar, tyskar eller var de nu är födda någonstans, utan snarare som européer, eu-medborgare (faktiskt, en hel del) och ibland inte som någonting alls, förutom sig själva.

Och så mindre för att R flera gånger i månaden är på en annan kontinent och för att hela världen känns närmare än någonsin förut. För att vi numera definierar en flygresa på sju timmar som kort och för att det känns som att en av mina vänner har flyttat "hem" när hon, efter flera år i Afrika, ska bo i Europa – även om hon ska bo så långt söderut i Europa man kan komma. Och för att jag ofta tänker att Berlin, praktiskt sett, lika gärna hade kunnat vara Göteborg eller Umeå när det handlar om att jag inte bor nära min familj.

Större för att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna här, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Jag är så glad över att det är i den här miljön våra barn växer upp nu. Stolt faktiskt.

Vi borde veta bättre

Jag läser om allt som pågår i Sverige. Om främlingsfientlighetens framfart. Och jag blir, på riktigt, illamående. I snart sex år har jag befunnit mig på en plats som så påtagligt bär så många ärr från allt som hänt här under det senaste seklet. En del sår är fortfarande inte läkta – att prata om Hitler är inget man gör utan att först tänka sig för.

Jag har vandrat bland så många monument som påminner om det värsta människor kan göra mot varandra. Om intolerans och trångsynthet som lett till så mycket lidande. Om rädsla, smärta och död. Jag påminns om vad som hänt här, om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan. Och när jag tänker att har det hänt så kan det hända igen blir jag skräckslagen. 

Att våga släppa in andra sätt att vara på och tänka, att vilja se möjligheter istället för problem, att inte döma ut hela grupper, att drivas av tanken att vi alltid, i den mån det går, ska försöka hjälpa varandra här på jorden  – för mig är det de grundläggande ingredienserna för att vår värld ska kunna bli bättre än vad den är nu. Snålhet, feghet och att göra avstånden större och förståelsen mindre mellan oss kommer inte att leda till något gott. Borde vi inte, sett till historien, ha lärt oss det vid det här laget?

Jag vill ha gjort världen bättre innan jag lämnar den. I det stora eller lilla. Vad vill du?

Frisk Frisk FRISK! Och om hysteriska sundhetsideal

Jag har varit sjuk i över en månad och har under den tiden gått från att må halvrisigt till att gråtande ha suttit orörlig på golvet och varken kunnat hosta eller andas ordentligt på grund smärta i bröstkorgen. Men nu, nu nu nu, är jag banne mig frisk igen. For real den här gången (hoppas jag verkligen) och tacksamheten jag känner över att äntligen kunna, andas, tänka, jobba igen är total. DANKE kroppen! You did it! 

Palma var underbart och vi fick massor gjort. Det är verkligen ett helt fantastiskt helgresmål. Så lagom stort, fint överallt, varm sol och glittrande hav. Allt man kan behöva efter en vinter i Tysklands norra inland. Nu väntar ett ganska lugnt mars här, innan våren drar igång på allvar. Det blir alltid mer att göra för mig på vårkanten och det kommer att bli en hel del hit- och ditande över Europa. Bara kul saker dock, så alles jut.

Jag läste förresten den här krönikan av Mia Skäringer och blev helt bestört. Tänkte herregud, är det verkligen såhär i Sverige? Bland folk i min ålder? Jag slängde ut en fråga på Facebook och fick ett jodå, det känns igen som svar.

Nog för att vi utlandssvenskar brukar muttra om den svenska ängsligheten, det där med att svenskar lägger så mycket krut på att passa in, ha det snyggt hemma, bo på rätt ställen, vara vältränade och superdupersunda etc. Men är det verkligen så här illa? Att folk snackar om det hela tiden? Att nästan varenda kotte går på någon diet? Vilken press det måste vara, för det är klart att man blir påverkad. I alla fall skulle jag bli det, det är jag rätt säker på.

Här i Berlin kan jag inte komma på en enda gång som jag och mina tyska vänner har diskuterat våra kroppar eller vår kost. Eller jo förresten. En gång (på ett nakenbad med massor av breda höfter och mjuka magar omkring mig) konstaterade jag att mina bröst blivit liksom lite ledsnare sedan Isa, men att jag gillar dem ändå. That's it.

Det är klart att det tränas och dricks gröna smoothies här också (senast igår gjorde jag en helt grym råsaft med en massa ingefära och jox i, säkert supernyttig) men jag upplever inte att det läggs så mycket fokus på det.

Hur är där du bor? Tänker du och dina vänner mycket på vikt och kost och sånt?

Lycklig på ett tak

Att vakna i fredags morse och, förutom någon slags muskelbristning som kommit av allt hostande och som gjorde helt djävulskt ont, känna mig nästan helt frisk var... helt jäkla underbart. Herregud, vilken lättnad.

Och nu sitter vi här, på hotel Puros tak i Palma, och skriver så det smattrar om tangentborden. Kan vara det bästa kontor jag någonsin haft. 

Optimisten

Penicillin, näsdukar, smärtstillande, nässpray och något flummigt örtigt som apotekarn rekommenderade är packat. 

Jag är knappast frisk, det vore en överdrift att säga. Men till Palma ska jag. Jävlarimig. 

Ynk och souk

Alltså. Lunginflammation, sa doktorn. Kan man bli frisk från det på tre dagar? Jag hoppas verkligen det, för på fredag åker jag till Palma och inget, nichts, kan stoppa mig. Så kom igen nu penicillinet, do your thing!

Men skit i sjukdomar nu. Kolla, vad fint det var på souken i Doha. Vi älskade verkligen att vara där. Så lugn atmosfär, lite dämpat nästan, och så vackert. R:s jobb tar oss verkligen till ställen vi aldrig skulle ha hittat till annars, det är jag tacksam för.

Det finns en hel del att säga om Qatar som land (och i synnerhet om hur de gästarbetare som bygger allt som ska byggas inför fotbolls-VM 2022 behandlas), och det var märkligt att befinna sig i ett land som så uppenbart, och med så stora offer, går så snabbt framåt. Där skyskraporna tycks tävla med varandra och det byggs i precis vartenda hörn.

Jag vet inte, men kanske är det en anledning till varför stämningen på den flera hundra år gamla (men nyligen renoverade) souken är så lugn. Den kanske funkar som en historisk oas mitt i all megakapitalistisk madness?

Hemma igen. Och sjuk igen.

Det var en kort, men effektiv semester. Jättefin. Solen sken, barnen skrattade usw. Och jag blev bättre från mina (kör dubbelt här) förkylningar, mycket bättre. Men så flög vi hem inatt - och pang så var febern där igen. MNÅÅ! I en månad har jag hostat nu. Och snorat och slemmat och inte orkat någonting. 

Shit, vad jag förbannar mig själv för att jag är så jäkla svensk och ba "men, neeeejdå - läkaren? Inte ska väl jag!". Vad hände med min acklimatisering till Tyskland på den punkten? Va? Va? Här ränner ju folk till och med till doktorn för att få det bekräftat att de verkligen är friska innan det är dags att gå tillbaka till jobbet. I morgon är det jag som sätter mig i det där jäkla väntrummet, enough med bakterier nu. 

Nåväl. Är i alla fall en aning solkysst. 

Hej på er. 

Jag vill tacka livet

Hur jäkla lyxigt är det inte att efter en hel månad med hosta, sjuka och stress kunna hoppa på ett flyg till solen och havet och hotellfrukostar - och såklart bli frisk på två röda. 

Yeah! 

Busy bee

Vi ska ju snart ha semester. Ni vet, på ett sånt där varmt och skönt ställe. Det är bara det att jag har så förfärligt mycket som ska hinnas med innan vi åker. Och Isa är sjuk. Och jag är inte heller helt frisk ännu. Och allt händer på en gång.

Oj oj.

Men gasen i botten och pannan mot målet! Snart ligger jag i en solstol. Förhoppningsvis utan en massa jobb i huvudet.

Till dess får ni gärna läsa Citykoll Berlin. Där skriver jag även när tiden är knapp. Oftast i alla fall.

(Bild från vår tur till Aquarium vid Zoologischer Garten i helgen. Fint ställe!)