Luciaräddning på Skavsta

Jag älskar Lucia, det är min absoluta favorithögtid. Här i Berlin blir det inga ljus i håret och natten går tunga fät, om man inte råkar jobba på ambassaden (de flyger in ett luciatåg från Sverige för att passa på att sprida lite svensk kultur till särskilda VIP-tyskar), eller har barn i svenska skolan. Jag har i flera veckor grämt mig över att jag missar lucian i år, nästan så att jag funderat på att åka hem bara för att få lyssna på Gläns över sjö och strand live, men det har bara inte funkat. Och som lite extra salt i såren så har jag varit, och kommer vara, tvungen att vara i Sverige både dagarna före den trettonde och dagarna efter för jobb. Buhu.

Men! Idag, när jag stod i incheckningkön på Skavsta flygplats, så kommer plötsligt ljusets brud i egen hög person. Ett luciatåg, bara sådär! Jag blev så lycklig att jag höll på att börja gråta. Tåget bestod av ungefär femton tjejer och en kille, alla typ fjorton. De glömde texterna hela tiden, sjöng lite småfalskt och pratade med varandra mellan låtarna, men shit va fint det var. Jag vill tacka Skavsta flygplats. All dyr mat är förlåten. Det här kommer jag leva på hela helgen.

Berlin goes Christmas

Den här helgen kan sammanfattas med ett ord: Julmarknad.
Jag är förälskad! Tyska julmarknader! Vilken grej! Tänk er, pynt i massor, julmusik och dofter av brända mandlar, kanderade äpplen, konstiga, men säkert goda, julbakelser och glüwein. Gosch, det är ju för härligt! Och jag som inte ens är nån superjulfirare.
Ah well, efter den här helgen är det ändring på det - nu är jag hur pepp som helst på pynt och julmat och julbak och hela familjen och köttbullar och revbensspjäll och lax och sill och julduk och tomtar. Vi ska ha värsta tannenbaumen har jag bestämt också. En enorm. Och en mistel, och typ tre julstjärnor! Tänk vad lite tysk julinspiration kan göra...

Young Urban Creative Internationals

Jag är en Yucie (Young Urban Creative International). De kallas så här - såna som jag och Ronnie Sandahl. Som hänger i Berlin för att det är billigt och kul medan vi jobbar på något vi själva tycker är viktigt och genialiskt. Typ skriver poesi. Eller startar websidor. Berlin är som en jättestor present till alla som drömmer om att vara fria och våga göra något från början, för bannemig - det är sjukt svårt att vara något annat än etablerad i Stockholm (även om Ronnie är det).

Berlin är förstås mycket mer än låga priser, men yeah vad jag älskar att det är billigt. Känslan av att kunna ägna mig åt det jag vill utan att ha kniven på strupen varje månad är lika med lycka. Och friheten! Den smakar kardemumma, kanel och socker. Så gott så gott.

Visst händer det att man blir trött på alla pretton här som borde klippa sig och skaffa ett jobb istället för att vara luspanka kreatörer. Som mest går runt och svamlar om att deras liv är ett konstverk som pågår hela tiden. Men så tänker jag bara när jag är lite butter, eller när en berlinare varit ovanligt otrevlig (de är generellt sätt inte särskilt trevliga här, mer om det i något inlägg längre fram).

Ps. Enligt en ny undersökning som Karolinska institutet gjort så löper de som inte är nöjda med sin chef 25 procents större risk att drabbas av en hjärtsjukdom. Och jobbar man för den dåliga chefen i mer än fyra år så ökar risken till 64 procent! Frågan är, gäller det även om man är egenföretagare? Jag kan tycka att min chef (jag) är lite slapp och odiciplinerad ibland.
Snacka om motivationshöjande i så fall.

Günstig

Mitt favoritord på tyska hittills är günstig. Det betyder ungefär "prisvärd" och används precis hela tiden. Jag blev så lycklig när jag fick ordet förklarat för mig första gången. Då förstod jag att det som min bror lärde mig för massor av år sen, som hjälpt mig så många gånger när jag haft svåra beslut att ta, är en självklar del av den tyska mentaliteten.

Det började när brorsan fick dille på att fråga sig själv "är det värt det?". Han gjorde det jämt - när han skulle köpa en liter mjölk, åka på semester, plugga, laga mat. Jag tyckte först att det lät lite överdrivet, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag hur smart det var.

Jag började tänka på samma sätt. Frågade mig om det var värt det att stanna en timme till på festen även om det innebar att jag skulle få åka nattbuss hem (nej, men det var en ganska tråkig fest), om det var värt det att ta ett jobb jag egentligen inte ville ha men som såg bra ut i CV:t (ja, och jag har aldrig ångrat mig. Det ledde till massor av bra saker).

Jag har frågat mig om det är värt det att flytta till Berlin trots att det innebär att jag, åtminstone för en tid, ger upp en trygg inkomst och en hyfsad karriär (ja!). Om det är värt det att sitta av fyra, extremt tråkiga, timmar varje dag för att lära mig tyska (ja, men nu när vi börjat med grammatiken tvivlar jag ändå ibland).
Är det värt det så är det bara att bita ihop. Inte klaga, försöka njuta av att man är på rätt väg. Gör det man vill, har tagit beslutet från magen.

När man frågar sig om det är värt det blir besluten så mycket enklare att ta. Det blir lättare att känna efter, veta vad man vill. Det spelar ingen roll att något kostar mycket pengar, trygghet, rädsla, smärta, osäkerhet eller tid så länge det är värt det. Günstig är inte bara ett ord, det är en livsfilosofi.

Två t-shirtklänningar rikare

Idag har jag shoppat kläder. För första gången sen jag flyttade hit! Visst, det är klart att jag har handlat en tröja här och ett skärp där under mina sex månader i Berlin, men jag har faktiskt aldrig gett mig ut på stan för att köpa kläder förut. Jag har inte känt mig sugen. Det är liksom ingen shoppingstämning här. Affärerna skriker inte KOM IN BLI SNYGG, snarare har de ett politiskt budskap i skyltfönstret, som i bästa fall är tryckt på en tröja som går att köpa. Eller så heter butiken något i stil med "Everyone is beatiful" och stämmer det behöver man ju knappast gå in för att göra sig het. I Stockholm var det tvärtom, där var vägen hem från jobbet som en dragkamp med mig själv. Lyckades jag komma hem utan några kassar hade jag varit duktig. Helt sjukt.

Hur som helst, idag köpte jag kläder. För att jag behövde det, för att det jag har i garderoben är trasigt och urtvättat. Yeah, jag är så eko! Och som värsta sköna feel goodbonusen så blev min kompis uppraggad av två japaner som ville fota henne för sajten stylehunt.charmworld.jp. Bara för att hon var så cool. Yeah!

Berlin och barnen

Det råder babyboom i Prenzlauer Berg. Det är barn överallt där - på gatorna, i lekparkerna, på caféer, på axlar, i vagnar, famnar och på små träcyklar utan trampor. Överallt!
Det var någon som sa att i Bötzowviertel, som är en extra fågelkvittrande och krusidullig del av Prenzlauer Berg, bor det flest antal barn per kvadratmeter i hela Europa. Sug på den, I HELA EUROPA!

Och de ser ut att ha det bra, PB-familjerna. Nu, på höstkanten, sitter föräldrarna på de mysiga uteserveringarna kring Kollwitzplatz (också kallat "Upper Bohemia") insvepta i filtar i trendiga kulörer och smuttar på sojalattes medan barnen leker i den fantasifulla lekparken intill. Och för varje nytt par som bestämmer sig för att börja köra utan hurrar politikerna - för barn är precis vad Berlin behöver.

Tyskland har ett av de lägsta födslotalen per kvinna i hela världen (1.3), och i Berlin är det ännu värre. Det är egentligen bara i Prenzlauer Berg som det kryllar av knattar. Det är synd, för Berlin är inte bara en av de coolaste kulturstäderna i världen, det är en barnvänlig stad också. Gatorna är breda, det finns platser på dagis och tusentals fantastiska lekparker. Babygrupper, grönska, kaféer med lekrum, yoga för bebisar (ja det finns!) och miljoners miljarders butiker med babykläder, leksaker och barnmöber. Berlinare älskar barn, men de verkar inte vilja, våga, eller ha råd med att skaffa några själva. Förutom i Prenzlauer Berg då förstås...

Ich kann nicht Deutsch sprechen

Jag har kapitulerat. Tyska är skitsvårt. Jävla verbjävlar. Jag är så extremt glad över att jag är kvar i nybörjargruppen, den är perfekt för mig.

Just nu håller vi lära oss frågeorden och idag råkade jag fråga min klasskompis vem som ätit upp hennes mamma. Jag suger verkligen, men det går åtminstone framåt! För en vecka sen visste jag inte vad äta hette.

Det övergivna tivolit i Treptower Park

Först trodde jag inte att det fanns på riktigt. Öde tivolin med sönderslagna glasrutor och trasiga berg- och dalbanor är bara en skräckfilmsklyscha. Men Spreepark finns, det ligger mitt i Berlin, och även om historien om varför parken är övergiven låter som en film är den faktiskt helt sann.

Tänk dig mossa över ingången, trasiga plankor och rostiga radiobilar. Små svanbåtar som ligger och guppar i den igenvuxna dammen, ett pariserhjul som stått stilla alldeles för länge. Det är förfallet och alldeles öde, sånär som på väktarna som då och kontrollerar att ingen brutit sig in, och deras stora schäfrar.




















Parken öppnades för första gången 1969. Det gick bra till en början, omkring 1.5 miljoner besökte den varje år. 1991 tog affärsmannen Norbert Witte över driften, det borde han aldrig ha gjort. Norbert investerade i fel saker, och mer än han hade råd med. Parken drevs sakta men säkert mot en allt sämre ekonomi. Besökarna svek och snart kom bara 400 000 om året.
Skulderna uppgick till över 11 miljoner euro.

2002 lyckades Witte på något mystiskt sätt få tillstånd att skicka flera åkattraktioner till Peru, trots att Spreepark var konkurshotat. Han påstod att de skulle dit för att repareras, men ljög. I själva verket tänkte han fly från sin skulder. Attraktionerna skulle han använda på sitt nya tivoli, Lunapark, utanför Lima.




















Planen gick sådär. Flera av åkattraktionerna gick sönder under färden till Peru och pengarna för att starta Lunapark räckte inte. Men Norbert Witte gav inte upp. 2004 kom han på den lysande idén att stoppa in 180 kilo kokain i sin flygande matta och sen skicka åbäket till Tyskland. Han ertappades och dömdes till sju år fängelse. Några år senare dömdes även hans son till fängelse för att ha smugglat droger. Marcel Witte, pappa upp i dagen, fick 20 års fängelse.

Och Spree park då? Det står där, övergivet sen Norbert smet till Peru. Ingen har råd att rusta upp det, ingen vill driva det. Spreepark är sorgset, mystiskt, magiskt och utan tvekan ett av Berlins coolaste ställen. Det är förbjudet att gå in, men man kan se rätt mycket från promenadvägen som går runt Treptower park. Sen kan man ju vara lite modig också...

Ich komme aus Schweden

Ich heisse Johanna. Wie heisst du?

Fyra timmar om dan. En boll som skickas mellan oss stackars verbtragglande invandrare. Den som har bollen får prata. Den är röd och har små taggar.

Ich komme aus Schweden. Woher kommst du?

Jag är den enda från Sverige i klassen, resten kommer från USA, Japan, Australien, England, Polen och Italien. Det innebär tyvärr att jag, trots att jag är nybörjare, har det rätt mycket enklare än de andra. Jag kan ingen grammatik och jag har ingen aning om om det ska vara die, das eller der - men bein och haus heter ben och hus på svenska och jag behöver inte ägna tio minuter varje lektion åt att öva på att säga ååååå, äääääää och ööööö. Jag är lite uttråkad faktiskt, men om jag skulle hoppa upp en klass skulle jag säkert fatta nada. Så vad göra?

Ich habe ein dilemma.

Tschüs!

Chick on speed

Idag har jag varit på tysk spinning. Det är inte som svensk spinning. Åtminstone inte den friskis och svettisvariant jag är van vid.
Intruktören betedde sig som en dvärgpudel på speed, högröd i ansiktet och helt studsig - och det trots att hon hade lett passet innan också. Innan vi kommit igång sprang hon maniskt omkring och hjälpte alla att ställa in sina cyklar, vare sig de ville eller inte, och sen sjöng hon med i precis varenda eurotechnolåt hon spelade. Hon hann med rätt många.
Yeeeaahhh - I'm in heaveeeeen! Dumdadumdadumdadumdadum!
Så fort någon råkade se lite ansträngd ut skrattade hon som att hon precis hört världens bästa skämt och skrek nåt tyskt om att vi var ena riktiga kämpar.
Sen, när vi blivit svettiga, och det blev vi snabbt eftersom hon ville att vi skulle cykla superfort oavsett vilket motstånd vi hade och samtidigt göra armhävningar på styret (det är jättesvårt och ser helt sjukt ut), studsade hon av sin cykel och började vifta med en jättehandduk för att ge oss lite svalka.

Jag lovar att hon hade varit på Berghain och knarkat hela helgen.

Livet som utlandssvensk

Det finns en sak som verkligen suger med att flytta utomlands och det är att vännerna och familjen plötsligt är så långt borta. Även om jag åker till Sverige ganska ofta så är det svårt att hinna träffa ens en bråkdel av alla jag saknar.

Jag har precis kommit tillbaka efter några jobbdagar i Stockholm, och den här gången hann jag med ett besök hos farmor, en middag med min ena bror och en med en kompis, en frukost med två andra kompisar och en blixtvisit hos bror nummer två innan flygbussen gick. Tre dagar och inte en vaken stund som inte utnyttjades till max.

Första gångerna jag skulle åka hem gjorde jag helt bisarra scheman för att hinna träffa så många som möjligt. Men det ledde bara till ångest och tokstress. Nu skiter jag i planeringen, att spontanringa någon och föreslå en middag eller fika är både roligare och mer spännande - vem kommer ha tid att träffa mig den här gången? Jag har insett och accepterat att jag inte kan hänga med mina vänner lika ofta som förut. Jag valde att flytta hit och i det valet ingick det att sakna och, då och då, ha dåligt samvete för att jag är här när de är där.

Så, till alla er jag inte hunnit träffa sen jag flyttade: Jag saknar er! Jag tänker på er! Skaffa skype!

Be Berlin

Mer än fem månader i stan och jag måste fortfarande nypa mig själv i armen ibland för att förstå att jag lever det här livet, och att det inte är planerat att ta slut snart. Jag bor i en stad som tillåter mig att ta det lugnare och vara precis den jag är.

Berlins slogan är sen en tid tillbaka ”Be Berlin”. Känns lite platt och intetsägande till en början kanske, men ju mer jag tänker på parollen desto bättre blir den. Det är lätt att identifiera sig med Berlin, staden är så mycket av allt att de flesta kan känna sig hemma här. Den är flummig, konstnärlig, strukturerad och jordnära, utåtriktad, blyg, ny och gammal. Eller som min pojkvän sa ”du kan använda vilka ord som helst för att beskriva Berlin, det kommer stämma ändå”.

Här kan du vara vem du vill, du behöver inte foga in dig i någon mall. Bäst blir du en del av staden genom att vara dig själv - för mig är det det som menas med att vara Berlin.
Så gör som borgmästaren säger, Be Berlin. Jag rekommenderar det.

Dagens citat

"So how come you don't speak german?
Are you lazy or just stupid?"
Peter, Shiatsumassör och berlinbo som jag intervjuade häromdagen. Jag skyllde på den tyska byråkratin.

Minnen från när muren föll

Jag besökte ett sweamöte häromdagen. Swea är en organisation för svenska kvinnor som bor i utlandet. Medlemmarna är för det mesta i övre medelåldern och på deras möten dricker de vin, går på konstutställningar och pratar om sina liv. De flesta i Berlinklubben har levt i här i över 20 år och mellan tuggorna, det bjöds på räkor, fick jag för första gången höra berättelser om hur det var att leva i en delad stad – och sedan se hur allt förändrades.

”Jag kommer ihåg att de luktade något hemskt när muren föll. Alla var ute på stan och firade och det var trabanter överallt - de stinker ju så med sina tvåtaktsmotorer. Men det var roligt, verkligen en glädjens tid.”

”Ingen i väst hade ju trott att DDR skulle falla. Vi var övertygade om att hela Berlin förr eller senare skulle bli kommunistiskt. Alla var så förvånade när muren revs, vi bara gapade.”

”Varje gång man skulle åka genom öst, för att till exempel ta sig hem till Sverige med bil eller tåg, var det en riktig pers. Det var så nervöst vid gränskontrollerna, gränsvakterna var så otäcka och man hade aldrig någon aning om ifall de skulle neka dig att åka över gränsen.”

Återigen blev jag påmind om att det inte var särskilt länge sen allt hände.

Jag bor här nu

Det tog ett tag, jag har känt mig som en kvarlämnad turist hela sommaren, men igår kom den. Jag satt på cykeln, det var rätt mycket trafik, och så PANG så var den bara där. Hemmakänslan.
Den utlöstes av att jag hade blicken på ett gatusträck och tänkte: Det här gatusträcket kan jag. Såhär ser ett berlinskt gatusträck ut och det känns bekant, jag är hemma när det ser ut såhär.

Märkligt. Man hade ju kunnat tänka sig att det skulle vara nåt annat, lite mer betydelsefullt som fick mig att känna mig som en riktig berlinbo. Att jag börjar bete mig mer som en tysk till exempel, packar maten på packamatenskrivbordet på Lidl eller kanske rent av börjar pratar tyska, men icke. Jag tittade ner i gatan. Muntert. Men ganska mysigt att inte vara en turist längre.

Berlin går hela vägen - åt alla håll

Jag brukar ofta säga att Berlin är en kontrasternas stad och det blir bara mer och mer tydligt ju längre jag bor här. Det är husen, där det nergångna med trasiga fönsterrutor och kulhål i väggarna står bredvid det nyrenoverade, med vita fasader och snirkliga krusiduller över burspråken. Det är människorna, som varken är särskilt hjälpsamma eller framåt, men grymma på att festa och som älskar att gå ut. Och det är det minst sagt ohälsosamma sättet att leva på, med öl till frukost, schnitzel och party dygnet runt i kontrast till den nästa knäppa fokuseringen på hälsa. Här ligger det ekomatbutiker i nästan alla kvarter, ett yogaställe på varenda gata i innerstan och varje lunchkafé med självaktning har linssoppa på menyn.

Slutsats: I Berlin kan du ha den bästa kombinationssemestern ever. Festa som en galning i början, bli en yogi-vegan i slutet.
Kontraster är det bästa jag vet.

Min älskade stad

Det här är Berlin för mig...

Berlinerliv

Tillbaka i Berlin. Igen!
En skön effekt av att jag måste vara hemifrån mycket när jag jobbar är att jag njuter så av att komma tillbaka hit. Lugn och ro, långa frukostar med vänner, en vardag fylld av färg och spontanitet.
Idag ska jag fika med några kompisar, vi ska testa ett chokladcafé vid Helmholtzplatz. Kan livet bli bättre?

Slutsightseeat

Idag har jag vinkat av vår tolfte och trettonde gäst för sommaren. Stackarna fick sightseea utan min hjälp, jag kunde bara inte. Efter en hel sommar full av murbitar, museum, KaDeWe och Gedächtniskirche äter jag hellre ruttna bönor än ger mig ut än en gång med guideboken i högsta hugg (Gedächtniskirche råkar jag förresten alltid kalla Geschlechtskirche, som tydligen betyder könskyrka. Skitsvårt att komma ihåg skillnaden, det låter likadant!).

Min sightseeingdel av hjärnan har stängt av, den strejkar, orkar inte mer. Jag vill hellre sitta på balkongen mot gården, studera grannarna i huset mittemot, testa det nya kaféet runt hörnet. Vara hemma, jogga i den närmaste parken. Om någon sätter en Lonely Planet Berlin i händerna på mig en gång till så börjar jag gråta.

Men, en sista sightseeinggrej hängde jag med på. Efter ett djupt andetag och lite lugnande meditation följde jag med mina vänner till pampiga Reichstag. Det är ett stort hus. Med örnar på fasaden. Från taket såg man hela Berlin. Det var fint, men nu måste jag vila.

Och bloggen ska också vila i några veckor, jag ska till Sverige och göra teve. Tillbaka i september!

PS. Grannarna brukar förresten ha väldigt mycket och synlig sex, så ni förstår ju att det är mer spännande än könskyrkan.

Tyska för invandrare

Idag har jag anmält mig till en kurs i tyska för invandrare. Kursen börjar i oktober, men min anmälan kom ändå i sista sekund – här i Tyskland ska ju alla papper slussas omkring mellan hundra myndigheter innan de får sin stämpel.
Ironiskt nog talar tanten som sköter administrationen på språkskolan ingen engelska alls. Att jag inte kan tyska – det var ju liksom själva anledningen för mig att vara där - verkade hon inte se som något problem när hon började förklara saker för mig. När jag lite försiktigt avbröt henne och sa ”ich verstehe nicht” började hon prata v-ä-l-d-i-g-t- l-å-n-g-s-a-m-t istället. Den metoden fungerar ju ganska bra på mig, som är svensk och åtminstone förstår var fjärde ord, men jag blir väldigt nyfiken på hur hon gör när det kommer in en stackars eritrean eller portugis.
Ah well, tanten lyckades förklara för mig att jag, där och då, skulle få göra ett test för att hon skulle kunna avgöra vilken nivå jag ligger på. Hjälp! Ett surpriseprov!
Jag gjorde testet, chansade i princip på alla was, bin, sie och sehr och gav det till tanten. Hon tittade igenom det med rynkade ögonbryn och grymtade sen ett litet ”hm”, vilket jag antar betyder att jag ligger på nivå 0 och att det kommer dröja längre innan jag och hon kan prata snabbt med varandra. Men jawohl, det känns bra att vara anmäld.