Ettårsjubileum

Tiden går så fort att jag helt glömt bort att fira att jag varit en berlinbo i över ett år nu! Det är svårt att förstå att jag för bara 13 månader sedan levde mitt gamla i liv i Stockholm. Med producentjobb, mojokaffe, Friskis och Svettis och "nästa: Alvik". Det känns så otroligt långt borta.

I dag är min vardag betydligt lugnare med mycket mer ensamtid och sköna kafédagar – men faktiskt också med betydligt större utmaningar.
Som "nytysk" måste jag hela tiden skärpa mig för att lära mig språket, som "ny i stan" gäller det att vara social och framåt för att hitta nya vänner. Som frilansare måste jag vara diciplinerad och strukturerad. Annars blir det inga pengar.

Många har sagt att jag är så modig som lämnade allt i Stockholm. Jag vet inte, för mig kändes flytten så självklar att jag aldrig tänkte på om det var modigt eller inte. Jag var så säker på att det här var rätt, att det var det här jag behövde och ville. Och även om det funnits dagar när allt känts motigt, när tyskan gått segt och ytterligare en tidning tackat nej till mina artikelförslag, så har jag aldrig ångrat mig.

Så nu ska jag fira min nya lugna vardag i min nya lugna hemstad. Det får nog bli med en "eiskaffee" (kaffe med glass i) på ett av favoritkaféerna, Coffein Centrale på Mainzer strasse. Snubben som har stället rostar kaffet själv - det är grymt gott!

Tyska myndigheter och engelskan

Det går ju väldigt bra att bara kunna engelska här. I alla fall när det handlar om att röra sig på stan, beställa mat, fråga efter vägen osv. Det är först i kontakten med tyska myndigheter som det kan bli trubbel. Människorna som jobbar där kan nämligen ingen engelska, åtminstone inte här i de östra delarna. Här kan de ryska.

Det här har jag och mina svenska vänner fått erfara varje gång det är dags att lämna in ett personbevis. Svenska skatteverket skriver ju gärna ut personbevis på engelska i stället för på svenska, men det hjälper inte. Det kunde lika gärna vara skrivet med hieroglyfer och måste först översättas innan myndighetstanterna ens tittar på pappret. Av en auktoriserad översättare som kostar pengar. Hmpf.

Så, ett tips. Hitta en bra och billig översättare om du ska bo här. Det kommer du behöva.

Killen med grönt hår i hörnet

Kommer ni ihåg att jag i mitt allra första blogginlägg berättade om en grönhårig punkare som alltid står i hörnet till vårt hus och röker? Jag har ju flera gånger hävdat att han säkert inte alls är så farlig som han ser ut, men jag har ändå inte riktigt vågat börja prata med honom. Mest för att jag varit rädd för att han ska tycka att jag är en sån där svensk som kommer hit för att Berlin är så HIPPT och för att det är så RÄTT att bo här. En sån som i längden driver upp priserna i stadsdelen för att alla mäklare, restaurangägare och butiksinnehavare förstår att det funkar att ta mer betalt, skandinaverna köper ändå.

Men, häromdagen tog jag ändå tjuren vid hornen och gick fram och bytte några ord med honom. Det var såklart precis som jag trodde, han var trevlig och inte alls arg! Inte på just mig i alla fall. Jag skäms över att det tog ett år, men från och med i dag hälsar vi på varandra.
Så mötas yuciesarna (Young Urban Creative International - det finns horder av oss här) och Friedrichshains punkare... Halleluja.

Jag gjorde det!

En ny milstolpe i mitt tyska liv har nåtts. Jag har tittat på en dubbad film från början till slut! Kanske inte låter som något att fira – dubbning är ju ändå ett brott mot filmkonsten – men sen jag förlikade mig med att tyskarna inte kommer sluta förstöra filmer och tv-serier bara för att jag (och måååååååånga med mig) tycker att det är dags så har jag utmanat mig själv i att titta mer på tv. Och nu har jag alltså lyckats se EN HEL FILM med pålagda röster och till och med ryckts med lite grann. Jag är stolt över mig själv, jag integrerar mig!

Ps. Filmen var Pleasantville, och den var inte ens särskilt bra! Wohoo!

Det ska vara naket

Tyskar älskar att vara nakna. Det måste vara så för nu när solen värmer dyker rumporna, tuttarna och de hängande snorrarna upp hela tiden. Buskarna i Berlins strövområden är inte längre bara gröna, om man säger så. Nudisthörn finns i nästan varje större park, och likadant är på stränderna.

För att inte tala om hur naket det är på badhusen. Till att börja med får ofta damerna och herrarna dela omklädningsrum och bara det kan ju kännas ovant. Vänj dig snabbt är mitt råd, åtminstone om du tänker bada bastu. Här bastar män och kvinnor tillsammans och badkläder är strängt förbjudet. Några gånger har jag testat att ha bikinin kvar, men det blev skäll inom två röda. Den officiella förklaringen till förbudet är att det är mer ohygieniskt att sitta med en bikinitrosa mot bänken än en bar rumpa (?). Att ha handduken med sig in i bastun är okej, men räkna med några sura blickar om du har den svept omkring dig. Den ska bara sittas på och inget annat. Det verkar faktiskt som att du anses vara otrevlig om du vägrar att vara spritt språngande i bastun. Det är liksom inte kamratligt att skyla sig när alla andra ligger på rygg med benen isär och kliar sig i ljumskarna. Eller nåt.

Varje gång jag diskuterat det här fenomenet med en tysk har jag fått höra hur konstigt det är att jag, som är svensk, reagerar över nakenheten. Han eller hon har alltid tyckt att jag borde vara hur bekväm som helst när det gäller att klä av mig inför andra. Herregud, vi svenskar som är så sexuellt frisläppta och badar bastu hur mycket som helst! Någon har till och med sagt "men det är ju ni som lärt oss att var nakna i bastun!". Haha, vilket missförstånd.

Om det är bra eller dåligt med nakenheten här i Tyskland har jag inte bestämt mig för, men det är ganska roligt att fundera på varför det blivit såhär. Någonstans hörde jag att det mest är i östra Tyskland som folk klär av sig helt ohämmat och att det har en historiskt förklaring. För de tyskar som bodde i jättefängelset DDR blev att vara naken en symbol för friheten. Har ingen aning om om det stämmer.

Nu har några bekanta till oss frågat om vi inte ska åka till ett riktigt bastubadarställe ihop. No way säger jag. Jag har precis vant mig vid att vara helt näck bland främmande karlar. Jag behöver bo här betydligt längre än ett år för att fixa att vara naken med folk jag känner halvbra. Där går gränsen. Jag är ju ändå svensk.

Om att lära sig tyska

Det här med att plugga tyska är ju inte helt lätt, det vet alla som någonsin gett sig på grammatiken. Men för mig ligger inte den största utmaningen i fatta skillnaden mellan dativ och ackusativ eller att pricka rätt på der die das utan i att hitta tyskar som orkar prata med mig. På tyska alltså. Det måste ju ändå ses som någon slags barmhärtighetsgärning att diskutera veckan som gått med någon som säger ungefär en mening i minuten och som saknar ord för det mesta.

Samtidigt är det ju allmänt känt att det bästa sättet att lära sig ett språk på är att prata det. Det man säger kan vara hur fel, långsamt och obegripligt som helst så länge man hela tiden försöker. Med det här i åtanke har jag utarbetat en strategi och det är att jag lär känna mina nya, tyska vänner på engelska, för att sen övergå till att prata tyska med dem. Min tanke är att om de väljer att fortsätta vara vän med mig så tycker de förhoppningsvis så mycket om mig att de efter ett tag står ut med att jag pratar på min knackiga tyska. Det kan man ju knappast begära av någon som inte känner en alls. Än så länge har det funkat sådär, kompisarna glömmer ofta bort sig och går över till engeska ändå, men jag tror ändå på min metod och har inte gett upp.

En bra grej är att jag blivit indragen i en liten grupp med utlänningar som träffas några gånger i månaden för att dricka öl och prata tyska med varandra. Det skulle kunna bli otroligt stelt och långsamt eftersom de flesta av oss är rätt dåliga, men det är hysteriskt roligt. Alla säger fel hej vilt utan hämningar och det är liksom skitsamma vad vi pratar om. Det viktigaste är att vi förstår varandra och när vi äntligen gör det blir vi så glada att vi på en gång måste beställa en runda öl till, och så där fortsätter det. De där mötena gör alltid att jag känner mig extremt puckad, men väldigt glad.

Sen är det förstås självpeppning som gäller. Jag brukar intala mig att jag är väldigt språkbegåvad och pratar nästan perfekt tyska. Det funkar faktiskt. Och hallå liksom, så dålig är jag inte. Jag förstår numera nästan allt som sägs och jag pratar ju, även om det går långsamt.

Söndagsloppis

Idag är det söndag och söndag i Berlin betyder loppis. Det finns massor av välja bland och vilken du ska gå till beror helt på vad du är upplagd för. Vill du vara garanterad snygga retrogrejer är det Arkonaplatz i Mitte du i första hand ska satsa på. Sakerna där kan kosta lite mer men marknaden är en av de bästa i Berlin och det finns en stor risk att du kommer hem med en ny älsklingspinal.

Gillar du att rota runt bland skräp för att kanske, kanske hitta en juvel för en spottstyver så ska du åka till Boxhagener Platz i Friedrichshain. Här samsas trasiga stereoanläggningar med kräkfula handväskor i plast, men rätt vad det är upptäcker du bordet, halsbandet eller broschen du letat efter hela ditt liv. Typ. En skön loppisutmaning är det i alla fall.

Är du mer ute efter folkfest ska du definitivt åka till Mauer Park, också den i Mitte och väldigt nära Arkonaplatz. Den här loppisen är stor, proppad med människor och utbudet består av rätt mycket nya tackysaker; T-shirtar med paintbruschade vargar i månsken till exempel. För den som ändå lyckas peppa sig genom folkmassan väntar en stor belöning - en supermysig biergarten med livemusik. För en sådan är i alla fall jag beredd att stångas med både turister och gigantiska romska klänningar (som hänger där varje vecka i hopp om att någon ska slå till. Verkar gå sådär) i någon timme.

Så kom hit, boka hemresan till måndagen i stället och upplev berlinarnas söndagsnöje. Det är kul!

Hej nittiotal!

En del påstår att Berlin i dag är som New York på åttiotalet. Så kan det säkert vara, jag vet inte. Jag var i New York en gång på åttiotalet, men eftersom jag bara var sex år gammal så kommer jag mest ihåg att man kunde köpa tjocka pizzor där.

Jag skulle i stället vilja påstå att Berlin, på åtminstone några sätt, är lite som Sverige i slutet av nittiotalet. Till exempel, ta det här med solarium. Varje kvarter har minst två och på ett inte långt i från där jag bor kan den som solar varje dag köpa ett väldigt fördelaktigt månadskort. Hallo! Varje dag! Har tyskarna missat det här med cancer och rynkig hud? Nåväl. Här verkar det solas hej vilt i alla fall. Man måste väl vara lite tanned till hockeyfrillan eller nåt.

Sen har vi alla klädbutiker med ett tio år försenat mode. Det finns mycket för dig som gillar att shoppa trendigt här, men tror mig, det är inte i galleriorna du ska gå. Gör du det kommer du snart se ut som den där tjejen eller killen som försökte men aldrig riktigt hade känslan. Tror till och med att man kan hitta blusar med axelvaddar ganska lätt här, utan att det på något sätt lyckas bli ballt och retro.

Internetkaféerna! Alltså ställen som, till skillnad från de kaféer som bjuder på gratis uppkoppling om man har med sig sin egen dator, lägger betoningen på internet. Med datorer uppställda i rader och lysrör i taken. Möjligen kan man köpa en automatkaffe och en Twix också.

Vad mer? Jo, förstås, de dyra mobilabonnemangen. Kommer du ihåg när det kostade tre kronor att ringa ett samtal på dagtid i Sverige? Välkommen till Tyskland. Här känns det fortfarande lite lyxigt att kosta på sig en pratstund på mobilen. Och ett sms för två kronor är inget konstigt. Huh.

Så, Berlin, eller kanske hela Tyskland, är helt enkelt lite efter när det gäller några småsaker. Men ingen kan ju vara bäst på allt.

Berlin och ljuden

Berlin för mig är på många sätt ljud. Fina ljud och oljud. I början var själva tyskan också ett ljud, eftersom jag inte förstod. Då hörde jag mest fula halsljud när tyskarna pratade. Så är det inte längre. Tur det, tyskan är så mycket vackrare när man förstår vad de säger.

Just nu är det är någon på andra sidan gatan som spelar hårdrock med öppet fönster. Distade gitarriff studsar mellan väggarna. Går jag ut på balkongen istället, som vetter mot gården, möts jag av klassisk musik. På väldigt hög volym. Och då snackar jag så hög volym att till och med mina fönsterrutor skallrar när det blir lite mer dramatiska partier.

På morgnarna brukar vår granne öva på sin säckpipa (det är sant). Han spelar ofta fel. Det ljudet är definitivt ett oljud. Varför just säckpipa? Av alla instrument i hela världen.

Flera gånger i veckan går det förbi zigenare på gatan som hoppas på att vi som bor i husen ska slänga ut en euro för att de spelar så fint för oss. Kan det löna sig? Förmodligen inte, men de spelar bra och ser väldigt glada ut.

Och varje onsdag, fredag och lördag är det party mittemot oss, utanför den lokala ölaffären. Varför gå till en bar när man kan köpa öl för halva priset och hänga på gatan liksom. När kvällen börjar bli sen och punkarna blivit lite runda om fötterna blir det ganska ofta gräl. Då ekar det "Scheisse, du bist ein arschloch!!".

Sen har vi hundskallen. Stora hundar, små hundar, bråkande hundar. Varje dag.
Och det bästa ljudet av allt – fågelkvittret. Jag har aldrig hört så mycket kvitter som här i Berlin. Fåglarna måste också gilla den här staden.

F'hain über alles

Jag har upptäckt nya delar av Friedrichshain. Mysiga kvarter med massor av barer, restauranger och coola butiker. Jag skäms lite, men jag hade faktiskt missat området kring Sonntagsstrasse vid Ostkreuz. Nu vill jag flytta dit!

Det finns så mycket här i Friedrichshain, så många sköna områden. Stadsdelen är avslappnad, grön, cool och levande. Fortfarande finns många slitna hus kvar, där balkongerna ser ut att sitta löst och färgen flagnat. Inte sällan står en helt nymålad och upprustad byggnad bredvid och kombinationen av gammalt och nytt, sunkigt och putsat ger stadsdelen en skön karaktär.

Och så klottret. Många avskyr det säkert, men jag tycker om det. Och blandningen av människor! Punkare och yuppies om vartannat. Partykids och barnfamiljer. Allt i en enda röra. I love it.
Så ska ni till Berlin, bo i Friedrichshain. Det är nära till resten av stan, men rymmer allt man behöver för att må bra.

Pensionärerna i Steglitz

Berlin är stort och ska man kalla sig resejournalist måste man ju resa lite också, tänkte jag och steg i måndags förmiddag på s-bahn mot Steglitz. Väl framme i den västliga stadsdelen Lichterfelde Ost möttes jag av ett soligt torg, hus byggda på åttiotalet och massor av pensionärer.
De var överallt, på kaféerna, vid övergångsstället, fruktstånden, i affärerna. Vart jag än vände huvudet såg jag beiga kappor och käppar! Inget fel i det, men vart tog alla andra vägen? Plötsligt slog det mig hur unga de kvarter jag brukar röra mig i är. Inte själva husen, de är mycket äldre än i väst, men människorna.

Jag tror att det finns två anledningar till det här fenomenet.
Nummer ett är att det helt enkelt bor fler äldre i väst. Det här har jag ingen som helst statistik på, men det känns så. Kanske har de äldre i öst jagats bort av hipsters från skandinavien som flyttat dit? De kanske drunknat i havet av techno och bakfulla tjugoåringar? Vilket leder mig till anledning nummer två.

I Mitte, Prenzlauer Berg och Friedrichshain bor det fler arbetslösa kulturarbetare, frilansande kulturarbetare och invandrade 20-åringar än i Steglitz. Alltså såna som syns på dagarna, som inte sitter på ett kontor mellan åtta och fem utan hänger i parker, tar en kaffe till på kafé Morgenrot och äter frukost till klockan fem. Som lever om på nätterna och softar på dagarna.
I Steglitz bor det ekonomer, sjuksystrar och försäkringshandläggare och de har ju knappast tid att sitta och mosa på torget i Lichterfelde Ost klockan 11 en måndag.
Och kvar bli pensionärerna.

En liten vardagsbetraktelse bara.

Frilansarvardag

Idag har jag varit vid Helmholtzplatz i Prenzlauer Berg. Det är ett lummigt torg med kullerstensgator runt omkring och massor av kaféer. Fåglarna kvittrade, solen lyste och på en bänk bland träden i mitten av torget spelade några gubbar dragspel.
Där satt jag och arbetade medan jag åt på min rågbaguette med avocadocreme och soltorkade tomater.
I Sverige jobbade jag i en källare och såg ofta inte ljuset på hela dagen. Och inga dragspel.
Jag älskar att vara frilansare.

Ett två tre sommar

Det är någonting med våren här i Berlin. Den finns inte. Eller, den kanske finns, men bara i någon vecka. Sen är det sommar.
Nu är väl inte jag någon expert på området - jag har ju trots allt bara upplevt två berlinervårar - men när jag hör mig för med de som bott här längre är det flera som håller med mig.
Berlin hoppar över våren.

Det kan bero på att solen är lite varmare här, så fort den kommer fram någon gång i mars funkar det hur bra som helst att sitta ute i t-shirt. Jag har en vårjacka men fungerade bara i en vecka innan den blev för varm. Träden blev prunkande gröna på ett par dagar och lika snabbt gick nöjeslivet från 100 till 3000 (helt nere på noll är det aldrig här). Med så mycket ivrig kreativitet som puttrat hela vintern behövdes det inte många solstrålar för att hela stan skulle börja sommarstudsa.

Idag är det 18 grader i skuggan här i Friedrichshain. Ingen sommar för en spanjor, men för en frusen svensk är det rena rama bastun. Gräset är långt och grönt , träden blommar och idag flög det in en skalbagge genom fönstret. Och i förrgår fick jag ett myggbett.
Det är sommar, I tell you.

Tacky tropiker i utkanten av Berlin

Jag har besökt vad som måste vara ett av de mest märkliga ställena i norra Europa.
I en gammal hangar för zeppelinare har någon galning fått för sig att bygga en hel charterort - med sandstränder, turistshoppar, enorma pooler, hotell och campingområden. Det kallas för Tropical Islands och luften inne i jättebubblan ligger kring 30-strecket. Precis som på vilket Blue Village-område som helst masar turisterna runt i flipfloptofflor, med rödmosiga ansikten och t-shirten hängandes över axeln. I mitten av hangaren har det planterats en liten regnskog där man kan gå på safari (nåja) och upptäcka exotiska trädslag. På sandstränderna är det, som det alltid brukar vara på charterorter, krig om solstolarna. Det gäller att vara snabb, tyskar är bra på att paxa.

Det var... vad jag ska jag säga... som en blandning av det mest tacky och det mest fascinerande jag varit med om. Helt sjukt, och helt fantastiskt.

En timme från Berlin med bil och helt klart värt ett besök. I alla fall om man sugen på tyska turister i mängder och sol och bad á la Gran Canaria.

Filbunken vid Frankfurter Tor

Mitt favoritkafé är stängt för renovering. Kaffee und Tee vid Frankfurter Tor ska bli ännu finare, med väggmålningar och hela kitet. Det känns lite sorgligt, jag tyckte det var så perfekt som det var, med de slitna sextiotalsmöblerna och mjuka farmorslamporna. Men det är klart, det behöver ju inte bli omysigt bara för att det ska stylas om. Och hur inredningen än blir så kommer ägaren förmodligen fortsätta vara en filbunke som då och då drar fram gitarren och sjunger en sång för sina gäster.

Att ägaren är en lugn människa visar sig inte minst på hur länge renoveringen har hållit på. I flera veckor har det stått "Neueröffnung 31 märz" stort och tydligt på fönstret så att ingen som går förbi kan missa det. Datumet passerade, ingen nyöppning. Då kom skylten "Vielleicht freitag" (kanske på fredag) upp istället.
Som sagt, en filbunke. Och ett grymt kafé.

Den stillsamma lunken

Jag gör så mycket här som jag förmodligen inte skulle gjort om jag bott kvar i Stockholm. Sover en stund mitt på dagen till exempel. Eller slår mig ner på en bänk under långpromenaden för att bara sitta i några minuter. Sånt gjorde inte jag förut.

Idag var jag på kyrkogården som ligger mellan Landsberger allee, Richard-Sorge strasse och Friedenstrasse här i Friedrichshain. Det var fantastiskt. Krokuserna står i full blom och lila, vita och gula blommor har målat hela kyrkogården. Finns det något bättre än färgglada blomsterängar i mars, när allt varit grått så länge?

Och så har jag börjat på yoga. Det hade jag förmodligen inte heller gjort om jag bott kvar i Stockholm. Här är det nästan svårt att undvika - det ligger minst en yogaskola i varje kvarter. På yogan träffade jag en tjej som bott i Berlin i tre år. Hon trivdes också här, mycket för att Berlin är en så avspänd stad. "Jag tror att Berlin är så lugnt för att det är som en massa småstäder i en", sa hon.

Kanske. Jag vet bara att jag har mycket lättare att hinna njuta här än i mitt gamla liv. Förmodligen beror det mest på mig själv, men Berlins stillsamma, avspända lunk gör det lättare att stanna upp och bara vara lycklig.

De tyska neuroserna

Det brukar ju heta att vi alla har våra avigsidor, neuroser och knäppa saker för oss. Jag tror att det gäller för länder likväl som för enskilda människor.
Varje nation har sin egen personlighet. Den består, precis som hos en människa, av bra och dåliga sidor, olösta knutar och beteenden som ibland kan vara riktigt svåra att begripa sig på.
I Sverige har vi vår jantelag, vår ängslighet att sticka ut och göra fel - och sakta men säkert upptäcker jag Tysklands knasigheter. Att formulera det typiskt tyska i en mening är för tidigt, dit har jag inte kommit ännu, men små företeelser här och var tyder på att neuroserna finns där, bubblandes under ytan.

Vi kan börja med ramperna. Det finns inga här. Den som är rullstolsbunden eller har barnvagn får snällt ställa sig i hisskön. Om det finns någon hiss vill säga, handikappanpassningen i Berlin existerar men har inte alls kommit lika långt som i Sverige.
Inte så konstigt kanske, när de envisas med att installera dyra hissar vid varje trappsteg istället för att lägga dit en enkel ramp.
Ett bra exempel är bankautomaten några hundra meter härifrån. Min kompis, som ofta är ute och går med barnvagn, har svurit många gånger över de två trappstegen som leder upp till automaten. Och såklart, ingen ramp. Nu har de ansvariga äntligen tagit tag i problemet och installerat en liten hiss för att alla ska kunna ta sig dit. Bra så, MEN HALLÅ! En HISS! För två trappsteg? Hade det inte varit både enklare och billigare att lägga dit två skenor?
Vad den här rampskräcken beror på har jag ingen aning om, kanske är det ett tecken på att ingenting görs halvdant i det här landet. Att det ska vara noggrant, ordentligt, hela vägen. Finns det avancerad ingenjörskonst ska den liksom användas. En ramp, pah! Vad är det för fånerier? Äh, jag har ingen aning. En knäpphet är det i alla fall.

Däremot har jag förstått varför det inte används lustgas på tyska sjukhus. Här får en födande kvinna nöja med sig den syre som finns i rummet, någon roligare gas än så blir det inte, och det trots att nästan alla andra europeiska sjukhus gladeligen sätter på sina patienter en mask när smärtan blir för stor. En kvinna jag träffade, som arbetar som barnmorska, förklarade saken med att "vi tyskar har ett känsligt förhållande till gas, om du förstås vad jag menar..."
Det är alltså det stora dåliga samvetet som talar till oss. En rest från andra världskriget. Gas är för tyskar lika med skuld och skam. Snacka om neuros.

Sen har vi det här med ordningen. Nog för att det är trevligt många gånger med struktur men som med allt annat blir det ju knäppt när det går till överdrift. När killen framför i kön på Lidl packat om sina påse tre gånger för att få en perfekt tyngdfördelning kan jag få lust skrika "kom igen, loosen up! Det går bra ändå!". Eller när byråkratin kräver ytterligare en stämpel på ett redan överstämplat papper. Det här, tror jag, handlar om en nedärvd insikt om hur mycket mer pålitligt allt blir om alla följer reglerna. Och varför tyskarna är rädda för att saker inte ska bli som de förväntar sig, vet jag inte. Kanske för att det genom historien faktiskt gått åt helvete för dem ganska många gånger. De vet liksom att det kan gå fel, och de vet hur förödande konsekvenserna kan vara. En gissning bara.

Min upptäcktsfärd genom den tyska nationsidentiteten går vidare.

Nya demonstrationer

Ny helg, ny antinazistdemonstration i Friedrichshain. Den här gången med technotåg och clowner - protesterna börjar förvandlas till en folkfest.
Jag säger då det, berlinare hittar alltid anledningar till att festa.

Vårsol!

Årets första berlinfrukost ute i solen! Ah, ljuva vår! Äntligen är du här! Och jag har hittat ett nytt bra frukostställe här i Friedrichshain - Café Tasso på Frankfurter allee 11. Här går tiden långsamt och väggarna dignar av begagnade böcker som alla kostar 1 euro att köpa. Ingen styling nånstans, bara mat, kaffe och böcker. Soft.

Friedrichshain vägrar nazismen

Igår var det en demonstration på gatan utanför, igen. 200 människor, omringade av piketbussar och mängder av poliser i gröna uniformer. Demonstrationen var en protest mot att en butik i området som säljer friluftskläder har märket Thor Steinar i sortimentet. Märket sägs vara starkt förknippat med högerextrema rörelser och älskat av nazister. Och är det någonting Friedrichshainare hatar så är det invandrarfientlighet och högerextremism - butiksägare sätter upp "Friedrichshain mot nazister"-lappar i skyltfönstret, på somrarna pågår minifestivaler i antinazismens anda och titt som tätt anordnas demonstrationer som den i går.
Och engagemanget behövs, nynazismen i Berlin växer.

Butikens ägare har, så vitt jag vet, inte velat uttala sig.
Och invånarna i Friedrichshain kommer fortsätta att protestera.