Schlageryra och Mallislycka

Tillbaka från smekveckan och vad möts vi av? Schlagerlycka. Leeeeena! Wir lieben dich! Nu är dom bra malliga, tyskarna. Och det får dom väl vara va? Med så mycket kärlek för schlager och så fantastiskt många eurovisionschlagersatsningar som gått så tokfel så var det väl ändå dags för en vinst. Nu gäller det bara att det går bra i fotbolls-VM också så blir lyckan total. Att vi tysklandssvenskar kommer att bli mobbade hela sommaren för Sveriges misslyckanden får vi ta. Sånt är livet.

Och apropå lycka... Jag älskar Mallorca. Trots att menyerna står på tyska och trots att vissa delar av ön fortfarande bara handlar om supaknullafestabröööl. Det är en helt otroligt fin ö med helt fantastiskt fina berg, som gjort för en bröllopsresa. Vi har vandrat, ätit lyxiga hotellfrukostar, badat i pooler som försvinner i himlen, bott på mysiga fincas med bergen omkring oss, lyssnat på fågelsång, och nypt oss i armarna för att det är så vackert överallt. Sen har vi förstås matat, badat, sprungit efter, nattat, vyssjat, och solskyddsfaktorkladdat in vår son också (det var en romantisk smekvecka, det var det verkligen, men med en elva månaders bebis finns det gränser för hur romantiskt det kan bli).

Nu väntar lite berlinish vardagsliv igen, inte fy skam det heller. 

Smekmånad i bundesland nr 17

En dag i utkanterna

Vi gjorde en tur ut till Outleten. Ni vet, den där som ligger några mil utanför varje storstad och som alla säger att de borde kolla in men aldrig orkar åka till. Hur som helst, jag har inte shoppat på ett år och ville sluta se urtvättad ut och tänkte vafan, jag ger det ett försök.

För att komma dit åkte vi förbi förorter med grå betonghus, sen kom åkrar och efter det massor av övergivna gamla bostäder. Det växte grönt ur trappuppgångarna. Samtidigt som husen passerade lyssnade vi på en podcast av Verkligheten i P3 som handlade om några husockupanter i Stockholm och deras bråk med husägaren. Jag tänkte "kom hit istället, här finns hur många hus som helst att hänga i". Men det är väl inte så enkelt.

Outleten, B5, var som outletar brukar vara. Ett Pleasantville. Nybyggt, ganska folktomt, hus som såg ut som lador brukar göra i tecknade serier. Vi shoppade en hel del, basgrejer mest. Det är inte superinspireande att gå runt i en pålåtsasby uppbyggd bara för att vi ska köpa klädföretagens misslyckade kollektioner. 

Under hemfärden såg vi en skylt längs vägen, "War cemetary" stod det. Vi svängde av och upptäckte en helt fantastiskt vacker plats. Vacker och fruktansvärt obehaglig. Jag har aldrig varit på en krigskyrkogård förut och de hundratals stenarna gjorde mig förbannad. Unga män i tjugoårsåldern som berövats på allt. De borde varit mor och farföräldrar i dag, inte ligga där. Jävla andravärldskrig. Det var inte så länge sen ändå. Jävla alla krig förresten.

Tillbaka i lugnet och roet

Ljuva Berlin! Som jag har längtat efter dig! Tänk att det kan vara så skönt att komma hem efter bara två veckor i Sverige. Det beror nog mycket på att sverigebesöken alltid går i turbofart. Familjeträffar, kompisträffar, sverigeärenden (nytt pressleg införskaffat, mycket bra) och efter två veckors speedumgänge blir man ju lite trött i skallen. Nu är det dags att varva ner i några dagar innan färden går vidare till Mallis, eller Tysklands sjuttonde bundesland som det också kallas när någon ska vara lite rolig. Där ska jag öva tyska med alla andra som är där, äta tapas och kanske vandra upp för ett berg eller två.
Lyxigt kallas det, det liv jag lever!

Staging was?

Jag befinner mig fortfarande i säljalägenhetistockholmträsket och nu vill jag göra klart för alla som som kan vara intresserade att det här med staging är något svenskt. Eller åtminstone inte tyskt. På bilderna som ska locka köpare av lägenheter i Berlin ser man ofta kartonger, smutstvätt och tidningstravar på golvet och några inredningskonsulter och proffsfotografer är det inte tal om. Hur det ser ut här i Sverige, och kanske mest i storstäderna, vet vi ju -  vit soffa, vita väggar, ett soffbord i femtiotalsstil, några tulpaner på matbordet och inte en pinal för mycket. Väldigt förutsägbart, väldigt mycket som panikstuvats på vinden.

Här är en bild från en tjusig sekelskiftestvåa à 77 kvm i de hippaste delarna av Friedrichshain. Pris 1,7 miljoner. Kartongerna ingår ej.

Dagens tanke om pengar

Jag är i Sverige och putsar lägenhet. Den ska säljas och ju mer insatt jag blir i den Stockholmska bomarknaden desto mer förbryllad känner jag mig. Trots att det fortfarande känns långt borta är det inte omöjligt att jag och min familj någon gång flyttar tillbaka till 08-området och vad händer då? Jo. Bostadsjakt. Räntefunderingar. Utanför stan, inne i stan. Hus, lägenhet, koja, slott, grotta, 20 000 i månaden eller 5000? Vad vill vi, hur vill vi, vart vill i? Eller kanske snarare, vill vi överhuvudtaget? Jag blir lite illamående vid tanken på alla beslut som ska tas, vill hellre luta mig tillbaka på min mjuka berlinkudde och strunta i alltihop. Så då gör jag det.

Men, förbryllningen är kvar trots mitt sköna läge på kudden. För även om vi struntar i hetsen just nu så finns det väldigt många som inte gör det. Som köper villor i Nacka för nio miljoner utan att ha en enda på banken. Hur går det ihop? Jag vet att räntorna är låga och så vidare, men ändå. Hur mycket lägger familjer här i Stockholm på att bo egentligen? Det måste vara massor! Och hur mycket energi tar det inte för att få storstadslivet, som är så sjukt dyrt, att gå ihop varje månad. I know, det är inget nytt, livspusseldebatten har väl pågått i typ tio år nu men det är lätt att glömma bort hur det ligger till här i Svedala när man bor i en stad där en trea mitt i stan går för 16 000 kronor kvadratmetern.
Livet blir verkligen mycket enklare när saker och ting inte kostar så förbannat mycket.

Dagen efter om dagen före

Första maj blev en lugn dag i våra kvarter. Jag och sonen höll till i lekparken, med polishelikoptrarna chopprandes över oss. I parken bredvid pågick majfest och barn och braj blandades friskt enligt dom som var där. Hm.
På gatorna var det tomt, inga bilar, inga demonstrationer. Bara kullerstenar och gröna alléer med kvittrande fåglar. Så kan en första maj i Berlin också vara.

Första maj och de nervösa finbilsägarna

Dan före dan... I berlin innebär första maj inte några glesa demonstrationer och fredliga torgmöten - här är det krig. Åtminstone är det det alla förväntar sig. Poliserna är överallt med sina piketbussar, mercedesägarna parkerar sina bilar utanför stan (dom har en tendens att brinna upp annars) och barnfamiljerna planerar för en dag inomhus. I alla fall de som bor i Kreuzberg. Politikerna har gjort sitt bästa för att dagen ska bli lite mindre arga anarkister och lite mer gatufest, och lyckats, men de senaste åren har våldet trappats upp igen. Förra året greps 289 personer. 

Hur som helst. Med risk för att hamna mitt i en avspärrning och ha lite svårt att komma hem igen - i morgon är det Kreuzberg som gäller. Det blir förmodligen en salig blandning av öl i parken, musik, mat, glada barn och arga demonstranter.

Ein tips

Här kommer ett restaurangtips. Transit serverar asiatiska tapas, varje rätt kostar 3 euro och du beställer genom att kryssa i rutor på en lapp där alla rätter står förtryckta. Det är gott, roligt och dessutom är lokalerna schyssta. Båda två, för Transit finns på två ställen i stan - på Rosenthaler Strasse i Mitte och på Sonntagsstrasse i Friedrichshain.

Efterätt á la Transit.

Sunkshopping

Det kanske egentligen vore bättre att skriva en lista på vilka butiker man absolut inte får missa här i Berlin, men under shoppingrundan i dag kunde jag bara komma på affärer som man bör undvika. Så här kommer den: Sunkaffärslistan. Gå inte dit.

1. På första plats kommer utan minsta tvekan Matratzen Concord. Här kan du köpa billiga madrasser, kuddar och täcken och kedjan har en affär typ var tredje meter. Fråga mig inte hur det går ihop,  varje gång jag stuckit in huvudet i en butik har det varit helt tomt. Förutom den överviktiga damen med dåligt färgat hår, en cigg i mungipan och en bister min som sitter bakom kassan. Jepp, madrasserna på Matratzen Concord stinker rök. Åtminstone de jag luktat på. 

2. Om helvetet var en skobutik, skulle den heta Deichmann.
Jag vet, kedjan finns i Sverige numera också, och det gör mig nästan rädd. Den är läskig. Skor, skor skor, för mycket skor. I sina kartonger, staplade på hyllor ända upp i taket. Skrikande barn, grönaktigt ljus i taket, lukt av klister och gummi. Me not like. Me får huvudvärk.

3. Det finns fula möbler, och så finns det Scontomöbler. Nu låter jag snobbig kanske, sorry för det, men jag visste faktiskt inte att det fortfarande producerades så kolossalt osnygga saker. Här hittar du persikofärgade plyschsoffgrupper, vitrinskåp det borde finnas lagar mot och sängramar som skulle ge mig mardrömmar.

4. Berlin har en hel del bagerier och det är ju himla trevligt. Tyvärr är många av dem riktiga sunkhak. Och kombinationen fettiga wienerbröd och rökande farbröder som ser ut att ha suttit där sen solen gick upp kvalar lätt in på min lista.

Det var allt för nu. Jag lovar att återkomma med lite nyttigare shoppingtips någon annan dag.

Berlin - två år senare

Snart är det två år sedan jag bytte Stockholm mot Berlin. Det är konstigt, men trots att det har hänt så mycket sen dess och trots att jag format en helt ny vardag här, känns det fortfarande som att livet jag lever nu bara är något tillfälligt, en semesterbubbla. Det är som att det liv jag såg framför mig i Stockholm var så självklart och så förväntat att jag har svårt att släppa tanken på att det är det som är det riktiga. Jag tänker liksom att det här flummeriet i Berlin bara är någon slags härlig dröm och snart måste jag växa upp och börja göra det som förväntas av mig. Karriär, köpa villa, leva sverigeliv.

Varför flyttade jag till Berlin? Det handlade om kärlek förstås. Till staden, men framför allt till min pojkvän, numera man, som fick jobb här. Fast det var faktiskt jag som ville att han skulle söka jobbet -  jag hade upptäckt Berlin under en resa ett par år tidigare och bestämt mig för att jag någon gång i livet skulle bo här. Det gällde bara att hitta rätt tillfälle och nu såg jag chansen.

Jag jobbade som tv-producent i Stockholm och trivdes med det, men jag ville testa något annat också. Inte bara fortsätta på samma sätt, gå i intrampade spår, friskis och svettisgympa efter jobbet, stress, stress, stress, handla på Prisextra och läsa bostadsannonser på söndagarna. Jag längtade efter en utmaning, något nytt, spännande och samtidigt ett lugnare liv. Att flytta till en stad där folk går på lina i parkerna och dessutom börja frilansa kändes perfekt.

Och nu sitter jag här, lever ett liv som jag älskar i en stad som jag fortfarande, efter två år, tycker är helt fantastisk. Jag sitter här i min bubbla och har det bra. Någon gång kommer väl poletten att trilla ner och bubblan spricka - jag kommer förr eller senare släppa mina gamla tankar på vad som är det verkliga livet och inse att det är det jag har omkring mig som är på riktigt. Och att ett hetsigt stockholmsliv är något man väljer. Eller väljer bort.  Att ingenting är självklart.

Ny loppis

Precis när de gamla vanliga loppisarna vid Mauerpark/Arkonaplatz/Boxhagener platz började kännas lite väl dyra/turistiga/skräpiga så dök det upp en ny. Tjoho! Raw kallas den och ligger i det gamla övergivna området nedanför Revaler Strasse i här i Friedrichshain. Väldigt mycket dreads, gigantiska örhängen och t-shirtklänningar med unika tryck men hyffsat stora fyndchanser skulle jag tippa. Och så kan man dricka öl i solen och sånt också.

Knorrigt

Om jag inte skulle trivas så bra på den gata jag bor på nu så skulle jag definitivt vilja bo på Knorrpromenaden. Det är ett stycke lugn och ro mitt i Friedrichshains partykvarter. Jämfört med resten av stadsdelen är den lilla gatstumpen vilsamt ordnad, nästan helt tyst och har dessutom knappt något klotter. En oas i bohem-punk-studentkaoset, med världens raraste namn dessutom.

Vietnames upphittad

Van Hoa. Så heter Prenzlauer Bergs svar på den übertrendiga vietnamesiska restaurangen Monisieur Voung i Mitte. Van Hoa är litet, enkelt, billigt, har väldigt god mat och ligger inte långt från ett av mina favorithängställen här i stan - Helmholtzplatz.
Adressen är Stargarderstrasse 79. Missa inte sommarrullarna med jordnötssås för 2,90 euro.

Tierpark revisited

Gurkorna var kvar, men nu fanns det faktiskt lite annan mat att välja på också. Kommersen når även Tierpark alltså, åtminstone på våren. Fast ändå i mycket mindre utsträckning än på Zoologischer Garten som i den västra delen av Berlin. Kein tingel tangel i Tierpark.

Här slår en dam till på två gurkor.

Och här ligger en gammal DDR-krokodil och försöker ta in de nya tiderna.

Tantfest

Jag tror att jag håller på att bli en tant. Eller, det är väl ganska självklart, vi (kvinnor) ska alla den vägen vandra och så vidare, men att det skulle hända redan innan jag fyllt trettio är ändå en överraskning. Det har pågått ett tag nu och symtomen har kommit smygande. När jag var runt 24 började jag intressera mig för balkongblommor, vid 26 hände det allt oftare att jag klagade på att musiken var för stökig och vid 28 började jag säga saker som "det är en dag i morgon också" och "jag behöver inte alkohol för att ha roligt". Och nu, vid 29 års ålder, har jag njutit i fulla drag av blommande körsbärsträd, tulpaner i rader och den kinesiska akademikerkören. Tillsammans med en miljon pensionärer.

Jag har varit på Körsbärsblommefest i östförorten Marzahn, med de ståtliga plattenbauhusen som fond till de rosa blommorna. I sällskap med alla andra tanter åt jag kinesiska sesambollar, gungade med till den koreanska dansen och fröjdade mig åt våren och blommorna. Parken där festen var heter Gärten der Welt och består, precis som det låter, av trädgårdar arrangerade i stilar hämtade från hela världen. Helt lovely. Och så finns det en riktig busklabyrint! Fast den vågade jag inte gå i, tanten i mig tyckte att det verkade lite omständligt och tänkte att "äventyren kan ungdomarna ta hand om".

Turkiska marknaden, så nice

Jag började bakifrån på utflyktslistan och bockade av Gojibärsinköpet på turkmarknaden först. 600 gram för 15 euro (jämför det med 450 gram för ca 240 spänn på hälsokosten i Sverige), det ni! Bären ska få täcka upp för sömnbristen tänkte jag. Så man blir lite fräsch igen efter snart tio hålögda bebismånader.

Jag älskar verkligen turkmarknaden vid Maybachufer i Neukölln, den har allt och det är så härligt att kunna handla så mycket goda saker så billigt. Ostar, bulgur (svårt att hitta i Friedrichshain), grönsaker och frukt i mängder, bröd, oliver, soltorkade tomater - min plan är att trappa ner på Lidl och i stället bara handla här! Det är ju så mycket trevligare och helt klart värt den lilla trippen till Neukölln. Varje fredag och tisdag, från morgon till sen eftermiddag. Åk dit.

Lite skönt häng på bryggan vid marknaden. Ganska ofta brukar det vara någon som uppträder också.

I går var det tre killar som spelade någon form av ganska svår, minimalistisk musik. Såklart.

Och så avslutar du utflykten med en bägare blåbärskvarg (Kesella typ) från kvargbaren. Inte så turkiskt kanske, men gott.

Berlintripper på gång

Jag planerar utflykter. Så fort det slutar regna ger jag mig i väg till:

1. Tierpark. Det gamla DDR-zoot i Berlin som trots sin gråbeige utformning har sin charm. Ska bli spännande att se om det den här gången går att köpa något annat än inlagd gurka på påse när det blir hungrigt. Inlagd sparris kanske?

2. Galerie Caprice Horn och utställningen som följs av tävlingen Sony World Photography Awards. Världens bästa foton från 2009/2010 är samlade (åtminstone de bästa i tävlingen). Pågår till den 22/4.

3. Turkmarknaden i Kreuzberg. Jag behöver antioxidantera mig och ska bunkra billiga Gojibär.

Och är det soligt på söndag så är Körsbärsblommefesten i Marzahn en bubblare. Kan det finnas något härligare än att strosa runt i en vacker park fylld av blommande körsbärsträd? Jag svarar själv på den frågan: Nej.

Det stora hjulet i framtiden

Jag såg på nyheterna i dag att The Great Berlin Wheel, eller Riesenrad Zoo som det kallas på tyska, kommer att dröja ytterligare. Det fattas pengar, surprise surprise. Typiskt Berlin, här påbörjas jämt stora ambitiösa projekt utan någon till synes bra plan för hur de ska avslutas. Stadtschloss Berlin är ett annat exempel.

The Great Berlin Wheel ska alltså bli ett gigantiskt pariserhjul, 175 meter i diameter och det största i världen, beläget vid Zoologischer Garten. Är det tänkt. Någon gång. Kanske.

Alla talar om Lena

Det råder Lena-feber här i Deutschland. Lena Meyer-Landrut är tjejen som trots att hon aldrig sjungit för någon annan än sig själv i duschen gick och vann Tysklands motsvarighet till melodifestivalen. I år var den i form av någon slags Idol-liknande tävling kallad "Unser star für Oslo" (Vår stjärna för Oslo) och det verkar faktiskt som att folk bryr sig lite mer än vanligt om vem som ska representera hemlandet i Eurovision Song Contest den här gången. Rent historiskt så är ju kombinationen ESC och Tyskland en ganska sorglig sak, trots att landet skickat ett bidrag vareviga år sen starten så har de bara vunnit en enda gång, men nu har alltså hoppets stjärna tänts på den tyska popmusikhimmelen igen. Tack vare Lena.

"En stjärna som Lena kan man inte skapa, hon kan bara hittas". Så sa Tysklands mäktigaste musikmanager, chefen för Universal Frank Briegmann. Och 18-åriga Lena har verkligen en speciell karaktär, hon är avslappnad och naturlig och till synes helt opåverkad av all uppmärksamhet. Hon säger ideligen knasiga saker, verkar inte bry sig det minsta om hur hon uppfattas och vägrar envist svara på privata frågor. När en journalist undrade om hon hade någon pojkvän svarade hon att hon blev bortgift mot sin vilja när hon var 14, och sen en gång till när hon var sexton så "javisst, jag har faktiskt två äkta män till och med". Roligare att hitta på än att bara inte svara, liksom.

Och nu är hon stor. Gigantisk till och med. Hennes tre låtar ligger på första, tredje och fjärde plats på den tyska singellistan och uppmärksamheten kring henne lär inte svalna förrän Eurovision Song Contest är överstökat. Om hon inte går och vinner hela alltet förstås.

Kolla in Lena och hennes bidrag till ESC, Satellite.