Gott nytt år!

Foto: Gabriel Pollard

Och tack för att ni följt mitt berlinerliv under 2011!

Nyår i Berlin

Julen är avklarad. Den blev fin. Många nya bilar (12 st) till sonen och mat i mängder. Ni vet, alles gut, alla nöjda liksom. Nu väntar några dagislösa jullovsdagar och sen årets absoluta höjdpunkt här i Berlin:

NYÅR! SILVESTER!

Berlin är ju som bekant nattens, dansens och det oförväntades stad och nyår är kungen av alla partynätter här. Så är det. Ingen idé att säga emot.

Nu till den stora frågan alla kalassugna berlinturister frågar sig: Vart ska man gå? Vilken fest ska man satsa på? Eftersom jag är ungefär den sämsta personen i Berlin att svara på det just nu pga
1. jag är en småbarnsförälder utan barnvakt på nyårsafton
2. jag är gravid och sömnig kl. 22
så väljer jag i år att hänvisa till den engelskspråkiga tidningen Exberliners fina sammanställning av vad som händer under the night of nights. Nu är ju säkert bara en tiondel av allt med, men så är det alltid här i Berlin. Och någonstans måste man ju börja.

Några goda råd på vägen till det oförglömliga skiftet mellan 2011 och 2012 :
Håll ett öppet sinne, våga vara spontan, ät middag sent som sjutton för att orka till dagen därpå och akta dig för folk som försöker smälla raketer på dig (på riktigt. Det är ganska många som gör det under nyårsnatten. Busungar, fulla puckon, nyktra puckon etc. Livsfarligt. Blir lika upprörd varje år). Och står du på ett tak på tolvslaget utan staket, akta dig för att ramla ner.

Och förstås, ha så roligt du bara kan.

Så. Nu ska tanten gå och lägga sig.

Nästan där

Svärfar har anlänt, hälften av julklapparna är inslagna. Julgranen är på plats, dock ej klädd, och knäcken ska snart kokas. Och just det, den djupfrusna västerbottenosten (köpt på svenska julmarknaden) måste tinas upp. Det som kommer att saknas på vår svensktyska julafton är:

Att knäcken är i knäckformar. Det finns knäckformar här (de kallas pralinformar) men de är slut överallt. Det får bli fyrkantiga knäckisar.

Julmust. Sorgligt, men malzbier fungerar fint som substitut.

Julskinka. Orka försöka få till en egen från scratch. Jag har aldrig hört om någon som lyckats på skinka köpt här. Vi skiter i skinkan och fokuserar på sånt som går att hitta här: Prinskorv, sill och gravad lax. Och mängder av kål av olika slag.

Kalle Ankas julafton. Men Carl-Bertil Jonsson kan man se på Youtube, så vi överlever.

Back to work. Tjing!

Lite om livet, igen

Jag sitter hemma och jobbar i dag. Vi har så mycket att göra innan jul och även om jag varken kokar knäck eller köper julgran just nu så känns det i alla fall bättre att liksom vara i närheten av sysslorna än flera hundra meter bort. Kontrollfreaket i mig gillar det.

Det är så härligt nu, de här dagarna precis innan jul och nyår. Förväntan blandas med skön nostalgi över att året snart är slut, lite sorg över att allt går så snabbt och en tacksamhet för det liv vi lever. Vi har det verkligen så fantastisk fint här i Berlin.

Jag bor i världens bästa stad, med världens finaste familj och har ett jobb som jag älskar.

Nästa år kommer mycket att förändras. Mannen min byter snart arbetsplats, vi ska flytta till en större lägenhet (också i Friedrichshain dock) och så, störst av allt – vi väntar ett barn till. I maj.

Massor att se fram emot med andra ord.
Lycklig.

Knäckebrödsboken, litet tillägg.

Några har hört av sig och frågat om det går att få tag i boken innan jul och svaret på det är JA! Förhoppningsvis hinner den fram till Akademibokhandelns butiker till åtminstone slutet av veckan, men säkrast är nog att beställa den direkt från förlaget så snart som möjigt. De skickar samma dag.
Sök på knäckebröd så dyker den upp på sidan.

Bästa julklappen till alla knäckebrödsfantaster ju!

Knäckebröd - en bok om livets hårda

Oh my god! Den är här! Boken som mina vänner bagaren Olof Jönsson, fotografen Jakob Fridholm, formgivaren August Zachrisson och jag, er alldeles egna YOURS TRULY har skapat. En ljuvligt fin liten bok om knäckebröd, med massor av härliga recept och tips som gör baket enkelt. För det är faktiskt väldigt lätt att baka hårt bröd, kolla bara här på August som bakar ett finfint pumpaknäcke, trots ringa bakerfarenhet. 


Pumpaknäcke from August Zachrisson on Vimeo.

Beställ den omedelbums eller köp den i affären (ska komma under veckan till Akademibokhandeln men anländer snart till massor av andra butiker också). Det går också bra att beställa den direkt från förlaget. Sök på knäckebröd för att hitta den.


Så, nu vet ni vad jag har pysslat med om dagarna här borta i Berlin. Bland annat.

Rörigt juligt

Ursäkta frånvaron, det är hektiska tider. Sverigebesök och massor av jobb i en enda röra, julförberedelser (vi ska vara kvar i Berlin, delar av familjen kommer hit), glöggparty på kontoret och en man som jobbar till sena natta varenda kväll. Men allt är fint och Berlin är härligt nu. Massor av julstämning överallt, tingel tangel och pepparkakshjärtan som det står Ich liebe dich på (eller, som jag såg i dag, Du alte Schlampe, din gamla slampa. Inte lika stämningsfullt).

Och så en lycklig 2-åring som får åka julmarknadskarusell i tid och otid. (Och ja, han har simglasögon på sig. Alltid. Dag som natt sedan semestern.)

Semestrad

Vi har haft det fint. En vecka full av sol, sand och sov. 

Och mycket blommor. Älskar färgerna.



















 Glass förstås. Alldeles för mycket glass.

Och berg. Finns det berg måste vi upp i dem, det är vår devis. 

Värme

Gaaa! Allt i sista minuten! Packa, packa, packa! I morgon åker vi till en kanarieö för lek i solen och lite vila. Vi behöver komma bort från vardagsrutinerna en aning, pusta ut efter en sprängfull höst.
Tillbaka om en vecka.
Ciao!

Nu är det jul!

Så var det dags igen. Västerbottensost och pepparkaksdeg. Dalahästar, glögg och luciatåg. Julmarknaden på Svenska kyrkan är verkligen en av årets höjdpunkter för oss berlinsvenskar. Alla kommer och efter snart fyra år i stan känns ett besök där som en självklar start på jultiden. En mysig tradition, helt enkelt.
Don't miss.

Morgen!

Något jag verkligen gillar med att bo i Tyskland är att alla hälsar på varandra och säger hejdå så fint här. Kommer man in i ett väntrum är det i stort sett självklart att säga guten tag! till de som redan sitter där. Och så tschüss! när man går. Och i affären önskar kassörskan att man ska ha en fortsatt trevlig dag när man har betalat. På morgnarna säger vi morgen åt höger och vänster och när det börjar kvällnas och det är dags att gå hem önskar vi varandra en schönen feierabend, en trevlig ledig kväll. Det ni!

Nu vill jag inte låta sådär utlandssvennebitter – men jämför det med Stockholm där det är långt från sjävklart att man ens får ett hej från personalen när man går in i en liten butik. Eller ett tack när man håller upp en dörr ute på stan.

Visst är det ytligt, men skit samma. Lite artighet och vänliga ord förgyller faktiskt vardagen en aning.

Klapps made in Berlin

Det är väl bara att ta tjuren i hornen och börja köpa på sig klappar redan nu, eller vad säger ni? Här kommer några tips på saker som är gjorda här i Berlin och på så sätt kanske blir extra roliga att ta med sig hem till julfirandet i Sverige. Bättre än en sån där likörflaska i form av tv-tornet i alla fall.

Berlin Kaffee är ett kaffe som förvisso är odlat i något varmt land (eller några varma länder) men rostat här i Berlin. Fin förpackning och helt ok kaffe.

Frau Tonis parfum. Berlinmixade dofter som säljs i Mitte. Unik och kul present.

In't Veld choklad. Gott, gott och fin butik vid Helmholtzplatz i Prenzlauer Berg.

Det var allt för nu. Återkommer om jag kommer på något mer.

Hemligbio

Hemligbiokväll, middag ingår. Känn på den presenten! Låter det inte spännande? Och kom ihåg att vi är i Berlin. Ordet hemlig kan verkligen innebära precis vad som helst.

Presenten var till maken (jag fick följa med) och i torsdags var det dags.  Hemligbiosar är såna som förmodligen, enligt alla lagar och regler, egentligen inte får finnas men som gör det ändå. Och som visar allt annat än Toy Story och amerikanska remakes.

Bion vi var på drivs av en man som bryter på kroatiska. Middagen (á fem euro), som han stod och lagade  i ett cigarettdimmigt kök när vi kom, serveras klockan nio (köttfärslimpa med polenta och massa goda såser till, sjukt gott) och efter att vi ätit visades filmen (á 2 euro per skalle) i hans hemgjorda salong. Projektor i taket, solstolar att sitta på.

Vi fick se en turkisk roadmovie. Väldigt långsam, lite för långsam för mig – jag somnade. Men, ändå! Hela grejen var så fantastiskt trevlig och jag älskar att det finns så många sådana här intitativ här i Berlin. Vi var totalt sex personer där. En glad prenzlauerbergare som fnittrade hysterisk åt lite allt möjligt, en äldre man med hatt, glasögon stora som tallrikar och mängder av sköna historier från DDR-tiden och så jag, mannen min och våra vänner F och H. 

Nästa projekt är att hitta fönstret som man ska krypa in genom för att komma till en annan hemlig biosalong. Den ligger någonstans här i Friedrichshain och heter passande nog heter "Duchsfenster".

Bästa sättet att få nys och var och när såna här saker pågår är att lära känna folk och prata med dem. Enkelt va? Vill du ha info om bion vi var på igår, skicka ett mail till mig så berättar jag – jag vill ju hålla djungeltrummetraditionen vid liv.

Reflektion

Så sitter jag här. I en vardag. Som inte alls är som jag trodde att den skulle bli. Och som ändå blev precis vad jag hoppades på.

För fem år sedan. I Stockholm. Jobbar mycket. Jättemycket. Tycker om det, men det snurrar för fort. Veckorna går i ett, långa arbetsdagar, sena kvällar. Jag vill göra bra ifrån mig när det gäller allt. Allt.
Träffar vänner på kvällarna, tränar, handlar, planerar, bokar in. Behöver väl allt det där, men glömmer bort att bara vila.

Eller. Jag sket i det.
Tänkte inte att det var så viktigt.

Så blir jag till slut en trasa. Orkar ingenting, tappar lusten.

Jag var så trött. Mycket tröttare än vad jag någonsin varit nu som småbarnsförälder. 

Jag tänker att det inte kan fortsätta vara såhär. Trettio närmar sig och jag vill ha barn. Men inte där. Inte i det tempot. Inte så länge jag inte kan säga stopp och prioritera.

Och jag kunde inte det, inte i den miljön. Jag hade försökt flera gånger, utan att lyckas.

Så kommer erbjudandet. Pojkvännen har fått jobb i Berlin. Jag tvekar inte en sekund. Jag jublar, utan att egentligen tänka på vad det innebär. Jag bara vill med hela kroppen. Vi flyttar. Jag är överlycklig.

Tre år sedan och Berlin överraskar mig gång på gång, slutar aldrig att vara spännande. Allt är nytt och vackert, inga invanda mönster. Och jag varvar ner. Blir gravid. Får snurr på egenföretagandet. Livet tar ny form. Helt ny. Vi hittar ett tempo där så mycket mer får plats. Eftertanke, lust. Vad sprang jag efter förut?

Friedrichshains fågelkvitter gör det lätt att njuta. Och uteserveringarna. Och frukostarna, och musiken på Boxhagener Platz.

Och så kärleken förstås. Vi gifter oss. På Svenska kyrkan, med fest högst upp i Frankfurter Tor. Allt är så härligt. Några månader senare föds vår son.

Två år sedan. Ett litet barn. Nya former. Igen. Familjeliv i Berlin. Långt från det som alltid tidigare varit hemma. Vänner och familj börjar fråga oss när vi ska komma hem igen. Vet inte, svarar vi. Vi trivs så bra här, vill inte tänka på det. Inte ännu.

Förra året och sonen börjar på dagis. Långsamt inser vi att vi inte längre är på besök. Vi är en del av Berlin, av Tyskland. Vi har ett barn som växer upp i två världar, som blir lika mycket tysk som svensk. Det känns stort när vi tänker på det.

Men frågan är egentligen alltid närvarande. Gör vi rätt? Borde han få vara närmare resten av sin familj? Borde vi vara det?

Samtidigt, allt är så bra. Vi älskar att leva här och min tyska blir bättre. Äntligen slutar jag att prata engelska med nya vänner.

Och så nu. En vardag. Grå och tung ibland, men oftast bara bra. Förälskelsen håller i sig –  i både man och stad och vårt liv här. Och så en ny kärlek – tyskan. Det tog ett tag, men när jag väl kommit över den där tröskeln älskar jag språket. Älskar att prata det, lära mig nya ord.

Rikedomen att leva ett liv med tillgång till två världar. Den svenska och den tyska. Vi rör oss mellan hela tiden.

Stockholmslivet känns nära, hemvant, och ändå långt borta. Vi åker dit ofta, och njuter av besöken, men längtar alltid tillbaka till Berlin efter några dagar. Här vilar vi – trots jobb och småbarnsliv.
Ett lugn inombords som jag aldrig hittade i Stockholm.

Jag är så lycklig över att vi vågade.

Min finaste. På färjan mellan sina länder.

Fussfetifischad

Jag älskar att bli äten på av småfisk. Jag kan konstatera det nu, efter att ha varit på nya Fussfetifisch på Danziger Strasse, nästan upp vid Eberswalder Strasse. Det var verkligen helt underbart, kändes lite som att doppa fötterna i ett akvarium fyllt med kolsyrat vatten (fast kolsyran var glupska fiskar som girigt gav sig på all död hud på mina fötter). Jag tänkte först att mina fossingar måste ha varit dagens skrovmål, men ägarinnan berättade att fiskarna kan äta slitna fötter hela dagarna utan att bli mätta, en sprucken häl är bara som ett litet snack för dem. Ett chips, typ.

I tjugo minuter satt jag och vännerna T och H där. Vattnet var ljummet och skönt, lokalen var fint inredd och fiskarna hungriga. Den enda nackdelen med stället skulle vara det enorma skyltfönstret som gör att precis alla som går förbi inte kan låta bli att titta, kanske stanna till, ta ett kort. Man kan ju förstå varför, det ser rätt spännande ut, men den som inte är ok med att bli uttittad ska nog gå någon annanstans.

Efter en 20-minutersbehandling var fötterna mjuka och sköna. Inte babylena, men i betydligt bättre form än innan.
 
Jag kan starkt rekommendera ett besök på Fussfetifish. Särskilt kanske efter en lång dag på stan. Mycket behagligt, och en kul grej!

Balans

För första gången på flera månader har jag inte en enorm hög med arbete som väntar, jag är ganska i kapp och har kontroll över jobbläget. En märklig, men fantastisk skön, känsla. Man brukar ju säga att det sällan är lagom mycket jobb för en egenföretagare, antingen är det för lite eller för mycket, men just nu har jag banne mig en alldeles perfekt balans i min lilla business. Tillräckligt med tid till både jobb och familj.

Bäst att njuta medan det varar. 

Så,  i dag har jag och sonen gosat i soffan till Dumbo och varit husliga. Bakat bröd och bullar. Inte saffransbullar dock. Det får vänta tills jag har varit i Sverige och köpt på mig saffran. Här kostar 0,1 gram 2,5 Euro. Hutlöst ju.

Fiskmat

Det finns ju flera fotbehandlingskaféer här i Berlin. Alltså såna där man köper sig en latte och sen sätter ner fötterna i ett fotbad och kanske får lite massage medan man fikar. Trevlig idé, men nu har jag fått nys om en ännu bättre grej.

På Fußfetifisch Berlin i Prenzlauer Berg doppar man fossingarna i en balja full av småfisk, som sen får smaska i sig all död hud och alla sunkiga förhårdnader. Mysigt och säkert lite kittligt.

Jag ska dit, ingen tvekan. Mina fötter behöver fisk. När vet jag inte men jag hoppas på snart. 

20 minuters fiskgnabbande kostar 12 Euro. Som hittat ju. 

Lanternorna och pysselpressen

Jag börjar ana en sån där "jag är en bra mamma för att jag inte ger mina barn burkmat utan lagar och purear allt själv"-grej här. Nu handlar det förvisso inte om burkmat, de flesta jag hängde med när sonen fortfarande åt mosat hade ett avspänt förhållande till burkarna ("så länge det är ett schysst märke så är maten i burkarna säkert nyttigare och mer näringsriktig än det jag lagar", resonerade flera) utan om lanternorna. Förmodligen säger det här mer om mitt eget dåliga samvete – och vad jag läser in på grund av det – än om hur det verkligen är. Men, men, skitsamma. Den här bloggen är subjektiv. Here we go.

Årets lanterneumzug, lanternetåg, närmar sig. Alltså ett av årets största happenings för Tysklands barn. Lite som ett luciatåg, fast där barn och föräldrar går på stadens gator, sjunger sånger och bär på fina, och ofta hempysslade (om inte barnen får göra det i skolan eller på dagis), lanternor.

För man ska ju ha pysslat ihop dem med sina barn, inte köpt en färdig. 

Åtminstone om man är närvarande förälder (läs mamma. I det här landet är det ingen som förväntar sig pysslande pappor.) Jag kanske har helt fel och barnfamiljer i Sverige upplever kanske samma sak, men det pågår otroligt mycket pysslande här. Basteln, heter det på tyska.

Hela tiden ska det bastlas. Det köps silkespapper, folier, leror, glittriga bakdekorationer och superkomplicerade lanternemallar. Det finns pysselkaféer, pysselkurser, pyssel, pyssel, pyssel. Mysigt, kreativt utvecklande och underbart för barnen att få skapa saker tillsammans med sina föräldrar, visst visst. Jag håller med på alla punkter.

Men.

Jag är inte så värst pysslig. Jag är mycket annat –  bakig (bröd och bullar, utan glitter), blommig, byggig, men när det kommer till sax och klister och att gå i pappersaffärer och välja färger och klistermärken är jag rätt hopplös. Man kan säga att jag är lik sonen i det avseendet, jag tycker att det är roligt att pyssla i ungefär fem minuter men sedan vill jag göra något annat.

Så när de andra föräldrarna stolt visar upp sina (ursäkta, barnens) alster i kvällens lanterneumzug får jag skämmas över min sons färdigköpta lampa.

Eller så skiter jag i det.

För även om sonen inte kommer att vifta en sagofigur med silkesremsor och foliearmar  – hans ser lite ut som en sådan som brukar hänga över bordet på kräftskivan, enklaste sorten – så är han fortfarande mycket stolt över sin lanterna. Som han valde alldeles själv.

Okända barn med tjusiga lanternor.

Berlin music days...

...pågår precis just nu. Det är en festival med massor av elektronisk musik på nätterna (som förstås fortsätter på morgnarna, förmiddagarna, eftermiddagarna...) och workshops, föreläsningar, modeshower och utställningar under dagtid. Grymma DJ's, flera säkert kändisar (I wouldn't know. Jag bara lyssnar, glömmer alla namn).

Till och med natten till söndag, på olika klubbar över hela stan. Program och mer info hittar du här.
Ha så trevligt!

Bild tagen på technoklubb SO36 för rätt länge sedan. Mellan nattamningarna.

Livet bara

Så lämnar jag åter landet för uppdrag i Sverige. Ett dygn bara är jag borta den här gången, inte så farligt, och när jag kommer tillbaka behöver jag bara släcka en enda liten brand (förmodligen) för att sedan vara ledig en hel helg och lite till. Om allt går som det ska.

Livet har verkligen varit fantastiskt intensivt den här hösten. Förutom ett par lugna dagar här och var har det gått i ett sedan augusti. Jag börjar bli lite trött nu faktiskt. Trött men glad över att företagandet och det här flängandet ändå går så bra. Det låter ju som en ganska dålig idé egentligen – att som säkert hundratals andra svenskar frilansa från Berlin, åka fram och tillbaka till Sverige (mest) och på det skaffa barn mitt i alltihop. Utan mor- och farföräldrar  eller syskon runt knuten som kan ställa upp när det kniper. Lägg till att mannen min ofta jobbar mycket tidiga morgnar eller natt. Krångligt.

Men det går! Banne mig, det går!

Och nu åker jag igen. Får mitt avbrott från dagisstress och Lidl-handling och min dos av nästan nyfödda brorsbarn, fina kollegor och kära vänner. Inte så dumt.