Om det inte varit så blött

Det spöregnar här. Ganska mysigt men lite synd om arrangörerna till Kindertag bei Sandsation - ett event som hade varit väldigt trevligt att gå till med sonen om inte sand och vatten vore en så dålig kombo (tycker jag, inte sonen).

Sandsation ligger vid 02 World vid Warschauer Strasse ungefär och betår av ett gäng jättestora sandskulpturer. Eftersom det finns så mycket sand på området så har det ordnats en hörna med massor av roliga leksaker för de minsta och i dag skulle det alltså finnas extra mycket kul där. Som sandskulpturworkshops och ett pingvinspel som går ut på att hitta pingviner i en sandhög. Och allt det där kunde barnen har grejat med medan mamma och pappa drack hefewiezen i sandbaren. Om det inte spöregnat alltså.

Förändring

Det är för sorgligt. Berlins charmigaste videouthyrarställe, Filmkunst, ska stänga. Hyran har tredubblats. Nu försvinner möjligheten att sätta sig en skön fyrtiotalsstol och ta en kaffe medan man läser på baksidorna. Åtminstone här i Friedrichshain.

Det händer i Berlin precis som i tusentals andra städer - små personliga butiker slukas upp av stora kedjor. Förhoppningsvis går det ändå lite långsammare i här. Allt som har med pengar att göra verkar gå trögt i Berlin. Det är som att investerarna både vill och inte vill satsa på stan. De vill, för att Berlin är så ballt, men vill inte för att det inte finns några pengar här - bara arbetslöshet och fattiga konstnärer. Hur som helst, passa på att njuta av det Berlin vi har nu. Om några år är det en annan stad vi bor i. Kanske är den härlig den med, men annorlunda.

Livet är bra fint

Seriöst, jag kommer aldrig att kunna flytta härifrån (förlåt mamma). Det är för härligt. I dag tog jag och sonen en tur ner på ekomarknaden vid Boxi, strosade omkring, gungade lite i lekparken, lyssnade på världens mysigaste lilla jazzband, åt korv (god korv, med 100 procent kött i), charmade alla vi mötte (well, jag kanske inte riktigt kan ta åt mig av äran här) och bara njöt. Och på vägen hem stannade vi till på Coffeincentrale, kaféet som är så lugnt att man skulle kunna meditera där. Drack en latte, lekte lite med klossarna i lekhörnan, charmade kaféägaren.
Vilken bra dag.

PS. Ekomarknaden på Boxhagener Platz är riktigt bra. Inte lika prunkande vacker som den vid Kollwitzplatz, men säkert en aning billigare. Däremot är loppisen på söndagar inte något vidare längre. Skräp i drivor som dessutom kostar alldeles för mycket.

Skrubbad

Jag är len. Renskrubbad från topp till tå av en bastant kvinna i sina bästa år. Det kan omöjligtvis finnas en enda död hudcell kvar på kroppen, hon tog verkligen i med sin skrubbhandske och gnuggade så det stod härliga till överallt (nåja, inte precis överallt. Ni förstår).

Äntligen har jag varit på Hamam für Frauen i Kreuzberg och fått en äkta Kese och Sabunlamabehandling. Det innebär att man, ungefär som i en biltvätt, blir totalt rengjord, peelad, inskummad, tvättsvampsomvispad och sen avsköljd med underbara skopor varmt vatten. Allt till ackompanjemang av turkiska ballader. Det var helt fantastisk och jag har bestämt mig för att jag ska bli tvättad på det här sättet ofta. Och kommer jag inte iväg ska jag åtminstone köpa såna där gigantiska tvättsvampar som den turkiska damen hade, vilken grej!

Barntätt, barntätare, barntätast

Nu har jag fått siffror på det som jag så länge anat - Friedrichshain har gått om Prenzlauer Berg som den barntätaste stadsdelen i Berlin. Här föds 11,7 barn jämfört med 11,5 i Pankow, som Prenzlauer Berg tillhör. Inte undra på att det öppnar ett nytt lekkafé varje månad, ligger minst en barnklädesbutik per kvarter, varenda dagis är proppfullt och alla yogaställen i stadsdelen med lite affärskänsla också har kurser för treåringar.

Bra berlinguide

Jag vill tipsa om en berlinguide. Den heter Berlin, stadsdel för stadsdel. En hel guide till en delad stad och kom för första gången ut 2005 och för andra gången nu i våras, något uppfräschad. Guiden är fin och lite annorlunda för att författarna på ett personligt sätt beskriver staden. Tips och vanlig guidning blandas med intervjuer av berlinbor. Och så är det schyssta bilder. 

Ich bin ein berlinerklyscha

Ibland blir det nästan lite för mycket. Jag kom att tänka på det i dag när jag såg ytterligare en turist utanför fönstret som fotade vår fasad och säkert tänkte "åh, titta! Så berlinskt! Ett konstverk på huset!" (missförstå mig inte här, jag älskar vår husvägg).

Jag bor bakom en fantasifullt målad fasad. Delar gård med ett galleri som väldigt ofta har fest och som visar konst i stil med skyltdockefot-sticker-upp-ur-bricka-inklädd-i-staniol-bredvid-en-vissen-julgran. I lägenheten mittemot bor en tjej som driver en burlesquebutik på nätet och rakt över gatan är hela huset ockuperat. Åtminstone vill de som bor där att det ska verka så. Inte sällan tågar enorma demonstrationståg utanför fönstret. Jag jobbar med media och tillbringar oftast mina dagar på kaféer där jag sitter och skriver, som typ alla andra mellan 20 och 40 i den här stan (som inte är födda här).

Klyschigt är vad det är. Men det är okej. Jag är den jag är, jag bor där jag bor och jag gör det jag gör. Det är tur att jag inte satsar på att bli poet i alla fall.

Spakur för trötta mammor - försäkringskassan betalar!

Det tyska sjukförsäkringssystemet är väldigt förtjust i prevention. Det är trevligt, tycker jag. Inte minst för att jag precis lärt mig att det finns något som heter Mutterkindkur, alltså mor-och-barn-kur. Det innebär att alla mammor, och pappor också för den delen (fast då heter det Vaterkindkur) har rätt att tillsammans med sitt barn åka på en kurort (som den här till exempel) och bara njuta i tre veckor. Vacker natur, lugn och ro och barnpassning ingår till det facila priset av 10 euro per dag. Arbetsgivaren är så illa tvungen att bevilja ledigheten som dessutom inte räknas som semester, så de dagarna har du kvar.

Är det inte fantastiskt? Det här ska jag definitivt utnyttja, fast först måste jag komma igång med jobbandet ordentligt så att jag blir lite utsliten förstås. Tydligen måste man vara ganska trött för att få kuren beviljad, men hallå? Vilken heltidsarbetande småbarnsförälder känner sig inte som en urvriden disktrasa och har zombiesymptom?

Gatukonst

Två gånger om året blir det konstfest här i Friedrichshain. Eller, närmare bestämt, på bron mellan Friedrichshain och Kreuzberg. Open Air Gallery på Oberbaumbrücke är en jättesutställning där mer eller minre oetablerade konstnärer har en chans att få ställa ut sina verk, och sälja dem förstås. Jag var där i går och lät mig inspireras. Fast roligast var nog ändå tavlan i mitten av alltihop som vem som helst fick måla på.
 

Jag flyttade utomlands och hamnade bredvid IKEA

Stora nyheter! Ett till Ikea ska öppna runt knuten! Well, kanske inte runt knuten, men på cykelavstånd härifrån Friedrichshain i alla fall. Ikea Lichtenberg ska det nya varuhuset heta och tydligen ska det vara klart redan till slutet av året. Nu kommer vi aldrig lida någon brist på bilar, dillchips, köttbullar eller singoallakex.
Det blir verkligen mindre och mindre exotiskt att bo utomlands.

Äta leka skriva reka

Nu är det slut på de lata dagarna. Jag har precis kommit hem från den sista sköna semesterveckan (Frankrike. Ostron. Havet. Bergen. Ni fattar, hur lyxigt som helst) och medan jag sorterar tvätt och stuvar in resväskorna förbereder jag mig mentalt på att börja jobba igen. För nu är det dags. Nu får det vara nog med runtlullandet, nu vill jag komma igång med att uppdatera mig på allt som hänt i Berlin över sommaren, med att leverera uppdrag vars deadline kryper närmare och med att kamma in nya jobb. Jag vill ha vardag igen. Skön berlinerfrilansarvardag med ett och annat avbrott för ett dopp i någon sjö någonstans kanske.

 Lite ironiskt känns det förstås att jag står här med fötterna i startgroparna, taggad till max (snart i alla fall) och redo för en intensiv höst när resten av stan precis tagit semester. Det är totalt dött här, inte en människa på lekplatserna, inga köer någonstans och tomma serveringar. Här började sommarlovet för bara några veckor sedan och det verkar vara först nu som de flesta tar ut sin ledighet. Men det är bara bra. Ju mer lugn och ro, desto mer får jag gjort. Ett två tre nu börjar jag.

Bästa stadsdelarna listade

Det här är kul. Berlintipsartidningen Prinz har gjort en lista på vilka stadsdelar i Berlin det är bäst att bo i, de kallar den "livskvalitélistan" och har betygsatt allt från hur lätt det är att hitta parkeringsplatser och cykla utan att bli nermejad av hetsiga bilister till hur kreativ atmosfären är och hur mycket influenser från olika kulturer man kan få (hör ni det Sverigedemokraterna, mångkultur är något positivt som ökar livskvalitén).

På första plats kommer Kreuzberg. Hyfsat billiga lägenheter, massor av grönt, mängder av restauranger, bra infrastruktur, inspiration för kreativiteten i varje hörn och mångkulturellt så det skvätter om det. Friedrichshain kommer på andraplats, här är det något dyrare att bo och några fler meter mellan restaurangerna och barerna (utslaget på hela stadsdelen). Trea kommer Mitte (dyrt och inte särskilt säkert, enligt tidningen), fyra Prenzlauer Berg (ännu dyrare) och sist, på tionde, plats kommer den lite ledsna stadsdelen Wedding. Här är det billigt som bara den, men det hjälper inte när det är glest mellan roligheterna.

...och fascinationen för de tyska efternamnen blir bara större

Ficken = Att knulla
Ein Ficker = En som knullar
Rechtsanwalt = Advokat

Hoppas att killen har humor.

Fler roliga tyska efternamn hittar du i det här gamla inlägget.

Butik för färglada flummon upphittad

Varje gång jag går förbi en Indiska hemma i Sverige så måste jag in. Jag brukar sällan köpa något (för mycket röster i mitt huvud som säger "inte fler pryttlar hemma, inte fler pryttlar hemma") men det är något med de där snirkligt bohemiska och färgglada sakerna som tilltalar mig. Jag tror att det har att göra med min dröm om att någon gång bli en lyckolysande yogaguru som dricker te ur stora vackra koppar med orientaliska mönster, luktar lite mysigt av rökelse sådär och lever i en färgglad harmoni. Med lagom mycket pryttlar.

Nu har jag, efter två års letande, äntligen hittat motsvarigheten till Indiska här i Berlin. Natura heter affären och här hittar du driver av tjusiga sjalar, klänningar, böcker om zen, koppar, kuddar och såna där små fonduegrejer som man ställer ett värmeljus under. Otroligt användbara, och fina, saker med andra ord som definitivt kommer inspirera mig att gå upp i stående hunden några gånger extra. Butiken hittar du i gallerian Potzdamer Platz Arkaden.

Fasaden färdig!

Jag har väl berättat att ägarna till lägenheterna i vårt hus bestämde sig för att låta någon måla något fint på fasaden istället för att, förmodligen helt lönlöst, försöka hålla den beige och klotterfri? I alla fall, nu har en konstnär varit här och och vi har haft invigningsfest och hela faderutten. Här är en del av väggen, flott va?
 

Drömmen om doppet

Hettan ligger på här i Berlin, nästan 38 grader häromdagen. Det är som att vara i kastrull som långsamt blir varmare och varmare, locket på, inga fläktar what so ever. Spree hjälper inte till tyvärr, floden går genom staden som död orm på vägen ungefär, svart och still. Och inte går det att bada i den heller (floden alltså, inte ormen). Eller såhär: Vad du än gör, hur många öl du än fått i dig, hur hög eller låg du än är - hoppa inte i. Vattnet är lika fräscht som i en ospolad toalett, möjligen med lite mer tungmetaller.

Jag läste nyligen en artikel i expattidningen Exberliner om ett stort miljöprojekt som kanske, kanske kan ge oss lite hopp i hettan. Spree 2011 heter det och målet är att floden ska bli så ren att det går att ta sig ett dopp utan att få utslag på kroppen. Med hjälp av ett gäng jättebassänger som liksom fångar upp allt äckligt avloppsvatten som vanligtvis tar sig ner i floden varje gång det blir översvämning (ofta tydligen) så skulle vattnet kunna bli badbart. Förutsatt att det också görs lite andra grejer för att få bort alla gifter från industrierna och jordbruket och sånt. Jättebassängerna skulle förresten användas till att skapa sköna ytor för sommarbarer, kaféer, utomhusbios och sånt. Låter fint, det är bara att hoppas. En vacker dag kanske.

Jag, min dator, en milchkaffee mit Sojamilch och lite Anders

Jag sitter på favoritkaféet och jobbar. Äntligen. Som jag har längtat till de här timmarna, till kaffet, till att få vara ensam med mina tankar och min dator. Det är härligt att vara mamma, det är härligt att jobba. Det är underbart att få göra båda två.

Bredvid mig sitter en tjej och hennes hund. Hunden heter Anders verkar det som. Roligt. Jag hörde talas om en svensk kille här i Berlin som hette Anders och som hade stora svårigheter att presentera sig. Anders betyder "annorlunda" på tyska och uttalet är detsamma som vårt svenska namn. Goddag, jag heter annorlunda... Nej alltså, mitt namn är annorlunda. Men åh, alltså annorlunda är ett namn, som Sven eller Fritz, jag heter alltså annorlunda...
Mycket förvirrat. Men roligt.

Nu ska jag jobba vidare innan dagens ensam-på-kafé-ranson är förbrukad.

Bio utan dubbning. Bitte bitte.

Men det här är ju helt fantastiskt - tidningen The Local har listat alla biografer i Berlin som visar filmer utan dubbning, och uppdaterar den dessutom så att man kan se vad som går på vilken biograf just nu. Lovely. Kolla in den här.

Nykär, igen och igen och igen

Det krävs verkligen inte mycket för att jag ska bli sådär fånigt nyförälskad i Berlin igen. Fyra veckor i Sverige räcker hur bra som helst, och då har jag ändå bälgat i mig allt vad sommarsverige står för. Klippor och hav, Skansen,varma sjöar, mystiska skogar och sill och potatis i massor.

Det är så underbart fantastisk att komma hem till mina älskade kvarter igen, med kullerstenar och klotter och espressobarer var tredje meter. Fast de där grejerna är inte det som gör mig så lycklig här, det vet jag ju. Lyckan kommer, som jag alltid tjatar om, av att jag blir så lugn här.
Lugn och fri i Berlin. Det är jag det. Och jag bor här! Lyckliga jag!

Inga Lindströms svenska drömmar, på tyska

Jag är fortfarande i Sverige och häromdagen råkade jag gå förbi inspelningen av den nya Inga Lindström-filmen.

Inga Lindström är en manusförfattare som under pseudonym skriver tv-filmer. De handlar alla om kärlek och utspelar sig på den svenska landsbygden. Karaktärerna heter Anders och Lisa men pratar bara på tyska. På hemsidan kan man "vandra i Inga Lindströms spår" och lära sig mer om Sörmland, skärgården och Stockholm.

Tyskarna älskar de här filmerna - de softade bilderna av vackra människor, röda stugor och skärgårdsklippor. Och så kärleken, som alltid vinner såklart.
Inte konstigt att alla får något drömskt i blicken hemma i Tyskland när jag berättar varifrån jag kommer.