2014/07/20

Sverigesommaren 2014

morgon är min semester slut. Nästan fem magiska Sverigeveckor har vi haft, precis som förra året. Och precis som förra året känner jag mig så oerhört tacksam över allt som är vårt sommarsverige - alla vackra ställen vi har tillgång till, havet, lupinerna, de ändlösa skogarna och - framför allt förstås - vår stora fina familj. All kärlek. Syskon och kusiner, föräldrar, svägerskor och svågrar. Som sagt. Magiskt.  

Och nu förbereder jag mig för Berlinlivet igen. Som ska bli lugnare, har jag  bestämt mig för. Strukturerat. Jobb bara på bestämda tider. Yoga. Ni vet, de vanliga nystartslöftena. Men det måste bli av nu. Det var lite för mycket och för stressigt i våras för att det skulle kännas roligt - samtidigt som det förstås är kul när det går bra. Äsch. Det eviga balansfinnandet... Men jag har gott hopp! 

Hej då semester 2014. Du har varit så himla fin mot oss. 









2014/07/18

Semester (utan "")

Apropå mitt förra inlägg. Vi drog till mina bröders landställe efter att jag hade skrivit det. Ett smart drag. Kusiner! Andra vuxna! Ungar som plötsligt inte har tid med sina tråkiga föräldrar! 

I detta nu sitter jag i solen på baksidan av huset medan kidsen ja.. Vad gör de? Leker? Äter? Har kul. 
Alldeles ensam är jag, tänker och skriver. Med nymålade naglar. 

De här stunderna som jag får nu, under de här dagarna, kommer jag att leva länge på. 

Det blev semester ändå.

2014/07/16

Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 
 
Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också. 

2014/07/15

In peace with it

Något av de bästa jag vet är att få egentid i Stockholm. Traska runt på stan, shoppa lite, träffa en vän, inspireras av alla vackra hus och miljöer. 

Det skulle ju förmodligen inte ens vara hälften så härligt om jag bodde här på heltid. Eller, det vet jag att det inte skulle. 

Det känns fint att vara förtjust i min hemstad igen. Inte allt i den, men väldigt mycket. Jag blir inte arg på den längre, tänker att den må ha sina fel och brister (till exempel det stressiga tempot) - men är himla fin ändå.

Jag har äntligen slutit fred med Stockholm. Och med mig själv.
Det hänger nog ihop, det där. 




2014/07/12

Morgontidning


Ibland kan jag tänka att jag skulle kunna flytta tillbaka till Sverige bara för att kunna prenumerera på en svensk morgontidning. Det finns inget jag älskar så mycket som att gå och hämta tidningen på morgonen, göra mig en kopp kaffe och sedan sätta mig och läsa. 

Det ÄR inte samma sak att läsa digitalt, och det ger inte samma känsla att läsa en av de tyska morgontidningarna (för att det, även om det blivit lättare, kräver alldeles för mycket av mig för att vara avslappnande). 

Men alltså, att byta land för en morgontidning. Det vore en aning överdrivet va? Vi får nog samla på oss några fler anledningar än så innan vi flyttar. 

2014/07/09

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 
Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den. 

Kaxigt hemma nu

Med all rätta, måste man väl säga. Mein Gott. 

2014/07/07

"Semester"

Lediga dagar med familjen är ju himla härligt och så, men att påstå att vi vilar här (med två osimkunniga och ganska omdömeslösa barn på ett ställe med vatten och hala stenar och stup och heta grillar och huggormar (!!!) och utan rinnande vatten och ett jäkla matlagande och diskande precis hela tiden) - det vore en överdrift. 

Men det är härligt ändå! Och vilar gör jag under joggingturerna. Jäklar vilket flås jag kommer ha fått upp innan den här semestern är slut. Tänker att en långsam mil blir lagom mycket egentid. Siktar på det. 

Världens bästa helgställe

En stor nackdel med att vi bor i Berlin och inte i Stockholmstrakten är att vi kommer ut hit bara någon sommarvecka om året.    
Landstället i skärgården, ärvt av R:s morfar. Pyttelitet hus, ingen el, inget rinnande vatten, hav i tre riktningar. 
Paradiset på jorden. 

2014/07/01

Fem år stor


Fem år blir han i dag, vår förstfödde. Vår kanonkula med kraft och energi så att det skulle räcka och bli över till oss alla. Alltid i rörelse, alltid tusen funderingar, alltid med lust att leka, träffa folk, "ha det festligt". 

Och med en vilja som jag aldrig kunnat drömma om kunde vara så stor hos en människa. Varken jag eller R är särskilt envisa, men det är sannerligen vår son. Han ger sig aldrig. En egenskap som kan ta honom långt. Eller högt - han ska nämligen bli en loopingpilot när han blir stor. Som pappa. 

Eje är social och framåt, men samtidigt eftertänksam och betraktande. Tar in allt. Funderar mycket, känner mycket, vill mycket, är mycket. Vår son är en färgstark människa. Vackert färgglad. 

Han är helt enkelt Eje. Vår älskade, älskade Eje. 
 

2014/06/30

Way of eating

Vi är i Stockholm nu och jag fortsätter att fascineras över hur mycket det snackas här om hur folk äter, vad man har för "way of eating". Den ena äter inte kolhydrater, den andra inte mjölkprodukter, den tredje inget socker och den fjärde nästan ingenting - åtminstone två dagar i veckan. 

Jag äter allt. Det är min way of eating. Funkar toppen. 

Fast förr i tiden drack jag ingen mjölk. Jag var att rejält laktosintolerant. Men det gick faktiskt över efter ungefär ett år in i mitt Berlinliv. Bara sådär, efter tjugo år av ont i magen.  

Det är nyttigt att stressa ner och slappna av, helt tydligt. 

2014/06/28

Det sägs att det är sommar


Men det vette bövelen. Det är i alla fall kallare i Sverige nu än i påskas. Men skitsamma, vi har det bra och njuter av vackra vyer och familj och promenader och fördrinkar innan maten. Allt som hör semestern till – förutom bad och sol och sånt. Men det kommer nog.

Det var en hård vår. Jobb, stress- och tidsmässigt tuff. Mycket som skulle hinnas på alldeles för lite tid, under flera månader. Jag har haft så himla kul, gjort så fantastiska saker men för att få ihop allt fick jag göra vardag av den där idén jag hade för ett tag sedan – att börja gå upp klockan fem för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Annars hade det aldrig gått.

Så nu vilar jag så mycket en småbarnsförälder bara kan. Kommer i kapp med kroppen, immunförsvaret, försöker träna upp alla muskler som försvunnit framför datorn. Nästa vecka åker jag till Almedalen för ännu mer jobb, men det är bara tre dagar. Och hey, Almedalen är skitkul.

Ok. Tillbaka till familjen. Det ska ordnas kalas nämligen. En viss liten pojke blir fem hela stora år i veckan och nu ska det firas med kusinerna.

Som han har längtat efter den här födelsedagen. Älskade lille vän.



2014/06/24

Sommar


På landet. Vackert här. Hej! 

2014/06/21

Berlinpodden!

Jag har en podcast! Tillsammans med min kära vän Kristina (som jag startade Berlinbiten.se med för några år sedan).

Berlinpodden heter den, och precis som namnet antyder handlar den om min favoritstad på jorden. Och om hur det är att leva i den om man är vi.

I första avsnittet pratar vi en hel del om öl, om auktoritära fasoner och tysk ordnung vs berlinsk spontanitet. Bland annat!

Sök på Berlinpodden på iTunes så dyker den upp!

2014/06/15

Skolavslutningslöst

Jag har kommit på en sak. Så länge vi bor här kommer Eje och Isa aldrig sjunga Den blomstertid nu kommer på sina skolavslutningar. Och ingen motsvarighet heller - vad jag vet brukar inte tyska skolor ens ha någon skolavslutning. De bara går hem efter sista dagen, "ha en fin sommar" säger fröken och så var det bra med det. 

Det känns sorgligt. Jättesorgligt faktiskt. 

Och något vidare studentfirande kan vi inte heller räkna med. Ingen mössa, ingen Sjung om studentens lyckliga dar. Kanske en bal, men den traditionen är tydligen importerad från USA. 

Det firas helt enkelt inte så mycket på det sättet här, säger min tyska kompis. 

Så vi måste nog komma hem ändå. Så småningom. Klart ungarna ska få uppleva skolavslutningar. Det är ju bland det bästa som finns. 

2014/06/13

Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.


2014/06/09

Helgdagar schmelgdagar

Jäkla lyllosar är vad ni är därhemma i Sverige! Som har haft en helt vanlig måndag, med jobb och förskola och vardag. Här har pingsten fortsatt i dag också, sjukt enerverande. Jag hinner inte vara ledig mer nu!

Dessutom är ju helgdagarna i det här landet så obarmhärtigt tråkiga. Prick allt är stängt (okej, inte restaurangerna) och alla vänner med barn i samma ålder är bortresta eller träffar familj. Och kvar är jag och mina barn, varav det ena gastar efter leeeekkooompisar var tredje minut. Förstår honom. Skulle jag göra samma om jag inte var, eh... trettiotre. 

Jag skulle förstås gärna gjort som resten av Berlin idag och gett mig av mot en sjö någonstans, det har ju ändå varit över trettio grader ute, men ensam med två barn som jag är och med trehundra deadlines som hänger över mig så känns inte det som något särskilt njutbart projekt alls. Buhu.

Så. Slut på gnäll. Nu är dagen ändå slut, i morgon är det vardag och snart är det semester. På riktigt, alltså. Inga jäkla fåniga helgdagar. 

2014/06/04

Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 
Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

2014/06/01

Ett mandat, men ingen våg

Apropå mitt senaste inlägg. Här har min gode vän och kollega Fredrik skrivit en bra kommentar till all förfäran över det nazisistiska mandatet i EU-parlamentet.

Jag håller förresten på att rumstera om lite i mitt bloggande, därav tystnaden här (men inte på Citykoll). Hör av mig när allt är färdigt.
 











2014/05/26

Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.
Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se