Hon heter Isa

Hon är här nu. Vår dotter. Som är så vacker och så bedårande och så söt och så alldeles underbar.
Tänk att hon låg i min mage. Att det var hon som låg där. Tänk att hon är vårt barn.

Svindlande.

Värkarna satte igång i onsdags, vid tvåtiden. Kvart i sju var hon ute. Allt gick bra och det var fantastiskt att ha en beleghebamme, alltså en barnmorska som bara var med oss. Hon kom hem till oss när jag ringde och sa att det hade dragit igång, hon beslutade om när det var dags att åka in och körde mig då till sjukhuset så att R kunde åka och berätta för vår pojke att hans syster ville ut nu och att han skulle få sova hos sin kompis under natten. Hon var hos oss under hela förloppet och den som till slut förlöste vår dotter. Peppade, berättade hela tiden vad som hände, gav mig massage och styrka när jag på riktigt trodde att nästa värk skulle innebära smärtdöden. Beleghebammen alltså, vilken lyx.

Och så var förstås R där. Han var där! Inte på andra sidan jordklotet. Världens bästa R fick vara vid min sida när vår dotter kom till världen, jag är så lycklig över det. Och han med såklart.

Vi stannade på sjukhuset i ganska exakt två dygn. Standard hade varit ett dygn till men jag längtade hem. Till familjen och till maten. Jag har ätit chevre konstant sedan i fredags.

Och just det. Vi lyckades bestämma oss till slut.

Hon heter Isa. Ejes lillasyster.

Svensk bokbytardag i F'hain

Titta vad bra! Är du i Berlin och sugen på lite litteratur på svenska – kolla in det här. Helt perfa ju. Jag har precis gett bort en hög med böcker som jag rensade ut i och med flytten, men kan säkert hitta några till. Om inte annat kanske jag hinner läsa ut Igelkottens elegans av Muriel Barberry som ligger på nattdukssbordet nu. I alla fall om lillafian i magen fortsätter att ta det easy.

Typiskt Berlin

Måste ju skriva lite om the talk of the town just nu. Den nya flygplatsen. Som skulle ha öppnat den 3 juni med båller och bång och folkfest och gud vet vad. Nu blev det inte så.

Den är ju liksom inte riktigt, ähum, klar.

Byggnadsställningar överallt, tusen saker kvar som måste fixas. Officiellt heter det att brandsäkerheten inte blivit godkänd men de som har varit där säger pyttsan. Det är mycket mer än så. Det är fortfarande en byggarbetsplats – bygget har helt enkelt gått för långsamt framåt. Miss i planeringen, typ. Pinigt.

Nu svär flygbolagen, turistmänniskorna och politikerna så det står härliga till. Och de tusentals människor som skulle byta arbetsplats eller börja på sitt nya jobb den tredje får snällt vänta. Alla storsatsningar och jättekalas också. Dyrt. 

Allra argast är nog borgmästare Wowereit. Det riktigt pyser ur öronen på honom, så arg är han. 

Det var ju det jag sa

Att bara för att jag har nojat så mycket över att allt skulle komma på samma gång (flytten, R:s slutprov på utbildningen han gått under våren, att han skulle vara bortrest etc, etc) så skulle jag säkert gå över tiden. Och nu sitter jag här, på tredje dagen efter beräknad förlossning. Visserligen har det känts som om bebben varit på väg ut en sisådär fem, sex gånger nu, men icke. Värkarna klingar av, kväll efter kväll.

Nåväl, alles gut. Så länge tösen i magen mår bra så spelar tiden ingen roll. Dessutom, vår pojke kom tidigt och han har alltid varit väldigt aktiv, nya projekt hela tiden, avskyr att ta det lugnt, vägrar att somna så länge det bara går. Kanske är den lilla människan jag har i magen nu lugnare till naturen? No stress, liksom. Eller inte, vi får se. Men det är spännande att tänka på.

Jag har det hur som helst bra. Vi fixar med lägenheten och jag förlossningspromenerar omkring i Friedrichshain och drömmer om alla kläder jag ska köpa när jag inte ser ut som ett klot med ben längre. Allra helst bläddrar jag bland klänningarna och sjalarna inne på Heimspiel. Jag vill ha allt i den affären. Allt.

Äter sparris

Jag väntar. Och väntar.
Ena dagen hur pigg som helst, nästa så trött att jag knappt vet vad jag heter. Humöret upp och ner och  förvärkar som både är starka, regelbundna och gör ont.
Som kommer igång och stannar av. Kommer igång och stannar av.

Allt helt normalt med andra ord. Bebis på väg. Snart. Men när vet ingen. Bara att vänta.
Och ladda.

Jag gör det genom att tvätta. Mängder. Allt, precis allt, ska vara rent här i vårt nya hem. Lukta gott. Vara kritvitt. Krispigt fräscht.
I know. Jag boar mig.

Och så äter jag sparris. Sjukt gott. Älska sparristiden.

Bra för barn

Som den gamla Lilla Aktuellt-reporter jag är tycker jag att det är enormt viktigt att se till att även barnen kan ta del av nyhetsflödet på ett bra sätt. Inte barnsligt, men på ett språk som de kan förstå och ta till sig. Det här gör SVT (och UR) superbra, och sedan jag jobbade på Lilla Aktuellt har sändningarna dessutom blivit många fler. Yay!

Här i Tyskland är barnnyhetsutbudet också bra, riktigt bra till och med. Nyheter för barn sänds tre gånger dagligen på vardagar och två gånger per dag på helgerna. Logo heter programmet och kan ses i ARD och ZDF:s gemensamma barnkanal, Kika. Det finns också flera barnradiostationer och många tidningar har sektioner eller hela bilagor riktade till unga. Och det bjuds gudskelov inte bara på kluriga gåtor och kändisnyheter – i gårdagens Berliner Morgenposts barnbilaga Kinderpost kunde man bland andra hårda nyheter läsa om varför Julia Timonschenko sitter i fängelse och varför så många är upprörda över det.

Jag vet att det är långt ifrån en självklarhet att medier vågar satsa på barnen på det här sättet, tar dem på allvar. Jag gillart.

Och apropå bra saker för barn och unga. I dag är det recensionsdag för min fantastiskt begåvade vän Saras bok Eld, som hon skrivit tillsammans med Mats Strandberg (som förstås också är fantastiskt begåvad). Det är uppföljaren till Cirkeln, megabestsellern som kom ut förra året. Massor av fina ord i massor av tidningar, men med rätt mycket spoilers. Vill du inte bli snuvad på konfekten, läs Jonas Thentes recension i Aftonbladet. Och för guds skull, har du inte läst böckerna – do it! Barn som vuxen!

Tjing!

Ballbauch

Helgen tuffar på. Ingen bebis än så länge, jag har fortfarande en ballbauch som pojken min kallar magen.  Han har förresten haft det hur fint som helst med alla playdates i går och i dag. Med vännerna som kommit hit för att leka, fixa mat och plocka. Vi har till och med fått hjälp med att packa upp en del kartonger, så fantastiskt skönt. Tänk att vi haft sådan tur att vi på bara några år lyckats fånga så fina människor i vårt nät. Så tacksam.

Förresten. På lördag firar jag fyraårsjubileum här i Berlin. Fyra år! Det är ju helt sjukt. Vi får se om jag firar det med att föda barn.
Kanske. Inte helt osannolikt.

Fliedertider

Så himla fina dagar nu. Visst, visst, lite tunga och stånkiga med den stora magen, men när solen lyser och hela Berlin doftar nyutslagen syrén gör inte det så mycket. Eftersom dagis har varit stängt hela veckan har vi hängt en hel del på lekplatsen vid Boxi, Boxhagener platz, här i Friedrichshain. Det är som ett enda stort mingelparty nu (dock utan klackar). Fantastiskt för min tyska och så himla härligt med alla blommande träd och glada människor i solen. Berlin är verkligen bäst på sommaren.

I helgen händer det massor här i stan, och särskilt för barnfamiljer. Det är dags för både Lange nacht der Familie och barnfestivalen Europafest med massor av uppträdanden och aktiviteter. Hade det inte varit för ni vet vad så hade jag gett mig ut och roat ungen min kungligt hela helgen.

Istället ska jag ägna mig åt så lite som möjligt. R ska iväg på en sista jobbtripp innan semestern och är tillbaka först på måndag så nu gäller det att knipa och inte ranta runt för mycket. Ett helt gäng med vänner har anlitats som underhållning för sonen och jag har lagat världens största bytta med köttfärssås för att slippa stå vid spisen med värkande fötter och rygg.

Och asså – måste bara säga det. Alla vänner som ställt och ställer upp för oss nu på olika sätt. Jag är så lycklig och tacksam så det finns inte. Känner mig så rik.

Från och med måndag eftermiddag är det fritt fram för tösabiten att komma. Eller, välkommen är hon ju precis när som helst förstås. Men om vi får önska.
Håll tummarna.

Och så lite mer syréner. För att jag inte kan få nog av dem. Doften! Doften, doften, doften! På tyska kallas busken förresten för flieder, förvirrande nog.

Vineria Fraschetta

När våra vänner H och F gifte sig för ett par veckor sedan fick de en middag i present av oss och några till. En kväll ute med goda vänner, massor av vin och mat, mat, mat i mängder.

Vi gick till Vineria Fraschetta – en italienare här i Friedrichshain. Så enkel att den knappt märks när man går förbi den på Gabriel-Max-Strasse. En liten lokal, tända ljus, sex, sju bord och en kypare som slår sig ner för att diskutera mat och vin innan man bestämmer sig. 

Jag hade aldrig varit där förut och fullkomligt älskade det. Så avslappnat, familjärt och riktigt gott. Och inte särskilt dyrt heller – värstinghuvudrätten (entrecote på en bädd av sallad, med massor av parmesan och balsamicovinäger) kostade runt 14 euro. 

Är du i krokarna och på jakt efter en mysig middagsrestaurang är det här ett perfekt ställe. Och missa för all del inte att beställa några efterrätter också. Jag drömmer fortfarande om deras crema catalana. 

Ick och delmålen

Dagarna går, magen är stor. Jag är frustar och stånkar och vaggar och dåsar. Och nojar. Mannen i mitt liv åkte iväg på jobb i morse, kommer tillbaka på torsdag. Förvärkarna är många och starka. Jag vill ju att han ska vara hemma när det är dags! Nåväl, det blir som det blir. Det är ju trots allt en dryg vecka kvar till utsatt datum och you never know – jag kanske går två veckor över tiden.

Fast sonen kom nio dagar för tidigt. 

Skit samma. Noj gör ingen lyckligare och nu ska jag fokusera på bra saker. 

Som att vi klarade delmål ett och två i den här pärsen galant. Alltså flytten och sedan överlämnandet av gamla lägenheten. Hurra för oss!

Delmål tre är att få ordning på vårt ännu inte färdigbyggda kök och fyra att packa upp alla kartonger. Delmål fem det gamla vanliga – att R inte ska vara på andra sidan jorden när det är dags och om man bortser från en miljon andra småsaker som måste fixas (som all byråkrati i och med flytten och barnafödandet, möbler som ska köpas, mail som ska skrivas, bokföringar som ska bokföras etc, etc. Men orka liksom) så har vi efter att de fem delmålen är kirrade "bara" ett stort mål kvar innan vi kan pusta ut:

Att allt ska gå bra när vårt barn ska komma till världen. 

Att jag någon gång i slutet av maj ska sitta på nya balkongen med en snusande bebis i famnen, med mannen och sonen vid min sida och något gott som puttrar på nya spisen. Och blicka ut över vårt älskade Friedrichshain. Lycklig och tacksam och lugn. 

Tills dess får ni ett knippe syréner av mig. De sprider en ljuvlig doft över hela Berlin just nu. 

Hälsningar från nyflyttad

Hej! Det var inte i går! Härligt att vara tillbaka på bloggen igen, det har inte blivit så mycket av den varan den senaste veckan.  Jag har haft lite annat att pyssla med, kan man säga. Typ packat ihop hela vår lägenhet, typ ordnat en massa med det nya stället, typ flyttat, typ packat upp, typ umgåtts med först min mamma och sen med R:s som båda kommit hit för att avlasta oss, typ städat ur den gamla lägenheten och gjort petnoga överlämning till ägaren och så sist men inte minst – försökt undvika en för tidig förlossning genom att ta små mikropauser så fort förvärkarna blivit lite väl täta och starka (typ hela tiden).

Så joråsatte... Lite trött nu.

Men fint känns det! Jag älskar vår nya gata, mitt i smeten i Friedrichshain. Folklivet, butikerna, restaurangerna. Och jag älskar lägenheten. Under alla kartonger är den så fin, så fin, så fin att jag knappt tror att det är sant att den är vår. Att vi ska bo här. Och sonen är lycklig och gillar sitt rum.

Det blir nog bra det här.

Allt som ska klaffa

 Det är mycket som händer i mitt liv nu. Stora och spännande saker. Och lite läskiga också.

1. Vi flyttar om en vecka.
2. Jag har en bebis i magen som ska ut om cirka tre veckor. Hoppas vi. Kommer hon (vi tror att det är en hon) tidigare blir det lite... kämpigt.
3. Jag har en man som ofta jobbar utomlands och som mycket väl kan vara borta när bebisen bestämmer sig för att komma. Åtminstone om den vill ut inom de närmsta arton dagarna. Huvva, skulle vara så sorgligt om R missade. Blir helt ledsen i hjärtat av den tanken.
4. Vi vet fortfarande inte vad bebisen ska heta. Ingen panik där dock, jag har en känsla av att det löser sig. Men det är ändå spännande. Kanske syns det på henne när hon väl kommer ut? Hoppas det.
4. Jag har en 2,5-åring som snart ska tvingas lämna sin trygga hemmiljö mot något helt nytt och som på köpet får ett småsyskon. Allt samtidigt. Jag har rätt dåligt samvete för att det blev så tajt planerat alltihop, är rädd för att det ska bli för mycket för honom. Någon som har erfarenheter av något liknande? Tips?
5. Jag ska klippa mig i morgon.

Ok, det sista är väl rätt blekt i jämförelse men ändå en stor händelse för mig som på riktigt inte kan komma ihåg när jag var hos frisören sist. Jag ska gå till Ponyclub här i F'hain, vi får se om det blir en ny favorit. Resten av familjen, och då menar jag även min svärfar och mamma när de är här, går till Haarbar på Niederbarnhimstrasse. Helt okej, men är mycket mer som ett in-klipp-klipp-ut-ställe än de lite dyrare varianterna här i krokarna. Och om man nu, som jag, klipper sig cirka två gånger om året får det gärna kännas som en smålyxig happening. För det är ju det det är.

Ja ni, håll gärna tummarna för att allt går vägen nu. Och framför allt för att min pojke ska trivas och känna sig hemma på en gång i nya lyan och att R kan vara vid min sida när vårt barn föds.

Den här våren alltså. Galen.

Min finaste. Som ska bli storebror. 

And it has begun...

Nej nej, jag ska inte föda barn. Ännu. Jag pratar om packningen. Den är påbörjad. Eller, rättare sagt, jag har kommit igång med flyttfas 1: Sortering.

Det är fascinerande vad mycket skit man hinner samla på sig på fyra år. Jag som trodde att vi inte skulle ha så mycket att packa eftersom vi i princip började på ruta noll när vi kom hit. Eller åtminstone ett.
Vi fyllde en bil när vi åkte från Sverige. Visserligen en kombi och visserligen var den sprängfull, men ändå. Bara en bil, med två människors alla grejer. Det är inte så mycket, eller hur?

Som tur var känner jag mig väldigt rensig i dag. Feng shui-ig. Ska bara spara på sånt jag antingen älskar, använder eller behöver.

Visst sirru.

Först ut blev alla gamla tidningar. Jag har sjukt mycket tidningar, samlar verkligen (frilansrelaterad åkomma). Det här är bara en tredjedel av det som ska rensas bort.

Nyfunnen frukostfavorit i F'hain

Att morgondejta min man är bland det bästa jag vet. En frukost på tu man hand, efter dagislämningen. Bara han och jag, i lugn och ro. Fatta bra start på dagen!

Men för oss som ofta är uppe med tuppen, åtminstone med berlinermått mätt, kan det vara svårt att hitta schyssta frukostställen. Det mesta öppnar kring tio, vilket är alldeles för sent om man ska hinna få något vettigt gjort under förmiddagen (förutom att äta då) .

Men nu jäklar har dörrarna öppnats till en riktigt pärla här i F'hain. Weder gestern noch morgen som stället heter, eller "varken i går eller i morgon" om man ska översätta det, öppnar redan vid fem vintertid och vid åtta sommartid. Svosch på det!

Rustika bord och stolar, massor av dagstidningar, goda och prisvärda frukosttallrikar, skön musik i högtalarna och rar personal. Det kunde inte bli bättre. Gilla, gilla gilla!

Weddingwedding och tigrar och barnkalas och...

Oh maj, vilken helg! Först bröllop i fredags med en helt underbar fest i Wedding in på natta, sedan solig dag i Tierpark i går och så barnkalas i Wilmersdorf i dag. Så himla härligt alltihop, men det här med att börja packa flyttlådor har ju gått sådär. Well well, strunt samma. Det var det värt. Och med min racerfart (ni vet, den man har när man är i vecka 37) kommer det att gå snabbare än vinden när jag väl sätter igång, höhö. 

Fast först måste jag sova. Jag ser i kors av trötthet just nu. Bokstavligt talat.

Helgtipset: Bratwurst Championships

Tyskland är ett korvland. Det finns korv överallt – vit och röd och grå och rå. Det är alltid korvtider här, men på våren och sommaren blir kärleken till wurstarna ännu mer påtaglig, när gräsplättarna fylls av grillar och köttoset ligger som en flottig dimma över hela stan.

Jag gillar korv och skulle jag inte barnkalasa på söndag så hade Berliner Bratwurstmeisterschaft i Dahlem lätt varit ett alternativ. En korvfestival, helt enkelt. Med musik, dans, happenings och så klart korv, korv, korv i drivor. 


Och just det, det är ju en tävling också. Kungen av korv ska utses. Bara en sån sak. 

Kolla in den här sidan och åk dit om du är sugen på fleisch. 

Bild härifrån.

Frechheit!

När jag ändå är inne i klagosvängen (angående mitt förra inlägg) så skulle jag vilja morra lite åt tysk kundservicekultur.

Asså, vad är det för fasoner att TA BETALT för att hjälpa sina kunder när produkten man sålt till dem inte fungerar? Vi har ganska länge haft problem med vårt internet på kontoret, och har säkert lagt ut åtskilliga euros nu för att få support. Utan resultat, bör tilläggas. Grr! De (Alice) borde be om ursäkt för att det strulat, inte kräva mer pengar av oss. Fräckt, är vad det är!

Det här är inget ovanligt. En mängd andra stora företag här tar några cent per minut när kunderna ringer. För att inte tala om hur krångligt det kan vara att ta sig ur ett kontrakt! Min mans gym kräver att han kommer exakt en viss tid innan kontraktet går ut för att säga upp det. Alltså, det handlar inte om att han har några månaders uppsägningstid efter det att bindningstiden gått ut, utan kontraktet binds i ytterligare ett år om han inte säger upp det någon gång under några väldigt specifika datum. 

Vad är det för stil liksom? Ska man som kund tycka att det är okej? Är det såhär i Sverige nuförtiden också?

Morr morr. 

Evil god damn gummibärchen

Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag måste ta upp det igen. Godiset. Som är överallt här, hela tiden, i varje barns hand. Socker, socker, socker. Jag blir tokig.

Först och främst. Jag vill att mitt barn ska äta nyttigt och helst inte raffinerat socker till vardags, åtminstone inte varje dag. Jag tycker om när han äter frukt, grönsaker, osötad youghurt etc. Bra mat, helt enkelt. Vilken förälder gör inte det? Men jag är inte rabiat. Han får äta sötsaker, ibland. När det är fest eller lördag. Och visst, har han ätit riktig mat kan han få en liten sötad yoghurt till efterrätt. Men inte annars. Så är reglerna. 

Och som vi kämpar med dessa regler! För det går banne mig knappt en dag utan ett ordentligt godisgräl här hemma. Och inte är väl det konstigt, när sonen ständigt ser sina vänner få gummibärchen, chokladkex och klubbor av sina föräldrar? Godis är ett helt normalt mellanmål här. Inget festligt med det. Gott. Hör barndomen till. Typ så. 

Nu ska jag så klart inte bara skylla våra gräl på att andra föräldrar ger sina barn sött stup i kvarten, men det gör knappast vår vardag lättare. I går grät sonen hela vägen hem från dagis (tar tjugo minuter i vuxentakt. En timme i tvååringstakt) för att han sett sin dagiskompis få en klubba av sin pappa när han kom för att hämta henne. Stora tårar och ett förtvivlat "jag VILL inte vänta till på löööda!!". 

Jag är så förbannat trött på att fajtas med min mycket viljestarka tvååring om att nej, han får inte choklad i dag heller. Och inte glass. Nej, nej, nej. Ibland känns det som att det är det enda vi pratar om. 

"Mamma, i dag är det lööda? Då blir det goodis? Ja?". 

För jo, vi har infört lördagsgodis. För att få någon ordning på torpet och för att slippa säga nej jämt. Samtidigt känns det som att lördagsgodiset har blivit så stort och viktigt att han, likt många andra svenskar, går helt bananas när det är väl är okej att goffa i sig. 

Stigmatiserar vi godisätandet på det här sättet? Gör det till mer spännande och mer fantastiskt än det borde få vara? Är lördagsgodis egentligen ett ofog? Det är så jäkla svårt att hitta balansen i det här landet, där godis och barn verkar vara något som hör ihop per automatik. 

Någon som har tips?

Språklekarna

Något jag verkligen njuter av här i utlandet är språklekfullheten. Den kommer inte bara av att vi i vår familj pratar två språk, svenska och tyska, utan också av att nästan alla vi känner här använder sig av mer än ett språk till vardags. Jag älskar verkligen när det blandas hej vilt, att kunna dra till med ett uttryck på engelska eller svenska när tyskan inte räcker till. Att säga något svenskt, fast på tyska – bara för att testa  om det funkar. Eller att hela tiden lära sig mer och nytt, erövra fler och fler ord på andra språk än modersmålet. Lovely!

Ta vårt umgänge med älskade grannarna (som vi snart ska flytta ifrån, snyft) som exempel. I deras familj pratas det franska och tyska, och lite svenska eftersom en av dem har läst skandinavistik på universitetet. Min man talar också franska och tyska, förutom svenskan då förstås, jag svenska och tyska (och skolfranska) och när vi är tillsammans med dem blir det en härlig röra av ord och uttryck på alla tre språken. Vi gör lite som vi vill, använder oss av det språk som känns bäst för tillfället. Varannan mening svenska, varannan tyska och så lite franska på det.

Andra vänner lärde jag känna på engelska och även om jag fått kläm på tyskan nu så kommer engelskan ändå tillbaka då och då när vi pratar med varandra. För att det känns tryggt och är skönt att kunna vila ibland när tyskhjärnan är overloaded, eller för att vännerna vill hålla sin engelska färsk.
Och så förstås för att engelskan också är en underbart och roligt språk att tala.

Jag språkleker helt enkelt. Varje dag. Wunderbar.

Så många dagar. Och namnet.

Helgen bara fortsätter och fortsätter, det var väldigt vad många dagar ledigt vi skulle ha! Det är och har varit härligt, även om det börjar klia lite i jobbfingrarna nu. Jag vill ju hinna avsluta så mycket jobbsaker som möjligt så snart som möjligt, så att jag hinner ordna med flytten också innan det är dags för bebis. Hets hets. Helt rätt inför stundande barnafödsel och tvåbarnsmammaliv, eller hur?

Påsken har vi firat genom att äta svenskt lösgodis (fast jag inte får pga risk för stor bebis i magen. Fy mig), promenera i fina parken Stadtpark Lichtenberg, spela fotboll i solen och bjuda våra tyska vänner F och H på en riktig Schwedenabend. Det blev skagenröra på toast till förrätt, wallenbergare till huvudrätt och marängsviss på slutet. Sjukt gott, alltihop, även om det kanske var i stabbigaste laget med mängder av grädde som någon slags röd tråd genom hela menyn (ni hör hur bra jag är på att hålla mig borta från onyttigheter för att undvika jättebebis. Det går super. Verkligen).
Och så snaps till det för alla som fick såklart. Ingen schwedenabend utan snaps, liksom.

Ok, ingen fröjd för ögat. Men gott. 

Och jo, just det, vi har fortsatt att klura på ett namn.
Ett flicknamn – det ser ut som att det är en liten mädchen på väg. Det är helt otroligt vad svårt det är för oss att hitta ett som båda tycker är klockrent. Jag funderar på om vi har för höga krav. Det kanske helt enkelt inte finns något som båda älskar? Eller? Nä, vi är bara neurotiska. Har fastnat. Gjort för stor sak av det. Eller inte. Det är en stor sak, goddammit!

Men vi har inte gett upp, trots att vi snart kan alla namnböcker vi har här hemma utantill. Vi kommer att hitta ett som inte är för vanligt varken i Sverige eller Tyskland. Och som funkar i båda länderna, och gärna på engelska också. Och som passar med Darlington. Och inte är för långt. Eller rimmar på något fult.

Min fantastiskt strukturerade äkta hälft har börjat göra riktiga excelsystem med poäng i tusen kategorier, några viktade, topplistor och hela balunsen för att vi ska komma vidare. Kanske kommer det att hjälpa en aning, men jag är skeptisk. Vi sätter våra poäng på så olika grunder och när resultaten visar sig känns toppnamnen ändå inte rätt i magen. Men som sagt, det ger sig.
Ni som har barn, hur var det för er?


Excelle kanske vore något förresten. Vad säger ni om det? Lite kungliga vibbar, men ändå originellt. Öhum.