Skolavslutningslöst

Jag har kommit på en sak. Så länge vi bor här kommer Eje och Isa aldrig sjunga Den blomstertid nu kommer på sina skolavslutningar. Och ingen motsvarighet heller - vad jag vet brukar inte tyska skolor ens ha någon skolavslutning. De bara går hem efter sista dagen, "ha en fin sommar" säger fröken och så var det bra med det. 

Det känns sorgligt. Jättesorgligt faktiskt. 

Och något vidare studentfirande kan vi inte heller räkna med. Ingen mössa, ingen Sjung om studentens lyckliga dar. Kanske en bal, men den traditionen är tydligen importerad från USA. 

Det firas helt enkelt inte så mycket på det sättet här, säger min tyska kompis. 

Så vi måste nog komma hem ändå. Så småningom. Klart ungarna ska få uppleva skolavslutningar. Det är ju bland det bästa som finns. 

Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.

Ett helt vanligt (tyskt) duschdraperi

Shit. I morgon är det fredag igen. Hur snabbt kan livet gå egentligen?

Men det har varit en bra vecka. Trots att R varit i Bangkok (av alla ställen på jorden) och jag ensam med barnen. Vardagar är lungan, piece of cake! Det är ensamhelgerna som förvandlar mig till ett litet trassligt nystan av frustration, depp och självömkan.

Hur som helst. Mitt Berlinliv är bra just nu. Jag är på gång, gör roliga saker, hinner till och med träna rätt ofta (bra barnpassning på gymmet, sehr gut), känner mig tacksam, glad och förväntansfull. Jag har dessutom hittat ett schysst coworkingställe som jag är sugen på att testa och träffat flera nya människor som jag gärna lär känna lite bättre.

Rent berlinish har det inte hänt något särskilt spektakulärt alls den senaste tiden. Det är kallt som satan här, snö. Medievärlden laddar inför Berlinale, jag inför den stora utrensningen av mitt kontor som ska ske nu i februari och som säkert kommer att sluka en hel del tid. Lite sorgligt är det att hela Goldeneran snart är förbi. Men skönt ändå att få utflyttningen gjord.  

Och så följer jag förstås Fittstimsdebatten som pågår i Sverige. Blir extra intressant när jag sitter här, i ett land där hen-begreppet anses vara lika märkligt som en pelikan i den norrländska urskogen och Herrentag (aka Fars dag) firas genom att det hängs upp extra många affischer på nakna kvinnor – och så en rejäl sup- och brölkväll med grabbsen på det.

Debatten i Sverige är fantastisk, oavsett var man står. För att den pågår, för att så många deltar.

Btw, här är en bra text om vad feminism är. Läs den (och gärna högt för alla de som tycker att feminismen gått för långt).

Och, för att ge er en bild (bokstavligt, alltså) av vad vi lever med här i Tyskland. Här har ni en förpackning på ett helt vanligt duschdraperi som jag hittade på byggvaruhuset Toom. Intressant att de ens brydde sig om att ta med den medelålders mannen som duschar i badbyxor? Två bilder dessutom, om än små. En där han liksom glatt godkänner anordningen (för det gör ju män bäst, det vet ju alla) och en där han, precis som tjejen, njuter av sin dusch. I sina badbyxor.

Skoltankar

Det är alltså 1,5 år tills min äldsta ska börja skolan. ETT OCH ETT HALVT ÅR! Det är ju ingenting! Och särskilt inte med tanke på hur fort de senaste fem åren har gått.

Att skolan närmar sig ställer ju saker på sin spets, det måste jag säga. Jag menar, först har vi ju den eviga frågan om pojken ska börja skolan i Sverige (troligen inte) eller i Tyskland. Och sedan, när vi väl bestämt oss för var vi ska bo de närmaste åren – ska han gå i en svensk skola eller i en tysk? Det finns ju båda varianterna i båda länderna.

Säg att vi bor kvar i Berlin de närmaste åren. I så fall är ju en tysk skola bra för att tyskan verkligen ska sätta sig innan vi flyttar tillbaka. Och för att vi ska slippa åka över halva staden varje dag för att hämta och lämna.

En svensk skola däremot vore ju bra för att svenskan ska sätta sig, och skulle vi flytta tillbaka till Sverige mitt i skolgången så kan jag kan tänka mig att omställningen till en svensk skola i Sverige blir lättare om han pluggat på svenska här. Men så finns det ju en tysk skola i Stockholm också... Äsch och ack!

Men nu vill jag veta. Jag tycker det verkar som att det generellt sett ges mycket läxor i den tyska skolan. Jag skulle inte säga att jag principiellt är emot läxor (och jag är varken pedagog eller har barn i skolåldern so what do I know), men jag minns själv hur mycket jag avskydde läxor som barn och tonåring. Hur olycklig jag blev av dem, hur jag satt hela kvällarna framför böckerna när jag så förtvivlat gärna ville röra på mig, leka, pyssla, vila hjärnan efter de långa och högljudda dagarna i skolan.

Såklart är det skillnad på läxor och läxor – en bra läxa ska väl få det eleven lärt sig under dagen att sitta och det kan jag verkligen se en poäng med. Absolut. Men jag minns ändå hur det var. Hur trött jag var och att jag som tonåring sa att jag aldrig kunde njuta helt av något jag gjorde, för att jag alltid var så stressad över allt skolarbete jag borde göra. Visst, jag var en typisk duktig elev som säkert ställde alldeles för höga krav på mig själv, men ändå. Jag är nog inte den enda som hade behövt vila lite mera som barn.

Därför kan jag bli lite rädd när jag får höra om bergen av läxor barnen ofta får här. Stämmer det? Och hur är det i svenska skolor nuförtiden? Är läxor hypat? Och finns det någon här som har barn i en tysk skola? Hur upplever ni och era barn det? Någon som flyttat till Sverige mitt i skolgången? Någon som är lärare och som har några idéer kring hur vi ska tänka?

Så många frågor. Hilfe!

Dags att boka julkonsert

Eller inte.

På kontoret just nu

Stor diskussion pågår om huruvida mina kontorskollegors barn ska gå på Realschule eller Gymnasium.

Jag sitter mest och kokar av ilska över det tyska skolsystemet. Att behöva ta så stora beslut om en människas framtid, alltså om hen ska gå en skola som kan leda till studier på högskolenivå eller ej, när personen bara är elva år gammal.

Vansinne.

Mina bästa hej på tyska

1. Mahlzeit! Så jäkla skönt och direkt att ropa "måltid!" till någon förbipasserande. Lite "skit i snacket – NU GÅR VI OCH ÄTER VI OK?"

2. Moin! Ett fint ord. Ligger skönt i munnen. Mååååin.

3. Servus! Tänker lederhosen. Tänker alptoppar. Tänker ölkannor. Blir på glatt humör.

Fast här i Berlin säger folk mest Hallo! eller Hi! till varandra. Inte så spännande. Min kollega hävdar att fler och fler säger Hey! också. Helt amerikanskt.

Det kostar på

Jag kan inte jämföra med Sverige längre. Eller, kan kan jag ju – och särskilt när det gäller de stora dragen – men när det gäller vardagsgrejer som regler för den svenska föräldraförsäkringen* och hur källsorteringen går till kan jag ju egentligen bara jämföra med hur det var i Sverige för fem år sedan. Ja, om jag inte gör research förstås, men orka googla källsortering i Sverige mitt under ett samtal i lekparken bara för att kunna dra till med lite kuriosa om hur svenskarna tar hand om sina sopor. Så intressant är det inte.

Alltså. Det måste ju ha hänt massor i Sverige på fem år! Stort som litet.

Även om jag läser svenska tidningar (och skriver delar av dem) missar jag såklart grejer. Sånt det inte skrivs så mycket om. Som mina vänner inte pratar om. Småsaker, vardagsdetaljer.  Jag har helt enkelt sämre koll nu. Och det är väl ganska naturligt och ingen biggie om det inte vore så att jag inte har koll på stora delar av det tyska samhället också. För att jag precis lärt mig språket och för att det är så enormt mycket att lära sig när man byter land. Om precis allt.

Och det här – att inte kunna varken mitt hemland eller mitt nya land gör mig ledsen. Och förvirrad. Lite rotlös.

Att minst en gång varje dag känna mig dum och tafatt när det gäller sånt jag var en jävel på i Sverige, det är skitjobbigt. Att helt obehindrat och snabbt kunna läsa på om saker i min vardag är något jag saknar så det gör ont. Och jag avskyr, verkligen avskyr, att inte känna mig självständig, redig, myndig.

Och jag vet, det tar tid. Bara att kämpa på etc. Men ändå.

Det har varit mycket win i den här sagan. Massor till och med. Men att byta värld kostar på också.

* Hade sådan jäkla koll på den när jag bodde i Sverige! Alltså även innan jag fick barn. Älskar att lära mig sånt där. Lite sjukt kanske.

Och ett PS också: Apropå att jag har bott här ett tag så kändes det rätt nesligt att inte få rösta igår. I alla fall betydligt mer nesligt än första gången jag var med om ett val här. Då var jag fortfarande en gäst i det här landet. Ute på ett litet äventyr bara. Shit, vad länge sedan det känns.

Den där ölfesten, ni vet

Bild lånad härifrån.

I dag börjar Oktoberfest nere i München. Originalet, den stora, riktiga. Jag har varit där en gång, men Eje var med så vi gjorde ju knappast festen som man ska, om man så säger. Ändå var det bland det mäktigaste i partyväg jag varit med om.

Så många glada och rosiga människor på samma ställe som så ohämmat skrålade med till schlager och ompaompa. De där brudarna i heidiklänningar som kryssade fram genom folkmassan, bärandes på tio, femton, tjugo enorma ölglas på samma gång. Att ALLA hade de traditionella kläderna på sig, gick så all in. Det var så fascinerande! Och så tivolit utanför, herregud. Enormt! Som sju Gröna Lund!

En vacker dag, innan jag blivit alltför gammal och trött, ska jag dit igen. Och bara köra. Det står med på min bucketlist. 

Morgens immer müde

Hallå! Här är det soligt och muntert! R är hemma och jag har mirakulöst tillfrisknat från ett svårt fall av magsjuka i går kväll. STOR anledning att vara glad (är också mycket glad att det slog till bara minuterna innan R kom hem och kunde ta över barnen. Psykologiskt?).

För att fira tänkte jag bjuda på den här finfina tysklåten. Den går varm här hemma just nu.

Helgproblemet

Har jag sagt att jag avskyr när R är borta under helger och särskilt söndagar? Att vara ensam vuxen under vardagarna är inget problem, men helgerna är verkligen tuffa. För att det ska bli bra måste jag ha planerat innan, fixat playdates, tänkt ut och förberett pyssel etc etc – men hur ofta hinner man ordna med sånt i veckorna? Jag är i alla fall dålig på det.

Till saken hör att de flesta av Ejes lekkompisar träffar sina mor- och farföräldrar under helgerna och alltså inte har tid att leka då. Och jag blir den som ska hålla en mycket aktiv fyraåring (som dessutom inte är särskilt bra på att leka själv i mer än några minuter) på gott humör från sju på morgonen till klockan tio då han somnar. Och så lägger vi till en ettåring med allt vad det innebär på det. Puh. Att jag styr upp något med någon av mina vänner är nästan inte lönt. Vi kommer ändå inte att hinna prata så särskilt mycket med varandra.

I dag känns i och för sig allt lite extra jobbigt eftersom både jag och Isa är sjuka och gnälliga och verkligen inte har någon energi till övers. Men ändå. Jag måste verkligen hitta en söndagslösning som funkar bättre för den här lilla familjen. I'm out of pysselidéer och of pyssellust (och så fort vi inte gör något aktivt tillsammans eller är ute kommer tjatet om att få titta på tv igång). 

Oh well. Nu ska jag uppdatera mig på vad som egentligen sas i den stora tv-duellen mellan Merkel och Steinbrück som gick nyss (megastor sak. Typ 20 miljoner tittare). Jag hade planerat att titta på den men en nattning och sedan en spya i sängen satte stopp för den planen. 

Livet.

Förresten. Om du vill veta mer om valet den 22 september här i Tyskland så har du en blogg på svenska här, skriven av en kollega till mig här i Berlin. 

Rügen, festen och Prora-vansinnet

Vi var ju på Rügen i helgen, på bröllopsfest. Det var fantastiskt på massor av sätt – minglet, maten, tårtorna, den vackra parken som vi åt tårtorna i (ett gammalt orangeri som fond liksom), vännerna och utsmyckningarna. Hela ön! Och vädret var mycket bra och soligt.

I går, när vi vaknat sådär härligt uttorkade och bakis som man blir när man först druckit en massa vin och sedan sovit i ett varmt tält, åkte vi till Prora. Herregud, vilket sjukt ställe det är. 4,5 kilometer sexvåningshus längs med stranden, byggt i slutet av trettiotalet i typisk Hitleranda. Bisarrt överdimensionerat, alltså. Komplexet var tänkt att bli en semesteranläggning för 20 000 personer. TJUGOTUSEN! Jo, men det känns ju realistiskt.

Nuförtiden är de flesta husen vandaliserade och öde men något husutvecklingsföretag har köpt upp en del för att renovera och göra lyxlägenheter. Ett hus har har blivit ett vandrarhem som är färdigt och igång nu.




Tja, läget är ju minst sagt bra, 150 meter från stranden. Men ändå. Att bo i  något som så tydligt var en del av den nationalsocialistiska visionen skulle ge mig mardrömmar.

Om jag njuter av att jag snart kan börja jobba ordentligt igen?

Eh, JA! Nåt så inåt. Hela den här veckan har varit som ett enda långt och härligt spånmöte – och med tanke på hur jag liksom studsar fram mellan träffar med potentiella samarbetspartners och fullkomligt spottar ur mig idéer så fanns det nog en hel del uppdämd energi och kreativitet därinne som behövde komma ut. Det räckte med att bara glänta lite på börja-jobba-dörren så började det sippra. Jobbet liksom! Mitt jobb! Så jäkla kul.

Och Isa då? Jorå. Hon gillar fortfarande dagis. Inte en tår har hon fällt hittills faktiskt.

Här kommer en bild på en macka med mettwurst, alltså rått griskött. Typiskt tysk lunchsmörgås som jag med största sannolikhet inte kommer att äta under jobbluncherna i höst.

Dåligt, men ändå lite bättre än hos Doris

Jag blir så nedslagen och samtidigt så glad över att jag bor i Berlin och inte någonstans i Bayern eller västra Tyskland när jag läser den här artikeln. Visst känner jag igen Doris tankegångar från samtal med bekanta här (alltså att barnen i första hand är mammans ansvarsområde och att kvinnor skulle vara bättre på att ta hand om barn än män) – men i mina kretsar är det i alla fall inget konstigt med föräldralediga pappor och delat ansvar på hemmafronten.

Men, jag bara känner tre män här som tagit ut mer än sina två öronmärkta föräldraledighetsmånader (min egen man inkluderad, och han räknas ju knappast eftersom han är svensk) och jag har aldrig träffat någon tysk man som valt att jobba deltid för barnens skull. Däremot är det supervanligt att mamman går ner i tid.

Eller, hm, valt och valt. Jag känner flera män som säger att de gärna skulle velat vara hemma mer men att de helt enkelt inte vågat begära ledigheten. De är säkra på att en sådan begäran skulle leda till kicken ganska fort. Fast anledningen till uppsägningen skulle vara en annan, förstås. Jag är rätt säker på att fler pappor skulle vara hemma mer här om de hade stöttning från sina arbetsgivare. Inte några massor kanske, eftersom många (både män och kvinnor) fortfarande tänker konservativt i de här frågorna, men i alla fall betydligt fler än nu.

När jag berättat för folk att jag jobbat halvtid, och alltså varit borta hela dagar, sedan Isa var tre månader gammal är det ingen som reagerat negativt. Kanske av artighet i och för sig. Däremot vet jag inte hur det skulle varit om jag hade jobbat heltid redan när Isa var liten. Kanske hade jag fått en och annan gliring då – men det hade jag väl säkert fått i Sverige också , eller vad tror ni? Här ska man också komma ihåg att Berlin, och då särskilt de östra delarna, har en helt annan dagistradition än vad man har i gamla Västtyskland.

Men, precis som det framgår i artikeln, ser statistiken vad gäller löner till kvinnor usel ut i Tyskland. Och det är förjävligt och så orättvist och så fel. Men inte så konstigt.

Så som sagt. Dystert är det. Men det känns i alla fall som att det blir lite bättre för varje år som går, i alla fall här i Berlin.

Tillägg: Kanske intressant att veta vad som gäller angående föräldraledighet i Tyskland. Här har man rätt till totalt 14 månaders föräldrapenning, men bara om båda föräldrarna är lediga och den ena i minst två månader. Om bara en förälder tar ut sin ledighet är det max 12 månader som gäller. 

Tillägg 2: Så att ingen missförstår: Jag tycker alltså inte att det är dystert att någon väljer att vara hemma med sina barn istället för att jobba.  Det som är tråkigt är att vi har en kultur och en samhällsstruktur som gör att det nästan alltid är kvinnorna som är hemma – något som lett till orättvisor i form av sämre löner och villkor etc. Tänk vad flott om det var ungefär lika många män som kvinnor som var hemma med barnen!

Dagens barnvakter

Om bröllopet i dag direktsänds i tysk tv? Men hallå, såklart det gör!

Om Eje kommer att sitta bänkad för att titta på långa, fina klänningar? You bet. 

Jag däremot planerar att skriva fakturor, ordna med hyreskontrakt och städa. 

Glad lördag!

Kulturskillnaden: Kvällsbrödet

Här har vi verkligen en kulturskillnad! Hör här:
Medan vi svenskar oftast äter något varmt på kvällskvisten äter tyskarna Abendbrot. Alltså mackor. Bröd med pålägg. Helt enkelt. Det här känns väldigt främmande för mig. Frukost till middag liksom. Helt crazy.

Visst, alla tyskar äter såklart inte smörgåsar på kvällen som middag. Det varierar säkert väldigt beroende på var i Tyskland man är – men de flesta av mina tyska vänner som är uppvuxna här i Berlin med omnejd kör med mackmiddag. Åtminstone till vardags. De tycker att det låter helt befängt med vuxna människor som trycker i sig TVÅ varma mål mat om dagen. Det behövs inte säger de, vi är ju inga BÖNDER! Och de har de ju rätt i, de flesta av oss i kompisgänget ägnar oss åt rätt stillsamma saker under större delen av dagen.

Men ändå alltså. Bröd till middag? Som det ju äts så flitigt av till frukost. Blir det inte lite för mycket med brödmoffande två gånger om dagen? Det är inte så att jag inte gillar bröd, tvärtom (herre gud, jag till och med skrivit en bok om det! Så. Nu fick jag det sagt en gång till också) men nu, med allt LCHF-tjat överallt känns det väl ändå en aning... omodernt? Onyttigt? Ensidigt?

Å andra sidan undrar jag hur nyttig mat vi egentligen äter här hemma på kvällarna i jämförelse.  Det bli ju rätt mycket pasta, om man säger så. Stresspasta, kallar jag det. För att fantasin tryter och barnen skriker. Och det finns ju helt klart en otroligt stor fördel med det här abendbrotandet: Man slipper laga mat under hell hour. Alltså timmen på dagen när barnen är trötta och svinhungriga och synnerligen svåra att umgås med. När ens egen stressnivå är så hög att man skulle kunna koka soppa på alla stresshormoner som utsöndras ur en.

När jag diskuterade det här med en tysk kompis sa hon såhär: "Att laga mat när man kommit hem från lekparken efter dagis? Men det går ju inte! Då måste man ju planera maten innan någon gång, handla den och sedan laga den. Hur skulle man hinna det?". Och hon har ju rätt. Eller ja, nästan rätt. För går går det ju, vi svenskar gör det ju hela tiden. Men det är fanimig en utmaning och frågan är om det värt det alla gånger. 

Jag tänker såhär: Om åttio miljoner tyskar (nåväl, men många) inte har högre ambitionsnivå än mackor till kvällsmat så kan jag gott sänka min då och då också. När det är extra jobbigt att vara ensam med två ledsna och hungriga. När det ändå skulle blivit pasta. Då får det bli mörkt bröd med matiga pålägg och grönsaker istället. Kanske ett kokt ägg till. Lätt som en plätt. Massor av näring.

Fast inte för ofta. Då kommer åtminstone jag att få brödoverload. Det ska vara lagom av det goda, sa svenskan och gick och la sig.

Godnatt.

Opraktiska tyska dörrhelveten

Det här med att tyskar alltid låter sina dörrar öppnas inåt? VARFÖR I HELVETE DÅ?  Det är inte rimligt att jag ska behöva fastna med barnvagnar och väskor och gud vet vad trehundra gånger om dagen medan jag försöker göra en så enkel sak som att ta mig UT.

För att inte tala om all yta hemma som går till spillo för att det ska få plats att öppna de satans dörrarna. Minismå hallar där ingen kan vara förutom den person som ska gå ut eller in – och dörren då förstås. Eller badrum där dörren alltid måste vara stängd om det överhuvudtaget ska gå att hålla till där inne. Eller,  och värst av allt, toaletter där man måste ställa sig på själva toastolen för att kunna stänga dörren. Jag förstår det inte. 

Kan någon vänlig själ förklara varför det är såhär? JAG BEHÖVER EN FÖRKLARING!

Det var bara det. Nu ska jag rensa tvätt. Hej.
 

Jag i Uggla i P4

I dag har jag pratat med Magnus Uggla och Emma Wiklund om babyklappen. Det är de där luckorna som finns här i Tyskland, där man kan stoppa in sin nyfödda bebis helt anonymt.

Klicka här för att lyssna på programmet. 59 minuter in ungefär.

(Foto: Andy Forster)

Eurovision Song Contest. Not so big in Germany.

Sitter på kontoret och spelar upp låten som vann Melodifestivalen i Sverige i lördags. De tyska kollegorna ser på mig som om jag vore tokig när jag berättar om delfinalerna, all hype och hur engagerade folk är (inte alla, jag vet. Men många).

De bara, till varandra:
– Vet du vem vi skickar i år? Ska vi skicka någon?
– Ingen aning. 

Och sedan till mig:
 - Vem var det som vann förra året? Just det, hon Euphoria. Men var kom hon ifrån?

Inte så konstigt kanske att intresset är lågt här. Tyskland är ändå landet som valde att låta Lena tävla igen 2011, bara för att det gick så bra 2010 (hon vann hela skiten, för den som glömt). Utan några omröstningar eller så innan, alltså. De bara skickade. Med sådana latmaskfasoner engagerar man knappast en befolkning. (Eller jo förresten, man kunde rösta. Fast bara på vilken låt Lena skulle sjunga. Hon fick ställa sig och sjunga tolv olika, och sedan kunde man ringa. Konstigt upplägg, va?)

Tyskland har i och för sig kört ett program som kallas Unser Star für Malmö, där artister har tävlat om vem som ska få åka. Det verkar dock inte alls ha haft samma genomslagskraft som vår Mello. Alls. Hur som helst, i år skickar Tyskland det här bidraget.

Attention alla gravida i Tyskland!

Det blev visst ett väldigt liv på nätet efter att Ebba Kleberg von Sydow nämnde att en barnflicka hade hjälpt henne och hennes man att lämna deras stora barn på förskolan – Ebba har precis fött barn nummer två och haft rejäla problem med amningen. Lyxlirarfasoner och alla har minsann inte råd med barnflickor, lät kommentarerna.

Vad man än tycker om det hela så tänkte jag utnyttja tillfället för att påminna om att det här i Tyskland finns hjälp att få under den första tiden efter förlossningen. Kostnadsfritt (eller hm, försäkringskassan är ju knappast gratis här. Men ni fattar). Haushaltshilfe im Wochenbett, kallas det. 

Under två veckor efter att bebisen fötts har de flesta (beroende på vilken försäkringskassa man har) rätt till hjälp med hemarbetet och de större barnen om det finns några. Det kan handla om hämtning och lämning på dagis, handling, tvättning, matlagning etc. Den här hjälpen kan man få även senare, men då krävs det att man har ett medicinskt besvär av något slag, alltså något mer än att vara nyförlöst. Mjölkstockning till exempel.

Här i Tyskland verkar den allmänna uppfattningen vara att kvinnor som precis gått igenom en förlossning ska ligga ner i sin säng i minst en vecka efteråt, gärna två, och absolut inte störta omkring ute på stan. Basta. Det finns till och med ett ord för den här tiden, wochenbett. Dessutom är barnmorskorna noga med att informera om att nyfödda bebisar inte ska vara ute bland folk. De ska vara hemma. Och snusa på sin mamma. För att slippa bakterier och allt för många intryck. Att ensam ta hand om en intensiv treåring samtidigt som man ligger i en säng och snusar på sin nyföding är jättesvårt. Omöjligt faktiskt.

Eftersom R var tvungen att resa iväg ganska kort efter att Isa hade fötts så fick jag den här hjälpen, och det är jag så ofantligt glad för.  Det gav mig möjlighet att i lugn och ro återhämta mig, få ordning på amningen och landa i det fantastiska som hade hänt. Dessutom kunde vi sprida ut "hjälptimmarna" så att de passade R:s schema. Alltså att Cindy, som är en utbildad "mammavårdare" och hur underbar som helst, bara kom när R var ute på jobb. Helt perfekt var det.
 
Här kan man läsa vad TK, en av försäkringskassorna här alltså, skriver om det.

PS. Till saken hör förstås att papporna i Tyskland bara har rätt till tre lediga dagar efter förlossningen. Givetvis tycker jag att det vore bättre om de, precis som i Sverige, hade två veckors betald ledighet och kunde vara den där personen som sköter resten under den första tiden efter förlossningen. Men nu är det tyvärr inte så.