2013/12/31

Hej Berlin! Hej 2014!

Jag hade tänkt att stanna i Stockholm lite längre, men sonens längtan efter den nya drakborgen hemma och min längtan efter normala rutiner fick oss att hoppa på flyget redan igår kväll. Eller ja, hoppa på och hoppa på. Med två ungar, en gigantisk ryggsäck som inte varit så full sen den åkte hem lagom till jul efter tre månader i Sydostasien för 13 år sedan och alldeles för många handbagage att hålla reda på blev det knappast något hoppande. Men hem kom vi! Och om man bortser från den pinsamma sekunden då en ung tjej som precis plockat upp Isas nedbajsade body från golvet (den hade fallit ur en en av våra miljoner påsar) och ba "är det här er?" samtidigt som hon ser vad det är hon håller i handen, så gick resan bra. 

Och nu ska vi fixa nyår här, min lilla familj och jag (minus barnafadern som befinner sig i Kina men plus några vänner). Tända tomtebloss och fundera lite extra på vad nästa år ska få innebära. 

Något Brandenburger Tor och vilda nyårsklubbar blir det inte ikväll, men det är helt okej. Berlin är så hysteriskt på nyår, rent av läskigt när tolvslaget närmar sig - det smälls av raketer och smällare precis överallt! Några år har vi till och med sett folk som siktat på andra. Hu (sa tanten).
Nä, en kväll med fina vänner, god mat och (förhoppningsvis) glada barn blir perfekt. 

Kära bloggläsare, gott nytt år!
(Och lite särskilt till dig som kom fram igår när vi väntade på bagaget och sa att du läst min blogg länge. Blev så himla glad. Tack!) 


2013/12/29

Schweden

Jag är i Sverige och ägnar mig åt att
– inse hur mycket jag saknar att ha en morgontidning. Ska nog skaffa Berlin Morgenpost nu när jag fixar att läsa en tidning utan att bli så utmattad att jag måste ta en tupplur efteråt.
– försöka låta blir att fantisera om hur det skulle vara att bo i Sverige. Hm, skulle vi bo i hus? Lägenhet? Vilket område? Himla svårt.
– trösta min son som längtar hem till Berlin (och julklappen han var tvungen att lämna) så att det sliter i honom.
– umgås med min familj. Jättemycket umgås vi. Jättejättemycket.
– undra hur sjutton jag ska få hem alla julklappar.

Hej på ett tag!

(För er som vill läsa min Årets bästa i Berlin-lista, kolla in Citykollbloggen!)


2013/12/21

2013. En lista.

Det slog mig att jag aldrig skrivit en sån där lista som syns ganska ofta i bloggvärlden. Konstigt egentligen, jag gillar ju att fylla i saker? Ah well, nu i årssummeringstider känns det som ett bra listpremiärläge. Den här har jag snott av Peppe

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?  
Ja, jag drog i igång ett projekt jag aldrig tidigare ens vågat erkänna att jag skulle vilja dra igång. Det är lite hemligt än så länge, men något som gör mig otroligt glad och helt pillrig i hela kroppen!

Genomdrev du någon stor förändring? 
Stor och stor, jag vet inte. För mig har det varit stort att jag lyckats ta ett steg tillbaka och slappna av mer när det gäller mitt jobb. Att jag vågar lita på vad jag kan, att jag kan. Det gjorde bland annat att jag kunde njuta mycket mer och vara mindre stressad under tiden hemma med Isa – vara helt föräldraledig de dagar jag var det. 
Blev någon/några av dina vänner blivit föräldrar i år? 
Ja! Mitt och R:s gemensamma gamla Stockholmsgäng har berikats med inte mindre än tre nya bebisar. Hurra för dem! Och så har våra vänner A och P här i Berlin fått en liten också. Hurra, hurra!
Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?  
Åh, det är många. Men 13 juli var en fantastisk dag. Vi var i Kivik för att fira min gudmor och hennes man som fyllde år och de bjöd på en så himla vacker fest och höll så otroligt fina och inspirerande tal till varandra. Jag hoppas att jag kan ha en lika härlig fest för alla jag älskar när jag fyller 70 år. 

Överhuvud taget var tiden i Kivik helt underbar, så mycket skönt häng med människor jag älskar och saknar så ofta. 



Dog någon som stod dig nära? 
Ja. Min farmor. Det var redan i januari, men jag har fortfarande svårt att förstå och acceptera att hon är borta. Jag saknar henne varje dag.
Vilka länder besökte du?  
Thailand, Sverige, England, Spanien, Grekland, Polen, Estland, Danmark och Brasilien. Shit. Många ju. 
Bästa köpet? 
Min vintertröja. Det är den jag har på min headerbild. Använder den jämt. Och min plattång. 
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det finns inget som gör mig mer lycklig än när Eje och Isa har roligt tillsammans. Åh, vad jag önskar att de ska tycka om och ha glädje av varandra hela, långa livet. 
Den där resan till Brasilien med Mr. Darlington var inte så dum den heller. Ren och skär lycka fem dagar på raken. 


Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?  
Mer tid hemma i lugn och ro. Alltså, min hög med tidningar som väntar på att läsas... Den är gigantisch. Och så mer tid att upptäcka Berlin, förstås. Jag har så jäkla mycket kvar, trots att jag bott här i fem år nu.
Vad önskar du att du gjort mer? 
Läst. Jag läser alltid innan jag ska sova, men brukar somna efter en sida bara. 
Bakat. Jag älskar att baka, men har tappat rutinen lite. 
Gått upp klockan fem och njutit av egentid/jobbtid medan resten av världen är stilla. . 
Gått på fler museum. Ligger fortfarande hopplöst efter på den punkter. Börjar bli pinsamt. 
Gått ut och dansat mer. You only live once etc. 
Vad önskar du att du gjort mindre?
Facebookat. 
Favoritprogram på TV?
När R är borta tittar jag nästan aldrig på tv, då går kvällarna åt att natta barn och sedan somna tillsammans med dem, men när han är hemma kollar vi på en del serier. Borgen har vi sett, den gillade jag, och How I met your mother var på en lagom nivå för min kvällszombiehjärna. Downton Abbey står i vår bokhylla och väntar på att vi ska få tid att titta på den, den tror jag på. Kanske i jul? Netflix finns förresten inte här Tyskland. Pah! Såna nymodigheter! 
Bästa boken du läste i år? 
Ok, partisk här, men jag läser Nyckeln nu och den är så djävulskt bra och spännande. Jag är så galet stolt och imponerad av det Sara och Mats åstadkommit. Alice Munros För mycket lycka var också helt fenomenal (obs att jag läste den fler månader innan hon fick Nobelpriset. Är mycket mallig över detta). 
Största musikaliska upptäckten?
Att det går att sjunga snyggt på tyska, hehe. Äsch, det visste jag ju egentligen tidigare också, men jag upptäckte de här brudarna i år och jag tycker att de gör det jäkligt bra.
Vad var din största framgång på jobbet 2013? 
Att jag överhuvud taget lyckats dra in pengar trots att Isa varit sjuk minst varannan vecka sedan hon började på dagis i augusti. 
Din största framgång på det privata planet?
Att jag och barnen hittat ett lugn och sköna rutiner under tiden R är borta och att jag fortfarande är så in i bengen kär i min man trots småbarnsår och alla extrautmaningar. 

Största misstaget?
Säkert massor, men minns inte något just nu. Hoppas att jag lärt mig något av dem i alla fall. 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?  
Vet inte. Kanske inte gladare totalt eftersom Isa föddes förra året och jag gick omkring i ett konstant lyckorus i flera månader efter att hon kommit. Men jag har varit glad i år också. Väl? Jo. Det har varit ett ganska stillsamt år, fast med många lyckliga ögonblick. 
Vad spenderade du mest pengar på?
Vår Thailandsresa i början av året. 



 Något du önskade dig och fick? 
Ja, en magisk Sverigesommar bland annat. Två barn som växte och utvecklades precis enligt planen. En man som kom hem helskinnad efter varje resa. 
Något du önskade dig och inte fick? 
Tid att sätta igång olika projekt jag gått och längtat efter. Men de får helt enkelt vänta tills barnen blivit lite större.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag cyklade runt i Berlin. Helt ensam. Det var vad jag hade önskat mig och jag njöt av varje sekund. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Att jag hade haft mer tid med mina brorsbarn och mer tid till att bara ta det lugnt. Det här småbarnslivet är ju ett jäkla evighetsjobbande. Som visserligen inte kommer att vara för evigt. Men ändå. 
Vad fick dig att må bra? 
Min familj såklart. Mina vänner. Berlin. Solen. Nya utmaningar. Och den bodyscruben som R köpte till mig i USA. 
Vem saknade du? 
Mina bröder, brorsbarn och mina vänner i Sverige. 
De bästa nya människorna du träffade? 
Min nya vän H! Vi var på samma fotokurs och klickade (höhö) direkt. 

Mest stolt över? 

Våra barn. Tänk att jag varit med och gjort dem liksom!
Att jag och R har lyckats bygga något så himla fint ihop. Att vi skapat oss ett liv som gör oss lyckliga. Att min tyska har blivit så mycket bättre. 
Högsta önskan just nu? 
Att vi får fortsätta att vara friska och glada och att resan till Sverige ska gå smidigt. Alltid spännande att flyga ensam med två små. Att vi får en fin jul.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag kommer från och med slutet av februari inte ha något kontor med att gå till (eller ta hand om), det blir en omställning. Sedan tänkte jag vara extra mycket i Sverige nästa år. Få kvalletid med brorsbarnen. Mer? Äta mer veggo, bli mer strukturerad och effektiv när jag jobbar, försöka träna lite oftare – såna saker. Och just det, få till mer egentid med R. Det har varit en lite för stor brist på den varan under 2013.

2013/12/20

Länkliebe


För ett tag sedan träffade jag Linda för första gången. Hon bor också i Berlin och vi har läst varandras bloggar ganska länge nu så det var väldigt kul att träffa henne live.

Ett av Lindas största intressen är att laga mat, och det märks på hennes blogg. Eftersom jag har som ambition att få vår familj att se på köttätande som något festligt och inte något vardagligt, och Linda är vegan, så är hennes blogg en av mina absolut största inspirationskällor när det gäller matlagning just nu.

Ikväll ska jag till exempel äta spagettipumpa-spagetti med hemlagad veganbolognese (som är helt vanvettigt god!). Det tror jag faktiskt inte att jag hade gjort om jag inte hade läst Lindas blogg.

Och ni som vill satsa mer på ett vegetariskt, eller veganskt, julbord måste absolut läsa det här inlägget!

Linda kommer att dyka upp en som en sån där local i Citykollbloggen också vad det lider. Stay tuned.

2013/12/19

Ett tungt inlägg

Om exakt tio minuter ska jag klappa ihop datorn, hämta mina barn på Kita och ta jullov. Som vi ska kickstarta med julbak och någon slags minijulafton hemma (eftersom vi knappast har lust att kånka barnens julklappar fram och tillbaka till Sverige). Det kommer att bli fint.

Och på söndag åker vi. Jag och barnen först, R kommer senare direkt från något land långt borta. Vi åker hem till familj och släkt och hela faderullan som hör julen till. Jag längtar. Men framför allt ska det bli skönt att vara tillsammans med R och barnen i några dagar, utan att behöva pussla ihop tillsammansvarandet med jobb och andra vardagsmåsten. Det behövs nu, kan jag lova.

Ok. Det är dags att gå nu. Jullov!

Just det, förresten. I dag ordvitsar jag på Citykoll. Och julklappstipsar. Two in one. Här får ni en bild från inlägget, så kan ni ju gissa ordvitsen innan. Om ni har tråkigt, eller så.





2013/12/18

Maskinen

Alla idéer jag har. Alla böcker jag vill få ur mig. Företag jag vill starta. Projekt jag vill göra. Blogginlägg – ojoj, här har vi många – jag vill skriva.

Min hjärna jobbar jämt. Vill testa, pröva, skriva, göra, hitta på. Men oftast kommer jag inte längre än till att plocka undan det värsta i köket efter att barnen kommit i säng. Och så tog ytterligare en dag slut.

Min största utmaning sedan jag fick barn är att acceptera att allt inte kan göras på en gång. Ni vet, det här med att var sak har sin tid. Det är svårt, men händer oftare ju mer jag mognar i min föräldraroll. Liksom landar i att jag faktiskt är mitt i det som alltid varit ett av mina största och viktigaste mål i livet. Att få barn, att vara med mina barn, njuta av dem. Jag är så fruktansvärt tacksam över det, njuter av dem så intensivt att jag ibland tror att jag ska gå sönder av kärlek. Tro inget annat.

Samtidigt. Jag vill ju så mycket. Jag har ju lust till så mycket! Och när idéerna pockar på, utan att jag ens har möjlighet att tänka på dem ordenligt innan något barn vill mig något, glömmer jag tacksamheten och frustrationen tar över. Ilskan. Över att så många av mina tankar bara försvinner, glöms bort någonstans mellan tandborstningen och hitta mössan. Och när det känns som att jag för varje borttappad idé också glömmer bort en liten del av mig själv blir jag ledsen. Känner mig som en maskin. Som bara gör. Jobbar. Precis hela tiden.

Och sådär håller jag på. Ena stunden oändligt tacksam och lycklig, andra frustrerad och otålig. Småbarnlivet i ett nötskal? Antar i alla fall att jag inte är ensam.



2013/12/17

Hur blev lucia då?


Jag har ju helt glömt bort att berätta hur det gick med luciafirandet! Först gick ju jag och Eje ett minitåg för hans kitagrupp. Det var kul! Vi väckte kompisarna efter vilan med vår skönsång (ehrm) och jag måste nog säga att det blev nog rätt effektfullt ändå. Tänk er, plötsligt kommer en vitklädd mamma in, sjungandes på en konstig sång och med ljus på huvudet. Och bjuder på bullar!

Fast Eje, som innan tåget varit extremt exalterad och stolt över sin stjärngossestrut, tyckte plötsligt att allt var superpinsamt och gick med struten framför ansiktet istället för på huvudet. Nåväl. Det är ju inte hela världen om de tyska ungarna tror att det är så vi gör, tänkte jag.

Ja, så berättade jag i stora drag vem den där bruden var och varför hon hade ljus på huvudet etc. Alla som ville fick prova kronan och struten och sätta glitter på huvudet – väldigt rörande för mig som blir lite extra blödig på Lucia. De åt någon tugga på varsin lussekatt, och slängde sedan resten. Ovant med saffranssmak, tydligen.

Sedan blev det eftermiddag och cirka femton svensktalande barn med nästan dubbelt så många föräldrar kom hem till oss för att gå tåg mellan vårt sovrum och vardagsrum. Jag vet, jag är galen som bjuder in så mycket folk, men det blev trevligt! Om än en aning.. hektiskt. Så hektiskt att det enda foto jag hann ta på mina luciafirande barn var det här på Isa. Som jag i all hast dragit på en av mina vita t-shirtar i brist på annat. Sedan att hon råkade ha en ytterst oluciig Kiss-body på sig och gick runt och viftade med en motorsåg under hela firandet.... Ah well.


Hur som helst. Firande blev det. Så in i bengen. Nu måste mamma vila lite innan nästan gång.




2013/12/16

All I want for christmas

Sovmorgon. 

Det vara bara det. 

Tog bara fem år

Jag är nog rätt seg i huvudet. Det är nämligen först nu, sedan något halvår tillbaka, som jag börjat säga "rätt" hälsningsfras till bekanta jag säger hej, eller hej då, till.

Typ:
Morgen! När det är morgon.
Schönen Abend! När det börjar kvällas.
Schönen Feierabend! När det är slutjobbat för dagen.
Tag! Hej när det är dag. 

Det borde ju verkligen inte ha varit så jäkla svårt att vänja sig vid, kan man tycka. Men när jag gått i mina egna tankar och liksom överrumplats av ett ansikte jag känt igen så har det inte varit min tyska hjärna som kopplats på först. Istället har jag hälsat genom att säga något slags mesigt

Heeaaj (mix av hej och hi?).

Men nu så. Nu är tyskhjärnan online die ganze zeit. Hela jävla tiden. 

Snart pratar jag svenska som drottningen själv. 



2013/12/12

Fokus

Åh herregud. Nu ligger jag sådär efter igen. Det blir lätt så när man mest ägnar sig åt roliga saker flera långhelger på raken, och barnen är sjuka däremellan. Men men. Snart är det jul och frid i huset!

Mitt största huvudbry just nu är mitt kontor. Jag har nämligen sagt upp det och själva överlämningen ska ske samtidigt som vår semester, samtidigt som jag har massor av jobb, samtidigt som exakt allt annat också ska hända.Varför blir det alltid så? Det kommer ju att lösa sig alltihop, men det krävs en hel del planering för att ommålning, utflyttning och städning ska hinnas med. Och passa ihop med alla mina hyresgästers scheman och uppdrag också. Puh.

Anledningen till att jag beslutat mig för att lägga ner frilanskontoret är för att jag helt enkelt inte har tid att ta ansvar för det längre. Jag har så vansinnigt få stunder att jobba på, och de timmar jag har måste jag fokusera på att tjäna pengar – inte skriva kontrakt, hitta nya hyresgäster, annat administrativt jox, ta mig fram och tillbaka till kontoret... Skittråkigt att stänga ner alltihop, men det känns ändå rätt. Det är sannerligen lite klurigt att sköta ett företag och samtidigt under halva tiden ensam ta hand om två små barn. Onödigt att vara landlady då också, tänker jag. Hur trevligt vi än har det på kontoret. Jag kommer förmodligen behöva någon annanstans att sitta så småningom, men just nu fungerar det bäst att ha min bas hemma, så så får det bli.

Okej, tillbaka till listorna.

(Här är förresten en liten minifilm på när vi gjorde vår fina vägg här på Golden. Förutom mina kollegor så kommer jag nog sakna den allra mest när vi flyttat ut.)



2013/12/09

Freundinnen

Jag har en så himla bra helg. Jag vet, det är måndag i dag, men det känns som att helgen fortsätter eftersom Sara och M fortfarande är här och vi snart ska åka upp i tv-tornet och äta apfelstrudel.

Att umgås med sin bästa vän sedan typ alltid är som att badda själen med bomull. Jag och Sara har verkligen inte hunnit ses särskilt mycket alls de senaste åren – och det beror inte bara på att vi flyttat utomlands. Jobb och barn och livets krokighet har också hjälpt till. Jag har saknat henne massor. Hänget liksom. 

Men nu är hon här. Så innerligt glad för det.

By the way. Sara har skrivit tre böcker som är helt fantastiska. Har ni inte läst dem så gör det nu. Och för er som hellre läser på tyska (eller vill ge boken till en tysk i julklapp) så finns de auf deutsch också. Och på typ 25 andra språk.

By the way 2: I går var vi på Cookies Cream, en vegoresto som är sehr gömd pga sehr hipp. Och sehr bra. Läs mer om den i Citykollen.

2013/12/06

Vi firar tyska högtider nu också


Det snöar här i Berlin. Första snön för i år. Perfekt ju, med tanke på att det är Sankt Nicholaus i dag. Det firar vi nämligen i den här familjen, sirru. Med putsade skor utanför dörren som det hamnar presenter i under natten (på riktigt under natten alltså – jag höll på att glömma nämligen, kom på det efter att jag gått och lagt mig. Precis som förra året. Mammaminus till mig. Fast plus för att jag kom på det i sista sekund ändå).

Tända ljus och så ett kinderägg efter frukost för familjens fyraåring (himla skönt att skicka iväg honom till dagis precis innan sockerspeeden satte in, men lite oetiskt kan jag känna). Ettåringen var så nöjd med sin nya leksakstelefon att hon struntade i både frukost och att brorsan fick choklad. Jag har aldrig sett henne bli så betuttad i någon sak förut faktiskt, hon som brukar vara så beskedlig. Nu skriker hon som om hin håle själv har flyttat in i henne så fort vi kommer ens i närheten, håller bort telefonen och ba AAAAAAAAA! MIIIIIIIN!
Eh. Men kul att hon gillar den!  

Fredag är det också. Och jag har skrivit klart en artikel och förberett nästa veckas jobb, plus gjort en masterplan för helgen. Vi får nämligen besök igen. Av Sara och M den här gången. Jag och Sara har känt varandra hela livet men knappt hunnit ses sedan jag och R flyttade till Berlin. Livet kom emellan kan man säga. Och under de här åren har så mycket fantastiskt hänt oss allihop som måste firas. Det ska vi göra med besked. Starting now.

Puss på er. Och trevlig helg! 





2013/12/05

Känner att jag måste skriva lite mer om Sie eller du

Alltså. Bara för att förklara för alla er som inte pratar tyska. Sie, ni, ska alltså användas när man inte känner den man pratar med, och särskilt om personen är äldre än en själv och hen siar dig. Det ska också användas i de flesta jobbsammanhang, åtminstone till en början.

Du säger man till sin familj, barn, sina vänner och om personen man pratar med verkar vara i samma ålder. Och ganska ofta om det är ett "privat" sammanhang. Till exempel, när jag köper en kaffe på något hippt kafé här i Friedrichshain säger den jag köper kaffet av nästan alltid du till mig. Likaså i klädbutikerna. Om jag däremot går på ett old school bageri blir jag definitivt siad.  På ekomarknaden duas det ganska ofta. Konstigt nog. De andra kitaföräldrarna duar varandra, även om vi inte känner varandra. Även i lekparken säger alla du till varandra.

Visst kan man alltid fråga vad som gäller om man är osäker, men så vitt jag förstår det är det ett stort NO NO om personen är
1. äldre än jag
2. någon slags chef till mig

Att fråga kan nämligen uppfattas som att man föreslår att det ska börja duas. Vilket är ungefär som att säga "jag vill gärna ha ett mer avslappnat förhållande till dig". Vilket personen man vill dua kanske inte alls har lust med av olika anledningar. Och är det någon som står högre i hierarkin än du, på grund av ålder eller karriär, är det inte du som bestämmer när ni ska börja bli tjenis med varandra. Oh no.

Att hålla en distans till personer kan vara rätt praktiskt ibland och, mycket viktigt, att sia är att visa respekt för personen man pratar med. Till exempel skulle mina barns förskolelärare kunna känna sig nedvärderade av mig om jag säger du till dem – som att jag pratade med dem som om de vore barn.

De flesta säger till mig att det alltid är säkrast att sia. Att det liksom inte kan bli fel. Men det kan det! Nuförtiden finns det så många sammanhang där det självklart ska duas, och om man säger Sie där kan man uppfattas som konstigt stel och avståndstagande. Tycker jag mig känna i alla fall, någon annan som också uppfattat det så? Det kan också bara vara min svenskdemoner som spökar.

Kuriosa: Tyska skolbarn ska Sia sina lärare, men blir duade tillbaka. Tills de fyller sexton år, då är det dags för lärare att börja sia kidsen. För så gör vuxna sinsemellan. Men trots att det här är en så solklar regel så har min kompis tolvåriga son berättat att han ofta är osäker på han ska sia eller dua sina lärare. Så det finns säkert undantag som gör det skitsvårt även där.

Jag blir verkligen helt matt av det här. Men säkrast är alltså att ändå att sia om man är osäker. Eller, vänta. Ändrar mig. Säkrast är att börja med att berätta att man är svensk och ursäkta sig för den dåliga kollen på Sie eller du, och ta det därifrån. Om man är nu är svensk, alltså.

Obs! Rätta mig hemskt, hemskt gärna om jag missuppfattat något. Det skulle inte förvåna mig om jag har det, nämligen.


2013/12/03

Förvirringen

Jag blir inte klok på om jag ska säga Sie eller du till barnens kitafröknar. Det mest korrekta är väl Sie antar jag, men det blir himla konstigt eftersom jag pratar om dem med förnamn. Även när de står bredvid (barnen känner dem ju bara vid förnamn, och jag med för den delen). Och inte kan jag använda mig av tricket att lyssna på vad de kallar mig heller eftersom det verkar som att alla inblandade liksom undviker meningar där man måste bestämma sig för om man ska sia eller dua. 

Visst, jag skulle ju förstås kunna fråga. Det är en bra idé. Fast det finns en anledning till att jag inte gjort det. Jag tror nämligen att många av dem gärna vill sia för att hålla distansen och då måste de stå och förklara det, alternativt bli du med nån de inte alls vill bli du med. Det vore i och för sig kanske inte hela världen? Eller? Vad vet jag! 

Man kan ju tycka att jag efter fem år i det här landet borde fått en bättre känsla för siandet. Icke.

Mvh,
förvirrad invandrare

2013/12/02

MAN VILL JU VARA SÄKER PÅ ATT ALLA HÖR

Pratar era barn också extremt högt efter en dag på förskolan? Det är ju intet nytt under solen att det ofta blir en hög ljudnivå när tio fyraåringar hänger i samma rum och det är ju inte så konstigt att skrikpratet det blir en vana, men alltså. Det är ju inte klokt så högt E pratar just nu! Ska det vara så? Han kanske redan är bullerskadad? Kitabullerskadad. Stackars barn. Eller är det en åldersgrej? En prata-högt-fas? Eller bara en få-sina-föräldrar-att-lyssna-metod? Fast nej, han pratar lika högt med alla.

Förutom att jag är en aning trött i öronen är allt fint här. Lite sliten fortfarande från en helg som var mycket, mycket, mycket rolig. Och ganska blöt, faktiskt. För att vara jag. Ni kan läsa mer om den här.

Isa är i och för sig sjuk igen och R är i Japan. Jag har således muttrat en hel del i dag om att det är svårt att göra karriär när snoret så ofta bestämmer sig för att slå till när pappan är bortrest. Det är ju onekligen rätt klurigt att dela på vabbandet när det ena befinner sig på andra sidan klotet.

Nåväl, jag får väl jobba natt för att hinna med mina grejer (sa hon bittert). Eller hoppas på att det går över kvickare än kvickt och jag kan jobba dubbelt så snabbt sen. Det senare låter skönare. Jag är som sagt fortfarande en aning sliten. Man är ju ingen ungdom längre. 

För att illustrera den här inlägget väljer jag, oklart varför, en bild på en chokladbanan som säljs på Rewe. Eller så är det en bajskorv med strössel på. En kan inte så noga veta.


2013/11/28

Fredagsfeeling

I dag kommer mina kompisar M och Y hit. Det ska bli himla kul, och det gör att den här torsdagen känns som en fredag. Jag tänkte nämligen försöka vara ledig i morgon under dagen. Så gott det går i alla fall, det blir säkert några mail som måste besvaras och så.

Huvudvärken är nästan borta, tackar som frågar. Det hjälpte att barnen inte vaknade varannan timme i natt, som de gjorde natten till igår. Sömn alltså. Vägen till lycka.

Nu har förresten alla julmarknader dragit igång här i Berran och i helgen kan man köpa pepparkakor, julmust och Västerbottenost på Svenska kyrkan. Julmarknaden där är ett stort happening för oss Berlinsvenskar, kan jag tala om. Mingelparty i kvadrat. Alla är där etc.

Nu ni. Nu klappar jag ihop datorn för den här veckan (well, typ) och tar helg. Och för att riktigt knyta ihop veckosäcken ger jag er en bild från när Hanna, Karen Sofie och jag cofficejobbade i måndags morse. Melbourne Canteen var vi på i Neukölln. Bra ställe! Gott kaffe. Goda ägg benedict.

Trevlig helg!



2013/11/27

Grönsaker

Jag kommer ingenstans i dag. Vaknade med en huvudvärk som varken vatten, kaffe eller smärtstillande verkar kunna råda bot på. Har ingen lust med någonting, allra minst att jobba. Det är som att någon dragit korken ur mig och all lust till allting runnit ut. Bööö.

Muntrar upp mig med att kolla på några grönsaksbilder från Boxi istället. Boxi brukar göra mig på gott humör. Och grönsaker också. Älskar grönsaker. Och blommor. Ja, och bröd förstås. Ska nog äta lunch nu förresten.

Puss på er.





2013/11/26

Årets viktigaste högtid

Det var en lugn helg. En kaffe i godan ro på Silo i lördags (smet dit precis när barnen började bli hungriga och trötta, hehe), med först Die Zeit som sällskap och sedan Hanna. Och så lite Boxi på det.

På söndag blev det lekdejt för Eje, de var på någon dockteaterfestival, medan Isa ägnade sig åt sina favoritsysslor: Att trycka på hissen och att klä av och på sig. Det var kul så länge att jag hann se en film under tiden.


Den här veckan händer massor. Texter ska skrivas ut, andra förberedas, det ska intervjuas och lunchmötas och tas emot finbesök från Sverige. Äldsta vännerna M och Y är på väg (läs här om våra planer för helgen).

Och så har jag börjat fundera på Lucia. Min favorithögtid ju. Den måste ju planeras. Inte minst för att barnens kita bett mig att hålla i något slags luciafirande. Jag tar uppdraget på största allvar, nu jäklar ska jag göra intryck på barnen. Få dem att begripa luciafirandets storhet. Tror ni att Stockholms musikklasser har lust att svänga förbi Ejes dagis när de ändå ska sjunga på Berliner Dom? Ja? Men då så. Kirrat.

(Här skulle jag vilja ha en luciabild som jag hittade på Länsmuseet i Gävleborgs Flickr, men uppladningen funkar inte. Får bli en länk istället. Någon som fattar vad snubben till höger gör?)

2013/11/21

Mina tidiga morgnar

Good morning Berlin. Bild lånad härifrån.
Ni kanske undrar hur det har gått med mina tidiga morgnar? Jag bestämde ju mig för att börja gå upp vid fem för att få mer egentid, eller tid att hinna jobba iväg allt det där jag aldrig hinner innan hämtning. Eftersom mina kiddos somnar så bövelens sent om kvällarna, runt tio, så är det liksom ingen idé att försöka få sånt där gjort efter nattning. Bättre att gå och lägga sig med barnen och gå upp tidigt, tänkte jag. 

Och alltså. Det har väl gått sådär. Jag har gått och lagt mig med barnen och jag har gått upp tidigt några gånger – men tyvärr har Isa också vaknat och velat komma upp hon också. Två av tre gånger. Så nu har jag i princip gett upp. For now, i alla fall.

Men jag har gott hopp! Snart ska Isa flytta in till Ejes rum och då ska det banne mig gå. Jag behöver den där tiden, hör ni det barn? MAMMA BEHÖVER MER TID.

Förresten. Tycker att Johanna har beskrivit känslan av att då och då få äga sin tid så fint.  


2013/11/19

Tvåspråkigheten gånger två


Kitafröken ville veta i dag hur det går med Isas språkutveckling hemma. Om hon pratar på svenska eller tyska, om hon svarar och verkar förstå. Hon var nämligen lite orolig över att Isa ibland inte reagerar alls när de pratar med henne.

Bra att de kollar såklart. Men alltså. Det är väl inte så konstigt att hon inte förstår så mycket tyska ännu? Det var ju bara tre månader sedan hon började på sitt kita, och under de månaderna har hon varit sjuk eller i Sverige nästa halva tiden. Så sex uppstyckade veckor med ganska korta kitadagar har hon haft på sig. 
Och hemma säger hon både docka, bada, kaka, ja och nej, härmar oss i tid och otid, svarar på tilltal och gör det vi ber henne att göra (om hon är på det humöret). 

Men jag hoppas verkligen att hennes tyskaförståelse lossnar snart. Lilla vännen. Det måste ju vara så jobbigt att inte fatta vad sjutton alla omkring henne säger hela dagarna. Jag vet ju själv hur fullkomligt färdig jag var, back in the days, efter några timmar på bara tyska. En tysk parmiddag kändes som värsta maratonloppet. 

Hur går det för Eje då? Hans svenska är fortfarande bättre än hans tyska, även om han pratar på hej vilt när vi är med tyskar. Men det märks att han tycker att det är lite jobbigt med det tvåspråkiga ibland nu. Han är mer medveten och jag tror att han blir lite ledsen när han inser att kompisarna kan prata bättre än vad han kan. 

Samtidigt blir det mer och mer blandat här hemma, när han bara lärt sig det tyska ordet för det han vill säga. Vi gör så gott vi kan, ger honom de svenska orden, upprepar och läser massor på svenska. Jag tänker att mitt jobb är att göra honom så trygg det bara går med svenskan. 

Vad tror ni? Tänker jag rätt? Och visst är det inte så konstigt att Isa inte begriper tyska ännu?

2013/11/18

Vill du läsa mer om Berlin?

Kära ni. Jag är så glad för att ni läser det jag skriver, och jag älskar att skriva här (ni ska veta att  jag bara lyckas få ner en bråkdel av allt jag skulle vilja berätta om. Ack, om jag bara hade mer tid!).
Att skriva har alltid varit mitt flöte i livet. Jag behöver det för att fungera, för att inte svämma över. Det är bland det roligaste jag vet, och med er som läser och kommenterar blir det ännu roligare. 

Men, precis som jag varit inne på förr, så har ju den här bloggen utvecklat sig till något annat än vad den var från början. Inget fel i det, men jag kan förstå om ni som hamnade här för att ni är nyfikna på Berlin, eller ett liv i Berlin, känner att det blivit lite väl mycket småbarnsliv och utlandssvenskältande på sista tiden? Berlin får inte så stor plats här längre. Just nu.

Därför skulle jag vilja slå ett slag för mina andra blogg, Citykoll Berlin. Den har också utvecklat sig nämligen. Från att vara en ren tipsblogg till att bli en betraktelseblogg, en blogg om Berlin, om livet i Berlin. Och vet ni – min lust att skriva om den här staden, jag var ju så trött på det ett tag, har väckts till liv igen. Nya forum kan ge den effekten, har jag märkt.

Så, alla ni som vill ha en dos Berlin via mig, eller bara följa mitt liv med Berlin som tydlig kuliss –  gör det på Citykoll! Och vill ni lägga till Citykoll Berlin i er Bloglovin eller på någon annan feed så går det bra att bara följa mig och inte de andra, det är bara att söka på Citykoll Berlin så kommer bara min blogg upp (även om jag såklart rekommenderar Petter i London, Karin i Rom, Lotta i New York, Elin i Barcelona och Eva-Jo i Paris också!). Vill ni kommentera men inte att kommentaren ska synas på Facebook, klicka bort krysset i den lilla rutan i kommentarsfältet. Jag älskar att få kommentarer!

Hur som helst, TACK för att ni läser mina ord. Var ni än gör det.

http://bloggar.aftonbladet.se/citykoll/category/berlin/

2013/11/14

Cirka trettio caipis senare

Jag har haft det så bra. Åh, vad bra jag har haft det. Är fortfarande alldeles uppfylld av alla lyckokänslor. Herregud, vilken superidé det var att hänga med R på den här resan, att få se hur han jobbar, vara där. Och att möta upp min fantastiska farfar och hans fantastiska fru i Brasilien, så jäkla kul!

Jag har, i rätt ordning:
Joggat längs med Copacabana.
Sett Corcovado (Jesusstatyn) på nära håll. Och Rio från ovan förstås.
Druckit caipirinhas, ätit på Churrascaria.
Druckit mera caipis.
Sett Rio från Sockertoppen, hälsat på apor.
Sett den fantastiska trappan i Lapa.Vilken jäkla historia.
Seglat längs med Rios kust och ätit grillmiddag på båten. (Har jag nämnt att R är världens bästa reseledare? Se staden från havet, liksom. Så sjukt fint!)
Druckit ännu fler caipis.
Solat på hotellets tak och badat i poolen på hotellets tak medan jag blickade ut över den där fantastiska jäkla staden igen (bra bakissysselsättning, kan rekommenderas).

Och nu är vi tillbaka i Berlin. Älskar att vara i tillbaka i Berlin (mer om det kan man läsa här).



2013/11/11

Lever livet usw

Förutom en helt enorm tacksamhet över livet och kärleken och att R har ett så jäkla glassigt jobb så känner jag lite såhär just nu: Varför bor vi i Berlin nu igen? 

Fine, det är en fantastisk stad etc etc men vädret, leute, VÄDRET? Och var är bergen, huh? Havet?


Man kanske helt enkelt skulle ta och flytta till Rio istället. Till exempel. 


2013/11/07

Det blev ju bra det här

Jag som trodde att hösten skulle bli deppig. Ni vet, slask och grått, sjuka barn och massor av tid utan R. Men så blev det inte alls. Jag har varit ute och rest i flera omgångar, haft kul uppdrag, umgåtts som attan med vänner, hittat flera nya restauranger (läs tehus) här i stan, startat upp spännande projekt, varit på hamam och på inte mindre än två konserter (Ane Brun och The National. Båda var sehr gut, men Ane Brun kommer jag att minnas längst). Och barnen har inte varit så farligt sjuka. Faktiskt. Kunde varit betydligt värre i alla fall.

Och som en grand final på den här inte alls särskilt gråa tiden (för i mitten av november börjar ju vintern, n'est-ce pas?) så ska jag för första gången följa med R runt halva jorden på fredag. Till Rio de Janeiro, närmare bestämt. Och medan barnen har kvalitetstid med farfar och mormor så ska jag ha kvalitetstid med min farfar som också råkar vara där just då. Och så ska jag och R ta igen för all förlorad tid, pimpla caipis och bada i havet – och jag ska äntligen få se vad han gör där ute i den stora vida världen hela tiden. Det ska bli mycket, mycket intressant.

Så. Nu ska jag sluta drygskryta om allt härligt som händer här just nu. Lovar att återkomma när ruskhöstfeelingen infinner sig. För det gör den, det vet jag ju. Berlin är en obarmhärtig stad på det sättet.

Bildkälla här



2013/10/31

Och hela tiden ska vi prata, prata, prata

Höstens första besök från Sverige är här! S, som kom ikväll, är en kär vän från min tid som journaliststudent i Sundsvall. Vi har inte träffats på år och dar och om allt går enligt planen och Isas förkylning inte blir värre än vad den var i dag så ska vi
1. gå på hamam
2. äta väldigt mycket god mat
3. dricka väldigt mycket te
4. eventuellt se väldigt mycket konst
5. och dricka goda drinkar förstås. Dock inte väldigt många pga blir ganska snurrig numera efter första. Hm, det måste kanske bli de där fruktiga och extremt, bisarrt goda som jag drack för någon vecka sedan? Kanske.

Nu börjar helgen, hej!




2013/10/29

Småbarnsmorsans äventyr i snygglandet

På grund av den där himla stormen så sladdade Julia aldrig in i Köpenhamn i måndags. Hon blev fast i Malmö och jag fick söka logi annorstädes. Eller, alltså, Julia ringde sin kompis som tog emot mig med öppna armar och det blev en supertrevlig kväll tillsammans med ett helt gäng sköna musiker- och dansartyper som jag aldrig träffat förut. Alles gut alltså och jag var så tacksam över att slippa ta in på ett dyrt hotell i all min ensamhet. Och igår morse kom till slut Julia över den där bron och vi kunde börja hänga. 

Det som, som vanligt, slog mig mest med Köpenhamn, (och jag jämförde ju såklart med Berlin hela tiden) är att allt är så jäkla snyggt överallt. I vartenda hörn! Det här är ju inget nytt alls, det vet ju varenda människa att danskar kan det här med design. Men ändå. Allt är ju fint! Kaféerna, kläderna, butikerna och människorna. Jag blev alldeles snurrig av allt vackert. 

Det brukar jag inte bli i Berlin. Oh no. Visst finns det massor av fina ställen och välklädda typer här med såklart, men inte alls i lika stor utsträckning som i Kph. Och visst går det att hitta fina inredningsprylar utan att leta halvt ihjäl sig, men det har framför allt kommit de senaste åren (och i många av de populäraste butikerna finns bara svenska och danska saker).

Det har väl varit lite för mycket krig och elände i Tyskland för att de ska ha hunnit bry sig om snyggness, antar jag. Och på sätt och vis är ju det rätt bra (alltså inte kriget och eländet) - en blir ju så köpsugen när allt är så fint hela tiden. I Berlin kan man gona in sig i sina noppiga kläder ett tag till utan att känna sig sunkig och det är väldigt lite snack om inredning och märken och sånt. I alla fall i mina kretsar. 

Nu ska ni få se hur Köpenhamns absolut hippaste hipsterkiosk ser ut. Jag vet, jag visste inte heller att det ens fanns hipsterkiosker. Vad är det liksom? Men det gör det. I Köpenhamn gör det det. Det har både Karen Sofie och mina nya vänner från i går berättat.




2013/10/28

Kph


Jag är här! Och det är orkan! Men det gör inget, jag sitter på ett himla trevligt kafé och jobbar undan så mycket jag bara kan innan Julia sladdar in i stan hon med. En vill ju hinna gå på byn också. Dricka øl och ha det sjov!

Ursäkta danskan. Kan inte låta bli.

2013/10/27

2013/10/25

Nu


En liten paus för mig själv (en paus för Paues, ha!) på nya kaféfavoriten Silo i Friedrichshain. Det är hektiska dagar nu, mycket resor och jobb och socialt. Allt på en gång. Men jag gillar det, det är såhär det ska vara. Åtminstone då och då. 

På måndag åker jag till Köpenhamn för att hänga med Julia och få skrivro under några dagar, känns himla lyxigt. Jag är dessutom så kär i danska just nu, så bara tanken på att få höra det i flera dagar gör mig alldeles tossig. 

Men just precis den gär stunden ska jag bara njuta av mitt kaffe, läsa tidningen, andas in och ut några gånger. 

Och sedan gå på bio med Eje. Blir nog helgens bästa. 

2013/10/23

Höstiga sommardagar


Alltså, det har ju redan varit höst här ett tag. Med kyla, fallande löv, ruskregn och hela faderutten. Men så helt plötsligt dök sommaren på oss igen. Värmen i alla fall. 

De senaste dagarna har det varit 21 grader varmt här i Berlin. T-shirtväder. Och en doft som känns helt ny har spridit sig. Doften av varma höstlöv. Luktar gott.

Nu drar jag iväg på ett jobb i några dagar. Vi hörs! 


2013/10/22

Ifall ni undrar vad jag gör när bloggen står still

Man sitter där och pular med uppdrag som man har gott om tid för, skickar iväg en och annan artikelidé, tar en kaffe till, spånar lite och hinner precis tänka att "nä, nu får jag nog lov att sätta fart på det här maskineriet om det ska bli nåt klirr i kassan".

Och så plötsligt. Hundra resor inbokade, massor av deadlines, besök av vänner, barnvaktsbehov i parti och minut. Allt på en gång.

Frilanslivet, och mitt privatliv, i ett nötskal.  Inget jämnt tempo här inte. 

Måste rusa nu!



2013/10/18

Wo-e


Home alone med barnen i helgen. Åtminstone till söndag eftermiddag, men nu ska ni höra - det kommer att bli finfint ändå! En annan har tänkt till vet ni, gjort planer. Känner mig orimligt nöjd över det här. 
 
Och helgen började bra. Med barnvakt och drink på en bar med utsikt över Berlin i solnedgång. Och med sällskap av en gammal vän från livet i Stockholm. Nicht schlecht. 

Fast alltså, drinkarna är verkligen inget vidare på Solar. Men, men. De är i alla fall starka. Och som sagt: Utsikten. 


2013/10/17

Nu ere avokadofest


När frukthandlarn på hörnet kommit över ett gigantiskt parti med avokados och säljer sex, helt perfekta, för 2 euro. Då är lyckan total. Avokado är annars rätt svårt att hitta här. Åtminstone om man inte vill betala 1,50 euro styck för dem – och föredrar sådana som inte är konstigt ruttna och omogna på samma gång.



2013/10/16

Dagens local

I dag drar jag igång med en ny grej på Citykollbloggen. En serie miniintervjuer med folk som bor här i Berlin. Först ut är danska journalisten Karen Sofie som verkar vara lika kär i Berlin som jag. Kolla gärna in!


2013/10/15

Dags att boka julkonsert


Eller inte.

2013/10/14

Tagga ner Johanna

Jösses, vad Sverigeresorna väcker mycket tankar nuförtiden. Det är ett himla ältande i stil med borde vi flytta tillbaka? och borde barnen få växa upp nära resten av sin familj" eller skulle det vara mindre tungt för mig om vi bodde i Sverige? Såna tankar.

Och visst, jag är nere i någon slags svacka just nu. Det ÄR tungt att ta hand om två barn ensam så mycket, jag har gjort det i ett år nu, och jag längtar ofta något alldeles ofantligt efter mina syskon och gamla vänner i Sverige. Men jag vet att svackan också beror på att jag inte vilat upp mig ordentligt när R väl är hemma. Gjort egentidsgrejer. Dels för att jag istället passat på att jobba så mycket jag bara mäktar med när jag väl haft tiden, och dels för att jag såklart vill umgås med R och njuta av att hela familjen är samlad. Så jäkla svårt det där, när man vill så mycket på en gång.

Just nu är jag ändå, mitt i svackan, i ett läge där jag återigen är vansinnigt förälskad i den här stan. Och i dag – när solen har värmt, när jag har träffat älskade vänner, när R är hemma och barnen är friska – vill jag inte vara någon annanstans än i Berlin.

Men ältandet. Jag är så trött på det. Men jag har kommit på en metod som hjälper lite grann. Jag låtsas att jag är en äldre version av mig själv som är klok och erfaren och ser tillbaka på mitt liv. Och gammel-Johanna säger alltid såhär till ung-Johanna:

Tagga ner. Sluta oroa dig för allt. Njut av barnen, njut av R, njut av Berlin, njut av livet. Allt är ju så himla fint.

2013/10/12

Dagens träning: Längdhopp i Tiergarten


Nej. Längdhopp har aldrig varit min starkaste gren. 



2013/10/11

Uppgepifft

Fick en gliring från R om att det kanske var dags att byta ut headerbilden med de utställda jeansen. Och jaja, det hade han väl helt rätt i. Den är ju ändå, eh, fyra år gammal? Världens bästa Hanna Skoog knäppte en ny bild på mig och tada! Das blogg ist uppgepifft.

Förresten. på bilden (och just nu) sitter jag på det nya kaféet Silo här i Friedrichshain. Det är den gamla favoriten Karvana som blivit något nytt. Superduperbra kaffe här med!

2013/10/10

Sätter klockan på fem


Såhär är det hos oss: Våra barn somnar väldigt sent. Eje har alltid gjort det, Isa visar tydliga tecken på att hon är på väg att bli likadan. De verkar ha ärvt någon Darlingtonsk gen som gör att de är fruktansvärt kvällspigga, helt enkelt (inte har de ärvt det från mig i alla fall. Jag blir trött vid tio, somnar gärna vid elva och sover till sju, halv åtta).
I kväll somnade Eje kvart i tio och Isa kvart över.

Innan ni börjar fundera på om vi har testat än det ena än det andra så ska jag svara JA på den frågan. Vi har testat allt. Inget har fungerat. Kanske har vi gjort fel, vad vet jag och skitsamma. Vi har gett upp och accepterat, våra barn (och särskilt Eje) är helt enkelt inte särskilt trötta på kvällen. Alla är olika och även barn kan uppenbarligen vara nattugglor och ha litet sömnbehov.

Problemet handlar om att det, åtminstone för mig, är tufft att orka vara en bra förälder så länge varje dag, utan tid för återhämtning. Och att hinna med allt det andra som ska hinnas med i det här vuxenlivet. Att knappt ha någon egentid när jag är ensam, eller vuxentid med R när han är hemma, att inte kunna jobba igen det jag inte hunnit med under dagen efter att barnen somnat (att jobba så sent vore helt kontraproduktivt, jag ser oftast i kors av trötthet efter tio), att ägna flera timmar varje kväll åt nattande när jag har en driljon to do's på listan –det är knappast någon lisa för själen. 

Men jag har en plan. Jag ska börja gå upp runt fem. Åtminstone när R är borta. Det låter plågsamt men nu när barnen ändå sover på nätterna borde det ju funka? Och förstå vad mycket egentid jag skulle få! Eller hur mycket jag skulle hinna jobba! Och om jag lägger mig tio blir det ju sju timmars sömn –  och visst borde jag kunna öva upp morgonpiggheten och få hjärnan att fungera även innan solen är uppe? Aah, bara tanken på att få flera timmars ostörd tid om dagen att göra vad jag vill på gör mig alldeles lycklig. Möjligheterna!

Vad säger ni? Någon med samma problem som kör med morgonknepet? Eller som har en ännu bättre lösning? Om inte – wish me luck att uppbåda disciplinen som kommer att krävas för att komma upp.

2013/10/09

Plötsligt händer det

Stora barnet sov fortfarande när jag klev in i duschen i morse. Fem minuter senare var han både vaken, påklädd och redo att äta frukost. HELT UTAN TJAT! Och sen ba: Sleva i sig yoghurt, klä på sig ytterkläder och så i väg. Som om det vore det enklaste i världen. 

Alltså. I vanliga fall brukar vi aldrig lyckas ta oss till dagis före halv tio, i dag var vi där halv nio. 

Please, please, säg att det kommer att hålla i sig? De här två timmars-maraton-tjat-trots-morgnarna vi hållit på med de senaste två åren kommer att ta knäcken på mig annars. På riktigt alltså.

Btw. Vi är tillbaka i Berlin. Sedan i går. Superskönt.

2013/10/05

Processen

Är fortfarande i Sverige. Umgås väldigt mycket. Tänker väldigt mycket. Kommer inte fram till särskilt mycket.

Återkommer om tankarna. De behöver sorteras. 

2013/10/01

Isa och väggen


Kollade igenom gamla bilder och hittade den här. Mitt lilla Berlinbarn.

2013/09/30

Sverigevecka


Vafalls? Det där är ju inte Berlin? tänker ni säkert nu. Och det är helt riktigt. Det där är sjön Råsvalen i Lindesbergs kommun i Sverige, en lada, en grusväg, en hund och så min mamma, min son och min dotter.

Jag och barnen drog hit i helgen pga längt till natur, mormor, svenska tidningar och - största anledningen av alla - ett stängt dagis i Friedrichshain. Men det passade himla bra eftersom cirka hundra svenska festligheter för vänner och släkt ska äga rum den här veckan. Man vill ju vara där det händer liksom.

Men först några dagar hos mormor på landet alltså. Loppisdagar. Köpa biodynamiska grönsaker från granngården-dagar (spaghettipumpa, min nya passion! Spaghettikürbis på tyska, måste hitta i Berlin). Äta väldigt mycket äpplen från trädgården-dagar. 

Ja, och så försöker jag jobba här och var också. Det är... svårt.

Tjipp!



2013/09/29

As long as we are flyin', all this world ain't got no end.

Om jag någon gång i framtiden skulle välja en låt som soundtrack till mitt liv i Berlin, så skulle det bli den här. Inte bara för att den hörs överallt – och det trots att det var länge sedan den kom nu – utan också för att den varit med i nästan alla delar av mitt berlinliv.

Jag har lyssnat på den medan jag kickat igång mitt frilansande, jag har nattat Eje till den (ett tag somnade han bara till elektronisk musik), haft den i öronen under mina promenader och jag har dansat till den.

Den är så mycket Berlin för mig och representerar så mycket som är och har varit så livsviktigt för mig. Lusten, äventyret, utmaningen, pirret i magen inför ett skrivuppdrag, en härlig utekväll, ett bröllop, ett nytt liv.

Låtvalet är verkligen inte unikt på något sätt, snarare ganska förutsägbart. Men orka vara så jäkla unik hela tiden. 

Here we go. The soundtrack of my berlinerliv.
Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se