Jullov

Idag lyser solen över Berlin, min mamma är här och snart ska vi bege oss till det där dinosauriemuseet som Eje så hjärtans gärna vill gå till igen.

Ska bara få upp lillbruttan ur sängen först. Inte helt lätt, hon vill inte. Vad sjutton ska man se på dinos för när man kan ligga kvar i sängen och borra in sitt ansikte i mammas armhåla hela dagen istället liksom?

Well, beats me.

Imorgon blir en svår dag

Jag kan knappt röra mig. Och då är jag bara trött i musklerna än så länge, när träningsvärken kommer blir det inte nådigt. Det känner jag redan nu. Ojoj.

Vi fick nämligen för oss att sätta igång dagen med lite klättring i dag, R och jag. Himla kul grej, absolut, men frågan är hur smart det var. Jag menar, vi ska ju ändå ta hand om två barn nu. Bära runt på dem och klä på dem och sånt. Och, åh du gode, åka till MACHmit i morgon och klättra runt i en labyrint. Det kommer att bli en utmaning, I tell you.

Men, bortsett från det osmarta i det hela och chocken jag gav min otränade kropp vill jag ändå slå ett slag för klättring. Kul sport ju! När jag var som mest igång i morse kände jag mig lite som spindelmannen (obs att jag bara tog mig upp för de lättaste och näst lättaste banorna) – och det är ju trevligt att känna så efter år av graviditetsmagar och på tok för lite tid i gymmet. Om jag såg lika smärt ut som jag kände mig? Eh, jag tror nej. Men sånt ska man inte tänka på.

Vi klättrade på Der Kegel här i Friedrichshain. Priset är 6 euro per gång, 4,50 före klockan tre, och det går jättebra att ta med sig barn, åtminstone om de är tillräckligt stora för att klättra de med (och förstå farorna förstås), eller tillräckligt små för att kunna hänga bredvid utan att vilja springa runt för mycket. Isa satt och tittade på i dag och det var flera barn i sjuårsåldern som var där med sin fritidsledare (eller gympalärare kanske?) och som såg ut att ha det jättekul. Om något år eller så tar vi med oss Eje, helt klart.

Om barnförbudspratet i Sverige

Jag har gått och funderat på om jag skulle skriva något om Berlins barnvänliga klimat – angående diskussionen i Sverige om huruvida barn ska få vistas på kaféer eller ej. Men så har jag liksom inte riktigt orkat, det känns som att jag jämt skriver och pratar om vilken fantastiskt stad Berlin är att ha barn i (har bland annat skrivit ett inlägg om det här).

Som tur är har Johanna Ögren, som bodde här tillsammans med sin familj under ett år, skrivit så klokt om saken och gett en så himla fin beskrivning av hur det är i Berlin att jag nöjer mig med att länka till den. Läs!

Det kan nog faktiskt vara en av de saker jag älskar mest med den här staden – att människor i olika åldrar möts så fint hela tiden. Femtioåringar går på technoklubb, pensionärer och tjugonåntingpunkare kalasar ihop på kvartersfestivaler och barnen dricker babychinos på kaféerna. För att sedan gå och leka lite med leksakerna som finns framlagda till dem i hörnet.

Eje i somras på lekplatsen som ligger alldeles invid Burg am See, en biergarten där hela familjen kan ha det kul. Samtidigt.

Och här har vi lekrummet på Johann Rose. Ett fantastiskt kafé i Kreuzberg med ett lekrum längst bak i lokalen. Hit kommer såväl cofficejobbare som barnfamiljer. Världens bästa vare sig man har barnen med eller inte.

Solen, fisken, maten och insikten

Helgen. Åh. Så jäkla härlig.

Först den där tapaskvällen i fredags, sehr schön, och sedan ett soligt Tierpark i lördags, inklusive vårblommor (se förra inlägget), rytande lejon och en fisk med framtänder. På det en middag ute igen, med ett helt gäng kompisar från kvarteret. Vi var på Metamorfosia, en mysig lite italienare här i Friedrichshain (jag vet, vi måste ta oss härifrån lite oftare). Herregud, vad mycket mat vi åt! Det var inte riktigt meningen, men "antipasti för sex personer" betydde tydligen cirka tio fat fulla med korvar och ostar och sånt. Och sedan huvudrätt på det. 

Och i söndags hade jag sovmorgon. Sov till tio och hade sedan några timmar kontorstid.
ASSÅ SHIT vad mycket lättare allt känns när man har sovit! Och vad snabbt jag jobbar! Jag visste på riktigt inte att jag kan vara så in i bengen effektiv, bara jag får några timmars mer sömn då och då. Med fyrtioelva uppvak varje natt och en alldeles för trång säng är normalläget nuförtiden att ha sömnbrist. Känner det knappt ens längre, i alla fall inte förrän det är riktigt akut.
Hur som helst –  att vara effektiv är en mycket, mycket, mycket bra egenskap att ha som frilansare. Med små barn hemma. Känns väldigt bra det här.

Sova alltså, ska helt klart försöka få mer av den varan framöver. Mat däremot ska jag nog lugna mig lite med.

Man känner sig liten

Vår lillflicka har börjat på babysim. Det är himla mysigt och mycket mer uppstyrt än jag tänkte att det skulle vara. Väldigt pedagogiskt alltihop.

Simhallen vi går till heter Europasportpark och är megastor. Det är mycket sånt här i Berlin. Gigantiskt. Liksom överdimensionerat.
Hauptbahnhof är ett annat exempel. Brandenburger Tor. Karl-Marx Allee, Messe Berlin. Det har väl med historien att göra. Berlin har ju ett förgånget fullt av storslagna idéer, på gott och ont.

På tal om de onda idéerna. I dag var det åttio år sedan Hitler tog över makten i det här landet. Det kommer att uppmärksammas massor under hela året, läs mer om det här.

Ok, dålig bild. Det här är bara en tredjedel av hallen.

Minivärlden

Mon dieu. Två veckor hemma med sjukt barn. Fast inte jättesjukt, bara inte tillräckligt friskt för dagis.

Heeeelp me.

Vi, alltså jag och sonen, är så in i bengen trötta på att måla, baka, bygga tågbanor, leka bil som kör runtrunt, klistra pappersmönster och knyta knutar. Och värst av allt, jag har helt ont i öronen av allt tjat om att titta på tv. Cirka femtusen gånger om dagen låter det såhär hemma hos oss just nu:

– Maaamma, får jag titta på tv?
– Nej. Lek något istället! Vi kan rita ett monster!
– MEN JAG VILL BARA TITTA PÅ TV! BARA TV! HEEELA TIIIDEN MAAMMA!

Jo, tjena. Då och då, fine. Men hela tiden? Not fine.

Nåväl. I dag var han i alla fall tillräckligt frisk för att vi skulle kunna åka på en liten utflykt (halleluja). Äntligen kom vi iväg till Loxx Miniaturwelt och det var helt fantastiskt! Helt supernördigt, inklusive tvättäkta tågnördar som satt och reparerade och programmerade i ett skitigt hörn i lokalen, och hur mycket som helst att titta på.

Det är verkligen en hel minivärld. Tåg som åker runt, hus, vägar, bilar, bussar och en hel flygplats. Och så pyttepyttedockor som sitter i bussarna, som är på väg hem från affären, som går över gatan, glor på en bilolycka, putsar fönster och går på konsert. Allt gjort med massor av kärlek och humor. Jag älskade det! Och, hm, Eje också förstås. I alla fall tills det blev mörkt, alltså natt i minivärlden, och åskan gick. Det var i läskigaste laget för min lille. 

Enda minuset med stället var att inträdet är ganska dyrt (12 euro per vuxen, 7 euro för barn över en meter, 30 euro för en familjebiljett). Samtidigt förstår man ju att bygget säkert kostar en hel del att driva. Tågnördarna i hörnet måste ju ha sina löner och så. 

Mini

Men asså, vadå? Är det fredag? Igen? Det var det ju alldeles nyss? Crazy.

Och R flyger iväg så jag och barnen kommer att vara mol alena hela helgen. Ingen fara med det – vi ska på födelsedagskalas på lördag och på söndag tänkte jag kanske, kanske packa ihop oss och åka hit.

Hela Berlin i miniformat. Massor av små tågbanor. Borde ju gå hem, tycker jag.

Kulturskillnaden: Ur och skur - wie bitte?

Jag är ju i Sverige nu och här har det, fram tills i morse, varit regnigt. Galonbyxeregnigt.

Min son äger inga galonisar. Eller jo. Han har ett par ärvda från åttiotalet, långt in i en låda, men jag kan inte minnas att han någonsin använt dem. På hans förskola går barnen inte ut när det regnar. Vi har frågat personalen varför och fått till svar att eftersom alla barn inte alltid har sina stövlar där så måste alla stanna inne när det finns risk för att skorna ska bli blöta. Har dock aldrig sett någon påminnelselapp i stil med "glöm ej stövlar så att vi kan gå ut även när det regnar".  Det verkar helt enkelt inte vara så jätteangeläget varken bland fröknar eller föräldrar att barnen ska få regnleka.

Det är också helt, totalt tomt i de berlinska lekparkerna om himlen ser lite läskigt grå ut. Inte en själ. Det behöver inte ens dugga, bara kännas som att det kan börja när som helst. Kanske är det lite därför galonisarna inte åkt fram under helgerna heller, hur kul är det att gå ut och leka i en öde lekpark, liksom? (Och jo, vi  har nog varit rätt lata på den punkten också. Man kan ju gå ut och plaska i leran och vätan med sina barn, det kan man ju. Men man bakar hellre. Eller läser böcker, eller ritar.)

Här i Sverige verkar den där tanken om att "det finns inga dåliga väder" slagit igenom lite mer. Under några blöta promenader de senaste dagarna har jag gått förbi flera dagis där barnen lekt ute trots att det nästan spöregnat. Pölplaskande och kanalbyggande har pågått för fullt. Galon från topp till tå.

Förmodligen beror den här skillnaden på att vi har så saggigt väder här uppe i Norden att barnen knappt skulle få någon frisk luft alls om de stannade inne så fort himlen var tung. Inte för att Berlin är något solparadis direkt, men de något sydligare breddgraderna har nog inneburit en viss skillnad i inställning till vädret ändå. Eller, vad tror ni?

Även om jag gärna vill att mina barn ska få massor av frisk luft och lära sig att gilla att vara ute så är det här ingen jättegrej. Vi är supernöjda med Ejes dagis och barnen har en stor och härlig gård som de är ute massor på (så länge det inte regnar då alltså). Men visst, skulle det var skitväder konstant under flera veckor skulle det bli ett problem.

Och faktiskt, han missar ju en hel del kanalbyggande. Det är ju lite synd.
Vi får lov att skärpa oss på helgerna.

Naked lunch. Fast brunch.

Berlin kryllar av brunchställen. Det är liksom det man gör här på söndagar – äter brunch på någon restaurang med goda vänner. (Innan man går på loppisen alltså. Eller efter man har varit på loppisen, om man är en mer seriös loppisfyndare).

Det trista med det här brunchandet är att det ofta inte serveras så kul mat. Det är röror, röror, röror. Gojs och pasta. Och ett kokt ägg till det. Något rinnigt tiramisuaktigt till efterätt, och en slev översötad kvark. Tjoff, tjoff.

Det duger kanske som nödföda för att klara en Berghainbakisdag – men för en utsvulten ammande tvåbarnsmor som varit uppe sedan solen var ny... Nej.
Och även om det så klart skiljer sig i kvalitet beroende på var man går så känns det ändå väldigt same same överallt.

Men, i dag var vi Naked Lunch i Mitte. Det ligger på bakom en bakgård, helt berlinskt, och varje söndag serveras där en av de fräschaste bruncher jag ätit under min tid här. Nyttig mat, fint upplagt, lagom blandning av sött och salt. Och bara en enda röra.

Jag rekommenderar å det varmaste. Dessutom finns en liten lekplats utanför dörren. Tipp topp.

Svenska föräldrar i Berlin

I dag är det torsdag och torsdag betyder lek med andra svenska, eller halvsvenska, barn i Friedrichshain. En gång i veckan möts vi på en lekplats här i krokarna, barnen får bekanta sig med varandra och höra att det finns andra föräldrar än deras som pratar svenska.

En del av barnen har svenskan som älsklingsspråk (Eje till exempel), en del blandar friskt och andra tvärvägrar att prata något annat är tyska. Men det gör inget,  det viktigaste är att de är med, hör oss andra och blir en del av ett sammanhang där språket är svenska.

Den här träffen har kommit till genom Facebookgruppen Svenska föräldrar i Berlin. Gruppen skapades för typ två år sedan av en kompis till mig som, snyft, flyttat tillbaka till Sverige nu. I början var vi runt tio föräldrar och barn som sågs regelbundet, nu har gruppen 87 medlemmar och det har börjat bildas smågrupper i de olika stadsdelarna. Det är superkul och fantastiskt bra på många sätt – barnen får svenska lekkompisar, utvecklas i sin tvåspråkighet och vi föräldrar kan ge varandra stöd, tips och råd.

Alla som har barn som förstår svenska är välkomna att vara med, bara att begära att bli medlem i gruppen på fejan.

Ge mig ballen mamma!

Det är så spännande det här med tvåspråkigheten. Hur olika utvecklingen ser ut hos olika barn. För Eje, som är tre år nu och född här i Berlin, är svenskan starkare även om han sedan länge säkert förstått det mesta på tyska. Inte så konstigt kanske – vi pratar alltid svenska med honom hemma (förutom när vi är i sällskap med tysktalande vänner) och har ofta familj eller svenska vänner på besök.

På dagis är det däremot helt tyskt. Vi ville ha det så eftersom vi
1. kanske flyttar tillbaka till Sverige så småningom. Då vill vi att han ska ha fått så mycket tyska i sig som möjligt.
2. kanske blir kvar i Tyskland. Då känns det enormt viktigt att han är stabil i det tyska språket inför skolstarten.

Eje bryter en hel del på svenska när han pratar tyska, han har en skön svensk melodi och uttalar ofta orden på ett typiskt svenskt sätt. Ich möchte spiiilen istället för schpielen, som en tysk skulle uttala det. Men svenskan är inte heller helt ren, även om han knappast låter som Silvia (drottningen alltså). Hans svenska har snarare en tysk touch – inga rullande r, men hårda konsonanter och här och var ett tyskt ord. Till exempel: Ich möchte ha den!
Eller: Åh nej, jag glömde mina Hausschuhe!
Eller, och kanske lite mer olyckligt: Ge mig ballen mamma! (Ball=boll).

Han var varken någon supertidig eller supersen pratare, men hans tal är helt klart mindre flytande än många av hans enspråkiga kompisar. Det känns som att hans språk, och kanske framför allt tyskan, har fått en rejäl skjuts framåt först under de senaste sex månaderna. Plötsligt hör vi honom prata hela meningar på tyska, det gjorde vi aldrig förut.

Eje har aldrig verkat särskilt bekymrad över att behöva byta språk hela tiden. Ibland glömmer han bort sig och börjar prata svenska med en tysk och ibland fortsätter han att prata tyska med oss i några minuter efter dagishämtningen – som att han behöver lite omställningstid efter en hel dag på tyska. Men oftast växlar han helt obekymrat och vid helt rätt tillfällen.

Ju större hans värld blir, hans tyska värld, desto viktigare känns det att upprätthålla svenskan. Vi ser till att han ofta umgås med andra svenska barn (bland annat genom Facebookgruppen Svenska föräldrar i Berlin. Mer om det i ett annat inlägg), han får se på svenska barnprogram och sagorna vi läser är oftast på svenska.

Trots att det ibland blir lite förvirrat här hemma (som när jag inte förstår vad han vill säga och det visar sig att han använder ett tyskt ord) är det här med flerspråkigheten inte något komplicerat kapitel i vår familj – vi har det ju så enkelt uppdelat med svenska hemma och tyska ute, och dessutom bara två språk. Många av våra vänners barn har tre språk att lära sig. Svenska och spanska hemma, och tyska på dagis, eller tyska och svenska hemma, och engelska på dagis etc. Endel av barnen har blandat alla språken hej vilt från början, endel vägrat att prata mer än ett språk tills de varit omkring fyra år och andra har varit tysta tills de plötsligt öppnat munnen och pratat alla språk mer eller mindre flytande.

Bra blir det hur som helst. Flerspråkigt finfint.

Back in town

Hallå gott folk! Här är jag igen, tillbaka i min favoritstad!

Nästan tre veckor i Sverige har vi fått, veckor fyllda med bad och sol och regn, kräftor, bullar, shopping och massor, massor av människor som står oss nära (men som vanligt är det typ hundra personer vi inte hunnit träffa, så är det jämt).

Fem anhalter, åtta kusiner, tre morbröder, en faster och ett gäng ingifta, farfar, farmor, mormor, R:s farmor, min farmor, min farfar och så ungefär femton vänner och deras barn på det. Öööö, vi som hade bestämt oss för att den här Sverigesemestern skulle bli lugnare än de brukar vara. Det gick ju i stöpet, kan man säga. Men att ta det lugnt innebär att välja bort att umgås med folk vi älskar, längtat efter, som betyder mycket för oss. Och det går ju inte.

Hur som helst, nu är vi tillbaka i Berlin igen (och cyberrymden, jag har knappt haft något internet alls där borta i Schweden), laddade med höstpepp av olika slag. Här ska tränas, bakas, inredas och resas så det står härliga till. Och så ska jag börja jobba igen på halvtid, och mannen min vara halvtidshemmapappa. Det blir fint det.

Eftersom Eje, ända sedan han fick alla skydden man behöver av mormor i Sverige, längtat så att han kunnat gå i bitar efter sin skateboard så gick vi till Cassiopeia nere på RAW-området i dag. Där finns det dels en skateboardhall där man kan inspireras av de stora kidsen som åker hur snabbt och ballt som helst, och dels en miniramp som man kan öva sig på. Minirampen ligger alldeles invid Cassiopeias biergarten. Mycket bra ordnat.

Älskar förresten RAW-området. Gatukonsten, ruinerna, barerna. Berlin i sitt esse.

Hot hot hot

Det är hett här. Att vara ute känns som att gå runt i smör som stått i solen en hel dag. Allt går långsamt. Inte för att vi tar det lugnt på något sätt, tvärtom. Min bror och hans sexåring är här på besök så det är full aktivitet. Fast i smörvadartempo då.

I går var vi på fina barnmuseet och pysselstället Mach Mit! och klättrade i labyrint (mycket smart att gå dit en dag när ALLA andra är på stranden. Förmodligen. Vi hade nästan hela stället för oss själva. Har förresten skrivit om museet tidigare, här) och senare i dag ska vi på grillpartaj med alla barnen. Kanske blir det lite duschplasklek på Boxi innan dess. 

I morgon måste vi nog följa strömmen och ta oss till något vatten. Jag älskar värme och vackert väder, men att vara mitt i en storstad utan tillstymmelse till fläktande vattenvindar när det är såhär varmt är plågsamt. Tur att sverigesemestern vid havet inte är långt borta nu. 

Ungefär såhär känner vi oss allihop just nu.

Burg am See + Darlingtons = sant

Jag har upptäckt ett nytt ställe. Ett sånt där som är helt perfekt för barnfamiljer – och då menar jag alltså alla i familjen, inte bara barnen (det finns så många ställen som sägs vara "bra för barnfamiljer", men som i själva verket är ganska överjävliga för oss föräldrar. Typ lekland etc).

Burg am See i Kreuzberg är en mysig biergarten precis vid vattnet. God mat och fin utsikt över lummig grönska och guppande Spreesvanar.
Och så det bästa av allt, en STOR HÄRLIG LEKPLATS bredvid. De vuxna kan sitta och umgås samtidigt som de har koll på barnen som leker och har kul alldeles intill.

Det här konceptet, alltså att det är ordnat så att barnen inte går bananas av långtråkighet medan de vuxna försöker föra ett samtal, är inte helt ovanligt här. Det är så grymt, grymt bra! Berlin är inte bara en barnvänlig stad, det är verkligen en barnfamiljsvänlig stad.

Eftersom Burg am See erbjuder både öl, god mat, utsikt OCH en superkul lekplats blir det fem plus av fem möjliga, helt klart. Dit går vi snart igen.

Fler bra grejer för barn (och vuxna) i Berlin

Min kusin och hans familj kommer till Berlin nu i veckan. Han bad om lite bra tips på grejer man kan göra med en fyraåring här i stan. Jag har ju skrivit om det tidigare, men nu har jag samlat på mig några bra aktiviteter till.

Kinderbad Mon Bijou. Är det hett ute kan lite vattenlek mellan sevärdheterna vara perfekt. Mon bijou är ett utomhusbad för barn och ligger verkligen mitt i smeten. Passar fint för pausplaskande.

Alla strandbarer med sand som barnen kan leka i. Tidigare brukade vi åka till Bundespressestrand, de hade en hel lekplats där barnen kunde ha roligt medan mamma och pappa sörplade paraplydrinkar. Tyvärr var de tyvärr tvungna att stänga förra året. Buhu.

Aquarium. För den som inte orkar/vill göra en riktig zooutflykt kan kanske fiskvarianten vara ett skönt, och inte lika tidskrävande, alternativ?

Äta frukost på ställen där man kan sitte ute och barnen kan springa omkring. Till exempel på Nola's am Weinberg i Mitte eller på klassikern Café Wintergaarten im Literaturhaus i Charlottenburg. Båda har riktigt bra frukostar.

Och så några varningar:
AquaDom och Sea Life i Mitte i är INTE värt pengarna (17,50 per vuxen) och Legoland på Potsdamer platz må vara kul för barnen, men känns instängt och har en deprimerande effekt på föräldrarna. Nästan jämt. Så skit i det. Alla ska vara glada på semestern.




















This photo of Cafe Wintergarten in Literaturhaus Berlin is courtesy of TripAdvisor

Tevetornet

"Maaaaammma! Tevetornet! Där! På Alexanderplatz maamma! Titta nu dåå!"

Min son har upptäckt Fernsehturm. Han ser det överallt – när vi är ute och går, på vykort, loggor.
Och han älskar det.

Jag förstår honom, sjukt snyggt är det ju.

Bibblan

Vi var på biblioteket i går. Jag gillar verkligen vårt bibliotek här i Friedrichshain, det är så snyggt. Och så har de en stor avdelning för barnen, och ett trevligt kafé där man kan sitta och läsa tidningar.
Det är helt enkelt ett mysigt ställe att gå till en regnig dag som i går. Läsa lite, mysa lite, låna lite.

Den där penningen

Vi fyller i föräldrapengspapper. Många rutor att kryssa i, siffror som ska tas fram och räknas ihop och papper som ska bifogas. Rätt jobbigt och tråkigt, men ack vad jag är glad över att föräldrapenningen överhuvud taget finns i Tyskland. Systemet är ändå relativt nytt här – möjligheten att få pengar under föräldraledigheten kom först 2007.

Det tyska systemet liknar på många sätt det svenska, men är inte riktigt lika generöst och flexibelt. Man kan till exempel inte ta ut några dagar här och var, utan måste alltid ta ut hela månader (eller halva månader, om man vill förlänga sin ledighet). Och så är det dåligt anpassade för oss egenföretagare. Eftersom Jugendamt, som är de som styr över föräldrapenningen, struntar fullkomligt i när du jobbar utan bara bryr sig om när lönen för arbetet kommer in på kontot så kan du förlora en hel månads föräldrapeng om en kund råkar betala dig lite sent (alltså om pengarna kommer in på ett datum då du är föräldraledig). Tjänar man pengar under föräldraledigheten dras nämligen det du tjänat av på din föräldrapeng. Lite taskigt, kan jag tycka.

Hur som helst så har vi bestämt oss nu för hur vi ska jobba och vara föräldralediga under det närmaste året. Jag tar ut mest, helt könsstereotypt, men tack vare att R nu har ett jobb där han ofta är hemma och ledig flera dagar i sträck så kan han ändå vara hemmapappa nästan halva tiden. Och jag kan alltså gå iväg och jobba när han är hemma (från och med i höst, än så länge är Isa så liten och ammig. Och så är det sommar).

Det känns lyxigt att vi kan dela på tiden hemma på det här sättet. Det blir bra tror jag.

Utflykt 1: Hemliga sjön

                                       

 

Jag ÄLSKAR hemliga sjön! Hör in det? ÄLSKAR! Jag hade glömt vilket fantastiskt fint ställe det är. Fyrtio minuter bort med bil till den lilla byn Sophienstätdt, tio minuter genom en skog och tada! En alldeles paradisisk sandstrand, klart och perfekt varmt vatten, lugnt och skönt.

Vi har haft en sagolik eftermiddag, så stilla. Nästan bara vår lilla familj var där. En sovande bebis, sandslott och långa sköna simturer.  Och bäst av allt, vår lilla pojke har badat! Försiktigt, ett steg i taget gick han i och så plötsligt hade han doppat sig. Det här stort för oss, Eje har sedan någon gång i ettårsåldern avskytt vatten. Vi vet inte riktigt varför och har frågat oss många gånger vad som kan ha gjort att han blivit så rädd. Om det nu är rädd han har varit. Det kan vara så att han bara brås på sin far, som är en riktigt badmes. 

Måste bada

Berlin i all ära, men nu längtar jag till vattnet. Det är varmt här och jag vill bada. Jag vill ha sommarvindar, havsdoft och varma klippor under fötterna. Jag vill plaska med fötterna, bli värmd av solen och vaggad av en brygga innan jag glider ner i det kalla, ljuvliga.

Allt det där kan jag få vid stugan i Sverige, men eftersom Herr Darlington inte har sin långa semester förrän i augusti så får hemlandet vänta och vi nöja oss med utflykter här i krokarna så länge.

Det finns en hel del fina ställen att kring Berlin. Har jag hört, i alla fall –än så länge har vi faktiskt inte  varit utanför stan så himla mycket. Ett schysst utflyktsmål är ju Hemliga sjön förstås (som inte är så hemlig längre. Den ligger typ vid Ruhlsdorf norr om Berlin), där finns det en stor sandstrand med fin, mjuk sand. Sedan har vi Spreewald som ska vara väldigt tjusigt och så förstås alla pölar här i närheten.

Nackdelen med badplatserna runt stan är det ofta är så mycket folk där att man knappt får plats i vattnet, och att det kostar att komma in. Men det är klart, är man inte så kräsen går det förstås att hoppa i lite var som. I förrgår till exempel fick jag med mig hela famlien till  en gräsplätt vid Weisser see som bara ligger en kvart med bil från Friedrichshain. Det var fullt av ankbajs, hundbajs, skräp och lera som luktade sunk, men jag fick bada så jag var nöjd. Resten av familjen var... kanske inte lika nöjda. Varken sonen eller mannen är några badare så de fick snällt stå mitt i sunket och titta på medan mamma kluckade lyckligt en bit ut.
Är min treåring förresten den enda i hela världen som inte gillar vatten? Det känns lite så.

Och just det, om någon av er därute har ett tips på ett mysigt ställe att åka till (gärna ett där det går att bada), dela gärna med er!

Bara en månad kvar, sedan är jag där igen.