Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 

 

Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också.