2014/07/16

Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 
 
Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också. 

3 kommentarer:

  1. Småbarnslivet i ett nötskal! Haha, som jag skrattade när jag läste detta. För jag känner igen mig i allt. Precis allt! Det är otroligt intensivt att ha små barn. Jag har egentligen ett stort behov av att vara för mig själv och få tänka, men det finns liksom inte utrymme för det. Och det ger mig ibland mer eller mindre panik. Tids nog kommer tiden tillbaka, jag vet det. Och jag kommer (kanske pga selektiv minnesförlust) att längta tillbaka till dessa år. Underbara, älskade barn. Det är det absolut bästa som finns och något av det mest krävande som finns på en och samma gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla sant. De här åren är extrema på så många sätt. Extremt härliga och underbara – och samtidigt så intensiva att man ibland undrar om man kommer att hålla ihop hela vägen. Härligt att du fick dig ett skratt! Jakob hälsar till dig förresten!

      Radera
    2. Vi får försöka finna tröst i att vi inte är ensamma om att tycka att det är tufft. Hoppas ni får lite "riktig" semester nu också.

      Hälsa Jakob så gott tillbaka!

      Radera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se