Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 

Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart. 

Hänt sen sist

– Isa har kommit in i trotsåldern. Med besked. Som någon slags kompensation för det (?) har hon också börjat säga Jawohl! Väldigt ofta och entusiastiskt säger hon det.

– Jag har varit på en helt fantastisk guidad street art-tur. Läs mer om den här.

– Jag och R har nakenshowat igen. För mer än varandra, that is. Alltså shit vad man vänjer sig fort vid att näcka för främlingar! Fem minuter liksom, sedan var jag helt bekväm med att glida runt i bara mässingen. Mer om det hela på Citykollen inom kort. Tror jag.

– Min Julia är här under några veckor nu. Det är fullkomligt ljuvligt. Hon är inte bara härlig att vara med, hon lagar dessutom megagod och nyttig mat hela tiden OCH är djupt älskad av mina barn. Isa kallar henne Lulä och vill vara nära henne så fort hon har chansen. Lulääää! Luuuulääää!

– Nu är det snart bara en vecka kvar innan våra två Sverigeveckor. Jag är så glad över dem och längtar, längtar, längtar.

– Körsbärsträden blommar i Berlin!

Frisk Frisk FRISK! Och om hysteriska sundhetsideal

Jag har varit sjuk i över en månad och har under den tiden gått från att må halvrisigt till att gråtande ha suttit orörlig på golvet och varken kunnat hosta eller andas ordentligt på grund smärta i bröstkorgen. Men nu, nu nu nu, är jag banne mig frisk igen. For real den här gången (hoppas jag verkligen) och tacksamheten jag känner över att äntligen kunna, andas, tänka, jobba igen är total. DANKE kroppen! You did it! 

Palma var underbart och vi fick massor gjort. Det är verkligen ett helt fantastiskt helgresmål. Så lagom stort, fint överallt, varm sol och glittrande hav. Allt man kan behöva efter en vinter i Tysklands norra inland. Nu väntar ett ganska lugnt mars här, innan våren drar igång på allvar. Det blir alltid mer att göra för mig på vårkanten och det kommer att bli en hel del hit- och ditande över Europa. Bara kul saker dock, så alles jut.

Jag läste förresten den här krönikan av Mia Skäringer och blev helt bestört. Tänkte herregud, är det verkligen såhär i Sverige? Bland folk i min ålder? Jag slängde ut en fråga på Facebook och fick ett jodå, det känns igen som svar.

Nog för att vi utlandssvenskar brukar muttra om den svenska ängsligheten, det där med att svenskar lägger så mycket krut på att passa in, ha det snyggt hemma, bo på rätt ställen, vara vältränade och superdupersunda etc. Men är det verkligen så här illa? Att folk snackar om det hela tiden? Att nästan varenda kotte går på någon diet? Vilken press det måste vara, för det är klart att man blir påverkad. I alla fall skulle jag bli det, det är jag rätt säker på.

Här i Berlin kan jag inte komma på en enda gång som jag och mina tyska vänner har diskuterat våra kroppar eller vår kost. Eller jo förresten. En gång (på ett nakenbad med massor av breda höfter och mjuka magar omkring mig) konstaterade jag att mina bröst blivit liksom lite ledsnare sedan Isa, men att jag gillar dem ändå. That's it.

Det är klart att det tränas och dricks gröna smoothies här också (senast igår gjorde jag en helt grym råsaft med en massa ingefära och jox i, säkert supernyttig) men jag upplever inte att det läggs så mycket fokus på det.

Hur är där du bor? Tänker du och dina vänner mycket på vikt och kost och sånt?

Ett helt vanligt (tyskt) duschdraperi

Shit. I morgon är det fredag igen. Hur snabbt kan livet gå egentligen?

Men det har varit en bra vecka. Trots att R varit i Bangkok (av alla ställen på jorden) och jag ensam med barnen. Vardagar är lungan, piece of cake! Det är ensamhelgerna som förvandlar mig till ett litet trassligt nystan av frustration, depp och självömkan.

Hur som helst. Mitt Berlinliv är bra just nu. Jag är på gång, gör roliga saker, hinner till och med träna rätt ofta (bra barnpassning på gymmet, sehr gut), känner mig tacksam, glad och förväntansfull. Jag har dessutom hittat ett schysst coworkingställe som jag är sugen på att testa och träffat flera nya människor som jag gärna lär känna lite bättre.

Rent berlinish har det inte hänt något särskilt spektakulärt alls den senaste tiden. Det är kallt som satan här, snö. Medievärlden laddar inför Berlinale, jag inför den stora utrensningen av mitt kontor som ska ske nu i februari och som säkert kommer att sluka en hel del tid. Lite sorgligt är det att hela Goldeneran snart är förbi. Men skönt ändå att få utflyttningen gjord.  

Och så följer jag förstås Fittstimsdebatten som pågår i Sverige. Blir extra intressant när jag sitter här, i ett land där hen-begreppet anses vara lika märkligt som en pelikan i den norrländska urskogen och Herrentag (aka Fars dag) firas genom att det hängs upp extra många affischer på nakna kvinnor – och så en rejäl sup- och brölkväll med grabbsen på det.

Debatten i Sverige är fantastisk, oavsett var man står. För att den pågår, för att så många deltar.

Btw, här är en bra text om vad feminism är. Läs den (och gärna högt för alla de som tycker att feminismen gått för långt).

Och, för att ge er en bild (bokstavligt, alltså) av vad vi lever med här i Tyskland. Här har ni en förpackning på ett helt vanligt duschdraperi som jag hittade på byggvaruhuset Toom. Intressant att de ens brydde sig om att ta med den medelålders mannen som duschar i badbyxor? Två bilder dessutom, om än små. En där han liksom glatt godkänner anordningen (för det gör ju män bäst, det vet ju alla) och en där han, precis som tjejen, njuter av sin dusch. I sina badbyxor.

Veckan som gått

Den här veckan har jag inte gjort så mycket. Känns det som. Kreativ öken har det varit i alla fall, men well, well så är det ibland. Jag skyller på den senaste tidens livskris plus vintern som pågått ett tag nu. Det blir nog bättre.

Trevliga saker som ändå hänt är att jag träffat vänner och druckit drinkar på superbaren Booze bar, intervjuat en inspirerande människa som fick mig att tänka att de mesta är möjligt, coworkat med Karen Sofie och Hanna igen (här, BRA kafé!), vardagshängt i flera omgångar (inklusive stort intag av kaffe och take away-mat) med Annelies och hennes familj samt bokat in några kul möten till nästa vecka.

Så helt felpinkade har de senaste dagarna inte varit ändå. Fast jag kunde ha varit mer produktiv. Borde ha varit, men nu ger jag upp och går och bastar istället. Eller, ja, jag tänkte ju träna också. Men bastun är målet. Det är kallt här nu.

(Förresten. I dag skrev jag en lista på kul hotell här i Berlin, på Citykollbloggen. Om ni är på väg hit eller så. Jag har också skrivit en text om den berlinska nakenheten och om fem saker som fått mig att tappa hakan i den här stan.)

Alexanderplatz. Januari 2014.

Ensam hemma

Jag kan inte minnas när jag var helt ensam hemma senast. I flera timmar alltså, på en ledig dag. Jag var det i dag och herregud vad skönt det var.

Jag grejade! Flyttade på krukor, rensade garderoben och gjorde det fint. Hemmafixade med sånt jag brukade hemmafixa med varenda kväll före barnen, men som jag inte hemmafixat med en enda gång sedan Isa föddes. Boade mig, gjorde det lite mer hemtrevligt.

Jag måste skicka iväg familjen lite oftare.

 (...som förresten var på Mach Mit, mitt älsklings-älsklings-barn-ställe här i Berlin. Har skrivit om det tidigare här och lite här. Hett tips till alla med ungar och särskilt om ungarna är i fyra, fem, sex-årsåldern, då klarar de nämligen att klättra i labyrinten helt själva. Och föräldrarna kan alltså ligga på madrasserna nedanför och diskutera livet.)

Annars är Berlin fortfarande helt snöfritt. Inte en enda flinga har kommit, så jäkla trist. Kälken står i källaren och ser så himla ledsen ut. 

Vi firar tyska högtider nu också

Det snöar här i Berlin. Första snön för i år. Perfekt ju, med tanke på att det är Sankt Nicholaus i dag. Det firar vi nämligen i den här familjen, sirru. Med putsade skor utanför dörren som det hamnar presenter i under natten (på riktigt under natten alltså – jag höll på att glömma nämligen, kom på det efter att jag gått och lagt mig. Precis som förra året. Mammaminus till mig. Fast plus för att jag kom på det i sista sekund ändå).

Tända ljus och så ett kinderägg efter frukost för familjens fyraåring (himla skönt att skicka iväg honom till dagis precis innan sockerspeeden satte in, men lite oetiskt kan jag känna). Ettåringen var så nöjd med sin nya leksakstelefon att hon struntade i både frukost och att brorsan fick choklad. Jag har aldrig sett henne bli så betuttad i någon sak förut faktiskt, hon som brukar vara så beskedlig. Nu skriker hon som om hin håle själv har flyttat in i henne så fort vi kommer ens i närheten, håller bort telefonen och ba AAAAAAAAA! MIIIIIIIN!
Eh. Men kul att hon gillar den!  

Fredag är det också. Och jag har skrivit klart en artikel och förberett nästa veckas jobb, plus gjort en masterplan för helgen. Vi får nämligen besök igen. Av Sara och M den här gången. Jag och Sara har känt varandra hela livet men knappt hunnit ses sedan jag och R flyttade till Berlin. Livet kom emellan kan man säga. Och under de här åren har så mycket fantastiskt hänt oss allihop som måste firas. Det ska vi göra med besked. Starting now.

Puss på er. Och trevlig helg! 

MAN VILL JU VARA SÄKER PÅ ATT ALLA HÖR

Pratar era barn också extremt högt efter en dag på förskolan? Det är ju intet nytt under solen att det ofta blir en hög ljudnivå när tio fyraåringar hänger i samma rum och det är ju inte så konstigt att skrikpratet det blir en vana, men alltså. Det är ju inte klokt så högt E pratar just nu! Ska det vara så? Han kanske redan är bullerskadad? Kitabullerskadad. Stackars barn. Eller är det en åldersgrej? En prata-högt-fas? Eller bara en få-sina-föräldrar-att-lyssna-metod? Fast nej, han pratar lika högt med alla.

Förutom att jag är en aning trött i öronen är allt fint här. Lite sliten fortfarande från en helg som var mycket, mycket, mycket rolig. Och ganska blöt, faktiskt. För att vara jag. Ni kan läsa mer om den här.

Isa är i och för sig sjuk igen och R är i Japan. Jag har således muttrat en hel del i dag om att det är svårt att göra karriär när snoret så ofta bestämmer sig för att slå till när pappan är bortrest. Det är ju onekligen rätt klurigt att dela på vabbandet när det ena befinner sig på andra sidan klotet.

Nåväl, jag får väl jobba natt för att hinna med mina grejer (sa hon bittert). Eller hoppas på att det går över kvickare än kvickt och jag kan jobba dubbelt så snabbt sen. Det senare låter skönare. Jag är som sagt fortfarande en aning sliten. Man är ju ingen ungdom längre. 

För att illustrera den här inlägget väljer jag, oklart varför, en bild på en chokladbanan som säljs på Rewe. Eller så är det en bajskorv med strössel på. En kan inte så noga veta.

Wo-e

Home alone med barnen i helgen. Åtminstone till söndag eftermiddag, men nu ska ni höra - det kommer att bli finfint ändå! En annan har tänkt till vet ni, gjort planer. Känner mig orimligt nöjd över det här. 

 

Och helgen började bra. Med barnvakt och drink på en bar med utsikt över Berlin i solnedgång. Och med sällskap av en gammal vän från livet i Stockholm. Nicht schlecht. 

Fast alltså, drinkarna är verkligen inget vidare på Solar. Men, men. De är i alla fall starka. Och som sagt: Utsikten. 

Nu ere avokadofest

När frukthandlarn på hörnet kommit över ett gigantiskt parti med avokados och säljer sex, helt perfekta, för 2 euro. Då är lyckan total. Avokado är annars rätt svårt att hitta här. Åtminstone om man inte vill betala 1,50 euro styck för dem – och föredrar sådana som inte är konstigt ruttna och omogna på samma gång.

Dagens local

I dag drar jag igång med en ny grej på Citykollbloggen. En serie miniintervjuer med folk som bor här i Berlin. Först ut är danska journalisten Karen Sofie som verkar vara lika kär i Berlin som jag. Kolla gärna in!

Tagga ner Johanna

Jösses, vad Sverigeresorna väcker mycket tankar nuförtiden. Det är ett himla ältande i stil med borde vi flytta tillbaka? och borde barnen få växa upp nära resten av sin familj" eller skulle det vara mindre tungt för mig om vi bodde i Sverige? Såna tankar.

Och visst, jag är nere i någon slags svacka just nu. Det ÄR tungt att ta hand om två barn ensam så mycket, jag har gjort det i ett år nu, och jag längtar ofta något alldeles ofantligt efter mina syskon och gamla vänner i Sverige. Men jag vet att svackan också beror på att jag inte vilat upp mig ordentligt när R väl är hemma. Gjort egentidsgrejer. Dels för att jag istället passat på att jobba så mycket jag bara mäktar med när jag väl haft tiden, och dels för att jag såklart vill umgås med R och njuta av att hela familjen är samlad. Så jäkla svårt det där, när man vill så mycket på en gång.

Just nu är jag ändå, mitt i svackan, i ett läge där jag återigen är vansinnigt förälskad i den här stan. Och i dag – när solen har värmt, när jag har träffat älskade vänner, när R är hemma och barnen är friska – vill jag inte vara någon annanstans än i Berlin.

Men ältandet. Jag är så trött på det. Men jag har kommit på en metod som hjälper lite grann. Jag låtsas att jag är en äldre version av mig själv som är klok och erfaren och ser tillbaka på mitt liv. Och gammel-Johanna säger alltid såhär till ung-Johanna:

Tagga ner. Sluta oroa dig för allt. Njut av barnen, njut av R, njut av Berlin, njut av livet. Allt är ju så himla fint.

Isa och väggen

Kollade igenom gamla bilder och hittade den här. Mitt lilla Berlinbarn.

As long as we are flyin', all this world ain't got no end.

Om jag någon gång i framtiden skulle välja en låt som soundtrack till mitt liv i Berlin, så skulle det bli den här. Inte bara för att den hörs överallt – och det trots att det var länge sedan den kom nu – utan också för att den varit med i nästan alla delar av mitt berlinliv.

Jag har lyssnat på den medan jag kickat igång mitt frilansande, jag har nattat Eje till den (ett tag somnade han bara till elektronisk musik), haft den i öronen under mina promenader och jag har dansat till den.

Den är så mycket Berlin för mig och representerar så mycket som är och har varit så livsviktigt för mig. Lusten, äventyret, utmaningen, pirret i magen inför ett skrivuppdrag, en härlig utekväll, ett bröllop, ett nytt liv.

Låtvalet är verkligen inte unikt på något sätt, snarare ganska förutsägbart. Men orka vara så jäkla unik hela tiden. 

Here we go. The soundtrack of my berlinerliv.

Morgondoft

Jag minns att jag tyckte att det luktade så äckligt i tunnelbanan om morgnarna i Stockholm. Som en andedräkt från någon som precis ätit en skål med filmjölk. Syrlig och ljummen. Jag började ofta må lite illa av lukten (iofs i kombination med åksjuka och trötthet).

Eftersom mitt kontor ligger på gångväg från där vi bor har jag inte åkt så mycket tunnelbana under morgonrusningen här i Berlin. Och när jag har behövt vara någonstans tidigt har jag oftast cyklat. Men i morse regnade det och när jag stod där ihopträngd med alla människor på tåget insåg jag en sak.

Berlins tunnelbana doftar croissant på morgnarna. Nybakad och varm. På både stationerna och tågen. 

Det här beror förstås på alla bake up-bagerier som finns precis överallt här (precis som att filmjölksandedräktslukten förmodligen beror på att många svenskar äter filmjölk till frukost) och nu vill jag inte vara en sån där utlandssvensk som gnäller över hur mycket sämre allt är i Sverige, för det tycker jag verkligen inte – men just när det gäller den här lilla vardagsdetaljen går poängen helt klart till Berlin. 

Doft av nybakad croissant är så mycket bättre än kvav filmjölksandedräkt. Så är det bara. 

Vad händer här då?

Jomen, det är ju helg på gång. Om jag har några planer? Nej. Om jag borde ha det med tanke på att jag åtmistone under en dag av två är ensam med barnen? Ja. Men jag har fortfarande i morgon på mig att komma på något att roa oss med.

Och annars då? Näe, vi surar lite över att ytterligare en dator i hushållet gått sönder på grund av fuktskador och kommer att kosta en miljard (känns det som) att reparera. Den här gången har vi dock ingen aning om hur fukten kommit in i datorn, vi har ju varit minst sagt försiktiga sedan det råkade hamna en kopp te i min jobbdator. Trodde vi att vi varit i alla fall. Hur som helst. Sjukt bittert är det. 

Och så har det blivit höst här i Berlin. Jättemycket. Det är superkallt och regnar och tittar man noga så kan man se att träden börjar gulna litegrann. Snart är det dags att åka till Tiergarten för att springa av ungarna – när höstfärgerna kommit är det så vackert där att det gör ont.

Och med det klappar jag ihop den här apparaturen och tar helg.

Eller förresten! Om du befinner dig i Sverige så tycker jag att du ska köpa den nya numret av Aftonbladet Resa som ligger ute nu. Där kan man nämligen läsa en artikel om Berlins varietékultur som jag har skrivit och eminenta Hanna Skoog har fotat.

Och när jag ändå är igång. På Citykollbloggen kan man just nu läsa om det helt fantastiska lunchstället Der Imbiss. Naanpizza liksom, varför har jag aldrig ätit det förut?

Så. Nu är jag färdig. Trevlig helg!

Tar en vecka till

Det här med att hösten börjar göra sig påmind... Jag vet inte. Kylan som smyger sig på en om kvällarna här nu i Berlin, nä du. Den är jag inte redo för riktigt ännu känner jag.

Så, tada! imorgon packar vi ihop barn och badringar och drar till Grekland en vecka. Resan har i och för sig varit planerad megalänge eftersom R alltid måste be om sin semester typ ett och ett halvt år i förväg – men nu när vi väl är där känns det som att det var ett himla bra beslut vi tog där precis innan Isa skulle komma någongång. En bonussemester innan hösten drar igång på riktigt. Kan ju egentligen inte bli så fel, va?

Vi får väl se hur det är med internetandet där vi ska bo, annars så hörs vi helt säkert när jag är tillbaka igen. Herregud vad laddad inför hösten jag kommer att vara då. Mörker och slask och tjocka kläder – bring it on bara.

Blir perfa.

Click on image for source.

Inskolningen. Så gick den till.

Isa är inskolad och klar! Hurra! Förvisso är hon hemma och sjuk i dag, men i flera dagar nu har hon gått "normallånga" dagar. Allt har gått fantastiskt bra, hon verkar himla nöjd och tyr sig till sina fröknar.

Eftersom ganska många som kommer in här verkar vara på väg till ett liv i Berlin med små barn, eller kanske själva står inför en inskolning här, så tänkte jag berätta lite om hur Isas gick till.

Men först ett litet klargörande. Jag skriver ofta dagis här på bloggen istället för förskola. Det beror inte på att det inte pågår någon pedagogisk verksamhet med utbildade förskolelärare på vårt dagis – snarare är det för att undvika språkförvirring. Här betyder förskola, vorschule, sexårsverksamhet. Innan dess heter det Kindergarten (eller Kita)och Isa, som bara är ett, går på Krippe för de minsta. Men, för enkelhetens skull tänker jag kalla allt för dagis.

Inskolningen skiljer sig såklart massor från dagis till dagis i Tyskland, men på vårt var det inte tal om någon "tre-dagars" som de flesta Stockholmsförskolor verkar köra med (eller? Verkar så i alla fall när jag hör med mina vänner där). Snarare gick det väääldigt långsamt och Isa skulle verkligen vänja sig vid sitt nya dagställe i en långsam takt. Första två dagarna var vi där i en halvtimme, dagarna därpå i en trekvart – jag var med hela tiden. På dag fem gick jag iväg i en kvart, och på måndagen likaså. Sedan fortsatte det på det sättet, men en långsam ökning av hur länge jag var borta. En timme, en och en halv, två timmar...

På fredagen den andra veckan var det dags för Isa att sova middag på dagis så då kunde jag helt plötsligt vara borta i nästan fyra timmar. Det gick helt okej, så samma sak på måndagen. Nästa steg var att hon skulle äta mellis efter sovat (vid två, halv tre) och när det var avklarat var inskolningen över. Hon kommer, nu under första året, att vara på dagis mellan 9.30 och 15 ungefär. Beroende på mitt och R:s jobb och sånt förstås.

På det stora hela tog det alltså knappt tre veckor. Och det var snabbt, Isa gillade dagis från första början. Vänner till oss, vars son inte alls är lika förtjust i konceptet att vara på ett helt annat ställe än mamma och pappa varje dag, har på fjärde veckan fortfarande inte sovit middag där. Så hur långsamt det går är väldigt individuellt.

Sedan har jag hört om dagis här som, om barnen visar tydligt att de inte mår bra av att vara där efter två veckor, helt enkelt säger "sorry, kom tillbaka om ett år. Barnet är inte redo". Svårt och hårt för de som måste tillbaka till jobbet.

Ni andra som har barn på förskolor – hur gick era barns inskolning till?

Only in Mauerpark