Helgnytt

I går var jag på fest i Prenzlauer Berg. Det var verkligen supertrevligt och jag hann prata med massor av sköna och intressanta typer innan jag insåg att jag var tvungen att skynda mig hem för orka vara en öm moder en hel lång lördag utan planer.

Ett samtal handlade om vilken plats i syskonskaran man har, och hur det påverkar en. Och om hur man som föräldrar kanske ska akta sig lite för att låta sitt äldsta barn behöva axla ansvaret att vara äldst så ofta. Säga saker som "du som är så stor, visa nu vad du kan" (ouch...). Att det kan bli en jäkla duktighetsbörda som barnet ska släpa runt på. Det hör ju ihop med hela det där resonemanget om att man inte ska berömma allt för mycket, inte fokusera på prestation. Som ju är klokt, om man frågar mig. 

På tal om prestation så har varken jag eller barnen gjort något vidare berömmansvärt i dag (no problem att hålla sig till inte-berömma-taktiken, haha!). Vi har kollat för mycket på tv och haft det ganska tråkigt. Bortsett från timmarna vi var på Boxi. Där är det alltid härligt på lördagar, med clown i parken, barn att leka med och bekanta att småprata med på marknaden. I morgon hoppas vi mer halabaloo – om det inte regnar tänkte vi åka till Tempelhof och gå på drakfestival. Det verkar lajbans.

I övrigt vill jag mest bara uppmana alla som inte redan röstat att göra det i morgon. SKIPPA INTE.

Hej.

Å andra sidan

Även om han är borta mycket så har ju R:s jobb många fördelar också. De direktimporterade avokadosarna från Colombia är en – att jag då och då kan hänga med honom på en jobbtur en annan.

Det händer ju knappast ofta, det kan man inte säga. Hittills bara en gång på sex år. Men nu så. Nu jäklar ska det snart bli av igen.
 
På lördag åker vi till Montreal. Bara han och jag (well, hans typ arton kollegor också). Barnen stannar i Berlin, med farmor och mormor, och vi ska umgås med varandra i tre hela dagar. Äta gott, göra äventyrliga grejer i de Montrealska omnejderna, gå på festival och låtsas att vi är tjugofem igen. Prata ostört.
  
Om en vanlig standardtankning av stridsvagnen består av ett bad eller en joggingtur är sådana här resor superfuel.

Bild lånad härifrån.

Stridsvagnen

Ibland känner jag mig som en stridsvagn. Alltså inte en som skjuter ner folk hej vilt, gudskelov, men i den meningen att jag liksom bara kör på. Tar mig framåt, framåt, framåt – oavsett hur hård terrängen är.

Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.

Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.

Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.

Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!

Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.

Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.

På't bara. 

Önskelista hösten 2014

Kanske är jag helt enkelt lite bakis efter den helt fantastiska helgen, men plötsligt känns det som att hösten har flyttat in i mig. I och för sig inte på något deppigt vis, mer sådär rastlöst komma-igångigt. Jag vill göra planer, sätta upp visioner, förändra, resa, starta företag och nya projekt. Komma igång nu. NU.

Det här tänker jag på i dag: 
Jag vill ha en trädgård. Någon gång. Ingen stor, men tillräckligt för att barn ska kunna springa av sig i den. Och jag kunna plantera en och annan buske. Det är lite trist eftersom en trädgård skulle innebära att vi var tvungna att flytta ifrån den lägenhet vi bor i nu – å andra sidan snackar vi knappast om i morgon och känner jag mig själv rätt kommer jag ändå att vara sugen på en förändring vad det lider. Det här längtet har gått så långt att jag ibland går runt bland soptunnorna på vår sorgliga lilla innergård och funderar på om det inte skulle gå att lägga en gräsmatta någonstans. En liten, liten plätt bara? Bredvid pappersåtervinningen kanske? Där luktar det inte jätteilla i alla fall.

Jag vill resa till Nya Zealand. Hälsa på vänner och cykla på landets nya cykelvägar. Vill definitivt göra en cykelsemester där någon gång.

Jag vill komma igång med träningen igen. Röra på mig ordentligt minst fyra gånger i veckan. Det kan låta mycket, men eftersom jag sitter så still när jag jobbar – och dessutom inte har särskilt långa sträckor att röra mig på mellan instanserna här i Fhain så behövs det. Enda kruxet är att jag inte för mitt liv kan komma på när jag ska få till den här träningen. I alla fall inte när R är borta. Gå upp vid fem (min vanliga lösning) och köra popsugarpass kanske? Känns lite hysteriskt. Någon som har något tips?

Några av de där träningsgångerna ska vara yoga. Jag har alltid tänkt på mig själv som en sådan som yogar – en ren och skär lögn för mig själv. Jag går eventuellt upp i stående hunden ett par gånger i veckan. That's it. Men det ska jag alltså ändra på. Nu. Borde inte vara så svårt eftersom min tyska försäkringskassa betalar ungefär hälften av en yogakurs (som en förebyggande åtgärd mot stressåkommor) och det ligger cirka tre hundra yogaställen bara här i Friedrichshain.

Jag vill stressa mindre och börja värdera min egen återhämtning högre. Eftersom jag ofta jobbar som en liten tok när R är hemma (och han kan hämta barnen), och först stressjobbar och sedan tar hand om barn från arla morgon till sen kväll när han är borta så har det där med egentid varit hopplöst bortprioriterat det senaste året. Det är inte bra och inte värt det. Måste ge mig själv ledigt oftare. Utan barn-ledigt. Måste, måste, måste. Jag kommer att gå sönder annars.

Jag vill äta ostfondue på Feuer und Flamme. Fy satan vad gott det är. Jag och R var där för några månader sedan och jag har i princip längtat tillbaka sedan dess. Och jag skiter i att det är sommar och fondue sägs vara vintermat. Pfft.

Och så vill jag rensa ut. Allt i garderoben som jag inte använder, älskar eller behöver. Allt halvfult, trasigt och solkigt. Alla barnens torra tuschpennor, trista leksaker, utvuxna kläder. Jag vill sortera och göra vackert. Skapa ordning på hemmet, livet, allt. Det har gått för lång tid nu när jag prioriterat eh.. typ sömn istället för att göra sådana här praktiska fritidssaker (när man har barn som somnar vid elvasnåret på kvällarna hinner man ingenting. Ja, förutom att vara med dem förstås, vilket inte är att förakta. Men praktiska ordnalivetgrejer, ni vet. Nada).

Jag har cirka hundra saker till som fladdrar runt i knoppen, men nu ska jag ta tillfället i akt och gå och träna. Check på det. 

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart. 

De korta arbetsdagarna

När R inte är hemma hämtar jag Isa och Eje klockan 15. Eller, okej då, det brukar bli 15.30 snarare. Då har jag jobbat sedan klockan 9.30. En halvtimme av den tiden brukar gå åt till att äta något, det måste jag för att orka hålla koncentrationen uppe. Det ger mig fem timmars arbetsdag. Inte så pjåkigt ändå. Kan man tycka.

Men alltså, fem timmar är nada nix. Känns det som i alla fall.
Jag hinner:
- ett möte och att skicka iväg några mail.
eller
- att författa ett par säljpitchar, läsa igenom några tidningar.
eller
– att skriva en halv text. Om den inte är superkort förstås.
eller
– att göra en intervju och skriva ut en grovversion av texten.

Om jag måste åka någon annanstans i Berlin för att göra något är det lika bra att räkna med att hela dagen går åt. Kanske hinner jag fälla upp datorn och preeeciiis komma igång med något innan det är dags för hämtning.

Men men. Många bäckar små och Rom byggdes inte på en dag etcetera. Och snart kommer R hem och kan ta över familjejobbet – och då kommer jag att förbanna mina långa arbetsdagar, längta hem hela eftermiddagarna för att få vara med familjen och skämmas över att jag inte alltid inser vilken jäkla lyx det är att kunna hämta vid tre.

Balansen, gott folk. Balansen. En vacker dag kommer jag att hitta den.

Hänt sen sist

– Isa har kommit in i trotsåldern. Med besked. Som någon slags kompensation för det (?) har hon också börjat säga Jawohl! Väldigt ofta och entusiastiskt säger hon det.

– Jag har varit på en helt fantastisk guidad street art-tur. Läs mer om den här.

– Jag och R har nakenshowat igen. För mer än varandra, that is. Alltså shit vad man vänjer sig fort vid att näcka för främlingar! Fem minuter liksom, sedan var jag helt bekväm med att glida runt i bara mässingen. Mer om det hela på Citykollen inom kort. Tror jag.

– Min Julia är här under några veckor nu. Det är fullkomligt ljuvligt. Hon är inte bara härlig att vara med, hon lagar dessutom megagod och nyttig mat hela tiden OCH är djupt älskad av mina barn. Isa kallar henne Lulä och vill vara nära henne så fort hon har chansen. Lulääää! Luuuulääää!

– Nu är det snart bara en vecka kvar innan våra två Sverigeveckor. Jag är så glad över dem och längtar, längtar, längtar.

– Körsbärsträden blommar i Berlin!

Bye bye Golden

Så är vår fina tidningstapet borta och en era i mitt Berlinliv slut. Goldeneran. The Golden days. Eller om jag ska uttrycka mig lite mer vardagligt: Nu har jag inget kontor längre.
Och det känns så jäkla skönt.

Hur trevligt det än har varit att komma dit, så har det där kontoret under det senaste året mest varit en ansvarspost för mycket i mitt redan överbelamrade småbarnsföräldraliv. Men nu är det slut. Och jag kan fokusera på andra, roligare, saker.

Som att ta en helt ledig dag i söndags till exempel! Alltså ledig som i ledig från både familj och jobb. En kompis råkade ha en biljett över till Philharmonien och uruppförandet av Sven-David Sandströms tolkning av Matteuspassionen, och jag hängde tacksamt med. Jag lyssnar rätt ofta på klassiskt (min bästa skrivmusik), men går inte särskilt ofta på konserter. Synd egentligen, det är en härlig form av meditation. Att sjunka in i musiken och vara helt ensam med sina tankar i flera timmar – himla nyttigt för någon med ett maaaamma i öronen mest hela tiden.

Philharmonien förresten, så jäkla häftigt hus.

Förresten, om ni är i eller på väg till Berlin och vill ha tips på att sköna upplevelser som kan hjälpa er att hålla ut tills våren äntligen, äntligen kommer - kolla in min lista!

Allt har sin tid etc

Jag är mitt i småbarnslivet. Med tid som slukas och blöjor, trots, sömnbrist, egentidsbrist, barnvaktspusslande, livspusslande, relationspusslande. 

Mitt i allt det där. Och visst händer det att jag känner mig instängd. Hindrad från att göra det jag har lust med. Begränsad och en smula ledsen över att det ofta känns som att jag står still i karriären. Att jag inte har tid att rusa framåt i den takt jag skulle vilja. Eller energi.

Men då, när jag känner så, brukar jag tänka såhär:

Det här, att få barn, var mitt livs största dröm.  Jag ville så innerligt gärna bilda familj och jag är så tacksam för att drömmen har blivit verklighet. Så hur vore det att våga stanna i verkligheten en stund och låta barnen ta den tid och den energi som krävs? Hur vore det om jag vågade strunta i det andra ett slag och bara göra tillräckligt mycket karriär för att ekonomin ska gå runt?
Hur vore det om jag slutade försöka vara så jävla lyckad på alla fronter samtidigt. Och njuta av det jag har.

Och då känns det genast bättre. Till och med ganska så fantastiskt, faktiskt.

Ensam hemma

Jag kan inte minnas när jag var helt ensam hemma senast. I flera timmar alltså, på en ledig dag. Jag var det i dag och herregud vad skönt det var.

Jag grejade! Flyttade på krukor, rensade garderoben och gjorde det fint. Hemmafixade med sånt jag brukade hemmafixa med varenda kväll före barnen, men som jag inte hemmafixat med en enda gång sedan Isa föddes. Boade mig, gjorde det lite mer hemtrevligt.

Jag måste skicka iväg familjen lite oftare.

 (...som förresten var på Mach Mit, mitt älsklings-älsklings-barn-ställe här i Berlin. Har skrivit om det tidigare här och lite här. Hett tips till alla med ungar och särskilt om ungarna är i fyra, fem, sex-årsåldern, då klarar de nämligen att klättra i labyrinten helt själva. Och föräldrarna kan alltså ligga på madrasserna nedanför och diskutera livet.)

Annars är Berlin fortfarande helt snöfritt. Inte en enda flinga har kommit, så jäkla trist. Kälken står i källaren och ser så himla ledsen ut. 

Vidare. Framåt. Livet.

Jag börjar komma ifatt nu och har äntligen haft lite utrymme att tänka. Och prata med R. Det känns så fantastiskt skönt och plötsligt är det som att det tunga mentala täcket som legat över mig, och gjort att jag inte orkat någonting, har försvunnit. Energin är tillbaka och lusten att arbeta. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Lite prat och lite vila, liksom. 

Och vet ni, jag har kommit fram till saker. Till exempel så känner jag mig rätt säker på att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige. Hem. Men inte nu och kanske inte nästa år heller, vi har inte så bråttom och vi tycker att det är viktigt att det känns som att det vi flyttar hem till är något minst lika bra som det vi har här. Helst bättre. Det måste kännas spännande, som ett kapitel i livet vi vill ska börja. Och det kommer det att göra så småningom, vi behöver bara lite tid för att komma fram till vad vi vill här i livet. Smida planer.

Jag har prövat tanken på att vi skulle flytta redan nu, men känner mig inte ett dugg redo. Blir bara förvirrad av tanken, och nedstämd. Än så länge vet jag inte vad jag skulle vilja leva för liv i Sverige och att flytta nu skulle kännas som att vi lämnar ett liv som vi på det stora hela verkligen älskar, till ett som vi inte vet om vi vill ha. Kort sagt. Det är för tidigt. Vi är inte färdiga. Varken med Berlin eller våra idéer och så länge barnen mår bra ser vi ingen anledning att rusa iväg någonstans. Det är ju egentligen det viktigaste av allt, att barnen mår bra. Och när en flytt så småningom blir av  – att vi gör den i ett läge som passar dem, deras skolgång och utveckling.

Jag tror såhär. Den stora anledningen till att jag känt mig så förvirrad den senaste tiden handlar inte så mycket om Berlin vs Sverige. Det handlar om utmattning. Att vara ensam med barnen så mycket som jag är, driva eget företag (där min inkomst står i direkt förhållande till min kreativitet) och dessutom bo i ett land som inte är mitt och ta mig fram på ett språk jag inte helt och hållet behärskar – det har gjort mig helt jävla slut. Och när man är helt jävla slut känns ingenting särskilt roligt längre. Och då gäller det att hitta lösningar, snabbt som attan.

Men jag tror alltså inte att en Sverigeflytt är vår lösning. Nu. Däremot har jag några andra på gång. Lösningar alltså. Men de tar vi i ett inlägg längre fram.

Mönstret

Det här med att min man är borta så mycket. Just nu känns det rätt jobbigt. Eller alltså, till en viss gräns är jag ju okej med det, kan till och med se vissa fördelar med det. Men på det stora hela... Nej.

Men så har han precis varit borta en hel vecka också.

Det vanliga är att R är ivägflugen i tre, fyra dagar. Det funkar, jag är trött men fortfarande mentalt stabil när han kommer tillbaka. Är han borta längre är jag på den fjärde dagen rejält less på de ständiga rutinerna och på den femte har bristen på egentid gjort mig helt psykiskt desorienterad. Det är som att ju längre tid som gått sedan jag haft möjlighet att tänka en hel tanke själv, prata med en vän i lugn och ro eller pula med något för min egen skull (som inte har med jobbet att göra), desto mer tom och förvirrad känner jag mig. Efter sex dagar vill jag bara krypa in i ett mörkt hörn och hålla för öronen.

RESPEKT till de som alltid är ensamma med sina barn.   

Fast nu är R alltså hemma igen. I tre hela dagar. Halleluja.

PS. Dinosauriemuseet var en hit. Läs mer om besöket på Citykollbloggen. Formalinrummet! Aaah!

Det där leendet ser inte så äkta ut.

Jullov

Idag lyser solen över Berlin, min mamma är här och snart ska vi bege oss till det där dinosauriemuseet som Eje så hjärtans gärna vill gå till igen.

Ska bara få upp lillbruttan ur sängen först. Inte helt lätt, hon vill inte. Vad sjutton ska man se på dinos för när man kan ligga kvar i sängen och borra in sitt ansikte i mammas armhåla hela dagen istället liksom?

Well, beats me.

De där frågorna

Jag önskar att jag hade det mer klart för mig vad jag vill 2014, men har inte hunnit tänka så mycket på det ännu. Jag ligger nämligen inte bara efter med min bokföring, utan även med tänkandet.

Eller jo. Jag vet en sak som jag vill: Hitta mer tid till att prata med min man. Med barn som är vakna hela kvällarna (och som gör det omöjligt att föra ett vettigt samtal) och R:s jobb som håller honom på andra sidan klotet halva tiden, är vuxentid, tid för samtal, vår absolut största bristvara. Inte bra.
 
Jag inbillar mig att om jag och R bara kom bort i några dagar, typ åkte till en stuga någonstans (alternativt att jag följde med honom till ett tråkigt ställe utan en massa grejer som skulle distrahera oss) utan barn, familj eller vänner, och ostört kunde tänka och prata igenom vad vi vill med det här livet, så skulle jag bli en så mycket mer harmonisk människa. Tänk bara vad mycket vi skulle kunna komma fram till! Vi skulle kunna bestämma oss för saker! Göra planer! Och ställa oss frågor i stil med de här:

- Ska våra barn bli tyskar eller svenskar? Européer? Världsmedborgare? 
- Om vi blir kvar i Tyskland, ska våra barn gå tysk skola? Internationell? Svensk?
- Vill vi bo i hus eller lägenhet längre fram? 
- Vad är inte bra nu och hur kan vi förändra det? 
- Karriärdrömmar? Har vi såna? Och i så fall - i vilket land utspelar de sig? 
- Om vi blir kvar i Tyskland – ska vi ha som mål att ha något slags eget boende i Sverige? Typ ett torp? 

Ni vet, såna småsaker bara. 

Alltså. Mer ostörd prattid med min man så att vi tillsammans kan komma fram till ett gäng livsavgörande frågor. Kan jag, snälla 2014, få lite mer av den varan? Jag vill bli harmonisk.

2013. En lista.

Det slog mig att jag aldrig skrivit en sån där lista som syns ganska ofta i bloggvärlden. Konstigt egentligen, jag gillar ju att fylla i saker? Ah well, nu i årssummeringstider känns det som ett bra listpremiärläge. Den här har jag snott av Peppe. 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?  
Ja, jag drog i igång ett projekt jag aldrig tidigare ens vågat erkänna att jag skulle vilja dra igång. Det är lite hemligt än så länge, men något som gör mig otroligt glad och helt pillrig i hela kroppen!

Genomdrev du någon stor förändring? 
Stor och stor, jag vet inte. För mig har det varit stort att jag lyckats ta ett steg tillbaka och slappna av mer när det gäller mitt jobb. Att jag vågar lita på vad jag kan, att jag kan. Det gjorde bland annat att jag kunde njuta mycket mer och vara mindre stressad under tiden hemma med Isa – vara helt föräldraledig de dagar jag var det. 

Blev någon/några av dina vänner blivit föräldrar i år? 
Ja! Mitt och R:s gemensamma gamla Stockholmsgäng har berikats med inte mindre än tre nya bebisar. Hurra för dem! Och så har våra vänner A och P här i Berlin fått en liten också. Hurra, hurra!

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?  
Åh, det är många. Men 13 juli var en fantastisk dag. Vi var i Kivik för att fira min gudmor och hennes man som fyllde år och de bjöd på en så himla vacker fest och höll så otroligt fina och inspirerande tal till varandra. Jag hoppas att jag kan ha en lika härlig fest för alla jag älskar när jag fyller 70 år. 

Överhuvud taget var tiden i Kivik helt underbar, så mycket skönt häng med människor jag älskar och saknar så ofta. 

Dog någon som stod dig nära? 
Ja. Min farmor. Det var redan i januari, men jag har fortfarande svårt att förstå och acceptera att hon är borta. Jag saknar henne varje dag.

Vilka länder besökte du?  
Thailand, Sverige, England, Spanien, Grekland, Polen, Estland, Danmark och Brasilien. Shit. Många ju. 

Bästa köpet? 
Min vintertröja. Det är den jag har på min headerbild. Använder den jämt. Och min plattång. 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det finns inget som gör mig mer lycklig än när Eje och Isa har roligt tillsammans. Åh, vad jag önskar att de ska tycka om och ha glädje av varandra hela, långa livet. 
Den där resan till Brasilien med Mr. Darlington var inte så dum den heller. Ren och skär lycka fem dagar på raken. 

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?  
Mer tid hemma i lugn och ro. Alltså, min hög med tidningar som väntar på att läsas... Den är gigantisch. Och så mer tid att upptäcka Berlin, förstås. Jag har så jäkla mycket kvar, trots att jag bott här i fem år nu.

Vad önskar du att du gjort mer? 
Läst. Jag läser alltid innan jag ska sova, men brukar somna efter en sida bara. 
Bakat. Jag älskar att baka, men har tappat rutinen lite. 
Gått upp klockan fem och njutit av egentid/jobbtid medan resten av världen är stilla. . 
Gått på fler museum. Ligger fortfarande hopplöst efter på den punkter. Börjar bli pinsamt. 
Gått ut och dansat mer. You only live once etc. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Facebookat. 

Favoritprogram på TV?
När R är borta tittar jag nästan aldrig på tv, då går kvällarna åt att natta barn och sedan somna tillsammans med dem, men när han är hemma kollar vi på en del serier. Borgen har vi sett, den gillade jag, och How I met your mother var på en lagom nivå för min kvällszombiehjärna. Downton Abbey står i vår bokhylla och väntar på att vi ska få tid att titta på den, den tror jag på. Kanske i jul? Netflix finns förresten inte här Tyskland. Pah! Såna nymodigheter! 

Bästa boken du läste i år? 
Ok, partisk här, men jag läser Nyckeln nu och den är så djävulskt bra och spännande. Jag är så galet stolt och imponerad av det Sara och Mats åstadkommit. Alice Munros För mycket lycka var också helt fenomenal (obs att jag läste den fler månader innan hon fick Nobelpriset. Är mycket mallig över detta). 

Största musikaliska upptäckten?
Att det går att sjunga snyggt på tyska, hehe. Äsch, det visste jag ju egentligen tidigare också, men jag upptäckte de här brudarna i år och jag tycker att de gör det jäkligt bra.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? 
Att jag överhuvud taget lyckats dra in pengar trots att Isa varit sjuk minst varannan vecka sedan hon började på dagis i augusti. 

Din största framgång på det privata planet?
Att jag och barnen hittat ett lugn och sköna rutiner under tiden R är borta och att jag fortfarande är så in i bengen kär i min man trots småbarnsår och alla extrautmaningar. 

Största misstaget?
Säkert massor, men minns inte något just nu. Hoppas att jag lärt mig något av dem i alla fall. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?  
Vet inte. Kanske inte gladare totalt eftersom Isa föddes förra året och jag gick omkring i ett konstant lyckorus i flera månader efter att hon kommit. Men jag har varit glad i år också. Väl? Jo. Det har varit ett ganska stillsamt år, fast med många lyckliga ögonblick. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Vår Thailandsresa i början av året. 

 Något du önskade dig och fick? 
Ja, en magisk Sverigesommar bland annat. Två barn som växte och utvecklades precis enligt planen. En man som kom hem helskinnad efter varje resa. 

Något du önskade dig och inte fick? 
Tid att sätta igång olika projekt jag gått och längtat efter. Men de får helt enkelt vänta tills barnen blivit lite större.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag cyklade runt i Berlin. Helt ensam. Det var vad jag hade önskat mig och jag njöt av varje sekund. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Att jag hade haft mer tid med mina brorsbarn och mer tid till att bara ta det lugnt. Det här småbarnslivet är ju ett jäkla evighetsjobbande. Som visserligen inte kommer att vara för evigt. Men ändå. 

Vad fick dig att må bra? 
Min familj såklart. Mina vänner. Berlin. Solen. Nya utmaningar. Och den bodyscruben som R köpte till mig i USA. 

Vem saknade du? 
Mina bröder, brorsbarn och mina vänner i Sverige. 

De bästa nya människorna du träffade? 
Min nya vän H! Vi var på samma fotokurs och klickade (höhö) direkt. 

Mest stolt över? 
Våra barn. Tänk att jag varit med och gjort dem liksom!
Att jag och R har lyckats bygga något så himla fint ihop. Att vi skapat oss ett liv som gör oss lyckliga. Att min tyska har blivit så mycket bättre. 

Högsta önskan just nu? 
Att vi får fortsätta att vara friska och glada och att resan till Sverige ska gå smidigt. Alltid spännande att flyga ensam med två små. Att vi får en fin jul.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag kommer från och med slutet av februari inte ha något kontor med att gå till (eller ta hand om), det blir en omställning. Sedan tänkte jag vara extra mycket i Sverige nästa år. Få kvalletid med brorsbarnen. Mer? Äta mer veggo, bli mer strukturerad och effektiv när jag jobbar, försöka träna lite oftare – såna saker. Och just det, få till mer egentid med R. Det har varit en lite för stor brist på den varan under 2013.

Maskinen

Alla idéer jag har. Alla böcker jag vill få ur mig. Företag jag vill starta. Projekt jag vill göra. Blogginlägg – ojoj, här har vi många – jag vill skriva.

Min hjärna jobbar jämt. Vill testa, pröva, skriva, göra, hitta på. Men oftast kommer jag inte längre än till att plocka undan det värsta i köket efter att barnen kommit i säng. Och så tog ytterligare en dag slut.

Min största utmaning sedan jag fick barn är att acceptera att allt inte kan göras på en gång. Ni vet, det här med att var sak har sin tid. Det är svårt, men händer oftare ju mer jag mognar i min föräldraroll. Liksom landar i att jag faktiskt är mitt i det som alltid varit ett av mina största och viktigaste mål i livet. Att få barn, att vara med mina barn, njuta av dem. Jag är så fruktansvärt tacksam över det, njuter av dem så intensivt att jag ibland tror att jag ska gå sönder av kärlek. Tro inget annat.

Samtidigt. Jag vill ju så mycket. Jag har ju lust till så mycket! Och när idéerna pockar på, utan att jag ens har möjlighet att tänka på dem ordenligt innan något barn vill mig något, glömmer jag tacksamheten och frustrationen tar över. Ilskan. Över att så många av mina tankar bara försvinner, glöms bort någonstans mellan tandborstningen och hitta mössan. Och när det känns som att jag för varje borttappad idé också glömmer bort en liten del av mig själv blir jag ledsen. Känner mig som en maskin. Som bara gör. Jobbar. Precis hela tiden.

Och sådär håller jag på. Ena stunden oändligt tacksam och lycklig, andra frustrerad och otålig. Småbarnlivet i ett nötskal? Antar i alla fall att jag inte är ensam.

All I want for christmas

Sovmorgon. 

Det vara bara det. 

Fokus

Åh herregud. Nu ligger jag sådär efter igen. Det blir lätt så när man mest ägnar sig åt roliga saker flera långhelger på raken, och barnen är sjuka däremellan. Men men. Snart är det jul och frid i huset!

Mitt största huvudbry just nu är mitt kontor. Jag har nämligen sagt upp det och själva överlämningen ska ske samtidigt som vår semester, samtidigt som jag har massor av jobb, samtidigt som exakt allt annat också ska hända.Varför blir det alltid så? Det kommer ju att lösa sig alltihop, men det krävs en hel del planering för att ommålning, utflyttning och städning ska hinnas med. Och passa ihop med alla mina hyresgästers scheman och uppdrag också. Puh.

Anledningen till att jag beslutat mig för att lägga ner frilanskontoret är för att jag helt enkelt inte har tid att ta ansvar för det längre. Jag har så vansinnigt få stunder att jobba på, och de timmar jag har måste jag fokusera på att tjäna pengar – inte skriva kontrakt, hitta nya hyresgäster, annat administrativt jox, ta mig fram och tillbaka till kontoret... Skittråkigt att stänga ner alltihop, men det känns ändå rätt. Det är sannerligen lite klurigt att sköta ett företag och samtidigt under halva tiden ensam ta hand om två små barn. Onödigt att vara landlady då också, tänker jag. Hur trevligt vi än har det på kontoret. Jag kommer förmodligen behöva någon annanstans att sitta så småningom, men just nu fungerar det bäst att ha min bas hemma, så så får det bli.

Okej, tillbaka till listorna.

(Här är förresten en liten minifilm på när vi gjorde vår fina vägg här på Golden. Förutom mina kollegor så kommer jag nog sakna den allra mest när vi flyttat ut.)

Vi firar tyska högtider nu också

Det snöar här i Berlin. Första snön för i år. Perfekt ju, med tanke på att det är Sankt Nicholaus i dag. Det firar vi nämligen i den här familjen, sirru. Med putsade skor utanför dörren som det hamnar presenter i under natten (på riktigt under natten alltså – jag höll på att glömma nämligen, kom på det efter att jag gått och lagt mig. Precis som förra året. Mammaminus till mig. Fast plus för att jag kom på det i sista sekund ändå).

Tända ljus och så ett kinderägg efter frukost för familjens fyraåring (himla skönt att skicka iväg honom till dagis precis innan sockerspeeden satte in, men lite oetiskt kan jag känna). Ettåringen var så nöjd med sin nya leksakstelefon att hon struntade i både frukost och att brorsan fick choklad. Jag har aldrig sett henne bli så betuttad i någon sak förut faktiskt, hon som brukar vara så beskedlig. Nu skriker hon som om hin håle själv har flyttat in i henne så fort vi kommer ens i närheten, håller bort telefonen och ba AAAAAAAAA! MIIIIIIIN!
Eh. Men kul att hon gillar den!  

Fredag är det också. Och jag har skrivit klart en artikel och förberett nästa veckas jobb, plus gjort en masterplan för helgen. Vi får nämligen besök igen. Av Sara och M den här gången. Jag och Sara har känt varandra hela livet men knappt hunnit ses sedan jag och R flyttade till Berlin. Livet kom emellan kan man säga. Och under de här åren har så mycket fantastiskt hänt oss allihop som måste firas. Det ska vi göra med besked. Starting now.

Puss på er. Och trevlig helg! 

MAN VILL JU VARA SÄKER PÅ ATT ALLA HÖR

Pratar era barn också extremt högt efter en dag på förskolan? Det är ju intet nytt under solen att det ofta blir en hög ljudnivå när tio fyraåringar hänger i samma rum och det är ju inte så konstigt att skrikpratet det blir en vana, men alltså. Det är ju inte klokt så högt E pratar just nu! Ska det vara så? Han kanske redan är bullerskadad? Kitabullerskadad. Stackars barn. Eller är det en åldersgrej? En prata-högt-fas? Eller bara en få-sina-föräldrar-att-lyssna-metod? Fast nej, han pratar lika högt med alla.

Förutom att jag är en aning trött i öronen är allt fint här. Lite sliten fortfarande från en helg som var mycket, mycket, mycket rolig. Och ganska blöt, faktiskt. För att vara jag. Ni kan läsa mer om den här.

Isa är i och för sig sjuk igen och R är i Japan. Jag har således muttrat en hel del i dag om att det är svårt att göra karriär när snoret så ofta bestämmer sig för att slå till när pappan är bortrest. Det är ju onekligen rätt klurigt att dela på vabbandet när det ena befinner sig på andra sidan klotet.

Nåväl, jag får väl jobba natt för att hinna med mina grejer (sa hon bittert). Eller hoppas på att det går över kvickare än kvickt och jag kan jobba dubbelt så snabbt sen. Det senare låter skönare. Jag är som sagt fortfarande en aning sliten. Man är ju ingen ungdom längre. 

För att illustrera den här inlägget väljer jag, oklart varför, en bild på en chokladbanan som säljs på Rewe. Eller så är det en bajskorv med strössel på. En kan inte så noga veta.