2009/12/30

Så tuffar det på

Ett två tre så har det gått ett år till. Och jag är fortfarande kvar i Berlin! Tur det, här har vi det bra och jag har aldrig någonsin ångrat att vi flyttade hit. Tänk om jag inte hade vågat ta steget, säga upp mig och börja frilansa? Om jag stannat i Stockholm och levt på i 140
som jag gjorde förut, vem hade jag varit då? Eller rättare sagt, vem har jag blivit av att bo här? En mindre stressad människa, helt säkert. En människa som har tid att känna efter och göra det som lusten pekar på och som kan planera dagen när den börjar istället för tre veckor tidigare.

2009 har varit ett helt underbart år. Jag har gift mig (och haft en hejdundrande bröllopsfest med utsikt över tevetornet), fått det finaste barn man kan tänka sig och tillsammans i vår lilla familj har vi har format vår vardag här till ett liv som gör mig väldigt lycklig. Ibland känns det som om den här staden har gjort mig fri från all stress och press jag kände förut - även om jag vet att jag mest har mig själv att tacka för det. Fast nog har Berlin med sitt sköna tempo och avslappnade stämning hjälpt till en hel del.

Sen i juli har min vardag mest bestått av bebis och hemmaliv vilket förstås varit väldigt mysigt, men under 2010 planerar jag att komma ut mer igen. Jag längtar efter att oftare uppleva Berlins knasighet, både med och utan barnvagn. Jag ska gå på fler utställningar, fler roliga restauranger och fler skönt pretentiösa minikonserter och poesiuppläsningar. Det får bli mitt nyårslöfte.

Gott nytt år!

2009/12/21

O Tannenbaumtider

Tyskjul i år igen och eftersom julen är en jämförelsernas tid (hemma hos oss gör vi si och hos oss gör vi så bla bla bla) så har jag de senaste dagarna funderat en del över vilka skillnader det finns mellan att fira i Sverige och att fira här. Här kommer resultatet.

Maten
Tyskar kan tydligen lägga upp det här med julmaten på alla möjliga sätt, men det verkar ändå som om det vanligaste är att äta schnitzel och potatissallad eller något annat klassiskt tyskt på julafton för att sedan slå på stort på juldagen. Då dukas gåsen fram med buller och bång och släktingar och grannar och hela faderuttan är ofta med och äter. Kein julbord och kein plågad gris till jul alltså (men mycket surkål).

Julteve
Naturligt nog visas ingen Kalle Anka eller Karl-Bertil Jonsson, men alla som längtar efter att se "O Tannenbaum" sjungas playback med barnkörer i bakgrunden (som också mimar förstås) kommer att få sitt lystmäte. Tyskarna älskar ompaompasjungprogram och på julafton blir det förstås extra festligt. I morse visades det en show från 80-talet. Den hette "Zwischen Frühstuck und Gänzebraten" (mellan frukost och gåsen, typ) och bortsett från att värdinnan hade enorma axelvaddar, tjocka guldkedjor kring halsen och pratade om Västberlin så var det vad jag kan se inte så stor skillnad mot hur de tyska tv-showerna är nuförtiden. Varför ändra på något som funkar så bra? Och playback är ju så praktiskt!

Kakorna
Här är kakorna gladare än i Sverige. Det är strössel och glasyr i massor av färger och ibland sätts två kakor ihop med sylt som klister. Väldigt fint, men de färgglada kakor jag provat smakar inte så mycket tyvärr. Hårda pepparkakor verkar inte vara någon tysk tradition, här används bara vad jag kunnat se pepparkaksdegen till att bygga hus med. Här ser jag ett tillfälle för lite crossover igen, nästa år blir det pepparkakor med strössel på!

Röjigare midnattsmässa
Vi bor i Friedrichshain, här kan allt kan hända och även i kyrkan. Förra året satt två punkare och skrek "aber das ist Scheisse" (men det där är ju skitsnack) när prästen började prata om de tre vise männen. Prästen höjde rösten lite för att överrösta dem men det funkade inte alls - punkarna blev mer och mer upprörda över det kristna temat och det hela slutade med att de muttrandes stegade ut ur kyrkan. "Gott und Maria und Jesus, alles ist scheisse" (Gud, Maria och Jesus, allt är bara skit). Det är den roligaste och mest bisarra midnattmässa jag varit på, och då vill jag tillägga att jag varit på en där kantorn fick en tuppjuck på den högsta tonen i O helga natt. Det var också kul.

Inte så olikt så man häpnar direkt, men det hade nog ingen väntat sig heller. Vi snackar ju ändå Sverige vs Tyskland här. Det är i stort sett samma samma, fast lite tyskare.

2009/12/18

Salt som i Sverige

Vi hade ett litet glöggparty häromdagen och en av våra tyska vänner hade med sig en påse skandiavisk saltlakrits. Vilken lycka! Det finns ju saltlakrits att köpa här också för den som letar, men några S-märken och salta bumlingar har det ju knappast blivit tal om. Förrän nu!

Presentgodiset kom från ett ställe i Kreuzberg, Kadó, som säljer lakrits från hela Europa. Fast mest från de länder som fattat det fantastiska med salt godis som till exempel Sverige, Finland och Holland.

Nu är det snart bara filmjölken som fattas i mitt tysk-svenska kök, men lite ska man väl ha att längta till också.

2009/12/15

Mera bajs

Jag ber om ursäkt för att jag tar upp det här äckliga ämnet igen, men med tanke på hur stor del av min vardag det upptar så tycker jag ändå att jag både pratar och skriver om det förhållandevis lite. Det handlar om hundbajset. På trottoarerna.

Det som från början var en ocharmig liten detalj i mitt berlinerliv har nu vuxit till ett riktigt problem. Jag som tycker det är tillräckligt svårt att se korvarna när jag bara har mina fötter att tänka på - förstå hur dåligt det går nu när jag dessutom har barnvagnens fyra hjul att hålla reda på! Jag skulle uppskatta att jag står i vårt badrum och bajssanerar en sisådär tre, fyra gånger i veckan. Det är dåligt alla årstider, men värst var det nog ändå under höstlöveckorna. Utsmetade bajskorvar är förvillande lika blöta och knöliga höstlöv och det hände mer än en gång att jag körde över riktiga bajskalas i tron om att det var helt ofarliga lövhögar.

Alla som följer den här bloggen vet ju att jag älskar Friedrichshain, och jag vet - hundbajs finns i hela Berlin - men jag tror ändå att den här stadsdelen är värst. Vi har nästan alltid en stor hög som väntar på oss precis utanför vår port och om det inte låg tre andra högar bara några meter bort skulle jag börja ta det personligt. Nu kan jag bara konstatera att jag måste bli bättre på bajskryssning.

2009/12/13

Oh yeah!

2009/12/10

Berlin med i toppen

Berlin har ökat rejält som weekendstad under året som gått. Enligt resebyrån Airtours har antalet svenskar som åker hit gått upp med 54 procent och nu ligger Berlin på deras tio-i-topplista över weekenddestinationer. Inte ett dugg konstigt, tycker jag. Klart alla vill åka hit! Det är ju här det händer. Hipp, hippare, Berlin.
Nu ska jag baka fler tevetornspepparkakor.

2009/12/04

En dag i Dresden

Berlins julmarknader i all ära, men nu har jag varit på ärkejulmarknaden nummer ett här i Tyskland - Striezel Markt i Dresden. Alla julståhej jag varit på innan känns som fåniga wannabees i jämförelse. Inte nog med att Striezel Markt är Tysklands äldsta julmarknad, den är full av små ånglok som barnen kan åka i, jultomtar som delar ut klappar, tomteverkstäder och såklart, ett oändligt antal stånd där de säljer glühwein och kanderade äpplen. Dessutom är det här du hittar världens högsta julpyramid (en slags dockkarusell i trä), världens största nötknäckare och - som att ni inte typ håller på att svimma av allt wowande redan - världens största stollenkaka.

En stollen är ett bakverk som serveras varje jul här Tyskland. Det är en tung kaka och tyngden kommer av mängder med torkad frukt (den är sjukt kompakt) och kanske också av all stolthet som de tyska bagarna bakar in i den. I Dresden utser de varje år en stollenflicka som får representera kakan och för att skära upp den finns det speciella skärbrädor och knivar - allt för att utvinna så mycket som möjligt av smaken. I år var Dresdens stollenkaka dryga fyra meter lång, knappa 2 meter bred och vägde omkring 4 ton. Stolligt.

I övrigt är Dresden en fin stad, väldigt pampig. Och lite märklig måste jag säga, med tanke på att alla gamla hus i barock stil inte alls är särskilt gamla - Dresden blev ju totaltbombat under natten mellan den 13 och 14 februari 1945 och har sedan dess pö om pö byggts upp igen. Den mest kända nygamla byggnaden är den ståtliga Frauenkirche som ligger mitt i den gamla delen av staden. Direkt efter bombningarna såg det ut som att kyrkan hade klarat sig ganska bra, men på morgonen den 15 februari 1945 kollapsade den och blev till en enda enorm stenhög. Genom privata donationer från hela världen har den nya Frauenkirche kunnat byggas. Den stod klar 2005.

Vi strosade runt på stan, i sällskap med kanske en miljon andra turister, och avslutade vår dresdendag med att gå på det stora hygienmuseet. Vi hade läst någonstans att det skulle vara kul och det var det. Inga toaletter från 1600-talet som jag hade väntat mig men massor av berättelser om människans förhållande och kunskap till kroppen genom åren. Det var allt från filmer som visade våra tarmkanalers veck (blä) till vackra bilder på hur ett barn blir till och gamla tanter som berättade om sina sexuella äventyr. Det är ganska sällan som jag brukar tycka att museum är roliga men det här gillade jag! Vi var där tills det stängde och sen autobanade vi oss hem till gamla kära Berlin igen.

2009/12/03

Ät godis barn, ät!

Det är nånting med barn och godis i det här landet. Eller kanske snarare med de vuxnas förhållande till att barn äter godis. Jag har sett det flera gånger nu - hur det tindrar till i den vuxne tyskens ögon när han eller hon ser en chans till att ge ett barn något sött. Det är som att alla barn måste äta godis, ofta och mycket. För det gör riktiga barn och det är gulligt. Eller nåt.

Min son är fem månader gammal och han har redan blivit itutad choklad. Ok, inte itutad, jag stoppade det hela innan det var för sent (då hade jag redan, på samma adventsfest, hindrat en annan människa från att ge honom en söt kaka). Det kändes inte helt rätt att han skulle gå från bröstmjölk raka vägen ner i godisträsket, om man säger så.

Om hela Tyskland dignade av härligt lösgodis och det bara inte gick att låta bli att äta hade jag haft större förståelse för godisbesattheten men som det är nu begriper jag inte varifrån den kommer. Jag kanske letar på fel ställe, men jag tycker det är svårt att hitta något annat än Haribo i affärerna och då är det mest trista gummibjörnar med hallonsmak och söta colaflaskor som gäller. Eller så är det så enkelt att sötsaker föder sötsug. En gottegris göder en annan. Generation efter generation. Tysk efter tysk. Och så lägger man på lite krigstider utan socker på det och besattheten är ett faktum. Tyskar älskar sweets.

Ni hör ju, min framtid som sötsakspolis är redan utstakad, svensk som jag är. Eller ska jag ge upp på en gång och låta min bebis hugga in bland alla sötsaker på julbordet? Ett halvår gammal och redan en sockeroholic. Hujedannemig.

2009/11/28

Prästostslycka och julstämning

Kaviar, lagrad ost, bregott, julmust och knäckebröd. Och pepparkaksdeg. Allt det där finns i vårt kök nu, för är det någonting vi svenskar gör på Svenska kyrkans julmarknad här i Berlin så är det att handla svensk mat.
Folk (berlinsvenskarna) får nästan något fanatiskt i blicken när det finns så mycket av det gamla hederliga att köpa. Ååååååå kolla! Råååröörda lingon! Fraaaasvåfflor! Det spelar liksom ingen roll att det är av ett märke vi aldrig skulle köpa hemma och att det kostar tre gånger så mycket som på Ica. Det är svenskt. Måste ha.

Jag gillar julmarknaden på Svenska kyrkan. Det känns fint att gå runt bland alla dalahästar, svenska barnböcker och älgkorvar och vara nostalgisk. Det är en liten sverigeinjektion som sätter fart på glöggsuget och en bra start på julmarknadstiden i Berlin. För nu börjar det i varenda hörn av den här staden, bjällerklangandet.

På vägen hem kom vi på att vi bara har en enda pepparkaksform att baka ut vår deg med. Den är i form av tevetornet. Det blir toppen det, svenska pepparkuchen möter Deutschlands snyggaste landmärke. Värsta crossovern.


2009/11/25

Istället för Lucia

Tyska dagisbarn går inte i luciatåg, det går i ett lanternatåg. Det är lite samma princip som luciafirandet, de ska med sina lanternor sprida ljus och värme, fast det är inte Lucia som är förebilden här utan helgonet Sankt Martin.

Själva Sankt Martindagen är den 11/11, men titt som tätt under hela november kan man höra barnen utanför fönstret. De går med sina lyktor i stora klungor på stadens gator och sjunger martinsånger. Ofta har de gjort lanternorna själva vilket gör det ännu rarare - vissa består mest av klister, andra av en hel buske med höstlöv.

Enligt legenden om Sankt Martin var han, surprise surprise, en ovanligt schysst kille. Den mest kända historien om honom handlar om hur han en väldigt kall natt mötte en uteliggare som frös. Utan att tveka en sekund rev Martin av en stor bit av sin kappa för att den hemlösa skulle ha något att värma sig med. Ni förstår, vilken kille. Helt klart värd ett tåg han med.

2009/11/22

De exotiska djuren i DDR

När Västberlin hade sitt flotta Zooligischer Garten ville ju inte DDR vara sämre. Så kom djurparken Tierpark Berlin till och där var jag i går.

Man skulle väl kunna säga såhär: Det märks att det inte är en djupark som kom till för kommersens skull. Nu i november är det ju visserligen lågsäsong, men hallå - en lördag förmiddag borde det väl vara några fler där än typ tre pensionärer och tanten i kassan? För att stället ska gå runt, menar jag.

Det kändes helt surrealistisk att gå runt i den extremt avskalade och nästintill tomma parken. Djuren tittade på oss som om de undrade varför vi kommit dit och hela stället andades "här ska man inte förlusta sig, här ska man lära sig hur djur ser ut". Husen var grå, det fanns inget tingeltangel någonstans och på skyltarna som informerade om de olika arterna staplades bara torra fakta. "Apa. Bor i Afrika. Brun svans. Guldgul buk. 30 cm lång." Efter ett tag blev vi hungriga och sugna på en currywurst, men det enda mataktiga vi kunde hitta inlagda gurkor serverade i enlitersplastpåsar. Som sagt, surrealistiskt.

Men, bortsett från att djur i bur alltid gör mig lite nedstämd, så gillade jag ändå Tierpark Berlin på något sätt. Det var som att besöka en svunnen tid och gav lite samma känsla som det nedlagda tivolit i Treptower Park.
Förutom att Tierpark knappast är nedlagt.


Min lunchgurka.

2009/11/20

Favoriterna runt hörnet

I snart ett och ett halvt år har jag promenerat, cyklat, vaggat (gravid) och barnvagnat mig fram här i Berlin, och framför allt här i Friedrichshain. Det vore ju konstigt om jag inte hittat några favoriter bland alla kvarterskrogar och kaféer jag besöker längs vägen. Det är ju så lyxigt här dessutom - hemma i Sverige hade jag en thailändsk och en "Stor stark och plankstek för 99 kronor" -restaurang att välja mellan - här i Friedrishshain kryllar det av ställen.

Hur som helst. Här är mina runt-hörnet-älsklingar.

Vineria del Este
Underbar tapasrestaurang där kyparna är rosiga om kinderna och så avslappnade att man får lust att bjuda hem dem. Stearinljusen är nedstoppade i gamla vinpavor och stället känns charmigt slarvigt och rejält på samma gång. Och just det, jättegod mat också.
Bänschstr. 41, Friedrichshain

Orange Coffee
Frukoststället nummer ett. Här har vi ätit så många gånger att vi då och då faktiskt känt oss lite trötta på kafét - bara för att börja längta dit igen efter några dagar. Riktigt schysst och prisvärd mat och bra frukostmenyer att välja mellan. Och väldigt rar personal.
Voigtstrasse 35

Lemon Grass
Världens bästa Tom Kahsoppa. Helt enkelt.
Simon-Dach-Strasse 2

Eismanufaktur
Dom har chokladsorbet, behöver jag säga något mer? Helt grymt för alla som gillar mörk choklad. Och glass förstås.
Simon-Dach-Strasse 9

Itowe - Greg's place
Greg bakar kakor, och det gör han bra. Jag har skrivit förut någon gång att hans cheesecake ska vara stans bästa - det är den. Man kan säga såhär: Det finns finns cheesecake, och så finns det Gregs cheesecake. Gå dit!
Greg själv är förresten en väldigt trevlig amerikan och en av de mest feminina män jag någonsin träffat. När han berättar om sina kakor fullkomligt lyser han.
Samariter Strasse 32

Kos House
Senast i går var jag på favoritgreken Kos House. Det är zorbamusik i högtalarna, hötorgsmålningar över grekiska solnedgångar på väggarna, gyros och tzatziki (i mängder dessutom, extremt stora portioner). Så opretentiöst och så härligt. Och alltid knökfullt.
Karl-Marx-Allee 129

Om ett par månader har jag säkert hittat några favoriter till bland alla nya ställen som poppar upp hela tiden. Det går fort här i Friedrishshain.

2009/11/15

Små sting av saknad

Solen skiner, det är runt 10 grader varmt och höstlöven knastrar under fötterna. I dag visar sig Berlin från sin vackraste novembersida och det är svårt att tänka sig att det snart är midvinter och jul. Igen.

Tiden har gått fort och jag har slutat att vara ny här. För ett år sen såg jag på Berlin med en nyförälskads ögon och jag kunde inte komma på någonting jag saknade hemifrån Sverige.

Jag älskar fortfarande Berlin, men jag kan inte säga att jag är nyförälskad längre. Jag har lärt känna staden och gjort allt det nya till min vardag.
Och i den nya vardagen har det börjat smyga sig in små sting av saknad.

Jag saknar vattnet och luften som smakar friskt. Jag saknar vyn över Stockholm från Djurgårdsbron och närheten till naturen. Jag saknar stadsgator utan hundbajs och jag saknar prästost och filmjölk, svenska tidningar, salt lösgodis och låglaktosmjölk som inte är uht-behandlad.

Men mest av allt saknar jag att inte kunna träffa min familj och mina vänner när jag vill, och förmodligen blir det det som får mig att komma tillbaka till Sverige så småningom. Fast inte nu, än är jag inte färdig med berlinerlivet. En till jul väntar, och kanske en höst till med knastrande löv.

2009/11/11

Svinet i Deutschland

Eftersom alla pratar om svininfluensan så kan väl lika gärna jag också göra det. Här i Berlin är det kaos. Åtminstone tycker tidningarna att det är det. Ordnat kaos, skulle jag kalla det. Det verkar finnas vaccin, men inte så mycket och dessutom måste alla de tusentals läkare som vill ge spruta först bli godkända som svininfluensavaccinerare, något som verkar ta tid.

Vi får väl se hur utslaget Berlin blir innan alla intyg kommit på plats och vaccinet börjar användas. Ordning och reda är ju toppen, men det här känns som ett typiskt tillfälle då det hade varit praktiskt om Tyskland var aningens mindre byråkratiskt.

Äsch, vad vet jag. Det kanske går hur bra som helst allithop. Har vi tur tar svinflunsan seden dit den kommer, tar en nummerlapp, ställer sig i kön och väntar på ett beslut innan den börjar smitta.

2009/11/09

20 år senare

Så har dominobrickorna fallit. Mäktigt. Det var Wind of change och storskärmar med allt som hände på Brandenburger Tor, hundratals poliser och avspärrningar, currywurststånd, glühwein och fyrverkerier.
Jag måste säga att det känns riktigt häftigt att ha varit här i Berlin i dag. Berlinmurens fall är utan tvekan en av vår tids viktigaste händelser, hade den stått kvar hade vår värld sett helt annorlunda ut. Och jag är så glad över att bo här nu, nu när staden är både gammal och ny på en gång. Och ständigt förändras.

Här kan ni lyssna på mig i P1:s specialprogram om muren. I sändningens tredje timme.
Muren som föll i P1

2009/11/08

Yogabidrag, bitte

Det tog mig ett och ett halvt år, men äntligen har jag börjat förstå hur det tyska försäkringskassesystemet fungerar. Det är inte som i Sverige, där alla skrivna i landet hör till the one and only Försäkringskassan - här finns en hel drös med olika kassor och alla som har en tysk anställning är fria att välja vilken de vill. Så länge de inte väljer en privat försäkringskassa - det får bara den göra som har tjänat massor av pengar i minst tre år eller är egenföretagare (som om det skulle vara samma sak! Pah! Att vara rik och att vara egenföretagare är väl snarare väldigt ofta en motsats - åtminstone här i Berlin där så många är fattiga konstnäringsidkare).

Hur som helst, det finns såklart både bra och dåliga saker med det tyska systemet och positiv som jag väljer jag att från och med nu bara se det som är bra. Som till exempel att kassorna är så förtjusta i prevention. Här får du BETALT för att gå på yoga! Inte konstigt att det är finns typ fem yogaställen i varje kvarter! Är inte skräddarställning och solhälsningar din kopp te går det förmodligen lika bra med en kurs i mindfullness, undervattensrugby eller varför inte burlesquedans - så länge du väljer något som är bra för hälsan. Totalt kan du få omkring 1500 kronor av din försäkringskassa i preventionspengar. Flott!

2009/11/04

Baka baka murjubileumskaka

Nu är det inte långt kvar, om bara fyra dagar ska 1000 två och en halv meter höga dominobrickor falla genom Berlin. Dominoeffekten ska förstås symbolisera murens fall och är en del av Fest der Freiheit, Frihetsfesten, som går av stapeln på måndag kväll. För att riktigt dra ut på effekten ska fallandet stoppas lite då och då - det vore ju dumt att inte låta fler än en viktig människa få putta igång det hela och så blir det ju så fint dramaturgiskt sett.

Den allra första brickan ska Polens före detta president Lech Walesa få välta. Det blir vid Reichstag, sen ska brickorna få falla ända bort till Brandenbruger Tor där Gorbatjov ska få säga några ord och Bon Jovi (lever han?) sjunga en sång. Den andra dominoomgången sätts igång av José Manuel Barroso, europaparlamentets talman Jezy Buzek och ett gäng skolbarn (så vackert) medan de sista brickorna får börja falla lite mer diskret - allt för att sluteffekten ska bli så mäktig som möjligt med fyrverkerier och hymner och hela kitet.

Alltså, ingredienserna för murjubileumet i Berlin 2009:
Tydlig symbolik
Politiker
Skolbarn
Bon Jovi
Fyrverkerier
och sjukt många dominobrickor.

2009/10/27

Toalettkonsert i Kreuzberg

Vi har varit på konsert. I ett hus som förut var en offentlig toalett men som nu gjorts om till ett kafé. Längst bort i lokalen, kanske där urinoaren tidigare stod, satt bandet och spelade söta små sånger om livet och kärleken. Trummisen spelade på en trägroda, en resväska och en sko.
Själv satt jag på en stol på andra sidan rummet, ammade och njöt av livet. Globen och O2 World i all ära, men jag tror nog bannemig att jag gillar de små konserterna bäst.

Toalettkaféet ligger vid Hallesches Tor i Kreuzberg och här är tjejen som sjöng:
www.myspace.com/linneamusic

2009/10/26

Konst överallt, varje dag om man vill

Nu hörni. Nu blir det kultur för hela slanten. De senaste dagarna har nämligen gått i konstens tecken för mig. I lördags var jag på utställningen Berlin 89/09 på Berlinische Galerie, och på söndagspromenaden råkade jag hamna i ett konstverk utan att det ens var meningen.

Berlin 89/09 var ganska spännande. Utställningen innehåller verk som skapats efter murens fall och tanken är att de på olika sätt ska beskriva den förändring Berlin har genomgått sen dess. Det var mycket "så här såg det ut förut, nu ser det ut såhär" men ja, jo, varför inte? Det är ju rätt intressant i sig att se hur Berlin gått från DDR-propanda till putsade fasader och reklamväggar. Verkar inte utställningen intressant tycker jag nog att man kan gå till Berlinische Galerie bara för att lokalen är så fin.

Uställningen i söndags bestod av ett gäng kavajer som hängde på vajrar i en kyrka utan tak. Jag har aboslut ingen aning om vad konstnären tänkte när han hängde upp dem, men när de vajade i vinden under en ganska regntung himmel blev det riktigt effektfullt.

Det är väldigt tacksamt att låta sina dagar gå i konstens tecken här i Berlin, det pågår alltid hur mycket utställningar som helst och ofta räcker det med att gå ut genom dörren för att få uppleva något kulturellt. Berlin är ett centrum för konstnärer och det märks verkligen. Enligt German Instititute for Economic Research bor det drygt 21 000 konstnärer och musiker här. Ska vi räkna med andra typer av kreatörer också, som arkitekter, grafiker, journalister och publicister, kan vi lägga på ytterligare 80 000 personer.

Tyvärr tjänas det knappast några pengar på konsten - trots att tyska staten lägger 564 miljoner euro om året på kultur så går det mesta till de stora instutitionerna som typ Deutsche Oper och Ägyptische Museum. Nä, hit kommer konstnärerna för att kunna leva samtidigt som de skapar sina alster nu när New York, London och Paris blivit alldeles för dyrt. Och återigen tänker jag på hur härligt det är att leva i en stad fylld av kreativa människor som kommit hit för att testa sina idéer. Och på vilken lyx det är att vara här just nu, när staden fortfarande är så spännande och ofärdig och så på gång. Bästa berlinertiden är nu.

2009/10/20

Fikonfrenzie

I lördags köpte jag grönsaker. Massor av grönsaker. Det är lätt hänt när man besöker den turkiska marknaden i Kreuzberg.
Vi kom dit vid tretiden. Det är i senaste laget men helt perfekt, upptäckte vi, om man vill fynda på riktigt.
"Bananer 70 cent kilot!" "Tre mangos för en euro!" Försäljarna verkade tävla i att skrika högst och stämningen var minst sagt hetsig. Och när det var dags att betala gällde det verkligen att ha pengarna klara, det gick undan. Men roligt var det!

Roligast av allt var nog när min kompis, som hade fått i uppdrag att köpa lite fikon, kom tillbaka med en hel kartong av den blåa frukten. "Hjääääälp, det blev för många. Det kan inte stämma!" sa hon och såg väldigt förvirrad och lite rädd ut. Men det stämde och var bara galet billigt. Hon hade lämnat fram en euro och fått fyrtio fikon. Fatta frukstsalladen vi gjorde sen!

Tre kassar kom vi hem med och jag tror inte att vi gjorde av med mer än tio euro totalt. Jag säger det igen, det går verkligen att leva billigt i Berlin.

2009/10/13

Höst! Aber das ist wunderbar!

Löven faller, det är kallt som satan och luften har blivit härligt krispig. Hösten har definitivt kommit till Berlin. För min del gör det ingenting att sommaren är över, den här hösten kommer innehålla massor av kul. Några exempel:

Den 9/11 firas det stort att det har gått 20 år sedan muren föll. Det blir jumbofest på Brandenburger Tor med fyrverkerier och musik och hela balunsen. Självklart pågår det redan nu en hel del annat murjubileumsanknutet, bäst är att kolla programmet på mauerfall09.de

Variéten SOAP går hela hösten på Chamäleon, en av Berlins äldsta och mest kända varietéscener. Den ska utspela sig i ett bubbligt badkar typ och det låter ju fantastiskt spännande. Måste fixa barnvakt!

Mer kultur. Teatern "Wintergarten" som varit stängd sen ganska länge har öppnat igen. På agendan står värsta burlesquedansshowen. Det vill jag inte missa, burlesque är ball.

Jag ska definitivt ta mig tid till att gå på hamam i höst. I Kreuzberg vimlar det av dem och ett riktigt schysst för oss damer heter Hamam für Frauen och ligger på Mariannenstrasse 6. Där ska jag basta tills jag är alldeles knögglig och sen skrubbas len av en turkisk madam. Mmmm, grymt mysigt nu när höstkylan kommit.

Jag ska utnyttja mitt nya mamakarte (kort som nyblivna mammor får köpa för 10 euro som beviljar gratis inträde lite här och var) och promenera bland djuren i Tierpark, Östberlins motsvarighet till Zoologischer garten. Färre turister, större promenadområde. Och coola djur.

Och så ska jag fika. Eller, hm, fortsätta fika. Jag ska äta stans bästa cheesecake på Greg's place på Samariterstrasse 32 (Greg är en kille som helt klart har ett passionerat förhållande till bakandet), frukostfika på nya barnvänliga favoriten Mocca på Schreinerstrasse 44 och eftermiddagshänga medan lillkillen sover på fiket som har kommit att bli mitt andra vardagsrum här i Berlin: Kaffee und Tee. Ligger på adressen Frankfurter Tor 5.

Så ni ser, här finns ingen anledning till att muttra över höstmörkret.

2009/10/11

Kaféer där man kan leka, hurra!

En stor skillnad mellan Stockholm och Berlin är barnvänligheten. Och barnvagnsvänligheten. Jag har aldrig någonsin sett en "barnvagnar förbjuden"-lapp här och det finns mängder av kaféer med leksaker för barnen och där ingen rynkar på näsan för att vagnen ska med in. Tvärtom. Här har kaféägarna förstått att det finns pengar att tjäna på alla föräldrar som längtar efter att avnjuta sin latte i lugn och ro och, kanske framför allt, kunna säga mer än två meningar i rad utan att bli avbruten av att ens stackars barn i ren tristess slänger sockerskålen i golvet. Igen.

Ibland finns det hela rum där barnen kan leka och av någon anledning är kaféerna dessutom ofta väldigt billiga (kanske beror det på att tyska föräldrar bara får 60 procent av sin inkomst i föräldrapenning?).

Så hörni alla entreprenörer i Stockholm! Var lite smarta nu och öppna ett gäng kaféer med underhållning för småttingarna och plats för barnvagnar! Det kommer att bli succé!

Här är några tips på bra barnvänliga kaféer här i Berlin:

Das Spielzimmer
Schliemannstraße 37, Prenzlauer Berg

Frau Paul
Hans-Otto-Strasse 6, Prenzlauer Berg

Mocca
Schreinerstrasse 44, Friedrichshain


Kinderwirtschaft
Schreinerstrasse 15, Friedrichshain

Kiwii

Güntzelstrasse 10, Wilmersdorf


Paul und Paula
Richard-Sorge-Strasse 25, Friedrich
schain

Kom gärna med fler tips!



Frau Paul i Prenzlauer Berg. Väldigt trevligt.

2009/10/04

Kan det stämma? Öppet på en söndag?

I går var det Tysklands nationaldag och Berlin firade sitt nittonde år som en stad i ett land istället för i två med att hålla stängt. Det var så stängt överallt att knappt dönerställena höll öppet. Helt stendött.
I dag däremot var det öppet. På en söndag! Japp. Galet, jag vet. Söndagar är fortfarande för heliga för att hålla öppet på i det här landet (eller nåt) men eftersom det var stängt i går så slogs portarna upp i dag i stället. Tänk er vilken lycka, söndagar som i vanliga fall brukar vara lika roliga som en betongklump! Tysklycka! Ni kan ju föreställa er vilken shoppingfrenzie det ledde till.

Jag, som hade det lite torftigt på schampoofronten stoppade ner min son i barnvagnen och begav mig helt naivt till Ringcenter, ett stort köpcentrum i närheten. Det skulle jag aldrig ha gjort, jag kom knappt in genom snurrdörrarna. Det var mycket mer människor än på en lördag och väl inne fick jag verkligen boxa mig fram för att lyckas köpa mitt lödder för extra volym.
Så, helgens lilla lärdom: Gå inte i affärer i Tyskland dagen efter nationaldagen. Om den låg på en lördag, vill säga.

2009/10/02

Hösthelg

Helgen väntar och jag ska ta det så lugnt det bara går. En barnvagnspromenad bland höstlöven, kanske en sväng förbi världens mysigaste chokladkafé/butik, "Olivia" på Wühlichstrasse, och så en träff med min älskade "vi-som-försöker-prata-tyska-grupp" i morgon kväll. Kan livet bli bättre? Kann das Leben besser sein?

2009/09/30

Högerval och murjubileum

Tillbaka i Berlin, och här har det varit val. Angela Merkel blev inte så överraskande omvald och ska tillsammans med det liberala partiet FDP, som gjorde sitt bästa val någonsin, bilda regering. Borgerligt hela vägen alltså.
Samtidigt närmar sig 20-årsjubileet av murens fall. Här i Berlin satsas det för fullt. Det ska fyrverkerias och ställas ut gamla foton, debatteras och porträtteras. Muren som delade öst och väst är borta, i dag är alla tyskar fria att bestämma över sitt eget liv och rösta hur de vill. Och trenden går helt uppenbart åt höger.

Fast inte överallt. Här i de östra delarna av Berlin är Die Linke, Tyskland vänsterparti, riktigt populärt (nära 34 procent av rösterna) och även om Tyskland är ett enat land i teorin, så hävdar många att den fysiska gränsen bara bytts ut mot en social. Enligt en undersökning som kom i somras (från Institutet för marknadsundersökning i Leipzig) så uppgav 52 procent av östtyskarna att de känner sig som "andra klassens tyskar" och hela 17 procent anser att muren aldrig borde ha rivits. Med andra ord kommer långt ifrån alla fira murens fall nu i november, även om de flesta även här i öst gillar demokratin. Gudskelov.

En som definitivt kommer höja ett glas och känna sig glad är Klaus Hoffmann, en av alla dem som flydde över gränsen för ett liv i väst. Honom intervjuade jag i somras och artikeln kan du läsa i tidningen Fönstret.

2009/09/23

Schweden!

Nu har det hänt. För första gången ser jag Sverige med andra ögon. Jag ser att husen i Stockholm är vackra, att det är rent och prydligt och att människorna är uppklädda. Jag ser att naturen är fin och jag ser de röda husen med de vita knutarna som tyskarna alltid pratar om. Och jag märker att svenskarna aldrig tar den sista biten och väljer sina ord med omsorg. För första gången känner jag mig som en riktig utlandssvensk, som vant mig vid något annat än det jag egentligen känner till bäst.

För första gången på fem månader är jag i Stockholm igen. Det är fikarace med alla vi inte hunnit träffa sen vi blev en familj. Vi umgås intensivt med de vi saknat, promenerar på Djurgården och alla far och morföräldrar nyper i min lilla pojkes stora kinder och är lyckliga över att vi äntligen är här.

Häromdagen fick jag frågan om jag längtar hem. Jag kände efter och sa att även om vi har det väldigt trevligt här i Sverige så längtar jag faktiskt, nu när en vecka gått, efter vårt lugna liv i Berlin.
Det visade sig att den som ställde frågan hade undrat om jag längtar hem till Sverige. Hoppla. Men där har vi beviset, jag har bytt perspektiv. Sverige är där borta, utanför, semester. Berlin är hemma, mitt liv i dag, min vardag.

Nu ska jag fika vidare.

2009/09/05

Für sexy boys

Måste bara visa vad jag hittade i en souvenirbutik i Stralsund på vägen hem från Born an dem Darss. Ätbar tangastring "für sexy boys", 3.50 euro.
Deutschland, deutschland - ibland blir det bara så fel.




Lägg märke till blemmorna som måste kommit efter könshårsrakningen. Fräscht.

2009/09/03

Tillbaka från Tysklandssemestern

Urlaub an der Ostsee... Fantastiska stränder, vackert ljus, ljumma vindar och trädgårdstomtar i massor. Åtminstone där vi var, i den lilla orten Born an dem Darss. Antingen är invånarna där extra galna i prydnadssaker eller så representerar stället tyskarnas inredningsstil i allmänhet - det kan jag ju inte veta förrän jag varit på urlaub på fler ställen i Tyskland.

Vi hyrde en lägenhet som var så belamrad med träankor, låtsasfågelbon, nallar och plastblommor att vi först misstänkte att det måste vara på låtsas, någon som driver med oss. Vi insåg ganska snart att inredningen förmodligen inte var ett dugg ironisk och att bara för att vi har vita väggar och blanka ytor som inredningsmall så har inte alla det. Efter ett tag blev det faktiskt ganska mysigt bland ankorna. Det var liksom trevligt att ha något att vila ögonen på vart vi än tittade, till och med toaletten hade ett gäng krusidulliga askar på hyllorna och några plastblomskransar på väggarna.

Born an dem Darss var en samling villor med grästak vid vattnet. Promenadstigar där medelålders par semesterhöll varandra i handen, en stor mataffär där det också gick att köpa badbollar, virknålar och pocketböcker. Och som sagt - i Born an dem Darss fanns det bisarrt många trädgårdstomtar.

Jag gillade stället, det var skönt med ren havsluft och sol, men fyra dagar var precis lagom för att jag skulle börja längta hem till mina nedklottrade punkarkvarter igen.


Gulligt värre...

2009/08/28

Till havet

Jag ska till havet! Tjoho! Efter en hel sommar i stan så har jag och min lilla familj bestämt oss för att, håll i er, se en annan del av Tyskland än Berlin! Javisst! På köpet känner vi oss som riktiga ärketyskar som åker på "Urlaub an der Ostsee "(semester vid Östersjön) - det verkar vara värsta begreppet här. Och som om det inte var nog så ska vi bo i en kurort. Vi kommer till och med få betala den särskilda kurortsskatten på 2-3 euro per dag. Fråga mig inte varför den finns, kanske är det lite extra välorganiserat och byråkratiskt på kurorter?

Hur som helst, jag återkommer om hur det var när jag är tillbaka. Solkysst och med havssalt i håret!

2009/08/23

Den hemliga sjön

Vi hörde ett rykte om en hemlig sjö. Den skulle ligga inte alltför långt bort och vara helt fantastiskt. Vi fick höra att den har klart vatten och ramas in av en strand med den mjukaste sanden man kan tänka sig. En oskriven regel bland alla som känner till den att inte avslöja för någon var den ligger är det som håller sjön hemlig och de tusentals barnfamiljer som befolkar alla andra stränder kring Berlin borta.

För ett par dagar sedan var vi där. Wow, säger ni. Nu har hon verkligen nästlat sig in i det tyska samhället, blivit en insider. Jojo, svarar jag och slår mig på bröstet. En annan umgås ju med de som vet. Eller nåt.
Vi fick vägbeskrivningen av en tysk vän och det kändes lite som att vi skulle ut på skattjakt när vi satte oss i bilen. Vi var fnissigt uppspelta och fantiserade om att hitta ett tropiskt paradis alldeles runt knuten. En The beach-strand med majaodlande hippies med hemgjorda sandaler, eller kanske en strand som var helt öde förutom ett tiotal människor som också fått beskrivningen av någon som litade på dem väldigt, väldigt mycket.

Så hemligt var det inte. Det var massor av folk där. Och badbollar. Och barn. Förvisso inte lika många som på de stränder vi brukar åka till men det beror nog mest på att den här låg så väldigt långt bort. Autobahn-långt. Den var inte alls runt knuten med andra ord. Trots det är jag glad över att vi åkte dit - sjön låg vackert i en liten skog, sanden var faktiskt väldigt mjuk, vattnet klart och det fanns inget osande currywurststånd så långt ögat kunde se.

Jag skulle absolut kunna rekommendera den hemliga sjön som ett mål för dagsutflykten, men det blir ju lite dumt eftersom jag inte kommer berätta vart den ligger. Jag känner ändå något slags ansvar att hålla hemlighetsprylen vid liv ett litet tag till. Om inte annat för att det blir mer spännande så.

2009/08/20

Castingallee

Nu har jag varit på promenad igen. Den här gången flanerade jag omkring i Prenzlauer Berg, i trakterna kring Kastanienallee. Eller castingallee som någon så fyndigt kallade den. Här har människorna dressat sig för att synas. Det är jeans som sytts om till knasiga klänningar, tunikor som används som byxor och rufsiga Lilla Mytofsar precis över allt. Och, förstås, alla pratar svenska.

Jag glömmer alltid hur svenskifierat vissa delar av Berlin har blivit, det är lätt hänt när man bor i dansklandet Friedrichshain, men är det någonstans man kan vara säker på att höra det svenska språket klinga åtminstone var tjugonde meter så är det längs Kastanienallee. På kaféerna jobbar det söta svenska flickor, i de hippa butikerna kryllar det av svenska märken och längst ner på gatan ligger det till och med en affär som drivs av svenskar (Pale Blue Eyes). Sverige, Sverige, Sverige. Gatan känns lite som en förlängning av Stockholms Sofo faktiskt.
Tänk att det blev så.

Nu vill jag ju inte var sån, jag tycker att gatan är väldigt trevlig. Fast jag känner mig som en uttvättad förortsbo utan koll varje gång jag går på den.

2009/08/16

VM vadå?

De pågår visst ett friidrotts-VM här. Inte för att jag märkt något av det, jag rör mig fortfarande inte i så stora cirklar runt mina kvarter i Friedrichshain och här är det minsann ingen som bryr sig om varken stavhopp eller spjutkastning. Jag gick förbi en bar i dag som visserligen visade sport på sin stora tv, men det var någon bundesligamatch i fotboll om jag inte minns fel.
Det bor kanske för många bohemer i den här stadsdelen för att det ska bli någon sportfeber. Och punkare (osportigare människor än "öl till frukost"-punkarna på vår gata kan jag inte tänka mig).

Nä hörni, vi friedrichshainare tar det lugnt. Medan Bolt slår världsrekord sitter vi och har det skönt på kvartersfiket och beställer en apfelshorle till. Eller en öl, om man är tysk på riktigt.

2009/08/14

Fyra av fem för påfågelön

Nu har jag familjeutflyktat mig igen! Om jag får säga det själv så börjar jag faktiskt bli riktigt rutinerad på det här med picknick i det gröna, gräsmatteblöjbyten och långpromenader med barnvagn till diverse sevärdheter. Jag har liksom fått in den rätta knycken och lärt mig den ultimata packningen av både blöjväska och picknickkorg.

Den här gången begav vi oss till Pfaueninsel (påfågelön på svenska) som ligger i sjön Wannsee. Ön är ett naturreservat så alla som tänkt bada, röka, slänga skräp i naturen, plocka blommor eller rasta sin hund där får tänka om. Att slå sig ner på en filt och äta är nästan förbjudet det med, men om man går till den särskilt avsedda gräsmattan mitt på ön är det okej. Lite tråkigt kanske, men gräsmattan var helt perfekt och våra vänners 1,5-åring kunde springa i alla riktningar utan att tappas bort.

Pfaueninsel skulle nog inte varit mycket mer än en helt vanlig ö om inte Frederik William II lät bygga ett litet slott där år 1793. Byggnaden skulle bli hans och älskarinnan Wilhelmine Enckes kärleksnäste och det sägs att det var Wilhelmine själv som designade det.
Hon måste varit lite tossig i huvet för slottet ser faktiskt helt knäppt ut. Som en fejkad ruin á la Disneyland. Man liksom bara väntar på att Törnrosa ska dyka upp någonstans bland påfåglarna (ja, det finns påfåglar där. 60 stycken) och det är svårt att tro att huset är byggt på 1700-talet, även om det såklart måste ha renoverats och grejats med under åren.

Jag ger Pfaueninsel fyra av fem poäng på min nya familjeutflyktskala. Ön har påfåglar, mjuk gräsmatta som man får picknicka på, fina blomrabatter, vackra utsikter över vattnet och ett knasigt slott som man kan förundras över. Dessutom såg min kompis (1,5-åringens mamma) en räv när hon gick iväg för att kissa bakom en buske. Det är nog bannemig värt ett litet pluspoäng till.




2009/08/10

Öl öl öl och en driljon fulla tyskar

Det är festivaltider här i Berlin och i helgen har det festats ordentligt. Inte nog med att Berlin Festival med artister som Peter Doherty och Peaches gått av stapeln på Tempelhof - det har varit ölfestival här hemma i mina kvarter också!

Internationales Berliner Bier Festival med 2000 ölsorter från 86 länder och över 300 bryggerier. Det ni. Fatta många fulla tyskar. I roliga hattar med olika öl-loggor på. Dansande till ompaompaschlagers och eurotechno.
Vad hände med coola Berlin? Lite ölpartaj och simsalabim så liknade hela Friedrichshain en tysk version av vattenfestivalen. Fast utan vatten då. Det var liksom ingen stil, bara öl öl öl.

Eller så är det bara jag som är bitter för att det är ölfestival (jag älskar öl) samtidigt som jag ammar som intensivast. 2000 sorter och jag får nöja med att prova högst en. Livet är hårt.

2009/08/08

En morgonpromenad

Lördag klockan 07.00. Min pojke vill inte sova. Jag lägger honom i vagnen och bökar mig ut från vår alldeles för trånga hall. Utomhus är det varmt och solen bränner redan. Jag blir svettig men går ändå snabbt för att inte tröttheten ska komma ikapp mig.

Berlin håller på att vakna och, åtminstone i den här stadsdelen där så många unga bor, också på att gå och lägga sig. Trötta tjugoåringsr hasar sig hemåt och i parken några kvarter bort har en kille däckat i gräset. Bredvid honom sitter två tjejer i leopoardlinnen och dricker efterfestens sista öl. De har säkert dansat hela natten till musik som bultar genom kroppen.
Några steg senare får jag väja för en stor spya på trottoaren. Den kommer förmodligen från killen i gräset, tänker jag.

Jag går vidare. Förbi de pittoreska kullerstensgatorna, bort mot de stora ytorna. För ett år sen var de öde, bortglömda gräsmattor bara. Idag byggs radhusen för fullt, stormarknaden som ligger här ska utvidgas och för inte så länge sen slog ett gigantiskt delikatessvaruhus upp dörrarna. På några skyltar kan jag läsa att det snart ska öppnas ett upplevelsecentrum här också. Vad det nu är.

Jag går mot Frankfurter Allee. Vid ingången till S-bahn säljs det som vanligt smörgåsar och frukt. En bit bort, på trottaren invid den stora gatan, sitter det nästan alltid ett gäng punkare med sina hundar. Ibland tigger de. Men än är det för tidigt på morgonen, inga punkare syns till.

Promenaden fortsätter, jag är inte långt hemifrån nu. Gallerier, kaféer, restauranger, ett tryckeri, en smyckesverkstad, övergivna hus, squattade hus, nyrenoverade hus - allt samlat i ett kvarter. Det är en levande stadsdel.

Är det här min stad? Mitt hem? Kommer den här tiden bara vara en liten del av mitt liv, ett kortvarigt äventyr, eller är det här min son ska växa upp? Kommer jag börja längta hem snart? Är vi kvar om ett år? Jag vet inte, och jag vill inte bestämma mig. Jag vill bara gå här och njuta av att få vara en del av staden medan den är som den är just nu, full av kontraster, ung och oförutsägbar. Jag vill gå här med solen i ryggen och min pojke i vagnen framför.
Han har somnat nu.

2009/08/06

Summer in the city

Berlin må ligga långt från havet och sakna både båthamnar och salta fläktar - men någon brist på stränder och strandbarer är det inte. Och tur är väl det, tack vare dem blir den tryckande stadshettan lite mer uthärdlig och de ljumma sommarnätterna hur sköna som helst.
Här är några ställen:

Oststrand
Den första strandbaren i Berlin som precis som man kan förvänta sig av ett klassiskt berlinerställe är lite ruffigt och slitet. Längs med strandkanten ligger dessutom en gammal båt som går bra att sola på. Inte så dumt.
Mühlenstrasse 24

Strandgut
Ganska classy ställe som inte känns lika flummigt som de flesta andra strandklubbarna. Här är stilen mer hel och ren. Passar fint om man vill dricka paraplydrinkar med de mer slicka typerna.
Mühlenstrasse 61-63

Luna's Strandgarten
Ligger faktiskt inte alls vid vattnet - istället har Luna's Strandgarten S-bahnspåren som närmaste granne. Solstolarna, sanden och den beachiga känslan är dock där. Skönt häng!
Revaler Strasse 18

Bar 25
En av de mest klassiska strandbarerna i Berlin, som tyvärr ska stänga så fort sommaren tar slut. Buhu. Var ska vi nu gå för att hitta en grym restaurang, lägereld, bastu, utomhusbio och klubb på ett och samms ställe? Skynda att gå dit innan det är för sent!
Holzmarktstrasse 25

Sommarkänsla på Strandgut.

2009/08/02

Höst på vänskapsfronten

Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.

Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.

En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.

Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.

2009/07/28

Åh hallo, fräulein Kalvkött

Jag älskar de tyska efternamnen. De är så roliga! En av våra bästa vänner heter svamp i efternamn (Pilz på tyska, fast han stavar lite annorlunda, gudskelov), en flygvärdinna som vi känner lite grann heter Kalbfleisch (Kalvkött. Hon är rätt ung och snygg också) och en receptionist på ett ställe vi brukar besöka heter Käsewetter (ostväder. Vad är det liksom?).

Och i dag, när vi skulle gå till barnmyndigheten för att ansöka om föräldrapenning fick vi prata med Frau Sauer (Fru Sur). Då blev vi nästan lite rädda. Hennes granne hette Frau Loose, fast hon såg rätt fast ut, och i rummet bredvid satt Frau Stange (Fru Stång).
Kul va!

2009/07/25

Sovjetiskt värre

Nu har jag gjort ännu en utflykt till en sevärdhet jag hört massor om sen jag flyttade hit, men aldrig tidigare kommit iväg till. Sowjetisches Eherenmal vid Treptower Park. Vilket ställe!
Krigsmonumentet är absurt stort och består av statyer av bugande soldater, spikraka alléer och stalincitat i massor. Pampigt är bara förnamnet. Och i ena änden av monumentet står det pampigaste av allt - en tolv meter hög soldat med ena foten på en bruten svastika, ett barn i famnen och ett gigantiskt svärd i handen. Mustaschen är välborstad och blicken fylld av stolthet och övertygelse. Vilken man, liksom. Man kan nästan höra den ryska nationalsången i bakgrunden. Scary.

Monumentet byggdes mellan 1946 och 1949 för att hedra alla de sovjetiska soldater som dött i slaget om Berlin 1945. Tanken var att det skulle ses både som en gåva från Stalin till alla de sovjetiska familjer som förlorat någon i kriget och som en påminnelse till DDR:s medborgare om vilka som befriade dem från nazisterna. Och sicken påminnelse sen då - monumentet är stort som fyra fotbollsplaner och så pompöst att det blir fånigt. Fast det är ju jag som tycker, en svenska som kommer dit 60 år senare och som aldrig känt sig som kommunist direkt.

Säkert kändes monumentet helt rätt om man var en sovjetisk politiker år 1945. Hu.

2009/07/21

Bajskrig

Att det är mycket hundbajs i den här stan har jag nämnt förut, men att det pågår ett litet krig mellan de som tycker att bajset ska plockas upp och de som inte tycker det har jag nog inte berättat om.

Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.

Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.

Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".

2009/07/18

Potsdam, till slut

Äntligen har jag varit i Potsdam! Den berlinska dagsutflykten nummer ett, om man ska fråga turistböckerna. Det tog ett år - att åka bil en timme för att titta på preussiska slott har inte känts så jättelockande när funnits så mycket annat att ägna sig åt i själva Berlin - men nu passade en bilutflykt bra. Inte minst för att bilåkande betyder sovande bebis och sovande bebis betyder sovande mamma. Gött.

Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.

Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.

Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.

Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.

2009/07/15

Berlin goes thai

Det kryllar av thairestauranger i Berlin. Minst två i varje kvarter, vi har tre i vårt. Det är sällan dyrare än 6 euro för en huvudrätt och många har hemkörningsservice. Så mycket thai blir det. Och farligt många mangoglassis.

Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!

Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.

När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).

2009/07/14

Praktiskt med naket

Sakta men säkert tar vi oss ut i världen igen, min lilla familj och jag. Igår var vi vid Strandbad Rahnsdorf vid Müggelsee, ett av många badställen kring Berlin. Rahnsdorf är lite lagom sunkigt med skitande änder, långgrunt, grumligt vatten och horder med öldrickande fjortonåringar. Men sandstrand finns det och en restaurang med solstolar och grillade majskolvar. Inte dumt.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.

Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.

Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.

2009/07/07

F'hain über alles 2

Just nu ligger jag lågt med upptäcktsfärder i Berlin. Att ta sig utanför dörren med en alldeles ny liten bebis är äventyr nog. Men jag måste ändå säga det, hur underbart det än är att bara vara hemma och snusa på en mjuk babykind så är jag ändå glad över att vi bor där vi bor. Det räcker med att gå tio meter från porten för att äta en fantastisk pastalunch, hitta lite ny gatukonst eller köpa en strut med italiensk glass. Dessutom har det öppnat ett delikatessvaruhus i närheten - not so bad för den som inte fått äta mögelost eller salami på nio månader... Friedrichshain alltså, vilket ställe. Här kommer vi att ha det fint ett bra tag framöver. Alla tre.

2009/07/04

En ny berlinare

Nu har jag gjort något häftigt. Jag har satt en ny berlinare till världen. 4 kg tung, 53 cm lång och med tysk brytning redan från början. Nåväl, kanske inte riktigt. Men han har sch och ch-ljuden på plats i alla fall, det hörs när det är dags att byta blöja eller när han är hungrig.

Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.

På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!

Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.

Och nej, han ska inte heta Horst.

2009/06/30

Bokbytardags

Är inte det här en trevlig grej? Ett bokträd där vem som helst kan hämta en bok, helt gratis. Böckerna kommer från andra förbipasserande som lämnat sina utlästa där. Det här ska jag stödja!

Bokträdet ligger i korsningen Kollwitzstrasse/Sredzkistrasse i Prenzlauer Berg. Bara att gå dit och hämta sin sommarläsning.




2009/06/29

Rapport från en sverigeknarkare

Schweden für Jeden - Sverige för alla. Så hette svenska ambassadens sverigefest som jag var på i går. Den var väl egentligen till för tyskarna, för att de ska bli varse vårt ordförandeskap i EU, men eftersom det här blir den andra sommaren utan mammas färskpotatis, djurgårdenpromenader och dopp i Mälaren för mig så dras jag till alla svenska happenings här som en bananfluga till fruktskålen.

Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...

Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.

Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.

2009/06/27

Berlinpromenader

En fin sak med att promenera här i Berlin är att även om du går precis samma sträcka som du brukar, så är sannolikheten stor att den har förändrats sen sist. Inte nog med att det hela tiden dyker upp nya affärer, kaféer, vägar och hus - Berlin bjuder också på massor av gatukonst. Som förstås målas över, byts ut, kommer till. Kreativiteten visar sig verkligen överallt här och det är en lyx att bli så inspirerad av att ta en enkel promenad.

I dag upptäckte jag att min favoritvägg här i Friedrichshain fått en ny målning (det är tjejen som är ny). Kolla in!


Väggen ligger på Niederbarnimstrasse, ungefär vid restaurangen Intimes Kafé.

2009/06/24

Frilansarparadiset

Nu vet jag var alla andra frilansare i Berlin sitter och jobbar om dagarna. På Café Sankt Oberholz i Mitte. Fritt internet och bord i skrivbordshöjd gör stället till ett paradis för oss yucies (du vet, young urban creative international). Jag räknade till två personer som inte hade en laptop uppfälld framför sig när jag var där i går. Och nästan allas datorer var vita med ett äpple framtill.

Jag säger då det, vi frilansare må vara fria som fåglar – men även vi bildar flockar (och flyger ganska ofta åt samma håll).

2009/06/20

Små svenskarna, små svenskarna är lustiga....


Jag vet, jag är en så typisk utlandssvensk. Midsommarfest på Svenska kyrkan med sill och potatis, svenska flaggor och små grodorna. Det är lite fånigt hur svenskheten inom en liksom växer under dagar som den här men jag måste ändå medge det - sillen har aldrig smakat så gott som i dag.

Glad midsommar!

2009/06/18

Underbart knäppt och helt normalt

Det är ju inte så att jag blir förvånad längre av alla knasiga grejer man kan ägna sig åt här. Transvestitbingokvällar, märkliga gatufestivaler och pretentiösa högläsningar av lokala poeter pågår hela tiden i Berlin. Och att, som jag gjorde i går, gå på nachtflohmarkt (nattloppis) och nästan bli påsåld ett par trasiga simfötter av en man i glitterklänning är helt normalt.

Mest var det skräp som såldes på loppisen, men vad gör det när partystämningen är på topp? Folk köpte glatt urtvättade t-shirtar och batiktyger från sjuttiotalet, med en öl handen och några till i magen kan nästan vad som helst få potential. Och som en liten bonus kunde den som ville få prata ut med en Dr. Hartz som satt längst in i lokalen och såg pålitlig ut. Som en Dr. Phil stöpt i berlinform och utan tv-kameror ungefär.

Party, psykologhjälp och loppis i ett. Inte konstigt alls.

Nattloppisen anordnas av den legendariska Kreuzbergklubben SO36.

2009/06/16

Ettårsjubileum

Tiden går så fort att jag helt glömt bort att fira att jag varit en berlinbo i över ett år nu! Det är svårt att förstå att jag för bara 13 månader sedan levde mitt gamla i liv i Stockholm. Med producentjobb, mojokaffe, Friskis och Svettis och "nästa: Alvik". Det känns så otroligt långt borta.

I dag är min vardag betydligt lugnare med mycket mer ensamtid och sköna kafédagar – men faktiskt också med betydligt större utmaningar.
Som "nytysk" måste jag hela tiden skärpa mig för att lära mig språket, som "ny i stan" gäller det att vara social och framåt för att hitta nya vänner. Som frilansare måste jag vara diciplinerad och strukturerad. Annars blir det inga pengar.

Många har sagt att jag är så modig som lämnade allt i Stockholm. Jag vet inte, för mig kändes flytten så självklar att jag aldrig tänkte på om det var modigt eller inte. Jag var så säker på att det här var rätt, att det var det här jag behövde och ville. Och även om det funnits dagar när allt känts motigt, när tyskan gått segt och ytterligare en tidning tackat nej till mina artikelförslag, så har jag aldrig ångrat mig.

Så nu ska jag fira min nya lugna vardag i min nya lugna hemstad. Det får nog bli med en "eiskaffee" (kaffe med glass i) på ett av favoritkaféerna, Coffein Centrale på Mainzer strasse. Snubben som har stället rostar kaffet själv - det är grymt gott!

2009/06/11

Tyska myndigheter och engelskan

Det går ju väldigt bra att bara kunna engelska här. I alla fall när det handlar om att röra sig på stan, beställa mat, fråga efter vägen osv. Det är först i kontakten med tyska myndigheter som det kan bli trubbel. Människorna som jobbar där kan nämligen ingen engelska, åtminstone inte här i de östra delarna. Här kan de ryska.

Det här har jag och mina svenska vänner fått erfara varje gång det är dags att lämna in ett personbevis. Svenska skatteverket skriver ju gärna ut personbevis på engelska i stället för på svenska, men det hjälper inte. Det kunde lika gärna vara skrivet med hieroglyfer och måste först översättas innan myndighetstanterna ens tittar på pappret. Av en auktoriserad översättare som kostar pengar. Hmpf.

Så, ett tips. Hitta en bra och billig översättare om du ska bo här. Det kommer du behöva.

2009/06/09

Killen med grönt hår i hörnet

Kommer ni ihåg att jag i mitt allra första blogginlägg berättade om en grönhårig punkare som alltid står i hörnet till vårt hus och röker? Jag har ju flera gånger hävdat att han säkert inte alls är så farlig som han ser ut, men jag har ändå inte riktigt vågat börja prata med honom. Mest för att jag varit rädd för att han ska tycka att jag är en sån där svensk som kommer hit för att Berlin är så HIPPT och för att det är så RÄTT att bo här. En sån som i längden driver upp priserna i stadsdelen för att alla mäklare, restaurangägare och butiksinnehavare förstår att det funkar att ta mer betalt, skandinaverna köper ändå.

Men, häromdagen tog jag ändå tjuren vid hornen och gick fram och bytte några ord med honom. Det var såklart precis som jag trodde, han var trevlig och inte alls arg! Inte på just mig i alla fall. Jag skäms över att det tog ett år, men från och med i dag hälsar vi på varandra.
Så mötas yuciesarna (Young Urban Creative International - det finns horder av oss här) och Friedrichshains punkare... Halleluja.

2009/06/06

Jag gjorde det!

En ny milstolpe i mitt tyska liv har nåtts. Jag har tittat på en dubbad film från början till slut! Kanske inte låter som något att fira – dubbning är ju ändå ett brott mot filmkonsten – men sen jag förlikade mig med att tyskarna inte kommer sluta förstöra filmer och tv-serier bara för att jag (och måååååååånga med mig) tycker att det är dags så har jag utmanat mig själv i att titta mer på tv. Och nu har jag alltså lyckats se EN HEL FILM med pålagda röster och till och med ryckts med lite grann. Jag är stolt över mig själv, jag integrerar mig!

Ps. Filmen var Pleasantville, och den var inte ens särskilt bra! Wohoo!

2009/06/01

Det ska vara naket

Tyskar älskar att vara nakna. Det måste vara så för nu när solen värmer dyker rumporna, tuttarna och de hängande snorrarna upp hela tiden. Buskarna i Berlins strövområden är inte längre bara gröna, om man säger så. Nudisthörn finns i nästan varje större park, och likadant är på stränderna.

För att inte tala om hur naket det är på badhusen. Till att börja med får ofta damerna och herrarna dela omklädningsrum och bara det kan ju kännas ovant. Vänj dig snabbt är mitt råd, åtminstone om du tänker bada bastu. Här bastar män och kvinnor tillsammans och badkläder är strängt förbjudet. Några gånger har jag testat att ha bikinin kvar, men det blev skäll inom två röda. Den officiella förklaringen till förbudet är att det är mer ohygieniskt att sitta med en bikinitrosa mot bänken än en bar rumpa (?). Att ha handduken med sig in i bastun är okej, men räkna med några sura blickar om du har den svept omkring dig. Den ska bara sittas på och inget annat. Det verkar faktiskt som att du anses vara otrevlig om du vägrar att vara spritt språngande i bastun. Det är liksom inte kamratligt att skyla sig när alla andra ligger på rygg med benen isär och kliar sig i ljumskarna. Eller nåt.

Varje gång jag diskuterat det här fenomenet med en tysk har jag fått höra hur konstigt det är att jag, som är svensk, reagerar över nakenheten. Han eller hon har alltid tyckt att jag borde vara hur bekväm som helst när det gäller att klä av mig inför andra. Herregud, vi svenskar som är så sexuellt frisläppta och badar bastu hur mycket som helst! Någon har till och med sagt "men det är ju ni som lärt oss att var nakna i bastun!". Haha, vilket missförstånd.

Om det är bra eller dåligt med nakenheten här i Tyskland har jag inte bestämt mig för, men det är ganska roligt att fundera på varför det blivit såhär. Någonstans hörde jag att det mest är i östra Tyskland som folk klär av sig helt ohämmat och att det har en historiskt förklaring. För de tyskar som bodde i jättefängelset DDR blev att vara naken en symbol för friheten. Har ingen aning om om det stämmer.

Nu har några bekanta till oss frågat om vi inte ska åka till ett riktigt bastubadarställe ihop. No way säger jag. Jag har precis vant mig vid att vara helt näck bland främmande karlar. Jag behöver bo här betydligt längre än ett år för att fixa att vara naken med folk jag känner halvbra. Där går gränsen. Jag är ju ändå svensk.

2009/05/29

Om att lära sig tyska

Det här med att plugga tyska är ju inte helt lätt, det vet alla som någonsin gett sig på grammatiken. Men för mig ligger inte den största utmaningen i fatta skillnaden mellan dativ och ackusativ eller att pricka rätt på der die das utan i att hitta tyskar som orkar prata med mig. På tyska alltså. Det måste ju ändå ses som någon slags barmhärtighetsgärning att diskutera veckan som gått med någon som säger ungefär en mening i minuten och som saknar ord för det mesta.

Samtidigt är det ju allmänt känt att det bästa sättet att lära sig ett språk på är att prata det. Det man säger kan vara hur fel, långsamt och obegripligt som helst så länge man hela tiden försöker. Med det här i åtanke har jag utarbetat en strategi och det är att jag lär känna mina nya, tyska vänner på engelska, för att sen övergå till att prata tyska med dem. Min tanke är att om de väljer att fortsätta vara vän med mig så tycker de förhoppningsvis så mycket om mig att de efter ett tag står ut med att jag pratar på min knackiga tyska. Det kan man ju knappast begära av någon som inte känner en alls. Än så länge har det funkat sådär, kompisarna glömmer ofta bort sig och går över till engeska ändå, men jag tror ändå på min metod och har inte gett upp.

En bra grej är att jag blivit indragen i en liten grupp med utlänningar som träffas några gånger i månaden för att dricka öl och prata tyska med varandra. Det skulle kunna bli otroligt stelt och långsamt eftersom de flesta av oss är rätt dåliga, men det är hysteriskt roligt. Alla säger fel hej vilt utan hämningar och det är liksom skitsamma vad vi pratar om. Det viktigaste är att vi förstår varandra och när vi äntligen gör det blir vi så glada att vi på en gång måste beställa en runda öl till, och så där fortsätter det. De där mötena gör alltid att jag känner mig extremt puckad, men väldigt glad.

Sen är det förstås självpeppning som gäller. Jag brukar intala mig att jag är väldigt språkbegåvad och pratar nästan perfekt tyska. Det funkar faktiskt. Och hallå liksom, så dålig är jag inte. Jag förstår numera nästan allt som sägs och jag pratar ju, även om det går långsamt.

2009/05/24

Söndagsloppis

Idag är det söndag och söndag i Berlin betyder loppis. Det finns massor av välja bland och vilken du ska gå till beror helt på vad du är upplagd för. Vill du vara garanterad snygga retrogrejer är det Arkonaplatz i Mitte du i första hand ska satsa på. Sakerna där kan kosta lite mer men marknaden är en av de bästa i Berlin och det finns en stor risk att du kommer hem med en ny älsklingspinal.

Gillar du att rota runt bland skräp för att kanske, kanske hitta en juvel för en spottstyver så ska du åka till Boxhagener Platz i Friedrichshain. Här samsas trasiga stereoanläggningar med kräkfula handväskor i plast, men rätt vad det är upptäcker du bordet, halsbandet eller broschen du letat efter hela ditt liv. Typ. En skön loppisutmaning är det i alla fall.

Är du mer ute efter folkfest ska du definitivt åka till Mauer Park, också den i Mitte och väldigt nära Arkonaplatz. Den här loppisen är stor, proppad med människor och utbudet består av rätt mycket nya tackysaker; T-shirtar med paintbruschade vargar i månsken till exempel. För den som ändå lyckas peppa sig genom folkmassan väntar en stor belöning - en supermysig biergarten med livemusik. För en sådan är i alla fall jag beredd att stångas med både turister och gigantiska romska klänningar (som hänger där varje vecka i hopp om att någon ska slå till. Verkar gå sådär) i någon timme.

Så kom hit, boka hemresan till måndagen i stället och upplev berlinarnas söndagsnöje. Det är kul!

2009/05/20

Hej nittiotal!

En del påstår att Berlin i dag är som New York på åttiotalet. Så kan det säkert vara, jag vet inte. Jag var i New York en gång på åttiotalet, men eftersom jag bara var sex år gammal så kommer jag mest ihåg att man kunde köpa tjocka pizzor där.

Jag skulle i stället vilja påstå att Berlin, på åtminstone några sätt, är lite som Sverige i slutet av nittiotalet. Till exempel, ta det här med solarium. Varje kvarter har minst två och på ett inte långt i från där jag bor kan den som solar varje dag köpa ett väldigt fördelaktigt månadskort. Hallo! Varje dag! Har tyskarna missat det här med cancer och rynkig hud? Nåväl. Här verkar det solas hej vilt i alla fall. Man måste väl vara lite tanned till hockeyfrillan eller nåt.

Sen har vi alla klädbutiker med ett tio år försenat mode. Det finns mycket för dig som gillar att shoppa trendigt här, men tror mig, det är inte i galleriorna du ska gå. Gör du det kommer du snart se ut som den där tjejen eller killen som försökte men aldrig riktigt hade känslan. Tror till och med att man kan hitta blusar med axelvaddar ganska lätt här, utan att det på något sätt lyckas bli ballt och retro.

Internetkaféerna! Alltså ställen som, till skillnad från de kaféer som bjuder på gratis uppkoppling om man har med sig sin egen dator, lägger betoningen på internet. Med datorer uppställda i rader och lysrör i taken. Möjligen kan man köpa en automatkaffe och en Twix också.

Vad mer? Jo, förstås, de dyra mobilabonnemangen. Kommer du ihåg när det kostade tre kronor att ringa ett samtal på dagtid i Sverige? Välkommen till Tyskland. Här känns det fortfarande lite lyxigt att kosta på sig en pratstund på mobilen. Och ett sms för två kronor är inget konstigt. Huh.

Så, Berlin, eller kanske hela Tyskland, är helt enkelt lite efter när det gäller några småsaker. Men ingen kan ju vara bäst på allt.

2009/04/29

Berlin och ljuden

Berlin för mig är på många sätt ljud. Fina ljud och oljud. I början var själva tyskan också ett ljud, eftersom jag inte förstod. Då hörde jag mest fula halsljud när tyskarna pratade. Så är det inte längre. Tur det, tyskan är så mycket vackrare när man förstår vad de säger.

Just nu är det är någon på andra sidan gatan som spelar hårdrock med öppet fönster. Distade gitarriff studsar mellan väggarna. Går jag ut på balkongen istället, som vetter mot gården, möts jag av klassisk musik. På väldigt hög volym. Och då snackar jag så hög volym att till och med mina fönsterrutor skallrar när det blir lite mer dramatiska partier.

På morgnarna brukar vår granne öva på sin säckpipa (det är sant). Han spelar ofta fel. Det ljudet är definitivt ett oljud. Varför just säckpipa? Av alla instrument i hela världen.

Flera gånger i veckan går det förbi zigenare på gatan som hoppas på att vi som bor i husen ska slänga ut en euro för att de spelar så fint för oss. Kan det löna sig? Förmodligen inte, men de spelar bra och ser väldigt glada ut.

Och varje onsdag, fredag och lördag är det party mittemot oss, utanför den lokala ölaffären. Varför gå till en bar när man kan köpa öl för halva priset och hänga på gatan liksom. När kvällen börjar bli sen och punkarna blivit lite runda om fötterna blir det ganska ofta gräl. Då ekar det "Scheisse, du bist ein arschloch!!".

Sen har vi hundskallen. Stora hundar, små hundar, bråkande hundar. Varje dag.
Och det bästa ljudet av allt – fågelkvittret. Jag har aldrig hört så mycket kvitter som här i Berlin. Fåglarna måste också gilla den här staden.

2009/04/27

F'hain über alles

Jag har upptäckt nya delar av Friedrichshain. Mysiga kvarter med massor av barer, restauranger och coola butiker. Jag skäms lite, men jag hade faktiskt missat området kring Sonntagsstrasse vid Ostkreuz. Nu vill jag flytta dit!

Det finns så mycket här i Friedrichshain, så många sköna områden. Stadsdelen är avslappnad, grön, cool och levande. Fortfarande finns många slitna hus kvar, där balkongerna ser ut att sitta löst och färgen flagnat. Inte sällan står en helt nymålad och upprustad byggnad bredvid och kombinationen av gammalt och nytt, sunkigt och putsat ger stadsdelen en skön karaktär.

Och så klottret. Många avskyr det säkert, men jag tycker om det. Och blandningen av människor! Punkare och yuppies om vartannat. Partykids och barnfamiljer. Allt i en enda röra. I love it.
Så ska ni till Berlin, bo i Friedrichshain. Det är nära till resten av stan, men rymmer allt man behöver för att må bra.

2009/04/21

Pensionärerna i Steglitz

Berlin är stort och ska man kalla sig resejournalist måste man ju resa lite också, tänkte jag och steg i måndags förmiddag på s-bahn mot Steglitz. Väl framme i den västliga stadsdelen Lichterfelde Ost möttes jag av ett soligt torg, hus byggda på åttiotalet och massor av pensionärer.
De var överallt, på kaféerna, vid övergångsstället, fruktstånden, i affärerna. Vart jag än vände huvudet såg jag beiga kappor och käppar! Inget fel i det, men vart tog alla andra vägen? Plötsligt slog det mig hur unga de kvarter jag brukar röra mig i är. Inte själva husen, de är mycket äldre än i väst, men människorna.

Jag tror att det finns två anledningar till det här fenomenet.
Nummer ett är att det helt enkelt bor fler äldre i väst. Det här har jag ingen som helst statistik på, men det känns så. Kanske har de äldre i öst jagats bort av hipsters från skandinavien som flyttat dit? De kanske drunknat i havet av techno och bakfulla tjugoåringar? Vilket leder mig till anledning nummer två.

I Mitte, Prenzlauer Berg och Friedrichshain bor det fler arbetslösa kulturarbetare, frilansande kulturarbetare och invandrade 20-åringar än i Steglitz. Alltså såna som syns på dagarna, som inte sitter på ett kontor mellan åtta och fem utan hänger i parker, tar en kaffe till på kafé Morgenrot och äter frukost till klockan fem. Som lever om på nätterna och softar på dagarna.
I Steglitz bor det ekonomer, sjuksystrar och försäkringshandläggare och de har ju knappast tid att sitta och mosa på torget i Lichterfelde Ost klockan 11 en måndag.
Och kvar bli pensionärerna.

En liten vardagsbetraktelse bara.

2009/04/17

Frilansarvardag

Idag har jag varit vid Helmholtzplatz i Prenzlauer Berg. Det är ett lummigt torg med kullerstensgator runt omkring och massor av kaféer. Fåglarna kvittrade, solen lyste och på en bänk bland träden i mitten av torget spelade några gubbar dragspel.
Där satt jag och arbetade medan jag åt på min rågbaguette med avocadocreme och soltorkade tomater.
I Sverige jobbade jag i en källare och såg ofta inte ljuset på hela dagen. Och inga dragspel.
Jag älskar att vara frilansare.

2009/04/14

Ett två tre sommar

Det är någonting med våren här i Berlin. Den finns inte. Eller, den kanske finns, men bara i någon vecka. Sen är det sommar.
Nu är väl inte jag någon expert på området - jag har ju trots allt bara upplevt två berlinervårar - men när jag hör mig för med de som bott här längre är det flera som håller med mig.
Berlin hoppar över våren.

Det kan bero på att solen är lite varmare här, så fort den kommer fram någon gång i mars funkar det hur bra som helst att sitta ute i t-shirt. Jag har en vårjacka men fungerade bara i en vecka innan den blev för varm. Träden blev prunkande gröna på ett par dagar och lika snabbt gick nöjeslivet från 100 till 3000 (helt nere på noll är det aldrig här). Med så mycket ivrig kreativitet som puttrat hela vintern behövdes det inte många solstrålar för att hela stan skulle börja sommarstudsa.

Idag är det 18 grader i skuggan här i Friedrichshain. Ingen sommar för en spanjor, men för en frusen svensk är det rena rama bastun. Gräset är långt och grönt , träden blommar och idag flög det in en skalbagge genom fönstret. Och i förrgår fick jag ett myggbett.
Det är sommar, I tell you.

2009/04/12

Tacky tropiker i utkanten av Berlin

Jag har besökt vad som måste vara ett av de mest märkliga ställena i norra Europa.
I en gammal hangar för zeppelinare har någon galning fått för sig att bygga en hel charterort - med sandstränder, turistshoppar, enorma pooler, hotell och campingområden. Det kallas för Tropical Islands och luften inne i jättebubblan ligger kring 30-strecket. Precis som på vilket Blue Village-område som helst masar turisterna runt i flipfloptofflor, med rödmosiga ansikten och t-shirten hängandes över axeln. I mitten av hangaren har det planterats en liten regnskog där man kan gå på safari (nåja) och upptäcka exotiska trädslag. På sandstränderna är det, som det alltid brukar vara på charterorter, krig om solstolarna. Det gäller att vara snabb, tyskar är bra på att paxa.

Det var... vad jag ska jag säga... som en blandning av det mest tacky och det mest fascinerande jag varit med om. Helt sjukt, och helt fantastiskt.

En timme från Berlin med bil och helt klart värt ett besök. I alla fall om man sugen på tyska turister i mängder och sol och bad á la Gran Canaria.

2009/04/07

Filbunken vid Frankfurter Tor

Mitt favoritkafé är stängt för renovering. Kaffee und Tee vid Frankfurter Tor ska bli ännu finare, med väggmålningar och hela kitet. Det känns lite sorgligt, jag tyckte det var så perfekt som det var, med de slitna sextiotalsmöblerna och mjuka farmorslamporna. Men det är klart, det behöver ju inte bli omysigt bara för att det ska stylas om. Och hur inredningen än blir så kommer ägaren förmodligen fortsätta vara en filbunke som då och då drar fram gitarren och sjunger en sång för sina gäster.

Att ägaren är en lugn människa visar sig inte minst på hur länge renoveringen har hållit på. I flera veckor har det stått "Neueröffnung 31 märz" stort och tydligt på fönstret så att ingen som går förbi kan missa det. Datumet passerade, ingen nyöppning. Då kom skylten "Vielleicht freitag" (kanske på fredag) upp istället.
Som sagt, en filbunke. Och ett grymt kafé.

2009/03/29

Den stillsamma lunken

Jag gör så mycket här som jag förmodligen inte skulle gjort om jag bott kvar i Stockholm. Sover en stund mitt på dagen till exempel. Eller slår mig ner på en bänk under långpromenaden för att bara sitta i några minuter. Sånt gjorde inte jag förut.

Idag var jag på kyrkogården som ligger mellan Landsberger allee, Richard-Sorge strasse och Friedenstrasse här i Friedrichshain. Det var fantastiskt. Krokuserna står i full blom och lila, vita och gula blommor har målat hela kyrkogården. Finns det något bättre än färgglada blomsterängar i mars, när allt varit grått så länge?

Och så har jag börjat på yoga. Det hade jag förmodligen inte heller gjort om jag bott kvar i Stockholm. Här är det nästan svårt att undvika - det ligger minst en yogaskola i varje kvarter. På yogan träffade jag en tjej som bott i Berlin i tre år. Hon trivdes också här, mycket för att Berlin är en så avspänd stad. "Jag tror att Berlin är så lugnt för att det är som en massa småstäder i en", sa hon.

Kanske. Jag vet bara att jag har mycket lättare att hinna njuta här än i mitt gamla liv. Förmodligen beror det mest på mig själv, men Berlins stillsamma, avspända lunk gör det lättare att stanna upp och bara vara lycklig.

2009/03/26

De tyska neuroserna

Det brukar ju heta att vi alla har våra avigsidor, neuroser och knäppa saker för oss. Jag tror att det gäller för länder likväl som för enskilda människor.
Varje nation har sin egen personlighet. Den består, precis som hos en människa, av bra och dåliga sidor, olösta knutar och beteenden som ibland kan vara riktigt svåra att begripa sig på.
I Sverige har vi vår jantelag, vår ängslighet att sticka ut och göra fel - och sakta men säkert upptäcker jag Tysklands knasigheter. Att formulera det typiskt tyska i en mening är för tidigt, dit har jag inte kommit ännu, men små företeelser här och var tyder på att neuroserna finns där, bubblandes under ytan.

Vi kan börja med ramperna. Det finns inga här. Den som är rullstolsbunden eller har barnvagn får snällt ställa sig i hisskön. Om det finns någon hiss vill säga, handikappanpassningen i Berlin existerar men har inte alls kommit lika långt som i Sverige.
Inte så konstigt kanske, när de envisas med att installera dyra hissar vid varje trappsteg istället för att lägga dit en enkel ramp.
Ett bra exempel är bankautomaten några hundra meter härifrån. Min kompis, som ofta är ute och går med barnvagn, har svurit många gånger över de två trappstegen som leder upp till automaten. Och såklart, ingen ramp. Nu har de ansvariga äntligen tagit tag i problemet och installerat en liten hiss för att alla ska kunna ta sig dit. Bra så, MEN HALLÅ! En HISS! För två trappsteg? Hade det inte varit både enklare och billigare att lägga dit två skenor?
Vad den här rampskräcken beror på har jag ingen aning om, kanske är det ett tecken på att ingenting görs halvdant i det här landet. Att det ska vara noggrant, ordentligt, hela vägen. Finns det avancerad ingenjörskonst ska den liksom användas. En ramp, pah! Vad är det för fånerier? Äh, jag har ingen aning. En knäpphet är det i alla fall.

Däremot har jag förstått varför det inte används lustgas på tyska sjukhus. Här får en födande kvinna nöja med sig den syre som finns i rummet, någon roligare gas än så blir det inte, och det trots att nästan alla andra europeiska sjukhus gladeligen sätter på sina patienter en mask när smärtan blir för stor. En kvinna jag träffade, som arbetar som barnmorska, förklarade saken med att "vi tyskar har ett känsligt förhållande till gas, om du förstås vad jag menar..."
Det är alltså det stora dåliga samvetet som talar till oss. En rest från andra världskriget. Gas är för tyskar lika med skuld och skam. Snacka om neuros.

Sen har vi det här med ordningen. Nog för att det är trevligt många gånger med struktur men som med allt annat blir det ju knäppt när det går till överdrift. När killen framför i kön på Lidl packat om sina påse tre gånger för att få en perfekt tyngdfördelning kan jag få lust skrika "kom igen, loosen up! Det går bra ändå!". Eller när byråkratin kräver ytterligare en stämpel på ett redan överstämplat papper. Det här, tror jag, handlar om en nedärvd insikt om hur mycket mer pålitligt allt blir om alla följer reglerna. Och varför tyskarna är rädda för att saker inte ska bli som de förväntar sig, vet jag inte. Kanske för att det genom historien faktiskt gått åt helvete för dem ganska många gånger. De vet liksom att det kan gå fel, och de vet hur förödande konsekvenserna kan vara. En gissning bara.

Min upptäcktsfärd genom den tyska nationsidentiteten går vidare.

2009/03/22

Nya demonstrationer

Ny helg, ny antinazistdemonstration i Friedrichshain. Den här gången med technotåg och clowner - protesterna börjar förvandlas till en folkfest.
Jag säger då det, berlinare hittar alltid anledningar till att festa.

2009/03/17

Vårsol!

Årets första berlinfrukost ute i solen! Ah, ljuva vår! Äntligen är du här! Och jag har hittat ett nytt bra frukostställe här i Friedrichshain - Café Tasso på Frankfurter allee 11. Här går tiden långsamt och väggarna dignar av begagnade böcker som alla kostar 1 euro att köpa. Ingen styling nånstans, bara mat, kaffe och böcker. Soft.

2009/03/15

Friedrichshain vägrar nazismen

Igår var det en demonstration på gatan utanför, igen. 200 människor, omringade av piketbussar och mängder av poliser i gröna uniformer. Demonstrationen var en protest mot att en butik i området som säljer friluftskläder har märket Thor Steinar i sortimentet. Märket sägs vara starkt förknippat med högerextrema rörelser och älskat av nazister. Och är det någonting Friedrichshainare hatar så är det invandrarfientlighet och högerextremism - butiksägare sätter upp "Friedrichshain mot nazister"-lappar i skyltfönstret, på somrarna pågår minifestivaler i antinazismens anda och titt som tätt anordnas demonstrationer som den i går.
Och engagemanget behövs, nynazismen i Berlin växer.

Butikens ägare har, så vitt jag vet, inte velat uttala sig.
Och invånarna i Friedrichshain kommer fortsätta att protestera.

2009/03/13

Svart svartare svartbar

Det är ingen hemlighet att Berlin är fullt av svartbarer. Bakom fönster som är mer igenbommade än vampyren Elis i Låt den rätt komma in hörs det punkiga basgångar och rågarv varje kväll (det finns några svartbarer på min gata, så jag vet). Och även om just mitt hus är olidligt tråkigt, befolkat av danskar som bara låtsas bo här och en och annan barnfamilj, så har jag faktiskt träffat folk som bott på ställen med alldeles egna små grannbarer - bara öppna för de som bor i huset. En tjej berättade att om var man sugen på att knarka lite var det bara att gå ner i husets sötdimmiga källare och andas några gånger. Varje natt var det världens superparty där och ölen kostade typ en euro.
Lite annat än gårdsfesten med grannarna i Sverige, och väldigt typiskt Berlin.

Den som skrapar på ytan här hittar så sjukt mycket. Jag överdriver inte, det pågår saker hela tiden - bakom dörrar, i gamla fabriker, källarutrymmen, bunkrar, lådor, på vindar, gårdar och i gudsförgätna förorter. Den som har tråkigt i Berlin får skylla sig själv. Fast det gäller förstås att hitta allt kul, bli inbjuden och släppas in bakom de igenbommade dörrarna - men det är en utmaning som hör till berlinvardagen.
Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se