Rügen, festen och Prora-vansinnet

Vi var ju på Rügen i helgen, på bröllopsfest. Det var fantastiskt på massor av sätt – minglet, maten, tårtorna, den vackra parken som vi åt tårtorna i (ett gammalt orangeri som fond liksom), vännerna och utsmyckningarna. Hela ön! Och vädret var mycket bra och soligt.

I går, när vi vaknat sådär härligt uttorkade och bakis som man blir när man först druckit en massa vin och sedan sovit i ett varmt tält, åkte vi till Prora. Herregud, vilket sjukt ställe det är. 4,5 kilometer sexvåningshus längs med stranden, byggt i slutet av trettiotalet i typisk Hitleranda. Bisarrt överdimensionerat, alltså. Komplexet var tänkt att bli en semesteranläggning för 20 000 personer. TJUGOTUSEN! Jo, men det känns ju realistiskt.

Nuförtiden är de flesta husen vandaliserade och öde men något husutvecklingsföretag har köpt upp en del för att renovera och göra lyxlägenheter. Ett hus har har blivit ett vandrarhem som är färdigt och igång nu.




Tja, läget är ju minst sagt bra, 150 meter från stranden. Men ändå. Att bo i  något som så tydligt var en del av den nationalsocialistiska visionen skulle ge mig mardrömmar.

Tacka datschan för det

Vi överlevde den varmaste dagen sedan temperaturer började mätas i Berlin! Och det utan behöva hänga på en av Berlins alla överfulla badplatser, aka helvetet på jorden. High five på det!

Det har vi min kompis H att tacka för. Hennes familj äger nämligen en datscha, alltså ett liten, liten sommarstuga i utkanten av Berlin, byggd under DDR (jag har skrivit om det här stället förut, för länge sedan.). Det lilla huset ligger väldigt fint till, alldeles invid en sjö, i något som påminner om ett kolonilottsområde, fast med lite större hus. Och hit blev vi alltså inbjudna i går, sådan jäkla lättnad.

Badplatsen delar hela datschabyn på och det är många som badar nakna, helt i linje med nudistkulturen i DDR, der freikörperkultur. Nudistkulturen är förresten fortfarande stark överlag här i Berlin – det kryllar av sambastuar, gemensamma omklädnings- och duschrum och nakenområden på badplatser (och att dra fram en tutte för att amma sitt barn ute på stan är inga problem alls). Det var ovant i början men jag gillar verkligen den avslappnade attityd kring nakenhet som finns här. Härligt ju! Fast i går behöll vi kläderna på, vi var ju ändå utbölingar.

Hur som helst, årets varmaste dag blev väldigt fin och tillbringades till största delen i plurret. Sehr gut.

Rättelse: Det heter Die Freikörperkultur. Herregud, fem veckor i Sverige gjorde knappast underverk för tyskan. 

Rivet

Nu är den påbörjad. Rivningen av en ganska stor del av East Side Gallery. 

Sorgligt.

Här är ett tidigare inlägg om det, och här är en artikel på engelska som förklarar det hela bra. 

Att riva en symbol

Har ju helt glömt att rapportera om det stora bråket här i Berlin just nu. Det som handlar om Media Spree, East Side Gallery och lyxlägenheter. Eller – vi kanske kort och gott kan kalla det kultur vs pengar. Den ständiga konflikten.

En bit av East Side Gallery revs för några dagar sedan, eller skulle rivas. Det hela fick avbrytas på grund av de massiva protesterna (se bilder från det här) och nu är det ingen som vet riktigt vad som kommer att hända. Kanske blir det någon kompromiss, kanske rivs det ändå. Förmodligen.

Det ska byggas lyxlägenheter där nämligen, "Levels living" kallas projektet. Det här ogillas starkt på många håll här i stan för även om muren må ha varit hatad när det begav sig, så är det inte många bitar kvar nu – och just den här har med sina målningar ett tungt symbolvärde. Den berättar om Berlins historia på ett för Berlin typiskt sätt, med lekfullhet. Den påminner om hur det är att leva vid sidan av en mur, men är ännu mer en sinnesbild för människans frihet.
Ja, så är det – East Side Gallery symboliserar frihet.

Dessutom är det Berlins andra mest besökta turistattraktion med runt 800 000 tusen besökare om året.

Konflikten är egentligen bara en del av ett mycket större bråk, som pågått under flera år och som enkelt uttryckt handlar om att politikerna bestämt att landstycket längs med Spree ska kommersialiseras. Att nattklubbar, strandbarer och nu delar av East Side Gallery måste försvinna för att ge plats åt sådant som inbringar mer pengar.

En utveckling som Berlin knappast är den första staden att vara med om, visst. Men ändå. Sorgligt är vad det är.

Allt har en baksida

Jag var ute och promenerade häromdagen, längs med East Side Gallery. Jag gillar att gå där och hur många gånger jag än gjort det nu så upptäcker jag alltid något nytt konstverk längs med vägen.

I en artikel häromdagen läste jag att även baksidan av East Side Gallery ska bli ett ställe för konst. Snart kommer foton av den flerfaldigt prisbelönta fotografen Kai Wiedenhöfer att sitta där, bilder som visar murar från olika delar världen och som påminner om hur de separerar människor och kulturer på ett sorgligt sätt. Hela projektet kallas "Wall on wall" och det här är bara den första utställningen.

Men tydligen var det inte helt självklart – alltså att det skulle finnas ett "West Side Gallery" också. Många tycker att konst även på andra sidan tar fokus från East Side Gallery, och dessutom är ju muren minnesmärkesskyddad och får inte grejas med hur som helst.

Men nu är det alltså bestämt. Och oh well, framsidan är ju ändå en av Berlins mest välbesökta sevärdheter. På något sätt känns det vettigt att utnyttja det. I alla fall så länge det görs på ett bra sätt.

Man känner sig liten

Vår lillflicka har börjat på babysim. Det är himla mysigt och mycket mer uppstyrt än jag tänkte att det skulle vara. Väldigt pedagogiskt alltihop.

Simhallen vi går till heter Europasportpark och är megastor. Det är mycket sånt här i Berlin. Gigantiskt. Liksom överdimensionerat.
Hauptbahnhof är ett annat exempel. Brandenburger Tor. Karl-Marx Allee, Messe Berlin. Det har väl med historien att göra. Berlin har ju ett förgånget fullt av storslagna idéer, på gott och ont.

På tal om de onda idéerna. I dag var det åttio år sedan Hitler tog över makten i det här landet. Det kommer att uppmärksammas massor under hela året, läs mer om det här.

Ok, dålig bild. Det här är bara en tredjedel av hallen.

Ostalgi

Det har varit en intensiv helg. Som alltid när jag är ensam med barnen. Dagarna går i ett – mata, leka, amma, tjata, leka, amma, laga, tjata, plocka, plocka, plocka. När båda somnat runt tiotiden känner jag mig helt ledbruten. Egentligen borde jag väl gå och lägga mig då, på en gång, men ack. Det är så svårt. Och egentligen, den där egentiden fram till midnatt eller så behövs nog lika mycket som sömnen för att jag ska orka och må bra. Tänker jag på kvällarna i alla fall.

Men nu var det ju inte det jag skulle berätta. Jag har hittat en så himla fin gammal katalog på loppis som jag vill visa! Kolla in här, kläder från det statliga postorderföretaget Konsument Versandhaus. Utgiven i DDR 1969. Allsköns pryttlar, politisk propaganda och höstens mode i ett. En blombukett till vår republik, står det på framsidan. Det var tydligen Konsument-medarbetarnas motto när de satte ihop katalogen. Jojo.

Min favorit är killen i pyjamas som hängt handduken över armen, lite avslappnat sådär.

I dag: 50 år sedan muren började byggas

Någon gång i gryningen den 13 augusti 1961 lades de första stenarna till den gräns som skulle dela en hel stad till två halvor och så smärtsamt slita familjer och vänner från varandra. Det är fortfarande svårt att förstå hur det kunde få hända, måste varit helt obegripligt då.

50-årsdagen uppmärksammas på flera platser över stan, bland annat vid gränsövergången på Bernauer Strasse, Gedenkstätte Berliner Mauer.  Där bjuds det på utställningar, dansföreställning, filmvisning och massor mer. Allmän info om 50-årsdagen hittar du här.

Och här kan du läsa en artikel jag skrev för länge sedan, om en man som under dramatiska former flydde från Östberlin till Västberlin. Direktlänk finns inte, men klicka på "arkiv", därefter "nr 3 2009" och sedan "20 år efter murens fall" så kommer du rätt.
 

Datscha

Det blev en utflykt från storstaden trots allt, vädret höll sig hela dagen. Vi åkte till våra vänners ferienhaus, ett minihus i en stugby bara en halvtimme från stan. Semester á la DDR, något uppdaterad dock. (Ferienshauskuriosa: Det var långt ifrån alla som hade möjlighet att köpa en sån här liten sommarstuga under kommunisttiden, men det brukade hjälpa om man var tjenis med partiet på något sätt. No more questions asked, till våra vänner alltså).

Husen och trädgårdarna påminner om kolonilotter, de ligger tätt och är kompakt inredda. Vissa är ut- och tillbyggda, andra ser precis ut som när det begav sig.
Och det var så fint. Lunch i trädgården, kottar, fågelkvitter och en sjö där sonen tog sitt första dopp den här sommaren. Sus i träden och tanter som log med hela kroppen när våra småttingar närmade sig.

Hela stället andades sjuttiotal och wie damals, som förr i tiden, och vi pratade om hur det var då. När det bara fanns tre smaker på yoghurten att välja mellan, alla producerade av samma företag och alla utan riktiga fruktbitar i. DDR-vardagsliv. 

Vi fick lära oss reglerna för stugbyn – inte leka på lekplatsen mellan 13 och 15 för då vill alla tanter och farbröder sova middag, parkera bilen med nosen utåt ifall skogen börjar brinna, hög musik förbjuden. Viktiga saker. För ordningen och för lugnet. Och som en farbror sa: Om någon struntar i reglerna kommer snart alla att göra det.  Det går ju inte.

Härligt var det hur som helst. Och spännande att vara på ett ställe där tiden tycks ha stått still.

Berlinsymbolen. Live.

I dag var det en notariedag. Det ska gå rätt till det här med att hyra ett kontor och nu har vi inte bara skrivit under ett megalångt kontrakt tillsammans med uthyraren, vi har dessutom varit hos en jurist som läst upp våra och uthyrarens rättigheter för oss. Och så fick vi sätta dit en kråka till. Ordnung. 

När vi kom ut från det fina advokatkontoret, som låg vid Märkisches Musem ungefär, så insåg jag att jag aldrig tittat på Berlins symbol live. Jag snackar om björnen. Souvenirkepsbjörnen, nyckelringsbjörnen, statybjörnen – berlinbjörnen. Det här är lite knasigt, men den existerar alltså på riktigt. Eller dom, de är två och de bor på Märkisches Museum. Eller ja, i ett hus utanför.

Jag blev lite beklämd. Vilken björn vill bo på ett museum? I ett litet tegelhus? Kan det inte räcka med att ha en björn som symbol, måste den verkligen lufsa runt på riktigt mitt i stan? Jag vet inte, jag är ingen björnskötare, kanske har de det helt okej där, men ändå. Så kul kan det inte vara.

Tydligen har Berlin förvarat sina symboler i det här lilla huset (det har en liten, mycket liten gård) sedan 1939 så det ska nog mycket till innan Schnute och Maxi flyttas till skojigare trakter.
Att de är Berlins ansikten utåt och megakändisar, barnstjärnor till och med, gör väl inte saken bättre.
Se på Britney. Inte blev hon gladare av det.

För övrigt vill jag gärna berätta att det har varit vår i Berlin i dag, hela 10 grader! Luften var helt ljummen och min vinterjacka tokvarm. Endlich.

Der kvinnodag

Här har det firats! Kvinno-trans-lesbfester överallt, paneldiskussioner, demonstration i Potsdam, utställningar, konserter – alles. Själv har jag festat till det genom att lära mig massor om tysk populärkultur. Så att jag blir mer integrerad och kan ta för mig ännu mer i det här samhället. Det känns som en bra plan.

Visste ni förresten att hon som instiftade kvinnodagen var tyska? Clara Zetkin hette hon och var en kommunistisk kvinnorättskämpe. Det pågår en hel del evenemang här under hela månaden som handlar om henne, gå in på den här sidan (bara på tyska tyvärr) för att kolla in vad och var.

Die Clara.

Faschingtider

Medan Sverige moffar semlor som allra bäst klär tyskarna ut sig och dricker Kölsch (öl) tills de stupar. Åtminstone är det de jag har hört – det här pågår framför allt i de västliga och södra delarna av landet.
Här i Berlin är det mest barnen som drar på sig tiger- och cowboydräkter och kalasar till det. Vår son har en kungakrona att klä ut sig i och det verkar han väldigt nöjd med. Björndräkten år vänta tills nästa år.
Fast jo förresten, ett karnevalståg har vi haft här, och jag tror att det var för någon vecka sedan (ursäkta att jag är så dåligt uppdaterad, har fortfarande alldeles för mycket att göra).

Faschingtider är det i alla fall, Tysklands karneval, och det kommer att pågå tills på onsdag. Då är det askonsdagen och dags att bli nykter igen.

Foto: Sverdrup

Murens fall och åttaåringen

Vi har blivit bekanta med ett par som är något så ovanligt som infödda berlinare. Det låter ju helt galet när man säger det men vi möter väldigt sällan människor som kommer härifrån. De flesta är från andra delar av Tyskland.

Killen i det här paret är uppvuxen i Västberlin, tjejen i Öst. Från lägenheten där hon och hennes familj bodde hade de utsikt över muren. På gatan utanför fanns det nästan ingenting, en köttaffär, några enstaka Trabis. Hon var Pionjär och längtade efter att få byta ut sin blåa sjal kring halsen, den var en del av uniformen, mot den röda som de lite äldre barnen bar. En röd sjal betydde att man var stor och cool.

Men så föll muren och det blev aldrig någon röd sjal för vår kompis. Hon var åtta år och rejält besviken. Dumma murfall.

Foto: Harald Schmitt, Ostblog.de

Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche goes höghus

Jag fick ett mejl från bloggaren Calle Rockbäck där han frågade om jag visste vad som höll på att hända med Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, den en gång så pampiga kyrkan i Berlin som sånär som totalförstördes under andra världskriget. Calle har precis varit på besök här och tydligen är ruinen av kyrkan numera helt inklädd i någon slags plattor. Det halva klocktornet som fortfarande står, eller läppstiftet som det brukar kallas, syns inte mer. Det här har ju jag, lite skämmigt, helt missat (jag får väl skylla på bebisbubblan, igen) men nu har jag kollat upp saken.

Ruinen av Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche är på väg att falla sönder. Ännu mer. Och för att tornet ens ska kunna fortsätta vara en ruin och inte förvandlas till en stor stenhög så behövs ett omfattande restaureringsarbete och det är dyrt. Jättedyrt. Ungefär 4,2 miljoner euro dyrt och Berlin är ju knappast känt för att ha drivor med stålars att ta till när det krisar. Men, och nu blir det solskenshistoria, en enorm kampanj drogs igång för att samla ihop pengarna och genom konserter och alla möjliga jippon lyckades miljonerna skrapas ihop och nu kan arbetet snart påbörjas.

Och plattorna? De sitter där som skydd så att någon stackars turist inte ska få ett gammalt krucifix eller så i huvudet under arbetets gång (kyrkan fortsätter att vara öppen för besökare hela tiden). Tanken är att plattorna ska få byggarbetsplatsen att se ut som ett höghus under byggtiden istället för en ja, byggarbetsplats. Fult javisst, men väl värt det när allt är klart som det står på kyrkans hemsida. Och klart beräknas det bli under mitten av 2012.
Vill du veta mer om kyrkans historia rekommenderar jag ett besök på Calle Rockbäcks blogg. 

Utan plattor

Med plattor

Julkul med Hitler

Den här videon älskar jag. Älskar! Första jag såg den, på Hitlerutställningen på Historiska museet, kunde jag inte sluta titta - om inte annat för att det var så skönt att få skratta lite efter all misär.

För er som inte hänger med i tyskan så går refrängen såhär ungefär:
Men Adolf!
Ditt gamla nazisvin
kapitulera någon gång då!

 Viel Spaß!



Adolf Hitler - Ich hock in meinem Bonker
Uploaded by empiempi. - Watch more comedy videos and sitcoms.

Berlin - inget för den seriöse typen

Jag har varit på bröllop i Sverige. Minglat som bara den och om och om igen berättat att jag bor i Berlin. Det är trevligt, jag möts nästan varje gång av ett "åh, jag älskar den staden!" och sen drar det igång. Det är så avspänt, så mysiga stadsdelar, roliga barer, goda frukostar och så billigt.
I know, svarar jag. I know.

De flesta svenskar jag känner som varit här har blivit förälskade i Berlin. Det är lätt att tycka om den här staden, men nu ska ni få höra något intressant: Bilden av Berlin verkar inte vara densamma bland många tyskar som bland svenskar. När min man sökte det jobb han har i dag (på ett tyskt bolag) och sa att han gärna ville jobba här fick han höra att "det blir inga som helst problem, till Berlin är det inga andra som vill så där behövs folk". Själv har jag flera gånger hört tyska bekanta nästan ursäkta sig för att de bor här.

Jag kan såklart inte gå i god för att det jag tycker mig märka av är det som gäller, men jag får känslan av att Berlin för många tyskar inte klingar lika positivt som det gör för oss.  Det är liksom lite för oseriöst här, en partystad som befolkas av bohemer och flummisar (vilket såklart bara är delvis sant, det finns massor av drivna karriärister i staden). Att Berlin har mycket ballt att bjuda på håller de flesta med om, men många verkar tycka att det snarare är en stad att hänga i ett tag - under studietiden, mellan jobb eller på semestern - än att stanna i för gott.

Och inte är det väl så konstigt när man tänker efter. Under DDR-tiden var Västberlin en isolerad ö, instängd av en mur och många västtyskar ville inget hellre än att flytta härifrån. Det tänket hänger kanske kvar och dessutom är Berlin fattigt. I åratal har den tyska staten pumpat in mängder av pengar för att få staden på fötter. Det går sådär, arbetslösheten är hög och företag drar sig för att etablera sig här.

Jag tänker att Berlin uppfattas som den där typen i bekantskapskretsen som är kul i korta stunder men som blir lite tärande i längden -  som alltid behöver låna pengar och aldrig växer upp och blir något ordentligt. Kanske har staden med sin brokiga historia lite för mycket tungt bagage för att pengarna ska börja flöda och tyskarna berlinkänslor ska förändras.

En dag i utkanterna

Vi gjorde en tur ut till Outleten. Ni vet, den där som ligger några mil utanför varje storstad och som alla säger att de borde kolla in men aldrig orkar åka till. Hur som helst, jag har inte shoppat på ett år och ville sluta se urtvättad ut och tänkte vafan, jag ger det ett försök.

För att komma dit åkte vi förbi förorter med grå betonghus, sen kom åkrar och efter det massor av övergivna gamla bostäder. Det växte grönt ur trappuppgångarna. Samtidigt som husen passerade lyssnade vi på en podcast av Verkligheten i P3 som handlade om några husockupanter i Stockholm och deras bråk med husägaren. Jag tänkte "kom hit istället, här finns hur många hus som helst att hänga i". Men det är väl inte så enkelt.

Outleten, B5, var som outletar brukar vara. Ett Pleasantville. Nybyggt, ganska folktomt, hus som såg ut som lador brukar göra i tecknade serier. Vi shoppade en hel del, basgrejer mest. Det är inte superinspireande att gå runt i en pålåtsasby uppbyggd bara för att vi ska köpa klädföretagens misslyckade kollektioner. 

Under hemfärden såg vi en skylt längs vägen, "War cemetary" stod det. Vi svängde av och upptäckte en helt fantastiskt vacker plats. Vacker och fruktansvärt obehaglig. Jag har aldrig varit på en krigskyrkogård förut och de hundratals stenarna gjorde mig förbannad. Unga män i tjugoårsåldern som berövats på allt. De borde varit mor och farföräldrar i dag, inte ligga där. Jävla andravärldskrig. Det var inte så länge sen ändå. Jävla alla krig förresten.

Jordplättens år

Enligt de officiella planerna är det i år det ska ske. En kopia av de preussiska kungarnas residens, Stadtschloss, ska byggas. Och det ska stå mitt i Berlin, på exakt samma ställe som slottet stod på innan DDR-regimen rev huset för att senare använda platsen till sitt alldeles egna palats, Palast der Republik.

Det är ingen överdrift att säga att frågan om det nygamla preussiska slottets vara eller icke vara är och har varit en av Berlins mest laddade debatter sen muren föll. Och det är en debatt som egentligen varken handlar om ett preussiskt slott eller ett kommunistpalats - snarare om hur det tyska folket ska minnas sin historia.

Det hela började något år efter att muren fallit och till en början handlade diskussionerna om huruvida Palast der Republik överhuvud taget skulle få finnas kvar. En del ville fortare än kvickt sopa undan allt som hade med DDR att göra och riva huset medan andra, särskilt unga kulturaktivister, tyckte att huset skulle få vara en plats för konst och kultur. Ungefär samtidigt kläckte någon idén om att återuppbygga Stadtschloss och det började lobbas för preussisk barock i korridorerna.

2003 kom beslutet - att Palast der Republik skulle rivas. Då hade det under några år faktiskt fungerat som ett väldigt populärt kulturhus så besvikelsen bland husförespråkare var stor. Kvar blev en stor jordig plätt mitt i de pampigaste delarna av Berlin. Några senare, 2007, kom nästa beslut - att slottet som preussenfantasterna drömt om skulle bli verklighet. Med vilka pengar är fortfarande lite oklart, Berlin är ju knappast kännt för att vara den rikaste staden i Tyskland och dessutom ryktas det om att bygget beräknas bli dyrare än man först hade räknat med.

Ja, vad säger ni? Ett nytt gammalt barockslott mitt i stan. Kanske kommer det kännas som en malplacerad princesstårta, kanske blir det Berlins nya turistmagnet som får stadens ekonomi att komma på fötter och tyskarna att minnas sin tid som preussisk storhet istället för tiden som delat och dystert. Det enda som är säkert är att utan pengar blir det nog inte mycket mer än stor gräsmatta. Åtminstone inte i år.

En dag i Dresden

Berlins julmarknader i all ära, men nu har jag varit på ärkejulmarknaden nummer ett här i Tyskland - Striezel Markt i Dresden. Alla julståhej jag varit på innan känns som fåniga wannabees i jämförelse. Inte nog med att Striezel Markt är Tysklands äldsta julmarknad, den är full av små ånglok som barnen kan åka i, jultomtar som delar ut klappar, tomteverkstäder och såklart, ett oändligt antal stånd där de säljer glühwein och kanderade äpplen. Dessutom är det här du hittar världens högsta julpyramid (en slags dockkarusell i trä), världens största nötknäckare och - som att ni inte typ håller på att svimma av allt wowande redan - världens största stollenkaka.

En stollen är ett bakverk som serveras varje jul här Tyskland. Det är en tung kaka och tyngden kommer av mängder med torkad frukt (den är sjukt kompakt) och kanske också av all stolthet som de tyska bagarna bakar in i den. I Dresden utser de varje år en stollenflicka som får representera kakan och för att skära upp den finns det speciella skärbrädor och knivar - allt för att utvinna så mycket som möjligt av smaken. I år var Dresdens stollenkaka dryga fyra meter lång, knappa 2 meter bred och vägde omkring 4 ton. Stolligt.

I övrigt är Dresden en fin stad, väldigt pampig. Och lite märklig måste jag säga, med tanke på att alla gamla hus i barock stil inte alls är särskilt gamla - Dresden blev ju totaltbombat under natten mellan den 13 och 14 februari 1945 och har sedan dess pö om pö byggts upp igen. Den mest kända nygamla byggnaden är den ståtliga Frauenkirche som ligger mitt i den gamla delen av staden. Direkt efter bombningarna såg det ut som att kyrkan hade klarat sig ganska bra, men på morgonen den 15 februari 1945 kollapsade den och blev till en enda enorm stenhög. Genom privata donationer från hela världen har den nya Frauenkirche kunnat byggas. Den stod klar 2005.

Vi strosade runt på stan, i sällskap med kanske en miljon andra turister, och avslutade vår dresdendag med att gå på det stora hygienmuseet. Vi hade läst någonstans att det skulle vara kul och det var det. Inga toaletter från 1600-talet som jag hade väntat mig men massor av berättelser om människans förhållande och kunskap till kroppen genom åren. Det var allt från filmer som visade våra tarmkanalers veck (blä) till vackra bilder på hur ett barn blir till och gamla tanter som berättade om sina sexuella äventyr. Det är ganska sällan som jag brukar tycka att museum är roliga men det här gillade jag! Vi var där tills det stängde och sen autobanade vi oss hem till gamla kära Berlin igen.

De exotiska djuren i DDR

När Västberlin hade sitt flotta Zooligischer Garten ville ju inte DDR vara sämre. Så kom djurparken Tierpark Berlin till och där var jag i går.

Man skulle väl kunna säga såhär: Det märks att det inte är en djupark som kom till för kommersens skull. Nu i november är det ju visserligen lågsäsong, men hallå - en lördag förmiddag borde det väl vara några fler där än typ tre pensionärer och tanten i kassan? För att stället ska gå runt, menar jag.

Det kändes helt surrealistisk att gå runt i den extremt avskalade och nästintill tomma parken. Djuren tittade på oss som om de undrade varför vi kommit dit och hela stället andades "här ska man inte förlusta sig, här ska man lära sig hur djur ser ut". Husen var grå, det fanns inget tingeltangel någonstans och på skyltarna som informerade om de olika arterna staplades bara torra fakta. "Apa. Bor i Afrika. Brun svans. Guldgul buk. 30 cm lång." Efter ett tag blev vi hungriga och sugna på en currywurst, men det enda mataktiga vi kunde hitta inlagda gurkor serverade i enlitersplastpåsar. Som sagt, surrealistiskt.

Men, bortsett från att djur i bur alltid gör mig lite nedstämd, så gillade jag ändå Tierpark Berlin på något sätt. Det var som att besöka en svunnen tid och gav lite samma känsla som det nedlagda tivolit i Treptower Park.
Förutom att Tierpark knappast är nedlagt.


Min lunchgurka.