2013/03/31

Hej från Mauerpark





Mauerparkdag i dag. Fint, men längtan efter sommaren blev nästan smärtsam. Loppis i geggamoja och isfläckar varvat med snöslask i själva parken förtog lite av upplevelsen, om man så säger. Det ska inte vara såhär mer nu, hör du det väderguden? Det ska vara picknick på gräsmattan, kareoke och festivalstämning!

Jag vill ha det som vi hade det i somras. Men det kommer.
Det kommer.

2013/03/28

Påskkärringskunskap


Eftersom Eje bara lärt sig om den där jäkla påskharen på sitt tyska kita, och nada nix om påskkärringar, höll jag en liten lektion i dag.


Han fattade grejen och klädde glatt ut sig till en, men fortsatte ändå att prata väldigt mycket om påskharen och hur den hoppar runt och gömmer godis hela dagarna. Till exempel hade den gömt den här fantastiskt snygga rastafarikycklingen åt honom, och den var fylld med choklad!


Isa fattade ingenting, men tog på sig ett huckle och var glad ändå.


Sedan flög Eje till blåkulla på sin sopkvast, fram och tillbaka genom lägenheten. Väldigt många gånger gjorde han det.

Nu är det bara några timmar kvar tills hela brorsfamiljen sätter sig på flyget och kommer hit. Hurra för det och glad påsk!

Rivet

Nu är den påbörjad. Rivningen av en ganska stor del av East Side Gallery. 

Sorgligt.

Här är ett tidigare inlägg om det, och här är en artikel på engelska som förklarar det hela bra. 

2013/03/27

Bebistiden - såhär gör vi

Jag har haft några fina dagar nu. Isadagar. När jag har varit helt föräldraledig och bara hängt med henne. Varvat långa promenader i solen med hemmafix och sköna sovstunder. Eftersom jag jobbat delvis under båda mina "föräldraledigheter" känns sådana här dagar lyxiga och jag njuter verkligen av varje sekund. Och så fort jag börjar känna mig minsta lilla trött på tillvaron, eller längta minsta lilla efter mitt jobb, är det dags för några dagar på kontoret igen.

Vi har ju nämligen gjort såhär, jag och R, att när han är hemma så är det han som är hemmaförälder. När han är borta, är det jag. Det här gäller även på helger, i alla fall om jag mycket uppdrag. Har jag det lugnt på jobbet brukar jag hellre vilja vara med familjen än att sitta och uggla på kontoret. Såklart.

Det är lite olika, men en genomsnittlig månad är R den som har huvudansvar för hem och barn ungefär halva tiden.

Att vi kan göra såhär beror ju på att vi har de jobb vi har och inte är några niotillfemmare någon av oss. Systemet funkar jättebra. I alla fall så länge jag inte har för mycket att göra. Det kan vara stressande att veta att så fort R kommer hem, så måste jag jobba arslet av mig – och det funkade ju sådär i vintras när jag aldrig hade tid att ta igen mig när R var hemma. Jag jobbade konstant. Antingen med två barn (som dessutom var sjuka mycket), eller med mina uppdrag.

Men annars så. När det är lagom. Då är det toppen.

När jag var hemma med Eje hade vi inte alls ett lika bra system. Då delade jag och R inte upp tiden så tydligt som nu – mer i stil med att jag sa ok, men om du är hemma i dag så kanske jag kan sticka iväg en stund och jobba?. Och så pinnade jag bort till något kafé i närheten där jag sedan satt och hade ångest i ett par timmar. Ångest över att ha lämnat Eje (som var helt tuttfixerad och bara ville amma hela tiden) och över att ställtiden jag behövde för att komma igång var lika lång som den tid jag hade att jobba på.

Dessutom intalade jag mig att jag skulle kunna få något gjort under dagarna hemma, även när R inte var där. Typ när Eje sov. Det falerade ju totalt. Eje sov aldrig i mer än tjugo minuter i stöten under dagarna, och var vaken ohemult mycket under nätterna också. Jag var dödstrött, ständigt apstressad  och sakta förvandlades min föräldraledighet till en galen jakt på jobbtid. Det var hemskt. Jag gick alldeles för ofta runt och hade stressjobbångest istället för att njuta av första tiden med mitt barn.

Då kändes det som att jag inte hade någon kontroll alls. Varken på tiden, sömnen eller jobbet. Allt bara fladdrade omkring ovanför mitt huvud, utan att jag någonsin lyckades plocka ner och få ordning. Inte alls bra för mig, och verkligen inte bra för Eje. Som liksom var tvungen att hänga med mig, en tickande stressbomb.

Så, den här gången bestämde jag mig tidigt för att så långt det går bara vara föräldraledig under mina dagar med Isa. Att helt enkelt inte jobba när jag är med henne (och med Eje, dagis pågår ju inte hela dagen). Att låta Isa styra, och jobba när jag har tid för det. För nu vet jag ju att jobbtiden kommer så fort R kommer hem. Nu har vi hittat en struktur som fungerar. Vi kan planera. Har kontroll. Så fantastiskt skönt.

Sedan finns det ju en fördel till med det här systemet vi har. En jättestor.
Isa och R får massor av tid tillsammans. Utan mig. Det har varit ett lyckokast på så många sätt. För deras relation, för min och R:s relation, för jämställdheten. Och inte minst viktigt med tanke på att R ändå befinner sig på andra sidan jordklotet under en väldigt stor del av Isas liv. Det kräver ju sin kompensation. 



2013/03/24

Ett år. Tio år. Och en evighetslång vinter.


Det här jäkla vintervädret gör mig helt förvirrad. Det känns som att tiden står till, som att vintern 2013 kommer att vara för evigt och inget av allt jag ser fram emot kommer att hända – samtidigt som veckorna och månaderna går så absurt fort. Jag menar, snö eller ej, Isa fyller snart ett.

Ett år. Det är helt galet. Är det inte?

Men, men. Förutom tidsförvirring, en träningsvärk från hell (klättringen, ni vet) och en ny förkylning så har jag det himla bra just nu. Lagom mycket jobb, lagom mycket ledigt, glada barn. Balans liksom.

Det var ett tag där, mitt inne i den djupaste vintern, när det kändes som att jag inte skulle klara en minut till. När sömnbristen var så total, jobbstressen åt upp mig och jag bara precis hade ork nog att fixa vardagen med två små under dagarna utan R. När Sverige, familjen och de gamla vännerna plötsligt låg så smärtsamt långt bort, när trots och gnäll och vinterkläder hela tiden knaprade på den sista energireserven och när tröttman gjorde att jag knappt tog mig ut på någonting kul alls.
När det kändes som om livet, Berlin och de bästa åren i mitt liv passerade förbi mig utan att jag hade varken ork nog eller tid att njuta.

Sedan kom Thailand och solen och lite, lite mer energi med det. Tillräckligt för att jag skulle ruska tag i vardagen och se till att ge mig själv mer av sådant som livar upp. Som att sova. Och träffa vänner på kvällstid, utan barn.
Och nu är det bättre, mycket bättre till och med. Nu njuter jag igen.

Och någongång. Någonjäklagång måste ju den där våren komma också. Våren och sommaren då Isa ska ta sina första steg och Eje en första tur på en cykel utan pedaler. Och jag och R ska fira att vi varit tillsammans i tio, sett på det stora hela, helt fantastiska år.

Tio år. Helt galet det med. Är det inte?



 

2013/03/22

Imorgon blir en svår dag


Jag kan knappt röra mig. Och då är jag bara trött i musklerna än så länge, när träningsvärken kommer blir det inte nådigt. Det känner jag redan nu. Ojoj.

Vi fick nämligen för oss att sätta igång dagen med lite klättring i dag, R och jag. Himla kul grej, absolut, men frågan är hur smart det var. Jag menar, vi ska ju ändå ta hand om två barn nu. Bära runt på dem och klä på dem och sånt. Och, åh du gode, åka till MACHmit i morgon och klättra runt i en labyrint. Det kommer att bli en utmaning, I tell you.

Men, bortsett från det osmarta i det hela och chocken jag gav min otränade kropp vill jag ändå slå ett slag för klättring. Kul sport ju! När jag var som mest igång i morse kände jag mig lite som spindelmannen (obs att jag bara tog mig upp för de lättaste och näst lättaste banorna) – och det är ju trevligt att känna så efter år av graviditetsmagar och på tok för lite tid i gymmet. Om jag såg lika smärt ut som jag kände mig? Eh, jag tror nej. Men sånt ska man inte tänka på.

Vi klättrade på Der Kegel här i Friedrichshain. Priset är 6 euro per gång, 4,50 före klockan tre, och det går jättebra att ta med sig barn, åtminstone om de är tillräckligt stora för att klättra de med (och förstå farorna förstås), eller tillräckligt små för att kunna hänga bredvid utan att vilja springa runt för mycket. Isa satt och tittade på i dag och det var flera barn i sjuårsåldern som var där med sin fritidsledare (eller gympalärare kanske?) och som såg ut att ha det jättekul. Om något år eller så tar vi med oss Eje, helt klart.

2013/03/21

Påskplanering


Min bror och hans familj kommer hit i påsk, så jäkla härligt. Det var evigheter sedan vi umgicks ordentligt och nu ska vi få hänga i fem hela dagar.

Så, det planeras alltså för fullt här. Påskaktiviteter! Förhoppningsvis har drivorna av snö smält bort tills dess också. Vore ju himla fint (just nu snöar det här i Berlin. Ah, well).

Det här funderar jag på just nu:

Riddarfestival med tornerspel och grejer ute i Spandau. Eje har dille på allt som har med riddare att göra just nu så det kan nog bli en hit om resten av gänget också är sugna. Åker vi dit på lördagen kanske vi kan titta på påskbrasan också (här eldas det under påsken istället för på valborg).

Påskfest och megativoli på Berliner Frühlingsfest vid Tegel. Karuseller och en halvmeter bratwurst liksom. Kan ju inte bli fel.

Till söndagen tror jag på en loppis. Det var länge sedan jag var på den i Mauerparkt och den på Arkonaplatz (de ligger nära varandra så brukar alltid ta båda i samma vända). Om det är skönt väder blir det nog fint. Så kan vi ta en kaffe någonstans längs med Oderbergerstrasse efteråt.

Och sedan ska vi såklart leta påskägg och måla ägg och sånt också. Laga middag ihop, länge. Med råvaror vi köpt på älsklingsekomarknaden här i Friedrichshain (se duktiga Hannas bilder därifrån här). Åh, längtar!

Och faktiskt, även om jag ibland är lite ledsen över att vi bor så långt ifrån våra familjer och nära vänner så gör ju ändå det här långtbortandet att vi, när vi väl träffar dem, ses ordentligt. Umgås intensivt och länge. Så himla mycket värt.

2013/03/18

Vardagsinspi


Jag och min kompis Karin, som är en jätteduktig grafisk formgivare, pratade för en tid sedan om vad som inspirerar oss till vardags här i Berlin. Karin sa att hon gillar att det sitter så mycket affischer  överallt och att det för henne är en viktig input för att sätta igång kreativiteten. Jag höll med!

Berlin har en levande affischeringskultur och jag blir nog lika ofta varse det som händer här via affischer som via Facebook, Twitter och bloggar. Nya posters dyker upp nästan varje dag och på vissa ställen är det så många uppklistrade att det blivit en decimetertjock pappersvägg utanpå elskåpet, fasaden eller vad de nu sitter på. En del är skitfula, andra hur snygga som helst. Oftast lockar de till konserter och klubbar, ibland till engångsmarknader eller festivaler.

Jag gillar verkligen det här. Affischerna gör att staden känns levande och det är något poetiskt över ett lager posters så tjockt att det börjar lossna från väggen av ren tyngdkraft. Och jag kanske är gammelmodig, men ack så fint det är att kunna ta på informationen. Rent fysiskt, alltså. Att evenemangen inte bara seglar omkring som virtuella planer på fejan.

Och så är det snyggt också. Plottrigt, absolut. Lite skräpigt kanske. Men mest väldigt charmigt.



Maxat

Jag har gjort så mycket kul grejer den här helgen. Kolla bara.


Först en fredagsdrink på nyöppnade The Antlered Bunny på Traveplatz. En jäkligt fin liten bar.


Sedan kom jag hem till man och barn i full färd med att baka cupcakes. Jag anlände precis lagom till pyntningen, yay!



I lördags hängde vi först i solen. Gungade lite och så.



Och sedan gick vi på cirkus. Den var så dålig att det blev roligt (jonglören tappade ungefär varannan boll etc.). Eje och hans kompis M såg dock ut att vara djupt imponerade av prick allting. Mission accomplished.




Efter cirkusen åkte R till USA och jag och barnen hem till Friedrichshain igen. Väl hemma gjorde vi popcorn och kollade på Schlag den Raab.
Den där Raab, alltså. Han är verkligen överallt.





Och i dag firade vi kompisen K:s födelsedag genom att äta lunch på Café Colectivo. Det är ett spanskt ställe precis vid Boxhagener Platz som serverar paella från klockan 14 varje söndag. Himla trevligt! Jag och mina barn var nästan de enda i hela lokalen som inte pratade spanska – det om något borde väl vara ett bra betyg på paellan.

2013/03/15

Feliu


Häromdagen gick jag och några vänner på den nyöppnade spanska restaurangen Feliu i Neukölln. Vi förväntade oss ganska enkla tapas, men fick något helt annat. Det var ju finmat, lyx! Fast som inte alls kostade särskilt mycket – en huvudrätt för runt 13 euro, förätterna låg på 6-7 euro. En kort meny, men med både fisk, kött, fågel och vegetariskt.

Och allt, verkligen allt, var helt bisarrt gott (vi vet, för vi tog en av varje). Dessutom mysig inredning och himla trevlig personal. Åh, vad vi gillade!

Stark rekommendation allså. Feliu. I Neukölln. Gå dit!





2013/03/13

Eurovision Song Contest. Not so big in Germany.

Sitter på kontoret och spelar upp låten som vann Melodifestivalen i Sverige i lördags. De tyska kollegorna ser på mig som om jag vore tokig när jag berättar om delfinalerna, all hype och hur engagerade folk är (inte alla, jag vet. Men många).

De bara, till varandra:
– Vet du vem vi skickar i år? Ska vi skicka någon?
– Ingen aning. 

Och sedan till mig:
 - Vem var det som vann förra året? Just det, hon Euphoria. Men var kom hon ifrån?

Inte så konstigt kanske att intresset är lågt här. Tyskland är ändå landet som valde att låta Lena tävla igen 2011, bara för att det gick så bra 2010 (hon vann hela skiten, för den som glömt). Utan några omröstningar eller så innan, alltså. De bara skickade. Med sådana latmaskfasoner engagerar man knappast en befolkning. (Eller jo förresten, man kunde rösta. Fast bara på vilken låt Lena skulle sjunga. Hon fick ställa sig och sjunga tolv olika, och sedan kunde man ringa. Konstigt upplägg, va?)

Tyskland har i och för sig kört ett program som kallas Unser Star für Malmö, där artister har tävlat om vem som ska få åka. Det verkar dock inte alls ha haft samma genomslagskraft som vår Mello. Alls. Hur som helst, i år skickar Tyskland det här bidraget.




2013/03/12

Utlänning

Ibland tänker jag att HERREGUD VAD ENKELT ALLT SKULLE VARA om vi bodde i Sverige. Vad mycket energi jag skulle kunna spara bara genom att förstå allting från början, vara kulturkompetent, språkkompetent.

Deklarationen liksom – plättlätt. Fylla i försäkringskassepapper – nema problema. Att reklamera en vara som inte fungerar – som en lek. Jag skulle aldrig klaga, intalar jag mig själv. Skulle bara vara så tacksam över att allt gick att göra på SVENSKA. Som jag kan så himla bra.

Istället krävs nu, i min tyska vardag
 - en timmes avkodning så fort jag får ett brev från en myndighet (för även om min tyska är helt okej nu så behärskar jag icke byråkratityska).
 - en koncentration så djup under föräldramötet att jag skulle behöva sova en timme efteråt (en del föräldrar pratar så mycket dialekt att jag inte hänger med, eller så snabbt, eller både och).
 - tio minuter för att få till ett grammatiskt korrekt sms.

För att bara ta några exempel.

Håhåjaja. Pepp mottages tacksamt.

En kycklingburk till Eje


Det blev vinter igen här. Snöoväder och sånt, och en ny vända förkylning på det. Som för att testa oss alla glåmiga, dödströtta, nersnorade, täckbyxetrilskande, soltörstande människor lite extra. Bara en sista gång för att se hur vi reagerar.
Hoppas jag i alla fall. Att det är sista gången.

Ah well.  I dag var det i alla fall föräldrapåskpyssel på dagis. Det gav ju lite vårkänslor ändå, menar jag. Pysslet gick ut på att vi skulle, med allsköns attiraljer och i äkta tysk pysselanda, förvandla en burk till en påskkyckling. Ihop med de andra föräldrarna bara, inga barn – om jag fattade allt rätt så ska förskolefröknarna lägga i ett påskägg i kycklingburken och sedan gömma alltihop, och så får barnen leta efter sin förälders mästerverk.


Det var nästa helt tyst under pysslet. Inte en tryckt tystnad, alla var bara så jäkla koncentrerade. Pyssel i Tyskland alltså. Allvarliga grejer.


Jag gjorde en rastafarikyckling och alla frågade om svenska kycklingar ser ut så. Jag svarade ja.

2013/03/09

Skype

Vi skypas! Ja! Bra! Så känns det nästan som att vi ses på riktigt!

Jag vet inte hur många gånger jag sagt sådär. Och det är ju en fantastisk uppfinning, det är det ju. Särskilt för alla utlandssvenska barn som sällan träffar familj och vänner i Sverige. Att få heja på kusiner och morbröder, om än bara i någon minut här och var, är viktigt. Det tror jag verkligen.

Men det här med att få till en skypeträff. Jäkligt komplicerat alltså. Åtminstone för en småbarnsfamilj. För att en någorlunda vettig pratstund ska komma till stånd måste båda barnen vara nöjda och glada och hyfsat tysta – skriker någon hör man ingenting av vad den i andra änden pratar om. Och de här tillfällena dyker upp cirka, hm, en gång om dagen? Och håller i sig i fem minuter ungefär.

SKYPEDAGS!

Jo visst, om nu personen, eller personerna, i andra änden
1. är hemma då
2. inte är upptagna med något just då
3. inte också råkar vara en småbarnfamilj. Hur stora är oddsen att de just när våra ungar är skypekompatibla också har fridfulla barn? Not so very high.

Så alltså Skype. Superbra grej. Verkligen. Men rackarns svårt att få till.

(Med det inte sagt att jag inte vill styra upp skypeträffar med alla där hemma. Det är ju det jag vill. Skam den som ger sig etc.)

2013/03/07

Om barnförbudspratet i Sverige

Jag har gått och funderat på om jag skulle skriva något om Berlins barnvänliga klimat – angående diskussionen i Sverige om huruvida barn ska få vistas på kaféer eller ej. Men så har jag liksom inte riktigt orkat, det känns som att jag jämt skriver och pratar om vilken fantastiskt stad Berlin är att ha barn i (har bland annat skrivit ett inlägg om det här).

Som tur är har Johanna Ögren, som bodde här tillsammans med sin familj under ett år, skrivit så klokt om saken och gett en så himla fin beskrivning av hur det är i Berlin att jag nöjer mig med att länka till den. Läs!

Det kan nog faktiskt vara en av de saker jag älskar mest med den här staden – att människor i olika åldrar möts så fint hela tiden. Femtioåringar går på technoklubb, pensionärer och tjugonåntingpunkare kalasar ihop på kvartersfestivaler och barnen dricker babychinos på kaféerna. För att sedan gå och leka lite med leksakerna som finns framlagda till dem i hörnet.


Eje i somras på lekplatsen som ligger alldeles invid Burg am See, en biergarten där hela familjen kan ha det kul. Samtidigt.


Och här har vi lekrummet på Johann Rose. Ett fantastiskt kafé i Kreuzberg med ett lekrum längst bak i lokalen. Hit kommer såväl cofficejobbare som barnfamiljer. Världens bästa vare sig man har barnen med eller inte.

2013/03/05

Att riva en symbol


Har ju helt glömt att rapportera om det stora bråket här i Berlin just nu. Det som handlar om Media Spree, East Side Gallery och lyxlägenheter. Eller – vi kanske kort och gott kan kalla det kultur vs pengar. Den ständiga konflikten.

En bit av East Side Gallery revs för några dagar sedan, eller skulle rivas. Det hela fick avbrytas på grund av de massiva protesterna (se bilder från det här) och nu är det ingen som vet riktigt vad som kommer att hända. Kanske blir det någon kompromiss, kanske rivs det ändå. Förmodligen.

Det ska byggas lyxlägenheter där nämligen, "Levels living" kallas projektet. Det här ogillas starkt på många håll här i stan för även om muren må ha varit hatad när det begav sig, så är det inte många bitar kvar nu – och just den här har med sina målningar ett tungt symbolvärde. Den berättar om Berlins historia på ett för Berlin typiskt sätt, med lekfullhet. Den påminner om hur det är att leva vid sidan av en mur, men är ännu mer en sinnesbild för människans frihet.
Ja, så är det – East Side Gallery symboliserar frihet.

Dessutom är det Berlins andra mest besökta turistattraktion med runt 800 000 tusen besökare om året.

Konflikten är egentligen bara en del av ett mycket större bråk, som pågått under flera år och som enkelt uttryckt handlar om att politikerna bestämt att landstycket längs med Spree ska kommersialiseras. Att nattklubbar, strandbarer och nu delar av East Side Gallery måste försvinna för att ge plats åt sådant som inbringar mer pengar.

En utveckling som Berlin knappast är den första staden att vara med om, visst. Men ändå. Sorgligt är vad det är.

Solen, fisken, maten och insikten


Helgen. Åh. Så jäkla härlig.

Först den där tapaskvällen i fredags, sehr schön, och sedan ett soligt Tierpark i lördags, inklusive vårblommor (se förra inlägget), rytande lejon och en fisk med framtänder. På det en middag ute igen, med ett helt gäng kompisar från kvarteret. Vi var på Metamorfosia, en mysig lite italienare här i Friedrichshain (jag vet, vi måste ta oss härifrån lite oftare). Herregud, vad mycket mat vi åt! Det var inte riktigt meningen, men "antipasti för sex personer" betydde tydligen cirka tio fat fulla med korvar och ostar och sånt. Och sedan huvudrätt på det. 

Och i söndags hade jag sovmorgon. Sov till tio och hade sedan några timmar kontorstid.
ASSÅ SHIT vad mycket lättare allt känns när man har sovit! Och vad snabbt jag jobbar! Jag visste på riktigt inte att jag kan vara så in i bengen effektiv, bara jag får några timmars mer sömn då och då. Med fyrtioelva uppvak varje natt och en alldeles för trång säng är normalläget nuförtiden att ha sömnbrist. Känner det knappt ens längre, i alla fall inte förrän det är riktigt akut.
Hur som helst –  att vara effektiv är en mycket, mycket, mycket bra egenskap att ha som frilansare. Med små barn hemma. Känns väldigt bra det här.

Sova alltså, ska helt klart försöka få mer av den varan framöver. Mat däremot ska jag nog lugna mig lite med.

2013/03/03

KOLLA HÄR DÅ!


Var: Tierpark, Berlin
När: Lördag. Klockan 15.00. Cirka.
Slutsats: VINTERN ÄR ÖVER.

Klart slut.

2013/03/01

Flyttshopping


Här kommer ett fint helgtips:
Berlins mest älskade fotomuseum C/O Berlin måste flytta ut från sitt ställe i Mitte, det gamla Postfurhramt, och i helgen reas mängder av böcker, affsicher, kataloger och sånt ut till himla bra priser. Stor chans att fynda, med andra ord.

Och med det stänger jag ner kontoret för i dag och går hem och laddar för en tapaskväll med Hanna och Karin, ena halvan av den här duon, på den gamla favoriten Vineria del Este här i Fhain. En tidig tapaskväll ska det bli – jag måste nämligen hinna SOVA också. Har cirka tre veckors sömnbrist att ta igen. Helt yr nu. 
Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se