Lite om att flytta till Berlin

Det många som mailar och har praktiska frågor kring att flytta hit till Berlin. Den senaste var Andreas som undrade det här:

Vad behöver jag göra för att kunna flytta?
Hitta ett boende. Leta på Craigs List, Immobilienscout24 eller WG-Gesucht  – beroende på vad du söker för boende förstås. Fundera över om du vill bo möblerat, ha ett förstahandskontrakt eller om du vill hyra ett rum i en lägenhet där även andra bor. Sen är det bara att boka biljett och komma. (Du kan ju förstås komma hit först och hitta boende sen. Det vet jag många som gjort och det har gått bra, även om det verkat lite stressigt).

Hur får jag tyskt personnummer?

Något nytt personnummer får du inte, det tyska systemet ser helt enkelt inte ut som det i Sverige. Men, när du väl är på plats kan det vara smart att gå till närmaste Bürgeramt och anmäla dig. Då får du ett papper, ett Meldesbescheinigung, som du ska vårda ömt och ta fram varje gång vill öppna bankkonto, starta ett mobilabonnemang, ett gymkort eller liknande.

Kan jag som svensk söka och få lägenhet?

Ja, absolut. Du kan dock behöva bevisa att du har en inkomst (eller åtminstone pengar så att du kan betala för en tid framöver) och att du inte har några prickar i något betalningssystem. Det kan också vara så att den nya hyresvärden vill ha en referens så att hon eller han kan vara säker på att du är skötsam. Var också beredd på att behöva översätta alla papper till tyska. Engelska duger oftast inte.

Det snackas ofta om att det är lätt att hitta lägenhet här i Berlin. Det stämmer, men bara delvis. Att bo i de riktigt populära delarna av stan har blivit dyrare och det är många som slåss om lägenheterna. Men, boende finns fortfarande och läget är absolut inte som i London, Stockholm eller New York. Priset beror förstås helt på vilken standard det är på boendet, och det finns alla möjliga. Från koleldat utan dusch till lyxigt och nyrenoverat. Det går att hitta centrala boenden för runt 250 euro i månaden, men vill du bo flott och själv får du räkna med 500 euro och uppåt.

Som EU-medborgare är det enkelt att flytta hit och det mesta kommer att lösa sig på plats. På Bürgeramt får du, förutom ditt värdefulla Meldesbescheinigung, veta vad du behöver för papper för att få jobba eller för att läsa tyska till reducerad avgift (tyska för invandrare).

Utlandssvenskångesten

Min son pratar tyska. Han kommer hem från dagis, pekar på sina fötter och säger "hausschue" (tofflor). Lägger ett annat barn beslag på något han vill ha skriker han "meine!" och ser han graffiti på husväggarna ropar han glatt "zeichnung!" (teckning). Det gör mig stolt, såklart, och läskigt medveten om att vi faktiskt gjort, och gör, ett val. Ett stort val.

Från början var det här med att bo i Tyskland mest en "för ett tag"-grej. Inget på riktigt, ett äventyr bara. Nu sitter vi här med en vardag omkring oss. Med dagislämning och jobbtider, upptrampade spår och parmiddagar. Äventyret har blivit verklighet, vårt liv. Och jag har en son som pratar tyska. Shit.

Vi funderar väldigt mycket på om och i så fall när vi ska flytta hem. Till Sverige alltså. Jag är egentligen innerligt trött på att tänka på det, men gör det ändå. Och känslorna åker berg- och dalbana. Vissa dagar har jag ångest över att missa mina brorsbarns uppväxt, inte kunna umgås så ofta jag vill med gamla, kära vänner eller vardagshänga med mina syskon. Jag brottas med rädslan över att bli fastern, systern och kompisen i periferin. Hon i Tyskland. Jag som vill vara närvarande, finnas där. Någon att räkna med. 

Och andra dagar: Berlin är bäst. Här lever vi ett underbart liv, avspänt och lekfullt, spontant och med massor av möjligheter. Vadå frånvarande? Jag åker ju hem ofta, ibland så mycket som en gång i månaden för jobbets skull. Och ärligt talat – skulle jag verkligen hinna träffa alla de där människorna jag längtar efter oftare om jag bodde i stressiga Stockholm där allas kalendrar är så överfulla? Jag minns allt hur jag bokade in lunchträffar med vänner tre veckor i förväg! Nä, i Berlin bor vi bättre, ser mer och njuter mer än vi om vi hade kört på i Stockholm. Tror jag. Och så har vi det här med själva flytten tillbaka – var skulle vi egentligen bo? I stan? För dyrt. På landet? Då kan vi lika gärna bo här, rent långtbortmässigt. I förorten? Kanske, om vi får till det så att vi bor nära familjen eller bästa vännerna.

Och det är ju där tankarna hamnar hela tiden, nära familjen, och jag kommer gång på gång fram till att skulle det bli en stockholmsflytt så småningom så ska vi bannemig hitta ett hus fem minuter bort från åtminstone någon av dem vi älskar.

Ska det inte vara Berlin, så ska det vara nära. Annars får det vara.

Kontraktkuriosa, lite torrt sådär

Jag står i valet och kvalet om huruvida jag ska binda mitt gymkort på 18 månader till eller inte. Hu. Det är läskigt med bindningstider, de går emot min filosofi om att ta dagen och livet lite som det kommer.

Tyvärr är det här med kontrakt som löper under lång tid vanligt här i Tyskland. Hyresavtal, abonnemang, gymkort – ska dealen inte bli superdyr är det minst två år som gäller, ibland tre. Och det är viktigt att läsa kontraktet noga (fast det är det väl i och för sig alltid). Det händer att ett avtal bara får upphöra på samma datum som när det inleddes (bortsett från att det är några år senare). Har jag alltså skrivit på något den 10 juni 2009 så är det bara den 10 juni något år i framtiden som avtalet kan ta slut. Kommer jag på den 11 juni att nu får det räcka så måste jag alltså vänta i elva månader på att mitt gymkort eller abonnemang eller vad det nu kan vara ska gå ut och jag kan sluta betala. Lurigt.  

När det gäller bolån har jag fått lära mig att de flesta tyskar gärna binder sin ränta under lång tid, tio-tjugo år är inte ovanligt. Inget läskigt upp- och neråkande här inte, säkert ska det vara och här tycker jag mig se en bankkulturskillnad om man jämför med Sverige. Har inte nästan varenda kotte med bostadsrätt i Stockholm rörlig ränta på minst en del av lånet? Vanligt måste det i alla fall vara. Kanske litar vi svenskar, som inte haft krig eller några andra riktigt läskiga kriser på evigheter, mer på våra banker. Tyskarna däremot har ju fått bevis på bevis på att det rätt vad det är kan skita sig rejält och krig, murar och diktaturer har ju en tendens att skaka om ekonomin en aning. 
 
Och en till sak, när det ska tecknas avtal på gym så måste du nästan alltid boka ett möte med en gymperson för att ens få reda på vad ett kort skulle kosta. På mötet får du sedan ett erbjudande om ett pris som ofta går att pruta ner lite (eller så kan man försöka deala till sig tre tillfällen med en personliga tränare eller nåt) men du måste bestämma dig snabbt som ögat. Samma dag, helst.

Nåväl, det var lite om kontrakt och sånt i Tyskland. Nu ska jag fundera över hur mitt gymliv ska se ut de närmaste 18 månaderna. I dag fick jag massage av tjejen som ledde yogan, det gör det ju helt klart mer värt att binda sig ett tag till.

Beggat och bra

Det är inte så lätt som man kan kanske kan tro att hitta snygga, begagnade möbler i den här stan. Affärerna är få, möblerna är ofta dyra och dessutom trist slitna. Men nu! Den ganska nyöppnade butiken Stilraum Berlin här i Friedrichshain har massor av fint, både designermöbler och no names.

Bästa stadsdelarna listade

Det här är kul. Berlintipsartidningen Prinz har gjort en lista på vilka stadsdelar i Berlin det är bäst att bo i, de kallar den "livskvalitélistan" och har betygsatt allt från hur lätt det är att hitta parkeringsplatser och cykla utan att bli nermejad av hetsiga bilister till hur kreativ atmosfären är och hur mycket influenser från olika kulturer man kan få (hör ni det Sverigedemokraterna, mångkultur är något positivt som ökar livskvalitén).

På första plats kommer Kreuzberg. Hyfsat billiga lägenheter, massor av grönt, mängder av restauranger, bra infrastruktur, inspiration för kreativiteten i varje hörn och mångkulturellt så det skvätter om det. Friedrichshain kommer på andraplats, här är det något dyrare att bo och några fler meter mellan restaurangerna och barerna (utslaget på hela stadsdelen). Trea kommer Mitte (dyrt och inte särskilt säkert, enligt tidningen), fyra Prenzlauer Berg (ännu dyrare) och sist, på tionde, plats kommer den lite ledsna stadsdelen Wedding. Här är det billigt som bara den, men det hjälper inte när det är glest mellan roligheterna.

Nykär, igen och igen och igen

Det krävs verkligen inte mycket för att jag ska bli sådär fånigt nyförälskad i Berlin igen. Fyra veckor i Sverige räcker hur bra som helst, och då har jag ändå bälgat i mig allt vad sommarsverige står för. Klippor och hav, Skansen,varma sjöar, mystiska skogar och sill och potatis i massor.

Det är så underbart fantastisk att komma hem till mina älskade kvarter igen, med kullerstenar och klotter och espressobarer var tredje meter. Fast de där grejerna är inte det som gör mig så lycklig här, det vet jag ju. Lyckan kommer, som jag alltid tjatar om, av att jag blir så lugn här.
Lugn och fri i Berlin. Det är jag det. Och jag bor här! Lyckliga jag!

Köttklumpsmackan

Kom på att jag missat att berätta att jag nått ännu en milstolpe i min tyska resa.
Jag har ätit mettwurst, en specialitet gjort på fläskkött. Inget konstigt alls om det inte vore för den pikanta lilla detaljen att köttet ska vara rått.
En fem centiemter tjock köttklump. Gjort på fläsk. På ett bröd. Ganska äckligt.

Vi grillade köttklumpsmackan så att brödet blev varmt och sen åt vi. Det var gott, smakade lök. Jag vågade. Man måste våga ibland. Och inga trikiner än så länge.

10 skäl att älska Berlin

Jag blev nyligen ombedd att skriva ner ett gäng skäl till varför Berlin är en så bra stad att turista i. Här är ett smakprov.

Du kan festa dygnet runt, iklädd vad som helst dessutom och på alla möjligt tänkbara typer av klubbar.
Du äter fantastisk korv.
Du dricker fantastisk öl.
Du kan njuta av mat, dryck och nöjen utan att behöva äta spaghetti med ketchup resten av månaden.
Du kan hänga med designers, konstnärer, författare, skådespelare och alla andra med flummiga yrken som oftast inte betalar så bra.
Du kan bo lyxigt under tusenlappen/natten.
Du får uppleva staden där det hände. Historien är ständigt närvarande, vart du än går.
Du har tillgång till Europas tjusigaste finkultur (Deutsche Opera, Berlinerfilharmonikerna etc) samtidigt som Berlin kokar av gatukultur.
Det är grönt och fyllt av fågelkvitter.
Och bäst av allt, du kan njuta av Berlin avslappnade stämning. Ingen annan storstad har fått mig att slappna av som Berlin.

Sverigesommar coming up

Jag packar. Vi är på väg till fäderneslandet. Två somrar har gått sen vi senast badade i svenskt vatten och njöt av klipporna i skärgården - den första var vi alldeles för förälskade i Berlin för att vilja åka härifrån och under den andra födde jag barn och hade lite svårt att ta mig någonstans. Men nu är det dags och överallt ska vi vara. Det blir landställen, mammor, pappor, Stockholm, hav, sjöar, klippor, midsommarstång och jordgubbstårtor. Så ser visionen ut i alla fall. Vi får se om den håller. Love 2010 och sverigesommarväder kanske kommer i vägen. Må så vara.

Men jag fortsätter skriva även när jag borta. Jag har en hel del tips på lager och vet att jag kommer att längta hem till Berlin alldeles för mycket för att låta bli.

Känslan igen

Jag tog en kvällspromenad i går. Det var varmt ute, över 20 grader och solen lyste varmgult över alla de som med fredag i stegen var på väg hem efter jobbet. På uteserveringarna blänkte ölglasen och från parken steg röken från grillarna. Fåglarna kvittrade intensivt vart jag är gick. De gör det här i Berlin, jag har aldrig varit i en stad med så mycket fågelkvitter förut.

Så kom den där känslan igen. Hur ska jag någonsin kunna flytta hem? Är det ens möjligt att tröttna på det här? Förutom att vara lite närmare familj och vänner, vad skulle vi komma tillbaka till? Blir det bara bolån, hets och stress eller kan vi göra annorlunda?

Vissa dagar känns det så självklart att vi ska tillbaka någon gång, andra dagar förstår jag inte hur det ska gå till.  Kan man inte ta med sig Berlin, med fågelkvittret och allt, hem till familjen?

Tillbaka i lugnet och roet

Ljuva Berlin! Som jag har längtat efter dig! Tänk att det kan vara så skönt att komma hem efter bara två veckor i Sverige. Det beror nog mycket på att sverigebesöken alltid går i turbofart. Familjeträffar, kompisträffar, sverigeärenden (nytt pressleg införskaffat, mycket bra) och efter två veckors speedumgänge blir man ju lite trött i skallen. Nu är det dags att varva ner i några dagar innan färden går vidare till Mallis, eller Tysklands sjuttonde bundesland som det också kallas när någon ska vara lite rolig. Där ska jag öva tyska med alla andra som är där, äta tapas och kanske vandra upp för ett berg eller två.
Lyxigt kallas det, det liv jag lever!

Staging was?

Jag befinner mig fortfarande i säljalägenhetistockholmträsket och nu vill jag göra klart för alla som som kan vara intresserade att det här med staging är något svenskt. Eller åtminstone inte tyskt. På bilderna som ska locka köpare av lägenheter i Berlin ser man ofta kartonger, smutstvätt och tidningstravar på golvet och några inredningskonsulter och proffsfotografer är det inte tal om. Hur det ser ut här i Sverige, och kanske mest i storstäderna, vet vi ju -  vit soffa, vita väggar, ett soffbord i femtiotalsstil, några tulpaner på matbordet och inte en pinal för mycket. Väldigt förutsägbart, väldigt mycket som panikstuvats på vinden.

Här är en bild från en tjusig sekelskiftestvåa à 77 kvm i de hippaste delarna av Friedrichshain. Pris 1,7 miljoner. Kartongerna ingår ej.

Dagens tanke om pengar

Jag är i Sverige och putsar lägenhet. Den ska säljas och ju mer insatt jag blir i den Stockholmska bomarknaden desto mer förbryllad känner jag mig. Trots att det fortfarande känns långt borta är det inte omöjligt att jag och min familj någon gång flyttar tillbaka till 08-området och vad händer då? Jo. Bostadsjakt. Räntefunderingar. Utanför stan, inne i stan. Hus, lägenhet, koja, slott, grotta, 20 000 i månaden eller 5000? Vad vill vi, hur vill vi, vart vill i? Eller kanske snarare, vill vi överhuvudtaget? Jag blir lite illamående vid tanken på alla beslut som ska tas, vill hellre luta mig tillbaka på min mjuka berlinkudde och strunta i alltihop. Så då gör jag det.

Men, förbryllningen är kvar trots mitt sköna läge på kudden. För även om vi struntar i hetsen just nu så finns det väldigt många som inte gör det. Som köper villor i Nacka för nio miljoner utan att ha en enda på banken. Hur går det ihop? Jag vet att räntorna är låga och så vidare, men ändå. Hur mycket lägger familjer här i Stockholm på att bo egentligen? Det måste vara massor! Och hur mycket energi tar det inte för att få storstadslivet, som är så sjukt dyrt, att gå ihop varje månad. I know, det är inget nytt, livspusseldebatten har väl pågått i typ tio år nu men det är lätt att glömma bort hur det ligger till här i Svedala när man bor i en stad där en trea mitt i stan går för 16 000 kronor kvadratmetern.
Livet blir verkligen mycket enklare när saker och ting inte kostar så förbannat mycket.

Berlin - två år senare

Snart är det två år sedan jag bytte Stockholm mot Berlin. Det är konstigt, men trots att det har hänt så mycket sen dess och trots att jag format en helt ny vardag här, känns det fortfarande som att livet jag lever nu bara är något tillfälligt, en semesterbubbla. Det är som att det liv jag såg framför mig i Stockholm var så självklart och så förväntat att jag har svårt att släppa tanken på att det är det som är det riktiga. Jag tänker liksom att det här flummeriet i Berlin bara är någon slags härlig dröm och snart måste jag växa upp och börja göra det som förväntas av mig. Karriär, köpa villa, leva sverigeliv.

Varför flyttade jag till Berlin? Det handlade om kärlek förstås. Till staden, men framför allt till min pojkvän, numera man, som fick jobb här. Fast det var faktiskt jag som ville att han skulle söka jobbet -  jag hade upptäckt Berlin under en resa ett par år tidigare och bestämt mig för att jag någon gång i livet skulle bo här. Det gällde bara att hitta rätt tillfälle och nu såg jag chansen.

Jag jobbade som tv-producent i Stockholm och trivdes med det, men jag ville testa något annat också. Inte bara fortsätta på samma sätt, gå i intrampade spår, friskis och svettisgympa efter jobbet, stress, stress, stress, handla på Prisextra och läsa bostadsannonser på söndagarna. Jag längtade efter en utmaning, något nytt, spännande och samtidigt ett lugnare liv. Att flytta till en stad där folk går på lina i parkerna och dessutom börja frilansa kändes perfekt.

Och nu sitter jag här, lever ett liv som jag älskar i en stad som jag fortfarande, efter två år, tycker är helt fantastisk. Jag sitter här i min bubbla och har det bra. Någon gång kommer väl poletten att trilla ner och bubblan spricka - jag kommer förr eller senare släppa mina gamla tankar på vad som är det verkliga livet och inse att det är det jag har omkring mig som är på riktigt. Och att ett hetsigt stockholmsliv är något man väljer. Eller väljer bort.  Att ingenting är självklart.

Knorrigt

Om jag inte skulle trivas så bra på den gata jag bor på nu så skulle jag definitivt vilja bo på Knorrpromenaden. Det är ett stycke lugn och ro mitt i Friedrichshains partykvarter. Jämfört med resten av stadsdelen är den lilla gatstumpen vilsamt ordnad, nästan helt tyst och har dessutom knappt något klotter. En oas i bohem-punk-studentkaoset, med världens raraste namn dessutom.

Sommarvärme och stress

Oj oj, nu har det varit mycket här ett tag. Jobb varvas med snorig bebis och svår sömnbrist och inte blir det lättare av att det är strålande sol ute och 20 grader varmt. Japp, 20 grader varmt! I mars! Det påminner mig än en gång om hur smart jag var som flyttade hit. Nu ska jag bara jobba klart så att jag kan gå ut och njuta.

Arbeit und framtiden

Jag går och funderar på en sak. Tänk om jag blir kvar i Tyskland så länge att jag börjar jobba för arbetsgivare här också? Jag har ju under min tid här hela tiden arbetat med svenska tidningar och produktionsbolag, pendlat en hel del till och från Sverige och har än så länge noll koll på hur det funkar på en tysk arbetsplats. Egentligen är jag ju ganska ointegrerad i Tyskland om man tänker på det - det finns nog inget bättre sätt att lära känna ett land på än att ha ett jobb att gå till, med kollegor och chefer att förstå sig på. Och det får gärna vara en myndighet, de är ofta lite old school och kan nog verkligen ge exempel på landets nationalidentitet.

Trots att jag mest sitter hemma och skriver så har jag ändå fattat så mycket att arbetsplatserna här inte är som i Sverige. Platta organisationer och att ta en lunch med chefen verkar vara exotiskt. De hierarkiska strukturerna är mycket tydligare och det är tyvärr mest gubbar i toppen (mer om det någon annan gång, det finns mycket att förargas över). En tysk vän till mig berättade att det på många statliga arbetsplatser finns stämpelklockor för de anställda och kommer de det minsta för sent så skickas det automatiskt ett mail till chefen. Hu. Och så allt niande. Shit, vad jag kommer göra bort mig.


Nu har jag lite svårt att tänka mig vad jag skulle kunna göra på en tysk myndighet som journalist, men man vet aldrig vart ödets vingar kommer bära mig som det så vackert heter. Jag kanske slutar som en såndär tant på bürgeramt som sitter och stämplar papper. You never know.

I'm back

Åh vad det är skönt att vara tillbaka! Väskorna är uppackade, tvättmaskinen i full gång och jag känner mig grymt taggad för ytterligare ett år i Berlin. De senaste månaderna har jag ju hållit mig väldigt mycket hemma med vår bebis, försökt förstå att jag blivit förälder och lärt mig hur det här med att ha barn går till. Nu har jag landat lite i det hela, ammar och byter blöja lite var som helst och längtar ut på stan igen. En tur till Neue Nationalgalerie, en fotoutställning om bakom kulisserna på Berlin Fashion Week och några sköna kaféfrukostar á la Berlin står först på schemat. Soft.

I slutet av Sverigesemestern

Nähörnini, nu längtar jag tillbaka till kullerstenarna igen. Till punkarna, bohemerna, de breda trottoarerna, gallerierna, tevetornet, Kaffee und Tee och så det där hamamet jag velat gå på så länge (Hamam für Frauen i Kreuzberg). Till Kollwitzplatz och Helmholtzplatz och Rosenthaler Platz och till alla platser jag inte varit på ännu.
Det har varit skönt att vara i Sverige ett tag och få umgås med alla jag saknat - men nu ska det bli grymt härligt att komma hem till Berlin igen.

Svenska vidder

Innan jag flyttade utomlands sa jag ofta att jag skulle behöva byta perspektiv för att uppskatta Sverige mer. Ni vet, det kan ju vara svårt att se det fina med det man har rakt framför sig och det där.

Nu har jag bytt perpektiv och jag tror nog att jag ser det som är schysst med Sverige lite oftare - till exempel hur fantastiskt vackert det är när snön ligger tungt över landet. Jag har precis kommit tillbaka efter några underbara dagar på landstället i Hälsingland och det vackraste vinterlandskapet man kan tänka sig med iskalla porlande bäckar och snötunga tallgrenar. Det var en grymt skön kontrast mot stadslivet och bästa laddningen för en vår i berlinbetongen.

Förra gången vi var i hemlandet sprakade träden av höstfärger och det hade precis blivit sådär mysigt höstkyligt. Nästa gång vi åker blir nog när gräset är nygrönt och naturen luktar försommar.

Så, börjar du ledsna på gamla Sverige - flytta därifrån och kom tillbaka när årstiderna har sina finhetspeakar! Jag säger som min bror sa för några år när jag för typ hundrade gången beklagade mig över det svenska mörkret och den långa slaskperioden: "Sverige är ett bra land, bara man kommer härifrån ibland". Och till exempel kan man ju åka till Berlin, väldigt trevlig stad. Lite ljusare, aningens mindre slask.

PS. Landstället ligger en bit utanför Ockelbo och i butikerna där hänger stora pampiga porträtt på Daniel Westling över dörrarna. Humor! Det ska jag berätta för alla stolliga Victoriatokar hemma i Tyskland.