Mitt bloggliv är livligare på Aftonbladet just nu

Hörni, det här håller ju inte. Den här stackars bloggen får ju knappt någon kärlek alls av mig just nu! Det är en sådan period, helt enkelt. Jag har lite för mycket att göra för att hinna med.

Men jag finns ju på Aftonbladet Resa också, det vet ni va?
Följ mig där också så blir jag glad!

Hej så länge.

Upptrissad goes pöl

Sverige. Stockholm. Det är verkligen konstigt att befinna sig på ett ställe som känns så välbekant och vardagligt för mig, utan att det är min vardag. Jättekonstigt. Jag blir faktiskt helt snurrig av det.

Men det har varit bra att vara här. Dels för att det fått mig att förstå vilken jäkla junkie jag är på att vara i något annat än det jag kan utan och innan, hur jag riktigt behöver det, och dels för att jag (även om jag såklart älskar att vara nära familjen och vännerna) blir helt galen på att det är så mycket hela tiden. Så många platser, människor, relationer, möten. Sms och telefonsamtal, en strid ström. För intensivt. 

Visst, det är väl mer intensivt för oss nu än vad det skulle vara om det här var vårt liv. Men ändå. Jag har bott här förut. Och jag kände precis samma stressboll i magen i min vardag då som jag gjort under de här veckorna. 

Jag vill inte ha den där stressbollen i magen. Jag avskyr den. 

Det kan faktiskt vara så enkelt att jag och Stockholm inte fungerar särskilt bra ihop. Jag kan inte stänga av allt som pågår här, kan inte låta bli att ansvar över att det pågår. Jag rycks med i tempot och låter mitt liv förvandlas till ett schema utan plats för återhämtning och bara vara-tid. Jag trissas upp och upp och upp - tills jag faller ner i en ledsen, och mycket trött, pöl. 

Så. Om vi flyttar tillbaka någon gång - kan någon please påminna mig om att jag måste börja i terapi så fort flyttlasset kommit fram?

Vill ej bli en pöl.

Dålig bild, men det är vad jag lyckades åstadkomma i mitt stressade tillstånd.

Turbo

En vecka har gått och tja, livet i Stockholm är väl ungefär som det jag hade innan jag flyttade till Berlin. Fullt ös, massor av jobb, sociala aktiviteter varje dag, tunnelbana och buss hit och dit över hela stan, huvudet sprängfullt av planer och kom ihåg. Fast nu har jag ju barnen också. Himla tur det, annars hade jag blivit umgås-med-folk-utbränd innan det är dags att åka hem igen. Det är såklart underbart att äntligen träffa alla jag saknar så mycket – men my lord vad trött man blir av att försöka hinna få kvalletid med i runda slängar femtio pers på dryga två veckor.

Kort sagt: Vi har det toppen, men i ett alldeles för högt tempo för att jag ens ska kunna låtsas att vi lever här på riktigt. En vecka kvar av vårt svenska turboliv nu, drygt. Sedan ska vi vila. Möjligen gå in i en eremittillvaro ett tag.

Schwettig resa mot Schweden

Nu är det dags! Imorgon åker vi till Sverige! Det ska bli så härligt, jag behöver verkligen tanka lite heimat nu. Ni vet – vännerna, vyerna, Lindex barnavdelning. Och så ett gäng jobbmöten och massor av familjehäng. Det blir flott.

Nu gäller det bara att ta sig härifrån och dit. Jag fattar inte att jag fortsätter att utsätta mig för den här persen alltså, att resa ensam med sjuttioelva kollin och två barn (varav ena ett trotsmonster in absurdum just nu). Jag får ta på mig mycket deo i morgon, det kommer att bli svettigt.

Annars är livet rätt fint just nu. Jag gör roliga saker, Berlin börjar bli grönt. Och i dag cyklade jag från från Prenzlauer Berg i t-shirt. Det kommer att bli en härlig tid för familjen som vi byter lägenhet med!

Ser ni? Gröna träd i Fhain!