Sverigesommaren 2014

I morgon är min semester slut. Nästan fem magiska Sverigeveckor har vi haft, precis som förra året. Och precis som förra året känner jag mig så oerhört tacksam över allt som är vårt sommarsverige - alla vackra ställen vi har tillgång till, havet, lupinerna, de ändlösa skogarna och - framför allt förstås - vår stora fina familj. All kärlek. Syskon och kusiner, föräldrar, svägerskor och svågrar. Som sagt. Magiskt.  

Och nu förbereder jag mig för Berlinlivet igen. Som ska bli lugnare, har jag  bestämt mig för. Strukturerat. Jobb bara på bestämda tider. Yoga. Ni vet, de vanliga nystartslöftena. Men det måste bli av nu. Det var lite för mycket och för stressigt i våras för att det skulle kännas roligt - samtidigt som det förstås är kul när det går bra. Äsch. Det eviga balansfinnandet... Men jag har gott hopp! 

Hej då semester 2014. Du har varit så himla fin mot oss. 

Semester (utan "")

Apropå mitt förra inlägg. Vi drog till mina bröders landställe efter att jag hade skrivit det. Ett smart drag. Kusiner! Andra vuxna! Ungar som plötsligt inte har tid med sina tråkiga föräldrar! 

I detta nu sitter jag i solen på baksidan av huset medan kidsen ja.. Vad gör de? Leker? Äter? Har kul. 

Alldeles ensam är jag, tänker och skriver. Med nymålade naglar. 

De här stunderna som jag får nu, under de här dagarna, kommer jag att leva länge på. 

Det blev semester ändå.

Utmattande ju

Nu är vi inne på fjärde sommarlediga veckan. Semestern har visserligen varit lite uppstyckad, med några jobbmöten här och en släng Almedalen där, men på det stora hela har jag och familjen ägnat oss åt att äta, sova, titta på fotboll, spela fotboll, jogga och bada i rätt så många dagar nu. 

Och jag börjar bli stressad. Det blir jag alltid när jag inte har tid att tänka, och sedan barnen kom är inte semestertid tid-att-tänka-tid. Det är hard-work-utan-stopp-mellan-08.00-och-23.00-tid. Några exempel: 

Komma iväg på utflykt. Packirrande från tidig morgon, få på vägrande barn kläder, "har Isa ätit något?", "var är flytvästarna?" och "var är Eje"? Och så har plötsligt tre timmar gått och det blivit dags för lunch. Laga mat, jaga barn, tjata på barn, duka av, skölja disk, torka golv och när vi äntligen, oftast tre, fyra timmar senare, kommit ut genom dörren så måste någon, med allra största sannolikhet, bajsa. 

 

Och att natta barnen. Puh! Leta tandborstar i hela huset, hitta den ena nedstucken i blomjord och andra under bordet, jaga ungar som "inte aaaalls är trötta", brotta på dem pyjamaserna, välja bok som blir fel, välja om, välja rätt, "vänta mamma måste bara", välling, saga, "jag är hungrig" osv. En procedur som brukar landa på två timmar ungefär. Och sluta med att jag somnar först. 

I vardagen finns en struktur som gör allt enklare, inte minst planeringen som krävs för att få till åtminstone lite tid för återhämtning och reflektion. Den där livsviktiga, som i alla fall jag blir helt galen om jag inte får till. Och stressad. 

Å andra sidan. Om några år kommer det väl kännas som att någon bara knäppte med fingrarna - och så var den småbarnsperioden över. Folk säger ju att det brukar vara så i alla fall. Och plötsligt kan vi ägna semestern till att tänka på livet och jobbet och hela alltet igen. Och just det. Vila också. 

In peace with it

Något av de bästa jag vet är att få egentid i Stockholm. Traska runt på stan, shoppa lite, träffa en vän, inspireras av alla vackra hus och miljöer. 

Det skulle ju förmodligen inte ens vara hälften så härligt om jag bodde här på heltid. Eller, det vet jag att det inte skulle. 

Det känns fint att vara förtjust i min hemstad igen. Inte allt i den, men väldigt mycket. Jag blir inte arg på den längre, tänker att den må ha sina fel och brister (till exempel det stressiga tempot) - men är himla fin ändå.

Jag har äntligen slutit fred med Stockholm. Och med mig själv.

Det hänger nog ihop, det där. 

Morgontidning

Ibland kan jag tänka att jag skulle kunna flytta tillbaka till Sverige bara för att kunna prenumerera på en svensk morgontidning. Det finns inget jag älskar så mycket som att gå och hämta tidningen på morgonen, göra mig en kopp kaffe och sedan sätta mig och läsa. 

Det ÄR inte samma sak att läsa digitalt, och det ger inte samma känsla att läsa en av de tyska morgontidningarna (för att det, även om det blivit lättare, kräver alldeles för mycket av mig för att vara avslappnande). 

Men alltså, att byta land för en morgontidning. Det vore en aning överdrivet va? Vi får nog samla på oss några fler anledningar än så innan vi flyttar. 

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 

Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den. 

Kaxigt hemma nu

Med all rätta, måste man väl säga. Mein Gott. 

"Semester"

Lediga dagar med familjen är ju himla härligt och så, men att påstå att vi vilar här (med två osimkunniga och ganska omdömeslösa barn på ett ställe med vatten och hala stenar och stup och heta grillar och huggormar (!!!) och utan rinnande vatten och ett jäkla matlagande och diskande precis hela tiden) - det vore en överdrift. 

Men det är härligt ändå! Och vilar gör jag under joggingturerna. Jäklar vilket flås jag kommer ha fått upp innan den här semestern är slut. Tänker att en långsam mil blir lagom mycket egentid. Siktar på det. 

Världens bästa helgställe

En stor nackdel med att vi bor i Berlin och inte i Stockholmstrakten är att vi kommer ut hit bara någon sommarvecka om året.    

Landstället i skärgården, ärvt av R:s morfar. Pyttelitet hus, ingen el, inget rinnande vatten, hav i tre riktningar. 

Paradiset på jorden. 

Fem år stor

Fem år blir han i dag, vår förstfödde. Vår kanonkula med kraft och energi så att det skulle räcka och bli över till oss alla. Alltid i rörelse, alltid tusen funderingar, alltid med lust att leka, träffa folk, "ha det festligt". 

Och med en vilja som jag aldrig kunnat drömma om kunde vara så stor hos en människa. Varken jag eller R är särskilt envisa, men det är sannerligen vår son. Han ger sig aldrig. En egenskap som kan ta honom långt. Eller högt - han ska nämligen bli en loopingpilot när han blir stor. Som pappa. 

Eje är social och framåt, men samtidigt eftertänksam och betraktande. Tar in allt. Funderar mycket, känner mycket, vill mycket, är mycket. Vår son är en färgstark människa. Vackert färgglad. 

Han är helt enkelt Eje. Vår älskade, älskade Eje.