Pensionärerna i Steglitz

Berlin är stort och ska man kalla sig resejournalist måste man ju resa lite också, tänkte jag och steg i måndags förmiddag på s-bahn mot Steglitz. Väl framme i den västliga stadsdelen Lichterfelde Ost möttes jag av ett soligt torg, hus byggda på åttiotalet och massor av pensionärer.
De var överallt, på kaféerna, vid övergångsstället, fruktstånden, i affärerna. Vart jag än vände huvudet såg jag beiga kappor och käppar! Inget fel i det, men vart tog alla andra vägen? Plötsligt slog det mig hur unga de kvarter jag brukar röra mig i är. Inte själva husen, de är mycket äldre än i väst, men människorna.

Jag tror att det finns två anledningar till det här fenomenet.
Nummer ett är att det helt enkelt bor fler äldre i väst. Det här har jag ingen som helst statistik på, men det känns så. Kanske har de äldre i öst jagats bort av hipsters från skandinavien som flyttat dit? De kanske drunknat i havet av techno och bakfulla tjugoåringar? Vilket leder mig till anledning nummer två.

I Mitte, Prenzlauer Berg och Friedrichshain bor det fler arbetslösa kulturarbetare, frilansande kulturarbetare och invandrade 20-åringar än i Steglitz. Alltså såna som syns på dagarna, som inte sitter på ett kontor mellan åtta och fem utan hänger i parker, tar en kaffe till på kafé Morgenrot och äter frukost till klockan fem. Som lever om på nätterna och softar på dagarna.
I Steglitz bor det ekonomer, sjuksystrar och försäkringshandläggare och de har ju knappast tid att sitta och mosa på torget i Lichterfelde Ost klockan 11 en måndag.
Och kvar bli pensionärerna.

En liten vardagsbetraktelse bara.