Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart.