Höst på vänskapsfronten

Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.

Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.

En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.

Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.