VM vadå?

De pågår visst ett friidrotts-VM här. Inte för att jag märkt något av det, jag rör mig fortfarande inte i så stora cirklar runt mina kvarter i Friedrichshain och här är det minsann ingen som bryr sig om varken stavhopp eller spjutkastning. Jag gick förbi en bar i dag som visserligen visade sport på sin stora tv, men det var någon bundesligamatch i fotboll om jag inte minns fel.
Det bor kanske för många bohemer i den här stadsdelen för att det ska bli någon sportfeber. Och punkare (osportigare människor än "öl till frukost"-punkarna på vår gata kan jag inte tänka mig).

Nä hörni, vi friedrichshainare tar det lugnt. Medan Bolt slår världsrekord sitter vi och har det skönt på kvartersfiket och beställer en apfelshorle till. Eller en öl, om man är tysk på riktigt.

Höst på vänskapsfronten

Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.

Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.

En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.

Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.

En ny berlinare

Nu har jag gjort något häftigt. Jag har satt en ny berlinare till världen. 4 kg tung, 53 cm lång och med tysk brytning redan från början. Nåväl, kanske inte riktigt. Men han har sch och ch-ljuden på plats i alla fall, det hörs när det är dags att byta blöja eller när han är hungrig.

Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.

På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!

Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.

Och nej, han ska inte heta Horst.

Rapport från en sverigeknarkare

Schweden für Jeden - Sverige för alla. Så hette svenska ambassadens sverigefest som jag var på i går. Den var väl egentligen till för tyskarna, för att de ska bli varse vårt ordförandeskap i EU, men eftersom det här blir den andra sommaren utan mammas färskpotatis, djurgårdenpromenader och dopp i Mälaren för mig så dras jag till alla svenska happenings här som en bananfluga till fruktskålen.

Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...

Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.

Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.

Portkoder vs portelefoner del 2

Ett litet tillägg till det förra inlägget, apropå att det inte finns några portkoder i den här stan. Igår gick låset till ytterdörren sönder och våra nycklar slutade helt att vara till någon nytta. Eftersom de flesta lägenheterna i vårt hus ägs av danskar som bor i Köpenhamn och ingen av våra tre tyska grannar var hemma, var vi helt enkelt utelåsta. Vaktmästarkillen vi brukar ringa till när något i huset är paj fegade ur när vi berättade hur det stod till - han var rädd för vad hans chef skulle säga om han hjälpte oss och chefen gick inte att ringa eftersom klockan var ganska mycket på kvällen (tack hierarkiska Tyskland, tack!). Så, om vi ville gå och lägga oss i vår egen säng var vi tvungna att själva ringa en jourhavande låssmed, och förmodligen betala för kalaset ur egen ficka också. Håhåjaja.

Efter ett tag kom vi på att även om punkarna i huset bredvid ser rätt farliga ut, så är de säkert snälla (det har ju varit min tes hela tiden). Vi traskade dit och började tokringa på alla porttelefoner där istället - nu var klockan någonstans efter midnatt. Efter en stund kom det ned en stackars kille i bara kalsongerna, barfota och med tuppkammen på svaj. Han släppte in oss på gården till hans hus och därifrån klättrade vi över ett högt staket till vår gård, och så äntligen var vi hemma.
Vilket äventyr. Bara för att det inte finns några portkoder.

Dagen efter

Ok, det stämde. Nyårsnatten i Berlin är helt sjuk. Klockan 23.30 satte ett inferno av fyrverkerier igång över hela Berlin, klockan midnatt låg krutröken som en tät dimma över stan. Vi stod på taket till vårt hus och var mer än en gång nära att få en smällare i skallen. Helt livsfarligt, men kul!

Dagen efter trodde vi först att nån på väg in i vår port klivit i hundbajs och sen bajsat ner hela trapphuset, men vi insåg så fort vi kom ut att det var krut från gatan. Ett tjockt lager av orangebrunt pulver, skräp och brända fyrverkeripjäser låg precis överallt. Blandat med lite hundbajs förstås. Stackars hundar, de måste ha skräckbajsat hela natten.

Berlin goes Christmas

Den här helgen kan sammanfattas med ett ord: Julmarknad.
Jag är förälskad! Tyska julmarknader! Vilken grej! Tänk er, pynt i massor, julmusik och dofter av brända mandlar, kanderade äpplen, konstiga, men säkert goda, julbakelser och glüwein. Gosch, det är ju för härligt! Och jag som inte ens är nån superjulfirare.
Ah well, efter den här helgen är det ändring på det - nu är jag hur pepp som helst på pynt och julmat och julbak och hela familjen och köttbullar och revbensspjäll och lax och sill och julduk och tomtar. Vi ska ha värsta tannenbaumen har jag bestämt också. En enorm. Och en mistel, och typ tre julstjärnor! Tänk vad lite tysk julinspiration kan göra...

Krusidullbalkonger vs punkare i Friedrichshain

Jag slumrade till någon gång mellan Rostock och Alt Schwerin, men när vi svängt av från motorvägen in på Prenzlauer allé och tevetornet låg rakt framför oss, väckte pojkvännen mig. Han vet att jag älskar tevetornet. Det blinkade svagt i nattmörkret långt där framme. Shit, det är så sjukt snyggt. Jag vill ha tevetornet. Hemma.

Vi bor i Friedrichshain. Ett hippt men ganska ökänt område. Många, framför allt andra tyskar, frågar oss hur vi har vågat skaffa lägenhet här. Rykten går om att det bråkas på nätterna och det händer, enligt en polis vi träffade i morse, att en och annan bil sätts i brand. Friedrichshain är fullt av punkare. De är svartklädda, har tatueringar på halsen, säkerhetsnålar i öronen, massor av hundar och alltid en cigg i handen. Jag har förstått att de avskyr att området rustas upp och sakta men säkert förvandlas till något slags Vasastan, att skandinaver söker sig hit för att köpa nyrenoverade våningar med stuckatur. Mitt emot vårt hus finns ett stort punksquat med fasaden helt täckt i grafitti, och i samma byggnad som vår ligger en affär som säljer punkmusik, kläder och hårfärg. I dörröppningen till affären brukar det stå en kille med grönt och hår och röka. Han ser lite farlig ut när han sneglar skeptiskt på de som går förbi. Men äsch, vad vet jag. Han kanske bara håller utkik efter en ny kompis. Jag tänker bestämma mig för det.

Det luktar sprayfärg i vår lägenhet. På gården utanför står ett par i batikbyxor och dreads och sprayar en grafittimålning. Det känns nästan lite klyschigt. På andra sidan huset, på gatan, bullrar byggmaskiner och grävskopor. Det är ett ljud jag kommer få vänja mig vid, säger pojkvännen som bott här lite längre än jag. Som på så många andra ställen i Berlin ska det bli mer kullersten, fler alléer och vackrare fasader. Berlin håller sakta men säkert på att förvandlas till en prydlig, rik och ren stad. Det verkar åtminstone vara tanken.