Den stillsamma lunken

Jag gör så mycket här som jag förmodligen inte skulle gjort om jag bott kvar i Stockholm. Sover en stund mitt på dagen till exempel. Eller slår mig ner på en bänk under långpromenaden för att bara sitta i några minuter. Sånt gjorde inte jag förut.

Idag var jag på kyrkogården som ligger mellan Landsberger allee, Richard-Sorge strasse och Friedenstrasse här i Friedrichshain. Det var fantastiskt. Krokuserna står i full blom och lila, vita och gula blommor har målat hela kyrkogården. Finns det något bättre än färgglada blomsterängar i mars, när allt varit grått så länge?

Och så har jag börjat på yoga. Det hade jag förmodligen inte heller gjort om jag bott kvar i Stockholm. Här är det nästan svårt att undvika - det ligger minst en yogaskola i varje kvarter. På yogan träffade jag en tjej som bott i Berlin i tre år. Hon trivdes också här, mycket för att Berlin är en så avspänd stad. "Jag tror att Berlin är så lugnt för att det är som en massa småstäder i en", sa hon.

Kanske. Jag vet bara att jag har mycket lättare att hinna njuta här än i mitt gamla liv. Förmodligen beror det mest på mig själv, men Berlins stillsamma, avspända lunk gör det lättare att stanna upp och bara vara lycklig.

De tyska neuroserna

Det brukar ju heta att vi alla har våra avigsidor, neuroser och knäppa saker för oss. Jag tror att det gäller för länder likväl som för enskilda människor.
Varje nation har sin egen personlighet. Den består, precis som hos en människa, av bra och dåliga sidor, olösta knutar och beteenden som ibland kan vara riktigt svåra att begripa sig på.
I Sverige har vi vår jantelag, vår ängslighet att sticka ut och göra fel - och sakta men säkert upptäcker jag Tysklands knasigheter. Att formulera det typiskt tyska i en mening är för tidigt, dit har jag inte kommit ännu, men små företeelser här och var tyder på att neuroserna finns där, bubblandes under ytan.

Vi kan börja med ramperna. Det finns inga här. Den som är rullstolsbunden eller har barnvagn får snällt ställa sig i hisskön. Om det finns någon hiss vill säga, handikappanpassningen i Berlin existerar men har inte alls kommit lika långt som i Sverige.
Inte så konstigt kanske, när de envisas med att installera dyra hissar vid varje trappsteg istället för att lägga dit en enkel ramp.
Ett bra exempel är bankautomaten några hundra meter härifrån. Min kompis, som ofta är ute och går med barnvagn, har svurit många gånger över de två trappstegen som leder upp till automaten. Och såklart, ingen ramp. Nu har de ansvariga äntligen tagit tag i problemet och installerat en liten hiss för att alla ska kunna ta sig dit. Bra så, MEN HALLÅ! En HISS! För två trappsteg? Hade det inte varit både enklare och billigare att lägga dit två skenor?
Vad den här rampskräcken beror på har jag ingen aning om, kanske är det ett tecken på att ingenting görs halvdant i det här landet. Att det ska vara noggrant, ordentligt, hela vägen. Finns det avancerad ingenjörskonst ska den liksom användas. En ramp, pah! Vad är det för fånerier? Äh, jag har ingen aning. En knäpphet är det i alla fall.

Däremot har jag förstått varför det inte används lustgas på tyska sjukhus. Här får en födande kvinna nöja med sig den syre som finns i rummet, någon roligare gas än så blir det inte, och det trots att nästan alla andra europeiska sjukhus gladeligen sätter på sina patienter en mask när smärtan blir för stor. En kvinna jag träffade, som arbetar som barnmorska, förklarade saken med att "vi tyskar har ett känsligt förhållande till gas, om du förstås vad jag menar..."
Det är alltså det stora dåliga samvetet som talar till oss. En rest från andra världskriget. Gas är för tyskar lika med skuld och skam. Snacka om neuros.

Sen har vi det här med ordningen. Nog för att det är trevligt många gånger med struktur men som med allt annat blir det ju knäppt när det går till överdrift. När killen framför i kön på Lidl packat om sina påse tre gånger för att få en perfekt tyngdfördelning kan jag få lust skrika "kom igen, loosen up! Det går bra ändå!". Eller när byråkratin kräver ytterligare en stämpel på ett redan överstämplat papper. Det här, tror jag, handlar om en nedärvd insikt om hur mycket mer pålitligt allt blir om alla följer reglerna. Och varför tyskarna är rädda för att saker inte ska bli som de förväntar sig, vet jag inte. Kanske för att det genom historien faktiskt gått åt helvete för dem ganska många gånger. De vet liksom att det kan gå fel, och de vet hur förödande konsekvenserna kan vara. En gissning bara.

Min upptäcktsfärd genom den tyska nationsidentiteten går vidare.

Nya demonstrationer

Ny helg, ny antinazistdemonstration i Friedrichshain. Den här gången med technotåg och clowner - protesterna börjar förvandlas till en folkfest.
Jag säger då det, berlinare hittar alltid anledningar till att festa.

Vårsol!

Årets första berlinfrukost ute i solen! Ah, ljuva vår! Äntligen är du här! Och jag har hittat ett nytt bra frukostställe här i Friedrichshain - Café Tasso på Frankfurter allee 11. Här går tiden långsamt och väggarna dignar av begagnade böcker som alla kostar 1 euro att köpa. Ingen styling nånstans, bara mat, kaffe och böcker. Soft.

Friedrichshain vägrar nazismen

Igår var det en demonstration på gatan utanför, igen. 200 människor, omringade av piketbussar och mängder av poliser i gröna uniformer. Demonstrationen var en protest mot att en butik i området som säljer friluftskläder har märket Thor Steinar i sortimentet. Märket sägs vara starkt förknippat med högerextrema rörelser och älskat av nazister. Och är det någonting Friedrichshainare hatar så är det invandrarfientlighet och högerextremism - butiksägare sätter upp "Friedrichshain mot nazister"-lappar i skyltfönstret, på somrarna pågår minifestivaler i antinazismens anda och titt som tätt anordnas demonstrationer som den i går.
Och engagemanget behövs, nynazismen i Berlin växer.

Butikens ägare har, så vitt jag vet, inte velat uttala sig.
Och invånarna i Friedrichshain kommer fortsätta att protestera.

Svart svartare svartbar

Det är ingen hemlighet att Berlin är fullt av svartbarer. Bakom fönster som är mer igenbommade än vampyren Elis i Låt den rätt komma in hörs det punkiga basgångar och rågarv varje kväll (det finns några svartbarer på min gata, så jag vet). Och även om just mitt hus är olidligt tråkigt, befolkat av danskar som bara låtsas bo här och en och annan barnfamilj, så har jag faktiskt träffat folk som bott på ställen med alldeles egna små grannbarer - bara öppna för de som bor i huset. En tjej berättade att om var man sugen på att knarka lite var det bara att gå ner i husets sötdimmiga källare och andas några gånger. Varje natt var det världens superparty där och ölen kostade typ en euro.
Lite annat än gårdsfesten med grannarna i Sverige, och väldigt typiskt Berlin.

Den som skrapar på ytan här hittar så sjukt mycket. Jag överdriver inte, det pågår saker hela tiden - bakom dörrar, i gamla fabriker, källarutrymmen, bunkrar, lådor, på vindar, gårdar och i gudsförgätna förorter. Den som har tråkigt i Berlin får skylla sig själv. Fast det gäller förstås att hitta allt kul, bli inbjuden och släppas in bakom de igenbommade dörrarna - men det är en utmaning som hör till berlinvardagen.

Det går inte att förstå

Hela Tyskland är i chock. I vardagsrummet berättar teveapparaten om det som hänt om och om igen. 16 människor är ihjälskjutna. Av en 17-åring. Vi skakar på våra huvuden, varför hände det igen? Det är så obegripligt. Obegripligt fruktansvärt.

Varde ordnung - om de tyska systemen

Det tyska systemen är fascinerande. Och då menar jag inte något särskilt system, utan i allmänhet. De finns, men man kan inte se dem och de arbetar ständigt med att ordna våra liv. Den som försöker förstå hur de fungerar kommer med all säkerhet att ge upp inom en kvart, de har för länge sen blivit för komplicerade för att begripas. Jag tror att de är så noggrant utformade, så välskapta, att de börjat leva av sig själva. En strukturgud i lederhosen sade i begynnelsen "varde ordnung" och blåste liv i dem, och om alla människor utrotades skulle de tyska systemen, och råttorna förstås, vara de enda som överlevde.
Det är lite magiskt, när man tänker på det.

Det här fick jag ett strålande exempel på häromdagen när jag skulle gå till doktorn. Jag trodde att jag bara skulle träffa läkaren, inga konstigheter, men när jag kom dit fick jag höra att jag skulle till ett annat ställe. Systemet hade fixat så att jag inte alls skulle träffa min vanliga doktor, utan en superspecialist. Bara sådär. Och väl framme hos superspecialisten hade systemet sett till att jag, på en gång, fick träffa ytterligare en superspecialist, bara för säkerhets skull.

Nu undrar ni säkert vad det är för allvarlig och ovanlig sjukdom jag skulle få vård för - ingen alls svarar jag då. Jag skulle bara rutinkollas för världens vanligaste grej. Men istället för en rutinkoll blev jag übergenomgången så att ingenting kunde missas. Och visst, det här beror väl snarare på att läkarna här är överförsiktiga än på byråkratiska rutiner, MEN utan systemen hade det säkert inte fixats så ordentligt och på en gång. Varde ordnung.

Jag måste säga att jag hade en gnutta ångest när jag satt och väntade på den ena doktorn efter den andra - det är ju lite obehagligt att inte ha koll på vad som ska hända och, åtminstone för mig, ovant att inte ha styrt upp allting själv. För att lugna mig tänkte jag "det här är Tyskland, det är scary, men systemen har ordnat. Believe. Believe in the system".
Det är ju liksom lika bra för kontrollfreaket i mig att kapitulera. Åtminstone om jag ska bo i det här landet.

Våren är här!

Åh ljuvliga land, som ligger längre söderut än Sverige! Äntligen har våren kommit till Berlin! På lokalteven visar de de första krokusarna, vinterjackan är lite för varm och det bästa av allt - fågelkvittret är tillbaka!