Vi hörde ett rykte om en hemlig sjö. Den skulle ligga inte alltför långt bort och vara helt fantastiskt. Vi fick höra att den har klart vatten och ramas in av en strand med den mjukaste sanden man kan tänka sig. En oskriven regel bland alla som känner till den att inte avslöja för någon var den ligger är det som håller sjön hemlig och de tusentals barnfamiljer som befolkar alla andra stränder kring Berlin borta.
För ett par dagar sedan var vi där. Wow, säger ni. Nu har hon verkligen nästlat sig in i det tyska samhället, blivit en insider. Jojo, svarar jag och slår mig på bröstet. En annan umgås ju med de som vet. Eller nåt.
Vi fick vägbeskrivningen av en tysk vän och det kändes lite som att vi skulle ut på skattjakt när vi satte oss i bilen. Vi var fnissigt uppspelta och fantiserade om att hitta ett tropiskt paradis alldeles runt knuten. En The beach-strand med majaodlande hippies med hemgjorda sandaler, eller kanske en strand som var helt öde förutom ett tiotal människor som också fått beskrivningen av någon som litade på dem väldigt, väldigt mycket.
Så hemligt var det inte. Det var massor av folk där. Och badbollar. Och barn. Förvisso inte lika många som på de stränder vi brukar åka till men det beror nog mest på att den här låg så väldigt långt bort. Autobahn-långt. Den var inte alls runt knuten med andra ord. Trots det är jag glad över att vi åkte dit - sjön låg vackert i en liten skog, sanden var faktiskt väldigt mjuk, vattnet klart och det fanns inget osande currywurststånd så långt ögat kunde se.
Jag skulle absolut kunna rekommendera den hemliga sjön som ett mål för dagsutflykten, men det blir ju lite dumt eftersom jag inte kommer berätta vart den ligger. Jag känner ändå något slags ansvar att hålla hemlighetsprylen vid liv ett litet tag till. Om inte annat för att det blir mer spännande så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar