Schweden!

Nu har det hänt. För första gången ser jag Sverige med andra ögon. Jag ser att husen i Stockholm är vackra, att det är rent och prydligt och att människorna är uppklädda. Jag ser att naturen är fin och jag ser de röda husen med de vita knutarna som tyskarna alltid pratar om. Och jag märker att svenskarna aldrig tar den sista biten och väljer sina ord med omsorg. För första gången känner jag mig som en riktig utlandssvensk, som vant mig vid något annat än det jag egentligen känner till bäst.

För första gången på fem månader är jag i Stockholm igen. Det är fikarace med alla vi inte hunnit träffa sen vi blev en familj. Vi umgås intensivt med de vi saknat, promenerar på Djurgården och alla far och morföräldrar nyper i min lilla pojkes stora kinder och är lyckliga över att vi äntligen är här.

Häromdagen fick jag frågan om jag längtar hem. Jag kände efter och sa att även om vi har det väldigt trevligt här i Sverige så längtar jag faktiskt, nu när en vecka gått, efter vårt lugna liv i Berlin.
Det visade sig att den som ställde frågan hade undrat om jag längtar hem till Sverige. Hoppla. Men där har vi beviset, jag har bytt perspektiv. Sverige är där borta, utanför, semester. Berlin är hemma, mitt liv i dag, min vardag.

Nu ska jag fika vidare.